Jöns Jacob Berzelius

Född:1779-08-20 – Väversunda församling, Östergötlands län
Död:1848-08-07 – Stockholms stad, Stockholms län

Läkare, Kemist, Farmaceut


Band 04 (1924), sida 46.

Meriter

Berzelius, Jöns Jacob, f. 20 aug. 1779 i Väversunda, d 7 aug. 1848 i Stockholm. Föräldrar: supremus collega scholæ i Linköping Samuel Berzelius och Elisabet Dorotea Sjösteen. Genomgick Linköpings gymnasium 1793—96; student i Uppsala 18 okt. 1796; med. fil. kand. 5 dec. 1798; disp. 6 dec. 1800 (Nova analysis aquar. Medeviensium; pres. A. G. Ekeberg); med. kand. 20 maj 1801; med. lic. 11 dec. s. å.; disp. 1 maj 1802 (De electricitatis galvanicse apparatu Cel. Volta excitee, in corpora organica effectu; pres. J. Afzelius); med. doktor 23 maj 1804; företog upprepade studieresor i Sverige och utlandet. Fattigläkare vid Medevi somrarna 1800 och 1801; vik. läkare vid Drottningholm sommaren 1802; med. och farm. adjunkt utan lön vid kirurgiska skolan i Stockholm 24 maj s. å.; fattigläkare för östra delen av Norrmalm 17 juni 1805; erhöll assessors titel 21 febr. s. å.; lärare i kemi vid krigshögskolan å Karlberg 26 aug. 1806; med. och farm. professor vid kirurgiska skolan i Stockholm 13 jan. 1807 samt efter läkarutbildningens omorganisering år 1810 vid karolinska medikokirurgiska institutet; assessor i Collegium medicum (sedermera sundhetskollegium) 5 apr. 1810; ledamot av direktionen för salpeteralstringsförsöken 22 mars 1811—1819 (se K. brev 9 febr. 1819); erhöll av Vetenskapsakademien ett årligt personligt anslag av 200 rdr b:ko 18 sept. 1811; meddelade undervisning i kemi åt sedermera konung Oskar I 1816—17 samt 1820—22; kallades till professor och obersanitätsrat i Berlin efter Klaproth 1817 men avböjde anbudet; ledamot i myntkommittén s. å.; adlad 11 maj 1818 (introducerad 1820); Vetenskapsakademiens sekreterare 11 nov. 1818 (tillträdde okt. 1819); erhöll av brukssocieteten dess medalj i guld och en årlig livstidspension av 500 rdr b: ko 23 maj 1820; ledamot i kommittéerna angående rikets allmänna undervisningsverk 21 dec. 1825—20 dec. 1828, angående fransmannen Terneaux' uppfinning att bereda soppgryn av potatis (berättelse 5 maj 1827), angående nytt apotekarreglemente 9 juli 1831—27 apr. 1835 samt angående teknologiska institutets förändrade organisation 8 dec. 1832—15 febr. 1834; erhöll 14 juli 1832 på begäran avsked från professuren vid karolinska institutet med rättighet att kvarstå som ledamot av sundhetskollegiet, och som professor honorarius vid institutet; tilldelades genom K. brev 26 sept. s. å. en pension av 600 rdr b: ko; ledamot i kommittén angående rikets mått, mål och vikt 14 juni 1834 —28 sept. 1838; friherre 19 dec. 1835; tillerkändes av 1840—41 års riksdag en årlig pension av 2,000 rdr b: ko i form av nationalbelöning att utgå fr. o. m. 1841. Ledamot av Patriotiska sällskapet 1804 (preses 1827 och 1828); LVA 1808 (preses 1810); LKrVA 1811; LLA 1812; RNO 1815; LVS s. å.; KVO 1821; KmstkVO 1829; Hed-LHA s. å. (preses 1830); en av de 18 i Sv. akad. 1837; LSkS 1838; erhöll Svenska akademiens stora guldmedalj s. å.; var dessutom ledamot av åttifyra utländska lärda sällskap.

Gift 19 dec. 1835 med Elisabet Johanna Poppius, f. 25 juni 1811, d 27 febr. 1884, dotter till presidenten i kommerskollegiet, statsrådet Gabriel Poppius.

Biografi

B. var sin tids namnkunnigaste kemist och en av alla tiders främste naturforskare. Tidigt föräldralös — fadern avled 1783 och modern 1787 — och utan nämnvärda egna tillgångar för studiers bekostande, hade han som barn och yngling att utstå talrika umbäranden och förödmjukelser. Hans rika och säregna naturanlag blevo ock från omgivningens och lärarnas sida ofta underskattade. Mot frändernas råd, vilka önskade, att han skulle ägna sig åt det prästerliga kallet, synes han redan under gymnasietiden hava bestämt sig för läkarbanan, mindre dock på grund av någon synnerlig böjelse för densamma, än emedan han däri såg den enda utvägen att få ägna sig åt naturvetenskapliga studier, för vilka han redan tidigt kände en utpräglad fallenhet. Företrädesvis trenne personer bidrogo till att uppmuntra och inrikta denna hans håg: styvfadern kyrkoherden Anders Ekmarck (med vilken B:s mor 1785 ingått äktenskap), lektorn i Linköping K. F. Hornstedt och styvbrodern, den begåvade men tidigt bortgångne Lars Kristoffer Ekmarck. Särskilt var det den sistnämnde, som under den gemensamma studietiden i Uppsala gjorde B. bekant med fysiska och kemiska försök. »Redan vid första deltagandet däri», skriver B., »fattades jag av en förut aldrig erfaren känsla; jag var oåterkalleligen fästad vid detta slags kunskapsodling».

Lärare i kemi vid Uppsala universitet vid denna tid voro professorn Johan Afzelius och adjunkten A. G. Ekeberg. Den förre ägnade sig emellertid mera åt mineralogien än åt den egentliga kemien; den senare åter var visserligen en framstående kemist men på grund av sin dövhet mindre skickad som undervisare. Med den handledning, som bestods på det torftigt utrustade universitetslaboratoriet, var det därför klent beställt, vartill kom, att B., på grund av en trasslig examensangelägenhet tämligen oförskyllt råkade i spänt förhållande till flera bland sina lärare. Det ena med det andra föranledde, att han — i alla händelser inom kemien — blev en autodidakt, som »uttänkte sina operationer själv och frågade ingen till råds». I ett hyrt studentrum, »som hade en mörk skrubb med en spisel», etablerade han sitt eget laboratorium och utförde här sina första självständiga kemiska rön. Dessa fortsattes med ökad framgång efter avflyttningen till Stockholm. Här stiftade han bekantskap med den förmögne bruksägaren V. Hisinger, känd som en framstående mineralog. Denne upplät åt B. ett par rum i sitt på Ladugårdslandet belägna hus och erbjöd honom att deltaga i sina hydroelektriska försök. Det så inledda samarbetet gav uppslag till B:s första mera betydande arbete »Försök med elektriska stapelns verkan på några salter och några av deras baser» (1803), som innehåller grunddragen, av de lagar, ur vilka han sedan utvecklade sin elektrokemiska teori. Kort tid efteråt lyckades han — likaledes i förening med Hisinger — göra en annan märklig upptäckt: han fann i ett mineral från Bastnäs ett dittills okänt, till jordartmetallernas grupp hörande kemiskt grundämne, vilket han benämnde »cerium» (1804).

Vid sidan av dessa rent vetenskapliga undersökningar inlät sig B. under de första åren av sin Stockholmsvistelse på ett par andra företag, närmast i syfte att därigenom förbättra sin ekonomiska ställning. Tillsammans med en ung kemist från Åbo, G. M. Schwartz (sedermera direktör för teknologiska institutet i Stockholm) och på dennes, förslag höll han under någon tid sub-skriberade kemiska föreläsningar på Riddarhuset. Företaget måste dock på grund av bristande intresse från allmänhetens sida snart upphöra, och dess ekonomiska avveckling ledde till en stadigvarande brytning mellan de båda kompanjonerna, så mycket mera anmärkningsvärd, som B. eljest inom kretsen av sina personliga bekantskaper hade mycket få ovänner. Det andra företaget slog icke bättre ut. En kirurgie magister L. G. Werner hade i huvudstaden inrättat brunnsdrickning av artificiella mineralvatten och inbjöd B. att bliva brunnsläkare och tillika delägare i företaget. B. tog sig nitiskt saken an och utgav bl. a. en skrift, kallad »Underrättelser om artificiella mineralvatten» (1803) i avsikt att väcka allmänhetens uppmärksamhet och intresse. Inrättningen blev också till en början talrikt besökt men måste icke desto mindre på grund av Werners iråkade ekonomiska obestånd efter ett par år med förlust nedläggas. Emellertid fortfor B. under hela sin levnad att livligt intressera sig för bruket av hälsovatten, såväl naturliga som konstgjorda, vilka ock sedermera i stor utsträckning anlitades av honom själv under ohälsans dagar. Bland de inhemska hälsokällor, vilkas vatten av honom gjorts till föremål för en noggrann kemisk analys, kunna nämnas Medevi, Loka, Adolfsberg, Porla, Ronneby, och bland de utländska Karlsbad, Töplitz, Königswart, Saidschutz m. fl.

Då den praktiska utövningen av läkaryrket mindre tilltalade B. än lärarens och vetenskapsidkarens kall, gick hans strävan ut på att vinna befordran på sistnämnda bana. Ett första steg i denna riktning var hans förordnande att vara adjunkt vid kirurgiska skolan, för vilket han väsentligen hade att tacka sin gynnare, livmedikus S. A. Hedin, vars bekantskap han stiftat redan 1799 vid Medevi. Denna befattning var emellertid oavlönad. En av hans bevågne förman K. F. von Schulzenheim uppgjord plan att genom tjänsteköp förskaffa honom platsen efter professorn i naturalhistoria och farmaci A. Sparrman ledde icke omedelbart till målet, i det att zoologen Konrad Quensel 1805 erhöll nämnda profession. Genom dennes oförmodade frånfälle blev platsen dock redan sommaren 1806 ånyo ledig, och B., som under tiden hunnit ytterligare meritera sig, blev i början av följande år »nämnd till medicine och farmacie professor vid den kirurgiska skolan i Stockholm med en lön av 166 rdr 32 sk.». Nu började för honom en tid av intensivt och oavlåtligt vetenskapligt arbete, och man kan säga, att under de närmast följande elva, tolv åren såg flertalet av de experimentalundersökningar dagen, vilka skapat hans världsrykte som kemist. Hans första omsorg blev att skaffa sig ett användbart laboratorium; ett sådant blev på hans hemställan inrett i ett hus på Riddarholmen, som Collegium medicum då nyss förvärvat. Detta laboratorium, för vars utrustning med instrument och materialier ett årligt statsanslag ar 200 rdr utverkades, torde i främsta rummet hava tjänat undervisningsändamål; i den bostad på dåvarande Ladugårdslandet, som B. delade med sin studiekamrat hovmedikus M. M. af Pontin, inrättade han dessutom ett privatlaboratorium, där han företog åtskilliga av sina rön.

Till en början ägnade han sig företrädesvis åt den fysiologiska kemien. Redan 1806 hade han utgivit första delen av sina »Föreläsningar i djurkemien». Då emellertid de tidigare arbeten av andra, varpå han i förstone ville grunda sin framställning, befunnes vara både få och bristfälliga, fann han sig föranlåten att själv företaga ett stort antal analytiska undersökningar av olika animaliska ämnen. Resultaten av dessa undersökningar finnas nedlagda dels i senare delen av »Föreläsningar i djurkemien» (1808), dels i åtskilliga smärre avhandlingar, såsom »Om djurkemiens framsteg» (1810) m. fl. De representera ett värdefullt pioniärarbete på ett vanskligt och dittills föga bearbetat område. Så stort var i själva verket B: s intresse för djurkemien, att denna antagligen för all framtid hade förblivit hans huvudstudium, därest icke vid undervisningen även bristen på en användbar lärobok i den allmänna kemien gjort sig kännbär. Då han icke var höjd med något av de tyska kompendier, som funnos att tillgå, beslöt han att själv författa en kemisk lärobok på modersmålet. Vid utarbetandet av denna, vars första del utkom 1808, fastades hans uppmärksamhet på J. B. Richters under 1790-talet utförda försök över neutralsalters ömsesidiga sönderdelning med bibehållen neutralitet, och åstundan att genom egna försök övertyga sig om riktigheten av Richters uppfattning, vilken dittills vunnit föga erkännande eller ens beaktande, blev nu för honom en anledning att under de närmaste tio åren fördjupa sig i de omfattande och ytterst mödosamma stöchiometriska undersökningar, vilka tillsammantagna utgöra hans utan gensägelse förnämsta vetenskapliga storverk: arbetet över de bestämda kemiska proportionerna. Detta arbete tog sin början 1807, och den första hithörande avhandlingen publicerades 1810.

Det är i vår tid med dess högt uppdrivna laboratoriumsteknik icke lätt att till fullo uppskatta de svårigheter, B. vid utförandet av dessa undersökningar hade att övervinna. Experimentalkemiens och särskilt den kvantitativa analysens outvecklade tillstånd lade ständiga och till synes oöverstigliga hinder i vägen för anskaffande av ett tillräckligt omfattande och framför allt tillräckligt noggrant iakttagelsematerial. För B: s skarpsinne och järnflit lyckades det dock att undanröja dessa hinder trots de mycket begränsade materiella hjälpmedel, som stodo till hans förfogande. Genom honom infördes i den analytiska kemien en dittills förgäves eftersträvad skärpa och säkerhet, och i omedelbar anslutning härtill utförde han själv, utan andras hjälp, det jättelika arbetet att — direkt eller indirekt — bestämma den kvantitativa sammansättningen av flertalet då kända kemiska föreningar och därur härleda de i dem ingående grundämnenas relativa vikter eller föreningsvikter (sedermera med en hypotetisk bibetydelse kallade »atomvikter»). Genom att sålunda fastställa kemiens viktigaste fundamentala konstanter gjorde han densamma tillgänglig för en framgångsrik siffermässig behandling och lyfte den från en beskrivande till en beräknande vetenskap. B. gick till detta arbete utan någon som helst förutfattad mening; det utfördes således lika litet för att stödja som för att störta någon viss teori, vilket icke hindrade, att det, långt innan det blivit fullbordat, erhöll en utomordentligt stor betydelse även ur teoretisk synpunkt. Det blev i första hand den kort förut av J. Dalton framställda, ännu gällande atomteorien, som skördade vinsten av detsamma och erhöll det fasta stöd av fakta, som den dittills saknat. Om denna Daltons teori ägde emellertid B. ännu så sent som 1810 icke någon säker kännedom. Medan B. var sysselsatt med förarbetena till sina undersökningar över de bestämda proportionerna, inföll H. Davys glänsande upptäckt av alkaliernas och jordarternas sammansatta natur. Framställningen av de alkaliska jordartmetallerna ville emellertid icke lyckas för Davy. Genom en modifikation av dennes förfaringssätt kunde B. i förening med Pontin anvisa vägen för elektrolytisk framställning av metalliskt kalcium och barium. Likaså framställde de ungefär samtidigt med T. J. Seebeck och oberoende av denne det dittills okända ammoniumamalgamet (1808). Båda dessa upptäckter ansluta sig på det närmaste till arbetena över de bestämdia proportionerna.

Från det i hög grad forcerade arbete, B. vid denna tid ålade sig, fann han en välbehövlig vederkvickelse uti resor, av vilka flera blevo av stor betydelse för hans kommande verksamhet. Redan hösten 1805 i samband med undersökningen av Porla och Adolfsbergs hälsovatten hade han besökt Falun, Gävle och Dannemora och därunder stiftat bekantskap med den framstående och originelle kemisten och mineralogen J. G. Gahn. Sommaren 1807 företog han i sällskap med Jakob Adlerbeth och bruksägaren Erik Ljungberg en resa till Skåne, Blekinge och Köpenhamn och knöt därunder med fysikern H. K. örsted ett varaktigt vänskapsband. Samma år deltog B. jämte några vänner i stiftandet av Svenska läkaresällskapet. Efter kronprinsen Karl Augusts hastiga död 28 maj 1810 erhöllo han och Pontin befallning att genast resa ned till Skåne och förrätta liköppningen. Vid deras framkomst befanns emellertid, att liket redan blivit obducerat av trenne professorer från Lund. B., som efter tagen kännedom av omständigheterna vid dödsfallet för sin del blivit övertygad, att någon förgiftning ej förelåg, avgav till preses i sundhetskollegiet en enskild rapport, vari han förklarade de gängse misstankarna om prinsens dödssätt vara ogrundade. Tyvärr lyckades han icke härigenom förebygga de beklagliga uppträdena vid liktågets ankomst till huvudstaden. Juni—nov. 1812 företog han en resa till England och uppehöll sig- härunder företrädesvis i London, där han gjorde bekantskap med Davy, S. Tennant, W. H. Wollaston, T. Young m. fl. framstående engelska naturforskare. Det var här, han tillsammans med schweizaren Al. Marcet påbörjade sin undersökning över kolsvavlans sammansättining.

Efter återkomsten till Sverige ägnade B. sig med oförminskad iver och ökade hjälpmedel åt sina vetenskapliga storverk. Arbetena rörande de bestämda proportionerna fortsattes och fullföljdes. Under sina strävanden att utsträcka dem även till den organiska naturen lade han grunden till den organiska elementaranalysen och påvisade, att med avseende på den kemiska sammansättningen samma lagbundenhet gäller för de organiska föreningarna som för de oorganiska. Genom uppställandet av den dualistiskt elektrokemiska oxidteorien och den därmed nära sammanhängande volymteorien inordnades de kemiska företeelsernas skiftande mångfald under en gemensam enhetlig synpunkt. För mineralogien skapade B. ett alldeles nytt, på kemiska grunder fotat system, och även på kemiens formella behandling nedlade han ett synnerligen betydelsefullt arbete dels genom nomenklaturens utvidgande och reformering, dels och framför allt genom införande av det än i dag allmänt använda kemiska teckenspråket, enligt vilket varje grundämnes atomvikt betecknas - antingen med begynnelsebokstaven i grundämnets latinska namn eller med begynnelsebokstaven jämte en annan i namnet likaledes ingående bokstav. Lägg härtill ytterligare upptäckten och undersökningen av de nya grundämnena »selenium» och »litium» (det senare upptäckt på B: s laboratorium och under hans ledning av J. A. Arfwedson) samt utarbetandet av nya delar av läroboken i kemi — allt detta under en tidrymd av föga mer än fem år (1813—1817) med samtidigt bestridande av lärarbefattningen vid karolinska institutet, utbildandet av flera enskilda lärjungar och fullgörande av åtskilliga offentliga uppdrag — och man skall få en föreställning om B: s fenomenala arbetsförmåga, som, alltid stor, under detta skedo av hans liv kan sägas hava nått sin höjdpunkt.

På grund av detta trägna arbete försämrades emellertid B:: s från ungdomen vacklande hälsa; till hennes återställande fann han sig föranlåten att sommaren 1818 anträda en längre utrikes resa. I sällskap med greve Gustav Löwenhjelm, då svensk minister i Frankrike, besökte han först London för andra gången, därefter Paris, varest han uppehöll sig hela följande vintern och våren. Här blev han bekant med Cl. L. Berthollet, G. L. Cuvier, A. M. Ampere, Fr. J. D. Arago, L. J. Gay-Lussac, P. S. de Laplace, Alex. von Humboldt och flera andra berömda naturforskare, som då uppehöllo sig i den franska huvudstaden. Hans hälsa förbättrades härunder alltmer, så att han våren 1819 kunde på Berthollefs laboratorium i Arcueil utföra en del vetenskapliga undersökningar, bl. a. över vattnets sammansättning (tillsammans med P. L. Dulong). — Återresan lades över Auvergne och Lyon till Schweiz och därifrån genom Tyskland.

Efter hemkomsten till Sverige hösten 1819 tillträdde B. sin befattning såsom Vetenskapsakademiens sekreterare, vartill han under sin frånvaro blivit utsedd. Från denna tidpunkt kan man datera en så småningom skeende omläggning av hans vetenskapliga verksamhet. Hittills hade denna i främsta rummet varit inriktad på experimentalundersökningar, och de teoretiska eller systematiska arbetena hade varit mer eller mindre omedelbara frukter av dessa. Hädanefter intager det litterära elementet en allt bredare plats i hans vetenskapliga produktion, och de experimentella arbetena företagas huvudsakligen i akt och mening att lämna svar på de frågor, som vid redigeringen av läroboken eller årsberättelserna befunnos tarva saklig utredning.

Den stort anlagda läroboken, som till en början utgavs på svenska, utkom under de tre sista årtiondena av B: s levnad i fem tyska upplagor och var sin tids yppersta handbok i kemi. Den blev ock översatt till de flesta kulturspråk. B: s till Vetenskapsakademien avgivna årsberättelser över kemiens och närbesläktade vetenskapers framsteg omfatta tjugusju volymer (1821—47) och utgåvos samtidigt på svenska, tyska och delvis även på franska. De äro att anse som urtypen för senare tiders omfattande naturvetenskapliga referenslitteratur och blevo för vetenskapen av så mycket större betydelse, som de icke voro blott refererande utan på samma gång sovrande och gran- skande. För kännedomen om dåtidens kemiska litteratur äro de än i dag oumbärliga. Efter B: s död fortsattes detta arbete under tre års tid av hans lärjunge L. F. Svanberg. Ar 1820 utgav B. dessutom sin bekanta lärobok i blåsrörsanalys, en frukt av hans mångåriga, samarbete med den 1818 avlidne Gahn. Detta verk utkom i flera upplagor och översattes till de flesta europeiska språk.

I sällskap med tonsättaren B. Crusell besökte B. sommaren 1822 Karlsbad. Under denna resa inföll hans märkliga sammanträffande med Goethe i Eger. Två år senare företog han tillsammans med den franske mineralogen Alex. Brongniart och dennes son samt den tyske kemisten Fr. Wöhler en geologisk-mineralogisk forskningsresa i Sverige och södra Norge.

Vid sidan av sin officiella lärarverksamhet utövade B. under en lång följd av år även en mera enskild sådan, i det att — isynnerhet under 1820-talet — talrika kemister från Sverige och utlandet besökte hans laboratorium och där under längre .eller kortare tid åtnjöto hans handledning. Bland dessa märkas J. A. Arfwedson, K. G. Mosander, N. G. Sefström, N. G. Nordenskiöld, H. G. Trolle-Wachtmeister, E. Mitscherlich, bröderna H. och1 G. Rose, G. Magnus, den ovannämnde Wöhler m. fl. De på detta sätt knutna förbindelserna med ett antal framstående tyska vetenskapsmän föranledde sedermera upprepade ferieresor till kontinenten. Så 1827, 1828 (då han deltog i det tyska naturforskarmötet i Berlin) och 1830. Vid det sistnämnda år i Hamburg avhållna naturforskarmötet stiftade B. den för hans återstående verksamhet, ur flera synpunkter så betydelsefulla bekantskapen med J. von Liebig.

Bland mera beaktansvärda experimentalundersökningar, som under 1820-talet utgingo från B: s laboratorium, märkas följande: arbetena över svavelhaltiga blåsyrade salter, över fluorvätesyran (vilket bl. a. innefattar framställningen av silicium och zirkonium i fritt tillstånd), över sulfosalter, över molybden samt upptäckten av det nya grundämnet »torium». Härtill kommo i början av 1830-talet upptäckten av de för den organiska kemien så utomordentligt viktiga isomeriförhållandena, undersökningen av det nyupptäckta grundämnet »vanadin», uppställandet av det av Liebig och hans skola förhånade men i senare tid till heder komna katalysbegreppet samt det omfattande arbetet över tellurens föreningar. Av mera övergående betydelse blev den delvis i förening med Liebig uppställda s. k. äldre radikalteorien, avsedd att förklara de organiska kropparnas sammansättning. För att ostördare kunna ägna sig åt rent vetenskapliga arbeten och. på samma gång bereda utväg till befordran för en sin lärjunge (Mosander) tog B. 1832 avsked från sin professur vid karolinska institutet.

Utom genom sin forsknings- och författarverksamhet utövade B, under de tre sista årtiondena av sitt liv även på ett annat sätt stort inflytande på naturvetenskapernas utveckling i Sverige, nämligen i sin egenskap av Vetenskapsakademiens sekreterare. Han var den ledande kraften vid denna akademis omorganisation, som i dess stadgar av 1820 fick ett synligt uttryck. I den under hans sekretariat åt akademien uppdragna omregleringen av rikets mått, mål och vikt blevo hans åsikter för det mesta bestämmande. Ävenså tog han verksam del i den under hela 1820-talet fortgående nydaningen av det under akademiens vård ställda naturhistoriska riksmuseet, vars tillkomst bl. a. föranledde akademiens förflyttning! (1829) från dess gamla hus vid Stora Nygatan till den rymligare lokal vid Drottninggatan (det s. k. Westmanska palatset), där sedermera såväl akademien som museet haft sitt hemvist ända till 1914. Särskilt inlade han jämte Hisinger stor förtjänst om grundandet och ordnandet av riksmuseets mineralsamling. Till allt detta kan läggas, att hans hem under en lång följd av år utgjorde en eftersökt mötesplats för Stockholms vetenskapliga värld (den s. k. måndagsklubben). Såsom ledamot av kommittén för rikets allmänna undervisningsverk inriktade B. sin verksamhet företrädesvis på tvenne mål: dels beredande av ökat utrymme åt naturvetenskaperna i den allmänna skolbildningen, dels karolinska institutets omdaning till en med de medicinska fakulteterna vid universiteten fullt jämställd högre undervisningsanstalt. Sistnämnda strävande, som tillsvidare strandade på ett energiskt motstånd från dessa fakulteters sida, föranledde det första utbrottet av den skarpa antagonismen mellan B. och Israel Hwasser, som i uppkomsten av en fristående medicinsk högskola i huvudstaden såg ett hot mot den av honom med nästan religiös vördnad hyllade »universitetsidén» och särskilt en fara för Uppsala universitets bestånd. Grunden till söndringen mellan B. och Hwasser låg emellertid vida djupare, i det att de representerade tvenne skarpt motsatta strömningar inom dåtidens naturforskning: B. den »empiriska», i främsta rummet på experiment och erfarenhetsrön grundade, Hwasser åter den mera spekulativa eller »naturfilosofiska» riktningen. — I kommittén angående teknologiska institutets förändrade organisation har B. gentemot institutets dåvarande direktör Schwartz med styrka hävdat nödvändigheten av den högre tekniska undervisningens fotande på vetenskaplig grund. Under koleraåret 1834 hörde B. till de vetenskapsmän, som oförskräckt ställde sina insikter och krafter till det allmännas tjänst i och för farsotens bekämpande. I motsats till Hwasser och flera andra den tidens läkare (de s. k. non-kontagionisterna) förfäktade han kolerans natur av en genom smittämne från individ till individ överförbar sjukdom. Han var under den mest kritiska tiden ordförande i Adolf Fredriks församlings sundhets-nämnd. Vid utövandet av detta kall ådrog han sig ett kroppsligt lidande, som under två års tid betydligt nedsatte hans arbetsförmåga. Under denna period infaller hans andra resa till Frankrike och hans giftermål. Resan företogs liksom den första av hälsoskäl och anträddes i juli 1835. Under vistelsen i Paris, som räckte i sju veckor, var B. oavlåtligt föremål för smickrande, om än något tröttande hedersbetygelser av olika slag. I Bonn, dit han på hemvägen styrde kosan, bevistade han det därstädes hållnas tyska naturforskarmötet. — Redan före utresan hade han ingått förlovning med Elisabet (Betty) Poppius, en dotter till hans intime umgängesvän, dåvarande statsrådet Gabriel Poppius. Vid bröllopet, som firades någon tid efter hemkomsten 19 dec. 1835, erhöll B. av Karl XIV Johan ett friherrediplom i bröllopsgåva. Under loppet av 1836 förbättrades hans hälsa alltmera, så att han kunde återupptaga sina en tid avbrutna laboratoriegöromål. Från denna tid härstamma hans arbeten över klorofyll och därmed besläktade växtfärgämnen samt över organiska sulfonsyror.

Helt upptagen av sina vetenskapliga forskningar, saknade B. för det mesta både håg och tillfälle att personligen deltaga i sin samtids politiska liv. Utan eget åtgörande hade han, såsom redan anförts, i sin egenskap av läkare år 1810 vid ett furstligt dödsfall kommit att spela en viss politisk roll. Långt mera mot än med sin vilja blev han ock 1838 i egenskap av juryman indragen i det ryktbara Crusenstolpeska tryckfrihetsmålet. På grund av sin konservativa läggning och sina kända konungska tänkesätt ansågs han allmänt hava bidragit till den anklagades fällande, vilket inom det motsatta politiska lägret vid flera tillfällen lades honom till last.

Ehuru deltagare i flera tyska naturforskarmöten, var B. till en början ingen anhängare av förslaget att anordna liknande möten inom de skandinaviska länderna. Han deltog icke heller i det förberedande mötet i Göteborg 1839. Men sedan förslaget en gång blivit verklighet, lät han sina betänkligheter falla och spelade vid de möten, som höllos under hans återstående livstid Köpenhamn 1840 och 1847, Stockholm 1842 och Kristiania 1844) en synnerligen framstående roll. Särskilt gäller detta om mötet i Stockholm 1842, där han fungerade som ordförande.

Under 1840-talet ägnade B. allt större del av sin tid och arbetskraft åt de i omfång ständigt ökade årsberättelserna ävensom åt redigeringen av lärobokens femte (och sista) betydligt omarbetade upplaga. Dock medhann han ännu emellanåt experimentella undersökningar, bland vilka de mest betydande hade till föremål gallans beståndsdelar samt föreningarna mellan fosfor och svavel. Under det sistnämnda arbetet var han till följd av explosion för andra gången i sitt liv nära att i vetenskapens tjänst mista synförmågan (första gången 1810).

Hösten 1844 undergick B: s hälsa en märkbar försämring, som nödsakade honom att följande år företaga en resa till Kärlsbad. I de tyska universitetsstäder, han på såväl bort- som hemvägen besökte, blev han föremål för storartade hyllningar från. sina ämbetsbröders icke mindre än från studenternas sida. Ändamålet med resan vanns såtillvida, som han återkom till Stockholm betydligt friskare. Förbättringen blev dock icke av lång varaktighet. Redan två år senare (1847) försämrades hans hälsotillstånd ånyo, och kort efter hemkomsten från naturforskarmötet i Köpenhamn; s.å. nedlades han på sotsängen. Han jordades 15 aug. 1848 på Solna kyrkogård, där en enkel minnesvård utmärker hans vilorum. Tio år senare, 16 juli 1858, avtäcktes i Stockholm hans av K. G. Qvarnström modellerade staty. Femtio år efter hans död firades på Vetenskapsakademiens föranstaltande i Stockholm en högtidlig minnesfest 7 okt. 1898 i närvaro av delegerade från in- och utländska vetenskapliga samfund. I samband härmed inrättades, likaledes genom Vetenskapsakademiens försorg, ett dess Berzeliusmuseum, varest på bekostnad av en enskild mecenat och väsentligen genom assistenten G. Lindströms nit hopbragts en intressant samling laboratorieutensilier, kemiska preparat, böcker och annat lösöre, som i livstiden tillhört B.

Författare

H. G. SÖDERBAUM.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Hans skriftliga kvarlåtenskap förvaras till större delen i Vetenskapsakademiens bibliotek, mindre delar även i K. biblioteket. Bland de Vetenskapsakademien tillhöriga papperen märkas B: s' brevväxling, den äldsta redaktionen av hans självbiografi, manuskript till åtskilliga av hans arbeten samt en större samling laborationsjournaler. I K. biblioteket förvaras en del papper av stort biografiskt intresse såsom B: s' skrivövningar och anteckningar från 1780-talet, journal 1794—95, resedagböcker 1812, 1818—19 samt en portfölj, innehållande hans diplom från lärda sällskap m. m. Brev från B. finnas flerstädes bland hans samtidas papper, så i riksarkivet till A. von Hartmansdorff och G. F. Wirsén, i Lunds och Uppsala universitetsbibliotek samt i Trolle-Wachtmeisterska arkivet på Trolle-Ljungby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nova. analysis aquarum Medeviensium. Upps. 1800. 4: o 15 s. (Diss., praes. A. G. Ekeberg.) — De electricitatis Galvanicas, apparatu Cel. Volta excitas, in corpora organica effectu. Upps. 1802. 4: o 14 s. (Diss., prass. P. Afzelius.) — Afhandling om galvanismen. Sthm 1802. 145 s. — Underrättelser om artificiella mineralvatten. Sthm 1803. 8, 53 s. — Föreläsningar i djurkemien. D. 1—2. Sthm 1806—08. (12), 276, (1) s.; (8), LIX, 498, (2) s. — Försök med elektriska 'stapelns verkan på salter och på några af deras baser (Afhandlingar i fysik, etc, D. 1, 1806, s. 1—38; tills, med W. Hisinger). — Undersökning af cerium, en ny metall, funnen-i Bastnäs tungsten (ibid., s. 58—84; tills, med W. Hisinger). — Undersökning af Adolfsbergs brunnsvatten (ibid., s. 124—145). — Undersökning af Porla källvatten (ibid., s. 145—155). — Electriska stapelns teori (ibid., Bd 2, 1807, s. 14—34). — Försök med. salpetersyre-nafta och produkterna af salpetersyrans sönderdelning (ibid., s. 41—77; B:s första experimental-undersökning). — Om åkerjordens chemiska analys (Ekon. annaler, 1.807, juli, s. 106—112, aug., s. 31—49; anon.). — Försök med alkaliernas och jordarternas sönderdelning (ibid., 1808, maj, s. 110—130, juni s. 113 —118; tills, med M. Pontin). — Chemisk undersökning af oxkött (ibid., 1808, maj, s. 20—39). — Chemisk undersökning af mjölk (ibid., 1808, juli, s. 84—100, aug., s. 30—49). — Lärbok i kemien. D. 1. Sthm 1808. (10), 483, (1) s., 3 tab. D. 2. Sthm 1812. (10), 640, (1) s., 1 tab. D. 3. Sthm 1818. (4), 496, (2) s., 6 tab. Bihang 4: o 99 s. D. 4. Sthm 1827. XV, (1) 564 s. D. 5. Sthm 1828. X s., s. 565—1300, 6 s. D. 6. Sthm 1830. VI, 895, (1) s. 2: a uppl. omarb. o. tillök. D. 1—2. Sthm 1817—22. (8), 726 s., 4 tab,; (12), 848 s. (Utkom även i sex tyska, fyra franska, tre italienska, två spanska, en holländsk och en schweizisk uppl.) — Försök till en allmän öfverblick af varmblodiga djur-vätskors sammansättning jemte någras ser-skilta analys (Afhandlingar i fysik, etc, D. 3, 1810, s. 1—105). — Försök till kiseljordens analys (ibid., s. 117—128). — Försök till tackjernets analys (ibid., s. 1-28—152). — Försök rörande de bestämda proportioner, vari den oorganiska naturens beståndsdelar finnas förenade (ibid;, s. 162—276). Jämte Fortsättning (ibid., D. 5, 1818, s. 94—128). — Öfversigt af djurkemiens framsteg och närvarande tillstånd. Tal... vid praesidii nedläggande den 13 aug. 1810... Sthm 1812. 84 s. (Även i engelsk övers, av G. Brunnmark, London 1813.) — Försök till en chemisk nomenclatur (VA Handl., Bd 33, 1812, s. 28—74). — Försök till ett rättfärdigande af de theoretiskt-chemiska åsigter, på hvilka den systematiska uppställningen i mitt försök till en förbättring af den chemiska nomenclaturen grundar sig (ibid., Bd 33, 1812, s. 166—198, 223—244; 1813, s. 39—62, 175—215). — Experiments on the älcohol of sulphur or sulphuret of carbon (Philosoph. transactions of the R. soc. of London, 1813, s. 171—199; även på svenska i Afhandlingar i fysik, etc, D. 5, 1818, s. 239—278; tills, med A. Marcet). — On the nature of muriatic acid (Annals of philosophy, Vol. 2, 1813, s. 254—259). — Experiments on the nature of azote, of hydrogen, and of ammonia, and upon the degrees of oxidation of which azote is susceptible (ibid., s. 276—284, 357 —368; även på svenska i Afhandlingar i fysik, etc, D. 5, 1818, s. 198—238). — Essay on the cause of chemical proportions, and on the circumstances relating to them; together with a short and easy method of express ing them (Annals of philosophy, Vol. 2, 1813, s. 443—454; Vol. 3, 1814, s. 51—62, 93 —106, 244—255, 353—364). — Försök att genom användandet af den elektrokemiska theorien och de kemiska proportionerna grundlägga ett rent wettenskapligt system för mineralogien. Sthm 1814. 103 s. (Engelsk uppl. London 1814, tysk uppl. Niirnberg 1816 och 1847, fransk uppl. Paris 1819, én polsk och en spansk uppl.; i omarb. form i Afhandlingar i fysik, etc, Bd 4, 1815, s. 1—1148). — An address to those chemists who wish to cxamine the laws of chemical proportions and the theory of chemistry in general (Annals of philosophy, Vol. 5, 1815, s. 122—131). — Undersökning af några i grannskapet af Fahlun funna fossilier (Afhandlingar i fysik, etc, D. 4, 1815, s. 148—307; D. 5, 1818, s. 1—93; tills, med J. G. Gahn m. fl.). — Mémoire sur la composition des acides phosphorique et phosphoreux et sur leurs combinaisons avec des bases salifiables (Annales de chimie, T. 2, 1816, s. 151—176, 217—239, 329—338). — Försök att bestämma salpetersyrans sammansättning af den qvantitet basis, som fordras till dess mättning (Afhandlingar i fysik, etc., D. 5, 1818, s. 128—131). — Försök öfver vattnets förhållande till syror, saltbaser och saiter; öfver basiska och dubbla salters sammansättning samt öfver salpetersyrliga saiter (ibid., s. 132—189). — Allmän öfversigt af hittils vunna resultat af undersökningarna om bestämda proportioner (ibid., s. 190—197). — Om naturen af syrsatt saltsyregas (ibid., s. 279—378). — Försök att närmare bestämma åtskilliga oorganiska kroppars sammansättning till vinnande af en närmare utveckling af läran om de kemiska proportionerna (ibid., s. 379—520). — Försök öfver de bestämda förhållanden, hvari elementen för den organiska naturen äro förenade (ibid., s. 520—646). — Undersökning af kopparoxidens sammansättning för att deraf kunna med någorlunda säkerhet bestämma vigten af kopparens atom (ibid., D. 6, 1818, s. 1—5). — Undersökning af några föreningar, som bero af svagare frändskaper (ibid., s. 5—41). — Undersökning af en ny mineralkropp, funnen i de orenare sorterna af det vid Fahlun tillverkade svaflet (ibid., s. 42—144). — Undersökning af jernhaltiga blåsyrade salters sammansättning (VA Handl., 1819, s. 242—293). — Om sammansättningen af svafvelhaltiga blåsyrade saiter samt om selenhaltigt blåsyradt kali (ibid., 1820, s. 82—99). — Om det magnetiska tillståndet hos de kroppar, som urladda electriska stapeln (ibid., s. 193—203). — Nouvelles déterminations des proportions de l'eau et de la densité de quelques fluides élastiques (Annales de chimie, T. 15, 1820, s. 386—395; tills med P. L. Dulong). — Om blåsrörets användande i kemien och mineralogien. Sthm 1820. (10), 302, (2) s., 4 ph (Fransk övers, av F. Fresnel, Paris 1821, 37, 43, tysk övers, av H. Rose, Niirnberg 1821, 4:e uppl. 1844, engelsk uppl. London 1822, Boston 1845, två italienska, en rysk uppl.) ¦— Om de svafvelbundna alkaliernas sammansättning (VA Handl., 1821, s. 80—146). — Undersökning af mineralvatten i Carlsbad, Töplitz och Königswart i Böhmen (ibid., 1822, s. 139—182, 195—232; även sep. i tysk övers, av G. Rose, Leipz. 1823). Tillägg (VA Handl., 1825, s. 119—144). — Några försök med uranoxid och dess föreningar (VA Handl., 1823, s. 154—176). — Om ättiksyrans föreningar med kopparoxid (ibid., s. 244—264). — Undersökning af flusspatssyran och dess märkvärdigaste föreningar (ibid., s. 284—350; 1824, s. 46—98, 278—327). —¦ Om de förändringar i det chemiska mineralsystemet, som blifva en nödvändig följd af isomorpha kroppars egenskap att ersätta hvarandra i obestämda förhållanden (ibid., 1824, s. 112—142). — Bidrag till en närmare kännedom af molybden (ibid., 1825, s. 145—179). — Om svafvelsalter (ibid., 1825, s. 232—323; 1826, s. 53—78). — De 1'analyse des corps inorganiques. Paris 1827. 232 s. — Undersökning af vattnet i Ronneby helsobrunn (VA Handl., 1827, s. 29—39). — Försök öfver de metaller, som åtfölja platinan, samt öfver sättet att analysera platinans nativa legeringar eller malmer (ibid., 1828, s. 25—116). — Undersökning af ett nytt mineral, som innehåller en förut obekant jord (ibid., 1829, s. 1—30). — Om sammansättningen af vinsyra och drufsyra (John's Säure aus den Voghesen), om blyoxidens atomvigt, samt allmänna anmärkningar om sådana kroppar, som hafva lika sammansättning, men skiljaktiga egenskaper (ibid., 1830, s. 49 —80). — Om vanadin och dess egenskaper (ibid., 1831, s. 1—65). — Undersökning af citronsyrans sammansättning och mättningskapacitet (ibid., 1832, s. 120—146). — Undersökning af vattnet i Porla källa (ibid., 1833, s. 18—92), — Undersökning af tellurens egenskaper (ibid., 1833, s. 227—307). — Om borsyrans mättnadskapacitet (ibid., 1834, s. 75—83). — Om meteorstenar (ibid., s. 115—183). — Om distillationsprodukterna af drufsyra, Acidum paratartaricum (ibid., 1835, s. 142—169). — Quelques idées sur une nouvelle force agissant dans les combinaisons des corps organiques (Annales de chimie, T. 61, 1836, s. 146—151). ¦— Undersökning af några syror, som bildas af organiska ämnen med svafvelsyra (VA Handl., 1837, s. 66—112). — Undersökning af bladgrönt, chlorophyll (ibid., s. 113—134). — Om några af dagens frågor i den organiska kemien (ibid., 1838, s. 77—111). — Om sätten att åtskilja oxgallans beståndsdelar (ibid., 1841, s. 1—64). — Om fosforens föreningar med svafvel (ibid.,. 1842, s. 37—91). — Om allotropi hos enkla kroppar såsom en af orsakerna till isomeri hos deras föreningar (ibid., 1843, s. 1 —18). — Åsigter rörande den organiska sammansättningen (ibid., 1845, s. 331—359).

Flertalet av ovannämnda på svenska anförda avhandlingar ha därjämte i översättning influtit i utländska tidskrifter, företrädesvis Annalen der Physik und der Chemie och Annales de chimie et de physique, samt i Annals of philosophy, Journal de physique, Gehlens Journal f. die Chemie und Physik, Schweiggers Journal fiir Chemie und Physik, journal of nat. philosophy, Philosoph. Magazine m. fl. B. har dessutom publicerat ett synnerligen stort antal större och mindre avhandlingar och uppsatser i ovannämnda tidskrifter samt i Af handlingar i fysik (1806—18), Ekon. annaler (1807—08), VA Handl. (1819—44), Sv. läkaresällskapets handl. (1812), LA Annaler (1812,13), VA Öfversigt (1844—47), Neuer allg. Journal der Chemie (1803, 04) m. fl. in- och utländska tidskrifter. — Se i övrigt den visserligen långt ifrån fullständiga bibliografien i M. af P[ontin], Minne af J. J. Berzelius, Sthm 1849, s. 56—67 och Catalogue of scientific papers (1800—1863), compiled and publ. by the R. soc. of London, Vol. 1, London 1867, s. 330—341.

Berzelius und Liebig. Ihre Briefe von 1831—1845... Hrsg. von J. Carriére. Miinchen und Leipzig 1893. 2:e Aufl. Miinchen 1898. 2 portr., VII, 279, (1) s. ¦— Aus dem Briefwechsel von Eilhard Mitscherlich mit Berzelius 1819—1847 (E. Mitscherlich, Gesammelte Schriften, Berlin 1896, s. 53—120). — Zwanzig Briefe gewechselt zwischen Jöns Jacob Berzelius und Christian Friedrich Schönbein in den Jahren 1836—i847, hrsg. von G. W. A. Kahlbaum. Basel 1898. 99 s. (Även i engelsk övers. London 1900.) — Bref från Jac. Berzelius till Gustav Magnus, utg. af E. Hjelt (Öfversigt af finska vet. soc. förhandl., 42, 1898—99, s. 1—78; även sep. Hfors 1899 och i tysk övers. Braunschweig 1900). — Briefwechsel zwischen J. Berzelius und F. Wöhler... Hrsg. von O. Wallach. Bd 1—2. Leipz, 1901. XXII, 717 s.; 743 s. — Självbiografiska anteckningar utg. af K. sv. vetenskapsakademien genom H. G. Söderbaum. Sthm 1901. XII, 246 s., 1 portr., 1 facs. (Även i tysk övers, i Monographien aus d. Geschichte d. Chemie, H. 7, 1903.) — Reseanteckningar utg. af K. sv. vetenskapsakademien genom H. G. Söderbaum. Sthm 1903. XII, 431 s., 3 portr. — Jac. Berzelius' bref utg. af K. sv. vetenskapsakademien genom H. G. Söderbaum. 1—9. Upps. 1912—22. 105 s., 1 portr.; 87 s., 1 portr.; 266 s., 1 portr., 1 pl..; 127 s., 1 portr.; 356 s., 1 portr.; 67 s., 1 portr.-; 336 s., 5 portr.; 103 s., 1 portr.; 217 s., 3 portr., 1 pl. — J. G. Forchhammer og Jac. Berzeliusl8;34 —1845. Köpenhamn 1920. 28 s. (Breve til og fra J. G. Forchhammer, udg. af Ad. Clément, 1.) — Correspondence entré Jac. Berzelius et H. C. Örsted (Correspondence de H. C. Örsted avec divers savants, T. 1. Köpenhamn 1920, s. 1—75). — W. C. Zeise og J. Jac. Berzelius. Breve 1823—1847, udg. af Ad. Clément. Köpenhamn 1921. 38 s., 1 portr.

Utgivit: Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi. D. 1—6. Sthm 1806—1818. (Tills med W. Hisinger.) — Vetenskaps-journal för läkare och1 fältskärer. Bd 1:1—4, 2:1. Sthm 1806—10. (Tills, med E. Gadelius.) — Årsberättelser om framstegen i fysik och kemi 1821—39. Sthm 1822—1840. (1—16 ingå i Årsberättelser om vetenskapernas framsteg, afgifne af K. -vetenskaps-akademiens embetsmän, Sthm 1822—37.) — Årsberättelser om framstegen i kemi och mineralogi 1840—47. Sthm 1840—48. (Årsber. 1821' —47 även utg. i tysk övers, av C. G. Gmelin och F. Wöhler, Tübingen 1822—48 och 1840—47 i fransk övers, av Ph. Plantamour, Paris 1841—48).

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: VA:s protokoll 1808—1848; VA:s samling av Berzeliusmanu-skript; Sundhetskollegii protokoll, koncept och inkomna handlingar (RA). — Jac. Berzelius' Själfbiografiska anteckningar (1901); H. G. Söderbaum, Berzelius' Werden und Wachsen 1779—1821 (1899). — Se i övrigt: I. Guareschi, J. J. Berzelius e la sua opera scientifica (1915); T. Hiortdahl, Berzelius (Kristiania videnskapsselsk. skrifter, Mat.-nat. kl., 1912, N:o 2); C. G. Mosander, Tal vid sv. läkaresällskapets minnesfest öfver J. Berzelius den 17 juli 1850 (1871); L. F. Nilson och S. Jolin, Minnesfesten öfver Ber-zelius den 7 oktober 1898 (1901); M. af P[ontin], Minne af J. J. Berzelius (VA Handl., 1848); H. Rose, Gedächtnissrede auf Berzelius (1852); [P. A. Siljeström], Minnesfest öfver J. J. Berzelius (1849); H. G. Söderbaum, Några drag ur Berzelii vetenskapliga verksamhet (Nord. tidskr., 1898); dens., Berzelius. Minnesblad till erinran om femtionde årsdagen af hans död (Sv. kemisk tidskr., 1898); dens., Några ord om Berzelius och hans betydelse för kemisk forskning (1899, 2: a uppl. 1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jöns Jacob Berzelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18122, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. G. SÖDERBAUM.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18122
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jöns Jacob Berzelius, urn:sbl:18122, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. G. SÖDERBAUM.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se