Meriter

12. Erik Turesson (Bielke), de båda föregåendes [B.10 o B.11] broder, f. troligen på 1460-talet, d maj 1511 på Viborg. Slottsfogde i Stockholm nov. 1487–11 aug. 1490; hövitsman å Stäkeborg hösten 1494 –sommaren 1499; därefter till sin död innehavare av Viborgs och Sankt Olovsborgs (Nyslotts) slottslän, med vilka befattningar han från sept. 1504 förenade funktionen som ståthållare (»fullmyndig och mäktig hövitsman» näst under riksföreståndaren) i hela Finland; erhöll riddarslaget vid konung Hans' kröning 1497 och inträdde troligen samtidigt i riksrådet.

Gift å Benhammar 5 juli 1490 med Gunhild Johansdotter (Bese), f. omkring 1475, d 1552 eller 1553, dotter till riksrådet Johan Bese (se Bese 1).

Biografi

E., vars fader i sin krafts dagar hade varit en ytterligtgående och konsekvent unionsvän, valde från början sin plats på den rakt motsatta sidan i det politiska livet. Redan i ynglingaåren kom han som slottsfogde i Stockholm i nära förhållande till Sten Sture d. ä., och hans giftermål med en dotter till dennes gamle meningsfrände Johan Bese bidrog otvivelaktigt att befästa hans sympatier för Sturepartiet. När så innehavaren av Stäkeborgs slottslän, Nils Sture, dog 1494, utsågs E. av riksföreståndaren till den avlidnes efterträdare som slottshövitsman, ehuru herr Nils' egen son Svante Nilsson, understödd av riksrådets förnämsta medlemmar, hade anhållit om länet. Samtidigt med att han sålunda stod i gunst hos Sten Sture och framträdde som en av dennes anhängare, åtnjöt han emellertid också anseende hos riksföreståndarens motståndare inom riksrådet, vilka 1496 hos herr Sten gjorde framställning om hans och ett par andra unga ädlingars — däribland E: s broder Peder Turessons — inkallande i rådet, en anmodan, som dock den gången blev resultatlös, emedan riksföreståndaren efter vad det vill synas principiellt eftersträvade att nedbringa rådets medlemsantal för att på så sätt minska denna korporations politiska betydelse. Under 1497 års inbördeskrig skänkte E. gamle herr Sten sitt kraftiga stöd. I sin egenskap av hövitsman på Stäkeborg öppnade han, personligen eller genom sina svenner, fientligheter mot riksföreståndarens vederdelomän i Östergötland, bl. a. biskop Henrik Tidemansson i Linköping, vars slott Rönö brändes av E:s trupper. Men framför allt verkade han för Sten Stures sak i Uppsverige, där han biträdde vid Stockholms försvar och vid belägringen av ärkebiskopens slott Almarestäket. Först då Sten Sture själv i okt. fann sig föranlåten att sträcka vapen för den av upprorsmännen inkallade konung Hans, fogade sig även E. i regementsförändringen och hyllade konungen.

Två år senare tillträdde E. den ämbetspost, på vilken han skulle utföra sin egentliga livsgärning. Sommaren 1499 förmåddes Sten Sture av konung Hans att återställa en stor del av sina finländska förläningar, varigenom bl. a. Viborgs och Sankt Olovsborgs slottslän blevo lediga. Dessa överlämnades nu till E., som omedelbart överflyttade till sitt nya verksamhetsområde. Den befordran, E. sålunda vunnit, var icke odelat avundsvärd; Viborg och Olovsborg utgjorde ju det dåtida Sveriges utposter mot det framträngande moskovitiska väldet, och just vid sekelskiftet var förhållandet mellan Sverige och Ryssland mycket brydsamt. Huvudorsaken härtill var, att ett i mars 1497 ingånget svensk-ryskt stilleståndsfördrag bestämde, att 1323 års Nöteborgsfred skulle lända till efterrättelse vid en blivande överenskommelse om gränslinjen mellan Sverige och Ryssland. Nu var förhållandet det, att Sverige under 1300- och 1400-talen, delvis i följd av den fortskridande kolonisationen i dessa trakter, under hand hade utvidgat sina besittningar i östra Finland utöver 1323 års gränser, så att en återgång till Nöteborgstraktaten för vårt land skulle ha betytt en faktisk landavträdelse av avsevärd omfattning. Sten Sture, under vars auspicier 1497 års stilleståndsfördrag hade tillkommit, var medveten härom men hade under då rådande prekära förhållanden trott sig böra köpa tillfällig fred vid de östra gränserna genom att tillmötesgå ryssarnas bestämda fordran angående Nöteborgs-traktatens åberopande i stilleståndsfördraget som norm för gränsläggningen. I själva verket var det aldrig hans mening, att områden, som genom hävd blivit svenska, skulle avstås till moskoviten, och för att förebygga en dylik konsekvens av 1497 års fördrag torde han — antingen strax före eller något efter fördragsslutet — ha låtit upprätta den förfalskade, mot de för Sverige gynnsamma faktiska gränsförhållandena svarande text av Nöteborgstraktaten, som sedan i mansåldrar bidrog att förvirra den svensk-ryska gränsläggningsfrågan.

Som slottsherre å Viborg och Olovsborg hade E. från början att dragas med de elaka följderna av den brist på ärlighet, som Sten Sture sålunda vid stilleståndets ingående, visserligen av politisk nödvändighet, hade låtit komma sig till last. Det gränsläggningsmöte, som enligt fördraget skolat öppnas i dec. 1497, hade icke blivit hållet, och ryssarna hade börjat ana, att svenskarna icke ville veta av någon landavträdelse. Och ehuru konung Hans, ryssarnas forne bundsförvant mot Sverige, under tiden hade bestigit den svenska tronen — en tilldragelse, som uppenbarligen hade väckt den moskovitiske storfurstens förhoppning, att hans önskningar i gränsfrågan nu skulle bli realiserade — hade allt förblivit vid det gamla. Under dessa omständigheter stegrades den ryska förbittringen mot Sverige till det yttersta, och just vid den tid, då E. tog sina nya län i besittning (sept. 1499), bröto ryssarna stilleståndet och öppnade en belägring av Olovsborg, vilket fäste enligt deras åsikt var anlagt på mark som enligt Nöteborgstraktaten borde tillhöra Ryssland. E. vidtog emellertid skyndsamt sådana försvarsanstalter, att fienden med stor manspillan måste draga sig tillbaka. Även följande år gjorde ryska strövkårer ett försök att under vilda härjningar bemäktiga sig de omtvistade distrikten, varvid de också företogo sig att på egen hand utsätta råmärken, så placerade, att även Olovsborg enligt dem skulle komma att ligga på den ryska sidan. E., som denna gång biträddes av den från Sverige tillskyndande Sten Sture, lyckades emellertid alltjämt förhindra varaktiga ryska framgångar, och fienden vek slutligen åter undan.

Dess bättre inträdde inom kort en avspänning i förhållandet mellan Sverige och Ryssland. Det sistnämnda riket fick nämligen krig på annat håll: år 1501 förenade Litauen och det lifländska ordenslandet, vilka ävenledes hotades av moskoviternas expansionshunger, sina vapen mot den ryske storfursten. Under detta krig, som pågick till 1503, fick Finland vara i fred för ryska anfall, och E. förstod därjämte att genom sitt kloka uppträdande i den för Ryssland ganska brydsamma situation, som kriget innebar, skapa långvarig, i det stora hela orubbad grannsämja mellan Sverige och Moskva. I stället för att, som den lifländske ordensmästaren hade beräknat, göra gemensam sak med denne i kampen mot ryssarna, iakttog han nämligen den strängaste neutralitet och förvärvade sig ytterligare anspråk på rysk erkänsla genom att, medan det ryska varuutbytet med Västeuropa på de vanliga förbindelselinjerna över Lifland och Litauen var fullständigt avbrutet i följd av kriget med dessa länder, i största utsträckning upprätthålla handelstrafiken mellan Finland och Ryssland och detta trots varjehanda repressalier och hämndeakter från hansestädernas, främst Revals, och de lifländska ordensmyndigheternas sida. I Viborg eller eljest genom förmedling av E. och viborgska köpmän erhöllo ryssarna sådana nödvändighetsvaror: salt m. m., som de behövde importera för att överhuvud kunna hålla ut i kriget. Endast i fråga om krigsmateriel synes han härvid ha ålagt sig någon återhållsamhet; de förbittrade Revalborgarnas beskyllningar, enligt vilka han jämväl skulle ha bringat salpeter och skjutvapen i ryssarnas händer under deras fejd med Lifland och Litauen, avvisade han i varje fall själv med stor indignation, i det han förklarade, att en så okristlig handräckning åt de kätterska ryssarna mot egna trosfränder icke kunde falla honom in: »jag är en kristen människa, och vad som rör min kristendom räknar jag icke för någon ringa sak».

Den, så långt det överhuvud var försvarligt, ryssvänliga politik, som E. under 1501–03 års krig hade inaugurerat, blev han under sin återstående livstid trogen. Han undvek sålunda allt, som kunde verka utmanande på ryssarna, och avrådde i konsekvens härmed den svenska centralregeringen från förbund med den lifländska ordensstaten — en dylik allians skulle ovillkorligen ha kommit att rikta sin udd mot moskoviterna. Bakom denna hans hållning låg ett dubbelt syfte: att bevara freden med den slaviske grannen och att göra Viborg till en centralpunkt för Rysslandshandeln, och han vann det också i det väsentliga. Det förtroende, som E. från 1501 vunnit hos ryssarna, stadgades alltmer och kom vårt land till godo. Det sexåriga stilleståndet av år 1497 ansågs icke ha blivit formligen upphävt genom det ryska fredsbrottet 1499/1500 — Ivan III låtsade okunnighet om de då företagna ryska härjningarna i Finland — och avlöstes 1504 av en tjuguårig fred, som visserligen 1509 uppsades av ryssarna, emedan dessa insisterade på en gränsläggning i enlighet med Nöteborgstraktaten och icke fingo sin önskan därom uppfylld, men år 1510 utbyttes mot en sextiårig fred med bestämmelser om en gränsläggning år 1513, vilken emellertid aldrig kom till stånd. Både i 1504 och 1510 års fredsverk var E. den drivande kraften på svensk sida, och den i förhållande till ryska sedvänjor sällsport långa fredstid, som 1510 års traktat stipulerade, vinner just i ryssarnas aktning och vänskap för E:s person sin enda tillfyllestgörande förklaring. Konung Hans' trägna försök i anslutning till traditionerna från 1490-talet att hetsa Moskva till anfall mot Sverige blevo tack vare E. utan verklig effekt, och Finland, som förut i decennier hade besvärats av tätt återkommande ryska härjningar och fientligheter, åtnjöt till följd av den smidighet, med vilken E. i detta avseende förstod att skingra tid efter annan framträdande ovädersmoln, i stort sett ostörd fred åt det ryska hållet från och med år 1501 till E:s död. Härmed har E. skapat den oundgängliga förutsättningen för Sveriges förmåga att bestå i den hårda kampen mot konung Hans åren 1501–11.

E:s goda förhållande till ryssarna blev som nämnt till båtnad även för det viborgska handelslivet. Viborg hade svårt lidit under det svensk-ryska kriget 1495–97 men uppblomstrade nu på nytt på grund av den centrala ställning i fråga om Rysslandshandeln, som staden då kom att intaga. Och blomstringen upphörde ingalunda efter fredsslutet mellan Lifland och Moskva 1503. Även i fortsättningen förbjöd nämligen den ryske storfursten sina undersåtar att driva köpenskap med lifländarna, och hanseförbundet å sin sida sökte med Lübeck i spetsen avhålla sina medlemmar från att handla med ryssarna för att på så sätt tvinga dessa att återställa det hanseatiska kontoret i Novgorod, som Ivan III år 1494 under brutala former hade stängt. Under sådana förhållanden fortsatte de ryska köpmännen att med sin herres bifall frekventera Viborg för att där avyttra sina egna varor och inköpa västerländska, och samtidigt besöktes Ryssland ofta nog av handelsmän och sjöfarande från Viborg. Detta medförde icke blott, att de viborgska handelsidkarna hade god avsättning för sådana produkter från det svenska statsområdet, vilka voro begärliga för ryssarna, utan också att tyska kofferdifarare i stor utsträckning trots hansans förbud och kaperier förde sina laster till Viborg i syfte att där avyttra dem i och för export till Ryssland och i återfrakt erhålla ryska varor. Medan Viborg följaktligen hade goda dagar, avtynade de lifländska hansestäderna Reval och Dorpat, som hart när för sin existens voro beroende av Rysslandshandeln och som också hade varit huvudintressenterna i det hanseatiska Novgorodkontoret men för vilka denna näringskälla numera, i den mån de ömsesidiga handelsförbuden upprätthöllos, var tillsluten — åtminstone i Reval sammanstörtade under 1500-talets första decennium av berörda skäl en hel rad gamla förnämliga handelshus. Då det i hög grad just var Viborgs växande betydelse som transitoort för varuutbytet mellan Ryssland och det västligare Europa, som satte den moskovitiske storfursten i stånd att framhärda i sin målmedvetna strävan att frigöra sitt land från hansans forna ekonomiska herravälde, blev E., i vilken man med rätta såg den verklige ledaren av Viborgs kommersiella utveckling, föremål för hanseförbundets ovilja. Själv väjde han emellertid icke det ringaste för hanseaternas vrede; han insåg nämligen, att hansans makt i Östersjöbäckenets östligaste delar måste brytas, om Viborg skulle kunna få en plats i solen, och det torde ha varit hans dröm, att den karelska handelsstaden skulle bli Revals och Dorpats kommersiella arvtagare. I det syftet synes han också år 1507 ha gjort en framställning till den ryske storfursten, att den berömda s. k. Deutscher hof i Novgorod, som varit det forna hansakontorets lokala centrum i nämnda stad, skulle överlåtas på viborgska eller i varje fall svenska köpmän, vilka i så fall tydligen skulle komma i åtnjutande av ungefär samma privilegier, som de hanseatiska Novgorodfararna till år 1494 hade innehaft, och förslaget synes ha upptagits mycket välvilligt på rysk sida. Tanken blev emellertid aldrig förverkligad, och tre år efter E:s död lyckades Reval och Dorpat uppnå samförstånd med storfursten, varvid Deutscher hof i Novgorod ånyo öppnades för de hanseatiska köpmännen, en händelse, som jämte andra omständigheter i själva verket grusade de av E. i livstiden omfattade planerna angående Viborgs kommande storhet som handelsstad. Det blev icke heller E. förunnat att slutföra det av honom planlagda och påbegynta arbetet på en kanal mellan Finska viken och Saima-vattnen, vilket företag tydligen såväl avsåg att i handelns intresse underlätta trafiken mellan Viborg och dess östfinländska uppland som att skapa en bekvämare, för Finlands försvar välbehövlig förbindelse mellan fästningarna Viborg och Olovsborg. Ehuru detta projekt först vid 1800-talets mitt gick i fullbordan genom Saima kanal, vittnar det i sin mån om sin ursprunglige upphovsmans storartade framsynthet. Som ett allmänt omdöme om E: s verksamhet för det viborgska handelslivets förkovran torde kunna sägas, att han, fortsättande tidigare viborgska slottsherrars — främst Kristiern Nilssons (Vasa) och Erik Axelssons (Tott) — ansträngningar i samma riktning, därvid utvecklade än större energi och en mera obönhörlig konsekvens än någon av hans föregångare.

Det ovan sagda torde utvisa, att E. redan genom sin verksamhet i Viborgs och Olovsborgs län och vad därmed sammanhängde gjort sig förtjänt av ett hedrande eftermäle i våra hävder. Han har emellertid därutöver gjort betydande insatser i Sveriges allmänna politik dessa år. Senare än de flesta svenska stormän deklarerade han efter utbrottet av Sturarnes resning mot konung Hans 1501 sitt avfall från den monark, som han 1497 svurit tro och huldhet. Det skedde först 25 juli 1502 genom ett av honom i Sten Stures närvaro från Hollola i Tavastland utfärdat uppsägelse-brev till konungen, vilket dock hade den hövliga formen av ens anhållan, att konung Hans själv måtte lösa honom från hans trohetsed. Ehuru Hans aldrig villfor denna hans begäran, gjorde E. i fortsättningen, i vad på honom ankom, gemensam sak med den svenska revolutionsregeringen. Dock ålade han sig härvidlag ett par år framåt en viss försiktighet, som delvis torde ha varit förestavad av hans önskan att såvitt möjligt rädda sina danska arvegods från varaktig sekvestrering.

Tiden närmast efter Sten Stures död ter sig hans hållning något oklar. Så mycket är tydligt, att han tvekade erkänna Svante Nilsson som riksföreståndare, och kanske har han några månader haft under övervägande att träda i spetsen för det av gamle herr Stens änka och intimaste vänner representerade parti, som med ovilja såg herr Svantes upphöjelse och som uppenbarligen under förra halvåret 1504 på mångahanda sätt intrigerade mot den nye regeringschefen, sannolikt i syfte att störta honom och ersätta honom med en man av herr Stens skola. Just i Finland hade detta parti djupa försänkningar; fru Ingeborg Åkesdotter själv innehade där bl. a. Tavastehus såsom änkesäte. I början av sept. 1504 hade emellertid E. i Åbo ett möte med Svante Nilsson, som alltifrån sitt regeringstillträde gång på gång, ehuru dittills förgäves, hade begärt ett personligt sammanträffande, och härvid uppnåddes full enighet. E. anslöt sig nu äntligen utan förbehåll till herr Svante och lovade honom trohet, och till gengäld utnämnde riksföreståndaren honom till sin ställföreträdare i Finland och på Åland med befogenhet att i herr Svantes frånvaro och å hans vägnar — särdeles i vad som rörde landets försvar mot eventuella ryska och danska anfall — bjuda och råda över kronans fogdar och ämbetsmän och i allmänhet över alla inbyggare inom det sålunda för E: s räkning upprättade ståthållardömet. I organisatoriskt hänseende var detta en nyhet, som jämte liknande åtgärder för Västergötlands vidkommande förebådade en följande tids anordningar i fråga om gränsprovinsernas styrelse.

Efter sammankomsten i Åbo 1504 framstår E. under ett halvt decennium som en av Svante Nilssons högst skattade rådgivare i alla centrala politiska spörsmål. Omsorgen om Finlands försvar — åren 1507—09 voro de från sjösidan åtkomliga delarna av landet, särskilt Åland, Åboland och Borgå län, utsatta för danska strandhugg och skövlingar, varjämte danska fartyg ej sällan gjorde den finländska sjöfarten i Finska viken osäker — hindrade honom från tätare deltagande i de svenska rådsmötena, och endast vid tre tillfällen (1505, 1506 och 1509) gjorde han i sådant syfte kortvariga besök i det egentliga Sverige. Men han stod hela tiden i mycket livlig brevväxling med herr Svante och riksrådet och företrädde därvid i alla skiften en fast nationell politik. Han tröttnade icke att mana sina medbröder i rådet till sammanhållning kring riksföreståndaren och att försäkra denne om sitt stöd mot envar, som »aktade indraga den fördärvlige kungen i riket igen»; eftersom han själv tagit på sin lott att trygga freden åt den ryska sidan, fordrade han till gengäld, att det centrala Sveriges ledande män så mycket kraftigare på slagfältet och vid rådsbordet skulle avvisa alla danska försök att betvinga Sverige eller eljest i någon form inskränka dess återvunna självständighet. Det av riksrådets majoritet i opposition mot herr Svante allt livligare omfattade kompromissförslaget om en årlig tribut till konung Hans för att dymedelst t. v. få fred med Danmark ogillade han bestämt; på sin höjd ville han (aug. 1508) ge sitt samtycke till att en måttlig penningsumma utbetalades vart fjärde eller femte år under konungens återstående livstid mot det att Gottland jämte de av fienden besatta slotten Kalmar och Borgholm återlämnades till Sverige, och även en sådan lösning av den svensk-danska frågan betecknade han som djupt förödmjukande för riket.

E: s sålunda framträdande uppfattning bottnade — utom i en principiellt nationell åskådning, tvivelsutan vunnen redan i ungdomen under samarbetet med gamle herr Sten — dels i en från år 1504 starkt markerad personlig aversion och misstro mot den danske monarken, dels i hans optimistiska tro på Sveriges förmåga att av egen kraft hävda sitt oberoende, om blott grannsämjan med Ryssland kunde bevaras. Mycket belysande i det förra avseendet är den hållning, som E. intog gentemot det i 1504 års svenskdanska stilleståndsfördrag ingångna avtalet om ett fredsmöte i Kalmar midsommaren 1505, vid vilket de tre rikenas råd och konung Hans själv skulle infinna sig. E. erhöll en personlig inbjudan till detta möte av den danske monarken, som alltjämt inbillade sig, att hans avfall ännu ej var definitivt, och som tydligen hoppades, att E. i Kalmar skulle tillvarataga hans intressen. I stället för att besvara ifrågavarande brev eller hörsamma den kungliga kallelsen skyndade sig E. (mars 1505) att meddela herr Svante, att konungen enligt till Viborg inlöpande — och, som det sedan visade sig, fullt riktiga — underrättelser ämnade uppträda på mötet i spetsen för en stor krigsmakt, varför det vore att befara, att hans avsikt med mötet var att locka svenskarna i fällan och mot tro och loven beröva dem livet eller åtminstone friheten. Sina misstankar i denna riktning motiverade E. ytterligare med en erinran om konungens vid flera föregående tillfällen ådagalagda svekfullhet. Hellre än att genom ett omisstänksamt besökande av mötet utsätta sig för risken att bli ett värnlöst byte för konung Hans och ömkligen »varda tagen vid halsen» skulle E., om han vore i herr Svantes och de andra svenska herrarnes ställe, »strax giva sig till slags» med de trolösa danskarna, »till sjös eller i marken». Dessa varningsord voro förvisso långt ifrån ogrundade, och i själva verket torde de kraftigt ha bidragit till att de uppsvenska riksråden å sin sida togo en betydande krigsstyrka med sig vid avresan till Kalmar. Kanske föranledde de också en avsiktlig försening av hela expeditionen; svenskarna kommo i varje fall icke fram till mötesorten, innan konungen och hans stora följe dragit sina färde, och undgingo därmed måhända att falla offer för en blodig exekution av samma art, som den konungen före sin avresa från Kalmar lät denna stads borgerskap undergå.

När så den romerske konungen Maximilian I förklarade det »upproriska» Sverige i riksakt och, konung Hans till behag, befallde hansestäderna att helt avbryta sina handelsförbindelser med vårt land — ett påbud, som städerna i största utsträckning ställde sig till efterrättelse åren 1506–08 — var E. en av de mycket få svenskar i ledande ställning, som icke tappade modet. Ett lysande vittnesbörd ej blott om hans trygga optimism utan även om hans mogna, sant statsmannamässiga omdöme utgör ett betänkande, som han hösten 1507 insände till det då samlade rådsmötet i Stockholm och som faktiskt torde ha bidragit att motverka den för ögonblicket i rådskretsarne rådande desperationsstämningen. Han gör här gällande, att kejsarakt och handelsspärrning icke kunde betvinga Sverige, så länge svenskarna själva ej gåvo sin sak förlorad. »Det har aldrig förr skett», förklarar han, »att något rike erövrats med bläck och papper eller med sådan akt och förbud ... Sverige är icke så snart vunnet, som dess fiender tänka, om blott Gud täckes giva oss endräkt och kärlek inbördes». Riksakten vore i sak betydelselös, och svenskarna borde en gång för alla avvisa dylik obehörig inblandning från en alldeles ovidkommande part. Vad städerna beträffade, vore dessa för sitt handelsliv så starkt beroende av den svenska köpenskapen, att de inom kort skulle bli nödsakade att i betydande mån trotsa det kejserliga förbudet och därvid även göra Sverige nödig tillförsel, vadan faran för en uthungring icke kunde anses föreligga. Betänkandet, vars kloka argumentering de båda nästföljande årens utveckling skulle komma att vitsorda, präglas jämväl av den djupa motvilja för hansestäderna, som E. under sitt energiska arbete för staden Viborgs uppblomstring hade insupit: det skenbart osjälviska anbud om medling i den svensk-danska konflikten, som de med Lübeck i spetsen just vid denna tid hade framställt, avsåg enligt E s bestämda åsikt att vinna politiskt inflytande och därmed även en kommersiellt dominerande ställning i Sverige och borde därför tillbakavisas.

Det är lätt att förstå, att en man med sådant sinnelag under dessa kritiska år kom att bli högt värderad av Svante Nilsson liksom även av den sistnämndes intimaste vän Hemming Gadh, vilken 1508 på sitt karakteristiska språk i höga toner sjunger hans lov inför riksföreståndaren: »han haffwer eth goth och dyupsth brysth radh, thet sigher jach idher i sannindh, som I bäthre första än jach scriffwa kan». Regentens förtroende för den finländske ståthållaren kommer kanske allra tydligast till synes i det förhållandet, att herr Svante hösten 1505 i händelse av sin bortgång anbefallde änka och barn åt E:s beskydd och i samband därmed ålade fogdarna på sådana slott, som han själv innehade, att efter dödsfallet icke upplåta slottsportarna för någon annan än E. och Hemming Gadh. Tyvärr grumlades på sistone det goda förhållandet mellan E. och herr Svante. Den senare fordrade, att E. icke blott skulle leda Finlands försvar mot danskarna och trygga freden med Ryssland utan även med finländska fartyg och trupper komma det egentliga Sveriges stridskrafter till undsättning vid behov. Och han synes icke alltid ha gjort full rättvisa åt de efter allt att döma mycket plausibla skäl, som E. kunde anföra för sin uraktlåtenhet att efterkomma dylika anmaningar. Egentliga anledningen till den på sommaren 1510 tydligt framträdande dissonansen mellan de forna vännerna var emellertid att finna i en del gods-och förläningstvister, som i och för sig voro obetydliga nog men som så häftigt upprörde E., att han ett ögonblick hotade återkalla sin trohetsförsäkran till riksföreståndaren. Schismen utbredde sig även till det politiska området. Ehuru E. icke principiellt kunde ogilla upprivandet av 1509 års Köpenhamnstraktat, genom vilken Sverige hade förpliktats utge en årlig tribut till konung Hans, kritiserade han nämligen det krigsförbund, som herr Svante i samband med traktatens uppsägande 1510 hade avslutit med de wendiska städerna; i överensstämmelse med sin sedan många år stadgade uppfattning i detta stycke ansåg han, att det i längden skulle lända riket till skada att så djupt inlåta sig med de profithungriga och själviska hanseaterna. Svante Nilsson å sin sida synes i början av 1511 ha misstänkt, att E. ämnade aktivt understödja den gamla rådsoppositionens försök att avsätta honom från riksföreståndarskapet, och det förefaller icke osannolikt, att han härvid betraktat E. som nämnda oppositions kandidat till regentposten. Hur därmed kan förhålla sig, är emellertid ovisst. Det står visserligen fast, att E. vid ett par föregående tillfällen (1505 och 1507) ryktesvis utpekats som Svantes eventuelle ersättare och av beställsamma tungor tillskrivits aspirationer i sådan riktning, men sanningsvärdet av dessa rykten bör knappast skattas högt. Hans utpräglat fosterländska sinnesart kan väl anses borga för att han icke ens efter brytningen med herr Svante 1510 velat taga ansvaret av en regementsförändring mitt under brinnande krig. Allra minst torde han ha önskat lyftas till makten just av den mot Danmark så medgörliga rådsfraktion, som han förut vid Svante Nilssons sida hade bekämpat.

»Hela landet sörjer honom», skriver en klosterbroder i Nådendal om E. omedelbart efter hans frånfälle. Brevskrivaren åsyftar därvid närmast Finland, där den döde utfört den förnämsta delen av sitt livsverk, men även i de svenska kärnländerna insåg man utan tvivel, att man lidit en stor förlust, då E. ännu i sin fulla mannakraft plötsligt bortrycktes. I själva verket var E. en per- sonlighet av stora mått, och det kan ifrågasättas, om någon av hans samtida efter Sten Sture den äldres bortgång kunde tävla med honom i statsmannabegåvning. Svante Nilsson utmärktes visserligen av en beundransvärd seghet, som kom honom att ståndaktigt och trots alla vidrigheter fullfölja de nationella syften, han gjort till sina, men E:s vida vyer ägde han icke. Hemming Gadh återigen hindrades av sin starkt impulsiva läggning och väl även av andra karaktärsegenskaper från att tillägna sig det lugna och objektiva betraktelsesätt, som kännetecknade denne. Som representant för en manlig fosterländskhet, vilken föredrog strid till det yttersta mot den danske fienden framför en förnedrande dagtingan, var E. båda dessa mäns like. Och på en punkt företräder han en klarsynthet, som pekar hän mot Gustav Vasa: i sin målmedvetna strävan att frigöra fäderneslandets kommersiella liv från hanseatiskt förmynderskap.

E:s gemål fru Gunhild var en kraftfull och behjärtad kvinna, som vid sin makes död övertog styrelsen i Viborgs och Olovsborgs län och därvid utvecklade stor duglighet. Situationen var för tillfället brydsam nog, enär ryssarna visade tendenser att uppriva 1510 års fred, men fru Gunhild vidtog strax förberedande åtgärder för nya fredsunderhandlingar, varigenom krigsfaran inom kort avvärjdes. I samförstånd med Sten Sture d. y. förhindrade hon år 1512 genom sin resoluta hållning verkställigheten av det inom riksrådet dominerande Trollepartiets beslut att göra Nils Bosson (Grip) till E:s efterträdare som slottsherre i Viborg och Olovsborg, varefter hon 26 maj 1513 med riksföreståndarens bifall överlämnade de båda länen till sin svärson Tönne Eriksson (Tott) och överflyttade till Sverige. Hon ägnade sig sedan åt förvaltningen av de talrika och omfattande familjedomänerna: Benhammar i Uppland, Herrsäter i Östergötland och Nygård i Tjust, samtliga utgörande hennes egna arvegods, jämte en mängd spridda bondgårdar i olika delar av riket. Så småningom utskiftades dessa egendomar i stor utsträckning mellan hennes barn, men hon behöll för egen del Benhammar och bodde där till sin död. E:s jordbesittningar i de skånska landskapen hade blivit indragna av konung Hans i kraft av 1505 års Kalmardom, i vilken E. var inbegripen.

Av E:s och fru Gunhilds söner gjorde sig Ture och Axel mest bemärkta (se nedan [Ture]13 och [Axel]14). En tredje son, Nils Eriksson, spelade under 1520-talet en viss roll. Han var under förra halvåret 1525 hövitsman i Kalmar län och ledde härunder den kungliga aktionen mot Kalmar slott, som länets avsatte innehavare Berend von Melen och dennes broder Henrik vägrade att återställa till konung Gustav. År 1527 blev han konungens fodermärsk, en den tiden förnämlig och maktpåliggande befattning, och synes s. å. ha bevistat Västerås' riksdag men avlidit kort därefter (antagandet, att han skulle vara identisk med en viss »Kalmare Nils», som dog först på 1540-talet, är utan allt tvivel oriktigt). Ännu en son till E., Johan Eriksson, nämnes 1528; möjligen var han identisk med den likanämnde ädling, som deltog i Västerås' riksdag 1527, men i övrigt är han okänd. — Tre döttrar till E. nådde mogen ålder: Anna, Karin och Barbro, Av dem har den förstnämnda, Anna Eriksdotter, genom sitt tappra uppträdande under olycksåret 1520 förvärvat ett ryktbart namn. Sedan 16 juli 1514 gift med hövitsmannen i Kalmar, Johan Månsson (Natt och Dag), övertog hon efter mannens död, som inträffade under senvintern eller tidigt på våren 1520 (efter 10 febr.), själv befälet på Kalmar slott och försvarade det därefter, troligen i flera månader, mot danskarna (när hon äntligen nödgades uppge fästet till Kristian II är obekant, men sannolikt skedde det i augusti och bevisligen före 6 sept.). Det var under denna tid, som den unge flyktingen Gustav Eriksson från Lübeck anlände till Kalmar, där han enligt traditionens vittnesbörd med stor välvilja mottogs av den modiga slottsfrun. Efter vad det vill synas ingick hon något senare förlovning med den nyssnämnde Henrik von Melen men bröt denna förbindelse i enlighet med konung Gustavs önskan 1524 eller 1525. I tillgängliga handlingar namnes hon sista gången i apr. 1525. Karin Eriksdotter äktade 1512 eller senast på våren 1513 den ovan omtalade Tönne Eriksson (Tott) och trädde, sedan mannen 1522 på. Kristian II: s befallning hade blivit avrättad, vid 1520-talets mitt i nytt gifte med Gustav Vasas bekante krigsöverste och förtroendeman Arvid Västgöte, död i slutet av 1529 eller på nyåret 1530. Under sina senare år bosatt på Berga i Uppland, levde hon ännu 1556. Barbro Eriksdotter var (senast från början av 1530-talet) gift med riddaren och riksrådet Mans Johansson (Natt och Dag), död i dec. 1555.. Själv omtalas hon sista gången, såvitt hittills är känt, år 1553.

Författare

G. Carlsson.

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; fru Gunhild Johansdotters jordebok, C 21, RA; Stockholms tankebok 1484—1488, 1489—1491, Stockholms rådhusarkiv; handl. och brev rör. släkten Bielke (sign. X. 255 d), UB. — Akten u. Rezesse d. livländ. Ständetage, 3 (1910); Beiträge z. Kunde Ehst-, Liv- u. Kurlands, 4 (1887—94); Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G.- Styffe, 4, 5 (1875, 84); E. Grönblad, Nya källor till Finlands medeltidshistoria (1857); Handl. rör. Skandinaviens historia, 18—20 (.1833—35);. Handl. till upplysning af Finlands häfder, utg. af A. I. Arwidsson, 3, 5-(1849, 52); Hanserecesse von 1477—1530, bearb. von D. Schäfer,. 4—7 (1890—1905); Hist. handl., 3 (1863), s. 29; Kon. Gustaf I:s registratur (1861 o. följ.); Liv-, est- u. kurländ. Urkundenbuch, Abth. 2:1—3 (1900—14); C. Silfverstolpe, Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok 1539—1570 (Antiqv. tidskr., 16, 1895); Stockholms stads jordebok 1474—1498 (1889 —1914); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895). — G. Carlsson, Hemming Gadh (1915); dens.; Sverige och Lybeck år 1509 (Hist. tidskr., 1914); J. W. Ruuth, Viborgs stads historia (1906); Th. Schiemann, Russland, Polen u. Livland bis ins 17. Jahrhundert (1886—89).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Turesson (Bielke), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18162, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-11-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18162
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Turesson (Bielke), urn:sbl:18162, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-11-07.