A Gottfrid L Billing

Född:1841-04-29 – Önnestads församling, Kristianstads län (på Fridhem)
Död:1925 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Riksdagsledamot, Präst, Kommunalpolitiker, Biskop, Teolog


Band 04 (1924), sida 367.

Meriter

3. Axel Gottfrid Leonard Billing, f. 29 apr. 1841 å Fridhem i Önnestad. Föräldrar: lanträntmästaren Magnus Billing och Hedvig Charlotta Collin. Åtnjöt undervisning i Kristianstads h. elementarläroverk 1851—59; student i Lund 15 sept. 1859; fil. kand. 15 sept. 1864; disp. 20 maj 1865; fil. doktor 7 juni s. å.; företog med understöd av allmänna medel en studieresa i Tyskland sommaren 1869. Tf. lektor i teologi och hebreiska 28 sept. 1864—vt. 1865, vik. teol. lektor ht. 1865—ht. 1866 samt lektor i teologi och hebreiska 20 febr. 1867, allt vid Lunds h. elementarläroverk; kassör i Skånska landskapens historiska- och arkeologiska förening 1866—83 och ordförande därstädes sedan 1898; docent i praktisk teologi vid Lunds universitet 6 apr. 1867; ledde under flera år praktiskt teologiska övningar och examinerade i kateketik och liturgik; sekreterare och kassör i Lunds stifts bibelsällskap 1872—83; tf. professor i exegetisk teologi och tidvis i kyrkohistoria och symbolik, dogmatik och moralteologi läsåren 1872—73 och 1873—74; teol. adjunkt och kyrkoherde i Husie och Västra Skrävhnge 25 okt. 1872; prästvigd 11 dec. s, å.; ledamot av samtliga kyrkomöten fr. o. m. 1878, t. o. m. 1883 som prästerligt ombud för Lunds stift samt därefter som självskriven ledamot och har därunder bl. a. varit ledamot av kyrkolagsutskottet fr. o. m. 1893 (v. ordförande fr. o. m. 1903) samt kyrkomötets v. ordförande fr. o. m. 1898; tf. professor i praktisk teologi 29 juni 1878; stadsfullmäktig i Lund 1881—85; professor i praktisk teologi vid Lunds universitet samt kyrkoherde i Hällestad, Dalby och Bonderup 6 aug. 1881; kontraktsprost i Torna kontrakt 5 juli 1883—4 aug. 1884; rektor vid Lunds fullständiga läroverk för flickor läsåren 1883—85; biskop i Västerås stift och kyrkoherde i Lundby pastorat 23 maj 1884; erhöll första förslagsrummet vid biskopsvalet i Linköping 29 okt. s. å.; överhovpredikant vid K. M: ts hov 1 dec. 1885; stadsfullmäktig i Västerås 1887—91 (ordförande 1888 —91); ledamot av Västmanlands läns landsting 1887—98 (ordförande 1897—98); ledamot av riksdagens första kammare för Västmanlands län 1889—1906 och för Älvsborgs län 1908—1912 och var därunder bl. a. ledamot i särskilt utskott 1890 och 1905 1 och 2 urt., ledamot i konstitutionsutskottet 1892—93, ledamot i statsutskottet 1894— 1905 lagt., 1906 samt 1908—12 (ordförande i andra utgiftsavdelningen, ordförande 1908—12) och kammarens v. talman 1909—12; ledamot av kyrkolagskommittén 21 nov. 1890—25 maj 1891; ledamot av styrelsen för första dövstumdistriktet 1893—98; erhöll tredje förslagsrummet vid biskopsvalet i Linköping 19 apr. 1893; ordförande i kommittén angående beredande av uppfostran åt minderåriga förbrytare och i sedligt avseende försummade barn 16 okt. 1896—26 okt. 1899; ledamot i prästlöneregleringskommittén 22 okt. 1897—27 aug. 1898; biskop i Lund 11 mars 1898;. ordförande i universitetskommittén 19 maj 1899—20 juli 1901; ledamot av Malmöhus läns landsting 1900—1919 (ordförande sedan 1901); erhöll andra förslagsrummet vid ärkebiskopsvalet 16 maj 1900; avgav förslag till ändring av kyrkohandboken apr. 1913 samt erhöll därpå ytterligare uppdrag (26 febr., 2 juli och 19 nov. 1915) beträffande kyrkohandbokens revision; var ledamot av psalmboksnämnden 23 dec. 1915—12 juni 1917 samt deltog därpå i slutredigerandet av det av 1920 års kyrkomöte godkända förslaget till psalmbok för svenska kyrkan 14 jan.—1 apr. 1921. Utnämnd teol. doktor 1 juni 1877 (prom. 6 sept); LNO 1884; KNOlkl 1887; KmstkNÖ 1892; OILsJmt 1897; HedLFS 1899; en av de 18 i Sv. akad. 1900; OILsGbmt 1907; LVA 1908; jur. hedersdoktor 27 sept. 1918; LLHS 1919; LavKMO 1921; innehar dessutom flera utmärkelsetecken och ett flertal utländska ordnar.

Gift 24 apr. 1868 med Ulrika Fredrika (Frida) Elisabet Bring, f. 12 jan. 1845, d 6 mars 1918, dotter till biskopen Ebbe Gustav Bring i Linköping.

Biografi

Ehuru utgången från ett hem, som präglades av den tidiga, visserligen ännu ej antikyrkliga väckelsen, kom B. i Lund under avgörande inflytande av »den stora fakulteten», där den högkyrkliga riktningen hade sina märkesmän, E. G. Bring, V. Flensburg och A. N. Sundberg. Besläktade strängar hos honom anslog därjämte den strängt luterske Marburgteologen August Vilmars personligt färgade, orädda realism i tankegång och uttryckssätt. B. var måhända mindre lagd för specifikt vetenskaplig forskning, men efter slutade studier utvecklade han en medfödd pedagogisk fallenhet som lektor vid Lunds elementarläroverk samt som docent, adjunkt och professor vid Lunds universitet. Här fullföljde han E. G. Brings insats för den praktiska prästutbildningen, och hans sunda, med dialektisk skärpa och slagfärdig humor parade verklighetssinne gjorde på hans åhörare ett intryck, som lade grunden till hans stora inflytande inom prästerskapet och kyrkan.

Inom det kyrkliga arbetet har B. i enlighet med sin uppfattning av lutersk åskådning alltid sett huvudsaken i det rent prästerliga och pastorala, och i prästens gärning här han lagt huvudvikten vid evangelieförkunnelsen. Ehuru han i sin offentliga verksamhet starkt betonat samfundssynpunkterna, har hans homiletiska förkunnelse varit rent individuellt lagd och kretsat kring samma den enskilda människosjälens frågor, som stodo i förgrunden redan för reformationens män. Vid sidan av detta fullföljande av de ärvda traditionerna möter man i B:s predikan en fördjupad religiös psykologi. Formellt står den i mycket på den ärvda grunden. Språket utmärkes av kraft och klarhet och skyr ej alltid drastiska uttryck. Mycken uppmärksamhet ägnas åt att på ett konkret sätt få fram predikotextens tankar. Religiös folktalare i egentlig mening är B. knappast, snarare har han mera påverkat dem, som redan vunnit en kyrklig ståndpunkt. För dem har han i stor utsträckning blivit en själasörjare, och han har nått dem även genom det tryckta ordet, framför allt genom sina mycket spridda samlingar av dagliga betraktelser. Som biskop har han särskilt vid visitationerna funnit tillfälle att fullfölja denna sida av sin verksamhet, och samtidigt har han med sin ovanliga pedagogiska förmåga förstått att fånga barnens intresse vid förhören. I det personliga umgänget har hans urbanitet och humor ej minst ute i församlingarna gjort sig gällande. En annan biskoplig plikt, som B. givit ett starkt personligt innehåll, har varit uppgifterna som eforus för stiftens allmänna läroverk och prokansler för Lunds universitet. Vid Lunds stift och hembygden har B. alltid varit fästad med starka band. Det föll sig därför för honom naturligt att avvisa alla tankar på förflyttning till Uppsala, när ärkebiskopsstolen efter A. N. Sundberg var ledig. B. har också känt sig främmande för kyrkans internationella uppgifter. »Jag talar icke mer än ett språk, skånskan», är ett för honom karakteristiskt yttrande. Med obrutna, krafter har han, mött av församlingarnas och prästerskapets förtroende och tillgivenhet, in i sena ålderdomen fått verka i hemstiftet. I provinsens allmänna angelägenheter har han tagit livlig del.

Redan tidigt blev B. en förgrundsgestalt i den kyrkliga och religiösa diskussionen. »Det ar ju i själva verket så ställt», heter det (1880) i den uppsaliensiska »Teologisk tidskrift», »att inånga, särdeles präster, inom vår kyrka icke behöva mer än se dr B:s namn över en tidskriftsuppsats och helt ytligt lyssna något litet, till denne förf: s alltid diktatoriskt full vissa ord, förrän de skola vara färdiga för ett besinningslöst bifallsrop och hart när oåtkomliga för någon annan tanke än den dr B. dem anbefallt.» Och den originelle, temperamentsfulle Lars Landgren slutade i samma årgång av tidskriften en vidräkning med laestadianismen och den skånska hyperluteranismen, sådan den enligt honom förkroppsligades av B., med orden: »Men Gud haver oss tillskickat kraftig villfarelse både från höger och vänster, på det att de rättsinnigas hjärtan måtte uppenbarade varda.» De debatter, i vilka B. intog en sålunda genom motståndarnas angrepp såsom tongivande karakteriserad ställning, rörde sig väsentligen kring de problem, väckelserörelserna ställt. Det starka anglosachsiska inflytande, som ända från 1850-talet i mycket givit ett reformert kynne åt de svenska väckelserörelserna, bidrog till att hos motståndarna ytterligare skärpa fasthållandet vid det luterska i kyrkans arv. Kyrkobegreppet stod i förgrunden, såväl teologiskt som kyrkopolitiskt. Den lundensiska högkyrkligheten såg i kyrkan förnämligast nådemedelsinstitutionen, den av väckelsen påverkade Uppsalafakulteten åter en förening av troende. Som nådemedelsinstitution hade kyrkan att söka kvarhålla och påverka även sådana medlemmar, som ställde sig likgiltiga för eller avvisande mot dess lära och tro; var kyrkan åter en de troendes förening, måste hon för att bevara sin renhet från sig utrensa främmande element (kyrkotuktsproblemet), i en de troendes förening fanns därjämte bättre utrymme för fri lekmannaverksamhet.

Med kraft och klarhet företrädde B. under dessa brytningar den äldre lundensiska högkyrklighetens traditioner i sitt teologiska och kyrkopolitiska författarskap, i kyrkomötet (från 1878), där han vann en även genom framskjutna förtroendeposter markerad ledande ställning, och snart nog (från 1889) även i riksdagen. Ehuru B. alltjämt betraktades som ytterlighetsman — så ej minst i Teologisk tidskrift, där sedermera biskop Martin Johansson mer och mer blev tongivande — undergick i verkligheten hans hållning med åren en viktig förskjutning. Allt klarare framträdde det som hans mål att bygga över och utjämna motsatserna. Av stor betydelse voro därvid otvivelaktigt erfarenheterna från det biskopliga arbetet i Västerås stift, där han på nära håll lärde känna ett kyrkligt läge, som var väsentligt olika det sydsvenska, och fromhetsriktningar, som han förut skarpt kritiserat. Men givetvis var det, såsom även B: s politiska verksamhet visat, framför allt hans personliga läggning, som på så sätt kom till sin rätt, understödd av en mindre vanlig förmåga att medla mellan olika meningar och smidigt förena motsatta ståndpunkter.

Under det förberedande kommittéarbetet och sedan vid kyrkomötet år 1893 gav B. om än med halvt hjärta sitt stöd åt ett förslag till lag angående dem, som i församling inom svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning. Förslaget, som innebar ett om än mycket avtrubbat tillmötesgående mot kraven på kyrkans renhet, utgjorde ett försök till uppgörelse i den gamla tvisten om kyrkotukten, och på samma sida som B. stod också, fastän med vida större iver, hans motståndare Martin Johansson. Den nya lagen blev emellertid förkastad. I en annan fråga, som låg B. i högsta grad om hjärtat, stodo alltjämt han och Martin Johansson i den gamla stridsställningen mot varandra. Redan på 1870-talet hade B. utgivit »Lutherska kyrkans bekännelse» — uppskattat som hans säkerligen mest betydande arbete — och han såg i den historiskt givna bekännelsen det bästa värnet för den evangeliskt luterska livsformen även i vår tid. På många håll önskade man emellertid livligt, att kyrkolagens första paragraf skulle ändras till överensstämmelse med regeringsformen och följaktligen endast den oförändrade augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut men ej konkordieboken nämnas som kyrkans bekännelseskrifter. B. motsatte sig detta i riksdagen (1889, 1893), och fastän han där led nederlag, vann han 1893 kyrkomötet för sin mening. Han kunde i dessa debatter så mycket eftertryckligare taga sikte på troheten mot den egna historien, som han — i opposition mot Martin Johansson — avvisade varje juridisk bundenhet vid bokstaven i bekännelseskrifterna: »Säger en person ett kort ord angående en sak, då blir jag lätt bunden vid bokstaven, emedan jag vid min betraktelse däröver kan känna mig oviss, vad meningen är, men om han skriver en lång avhandling, då är jag icke så bunden vid själva bokstaven utan ser tydligt och klart, vad själva meningen är.» Frågor, som bottnade i motsättningen mellan de högkyrkliga traditionerna och väckelsen — såsom om dissenters rätt till kyrklig vigsel (1896) och lekmannadopet (1896, 1912) — skulle även långt senare riva upp de gamla tvisterna. Men i verkligheten voro redan striderna vid 1893 års kyrkomöte snarast efterdyningar efter de föregående decenniernas brytningar. Ett nytt, till endräkt manande läge hade inträtt genom de allt starkare sekulariseringssträvandena. Det föll på B: s lott att i stor utsträckning mottaga deras första anlopp.

I hög grad togs B. under sin parlamentariska verksamhet i anspråk av djupt ingripande frågor rörande kyrkans författning och organisation: han försvarade kyrkomötets vetorätt (1894, 1910), satte i det längsta i kyrkomöte och riksdag in sin auktoritet för bevarande av Kalmar stift (1896, 1898, 1900, 1903), nedlade mycken energi för att bereda tillräckligare anslag åt konsistorierna och rimligare avlöningsvillkor åt konsistorienotarierna, framhöll gång på gång mot strävandena att upphäva indigenatsrätten betydelsen av stiftsbandet för det kyrkliga arbetets organiska utveckling, tröttnade ej att gentemot anspråken på en radikaliserad rösträtt vid prästval betona det kyrkliga arbetets krav och vikten av objektiva normer vid prästerskapets befordringar samt ingrep med stödet av sin sakkunskap och praktiska erfarenhet, i de mångfaldiga överläggningarna om' kyrkans ekonomiska angelägenheter. Genom alla hans inlägg i dessa och liknande frågor går en konsekvent strävan att inom den nationella ramen åt kyrkan bevara dess nedärvda frihet och organiska självständighet såsom en väsentlig förutsättning för lösandet av dess egenartade uppgifter. Inom den protestantiska världen, yttrade han 4 maj 1894, »har man, åtminstone hava de djupaste tänkare hållit fast vid två grundsatser, nämligen att det önskliga och rätta förhållandet är, att stat och kyrka få verka efter sina egna inneboende lagar men sedan också samverka på ett organiskt sätt. Staten måste ställa på kyrkan det kravet, att hon ej gör intrång på statens angelägenheter och ej hindrar staten att fylla sin uppgift. Men staten vet också det, att om kyrkan skall kunna fylla sin uppgift, är det av den största betydelse, att hon såvitt möjligt får verka såsom en fri och kraftig institution. Få länder ha haft så stora förmåner av statens och kyrkans samverkan som vårt land, och i få länder har man varit så skonad för djupare gående konflikter mellan dessa makter som inom vårt land.» En konsekvens av denna principiella ståndpunkt var B: s omstridda ingripande under 1908 års riksdag, då han vid remissen av förslaget till ny lönereglering för prästerskapet förklarade sig ej kunna biträda upphävandet av privilegieskyddet för kyrkans inkomster och därmed göra henne beroende av riksdagen. Det särskilda utskottet tillmötesgick i viss mån det sålunda resta kravet, men detta blev anledningen till att hela löneregleringsförslaget för denna gång fälldes i andra kammaren, och då det 1910 återkom och verkligen bragtes i hamn, var det i en form, som i flera stycken ansetts mindre fördelaktig för kyrkan än 1908 års förslag.

Lika ivrig som B. varit att åt kyrkan bevara dess organiska självständighet, lika bestämt har han hållit på betydelsen av att det kyrkliga samfundet som statskyrka medverkar i det statliga kulturarbetet. Riksdag efter riksdag hävdade han kyrkans åliggande att sörja för kristen ordning och kristen tro och dess ansvar för folket i dess helhet. Mycken uppmärksamhet väckte hans upprepade angrepp på den positivistiska propagandan i Stockholms arbetareinstitut i samband med frågan om statsunderstöd åt föreläsningsverksamheten (första gången 1889). En sammanfattning av sina allmänna farhågor gav han i ett par stora anföranden mot den religionsfientliga propagandan (25 apr. 1906 och 22 febr. 1908). Ur synpunkten av statskyrkans ansvar såg han frågorna om rätt att utträda ur statskyrkan utan att inträda i annat kristet samfund, om civiläktenskap, vilodagens helgd, skolungdomens obligatoriska kyrkogång (1910) o. s. v. Sin principiella ståndpunkt sammanfattade han många gånger — så i anledning av P. P. Waldenströms motion om skilsmässa mellan stat och kyrka vid 1908 års kyrkomöte i följande ord: »Det är här icke blott fråga om att upplösa bandet mellan kyrkan och staten utan det är i väsentlig mån fråga om att upplösa bandet mellan kyrkan och det svenska folket. Ty den kyrkoform, vi hava, giver åt vår svenska kyrka de ojämförligt rikaste tillfällen och bereder henne de bästa vägar att kunna nå det svenska folkets stora skaror.»

B:s kyrkopolitiska insats består främst däri, att han under ofta vanskliga situationer förstått att utjämna motsatserna och därigenom förebyggt svårartade brytningar. Trots den maktställning, han haft inom vårt offentliga liv, har han icke tagit några viktigare kyrkopolitiska initiativ. I förkänslan av de oändliga slitningar, som skulle bli följden av ett försök att revidera kyrkolagen »efter alla dessa nu för tiden skiftande tycken», motsatte han sig (21 mars 1905) i riksdagen kyrkomötets önskan om en dylik revision. Utan att på detta område spela någon ledande roll har han givit sitt stöd åt den »församlingsrörelse», vari under trycket av sekulariseringstendenserna evangelisk-lutersk livssyn och strävanden efter lekmannaverksamhet med rötter i det motsatta lägret mött varandra. Mot den moderna teologien har han ställt sig avvisande och ej nekat sig att fälla skarpa kritiska anmärkningar, men hans sinne för det mänskliga och personliga har verkat mildrande gentemot ansatser till partibildning och klyvningar i församlingslivet. Det är mot denna bakgrund, man har att se det för många överraskande steg, B. tog, då han vid 1903 års kyrkomöte väckte förslag om och mot den prästerliga avdelningens majoritet genomdrev den nuvarande mildare formuleringen av det s. k. prästlöftet.

Då B. år 1894 invaldes i statsutskottet, tillträdde han en uppgift, som skulle skänka hans riksdagsmannaverksamhet en god del av dess karakteristiska särprägel. Budgetarbetet passade för hans administrativa träning och läggning. De mångfaldiga anföranden, vari han med saklig klarhet och välgörande humor motiverade sitt utskotts otaliga yrkanden och prutningar i smått och stort, bära tillsammantagna ett ojävigt vittnesbörd om praktisk blick och förmåga av konsekventa och fasta linjer utan principrytteri. Obevekligt sökte han såsom störande för budgetens enhet tillbakavisa enskilda motioner med anslagsyrkanden, t. o. m. när de rörde för honom så behjärtansvärda ändamål som äskanden till Lundauniversitetets fromma. Budgetens starka tillväxt väckte hans allvarliga bekymmer: när den år 1906 nalkades tvåhundra miljoner, gisslade han (21 febr.) i ett stort anförande det divisionsansvar, som kom summorna att springa i höjden, utan att egentligen någon påtagit sig det hela och fulla ansvaret för de finansiella följderna. Närmaste anledningen till detta inlägg var ett äskat byggnadsanslag, som syntes honom vittna om ett lyte, vilket han ej tröttnade att beivra som ett nationalfel, benägenheten att bygga för dyrt och »gentilt». Den tekniska fulländningen utan finansiella hänsyn förföljde han f. ö. gärna på olika områden, så i fråga om åtskilliga äskanden för Norrland — inlandsbanan understödde han dock 1911 under hänvisning till nationella och nationalekonomiska motiv — liksom i fråga om universitetsstudiernas överdrivna längd, vilken enligt hans mening berodde därutav, »att vi hava så förträffliga och nitiska professorer» (1 mars 1902 och eljes). Arbetet i statsutskottet gav B. det bästa tillfälle, svensk politik erbjuder, att utveckla sin förmåga att medla och sammanjämka, och det var ej minst här han stadgade sitt rykte som en kompromissens virtuos. Själv har han både skämtsamt och allvarligt många gånger yttrat sig om kompromisserna i statsutskottet. »Viss är jag därom», hette det exempelvis 1 apr. 1898, »att ingen person, som blivit insatt i utskottet, där kan något uträtta, om han icke vill beträda den så mycket klandrade kompromissvägen ... Kompromiss är ett fult ord, men det är icke en ful sak. Kompromisser i fråga om moraliska principer och andra principer äro visserligen en ful sak, men att man, om man önskar ett anslag på 100,000 kronor, som icke kan erhållas, tager emot 75,000 kronor, är en kompromiss, på vilken en förståndig riksdagsman icke tvekar att ingå.» Det allmänna inflytande, B. förvärvat i statsutskottet, och särskilt ordförandeskapet i dess andra utgiftsavdelning, under vilken bl. a. dv. åttonde huvudtiteln sorterade, satte honom i tillfälle att kraftigt främja det nationella kulturarbetet; särskilt torde universiteten och läroverken ha anledning att med tacksamhet hågkomma denna sida av lians verksamhet.

Under de tjugutre år, B. tillhörde första kammaren, kom han att spela en alltmera ledande roll även i den allmänna politiken. Han anslöt sig till kammarens protektionistiska majoritetsparti (det s. k. »stora partiet») och ingick 1912 vid dettas sammanslagning med Moderata partiet i det då bildade Nationella partiet, vars förste ordförande han blev. Ensidig partiman var B. dock aldrig. Snarare såg han sin uppgift i att verka fridstiftande mellan riksdagsmän av olika partier. Då majoritetspartiets ledare år 1896 ville demonstrera sitt missnöje med den Boströmska politiken genom att vägra anslag till lagbyrån, var B. en av huvudtalarna mot denna plan, vilken han fann lika oförenlig med sitt partis principiellt antiparlamentariska åskådning som med dess eljes framställda krav på saklig prövning av varje särskild anslagsfråga. Den konservativa åskådning, som B. hävdat, har oförtydbart sin rot i djup inre samhörighet med det historiskt givna i stat och kyrka och i ett sinne för det självständigt utpräglade, som särskilt starkt reagerat mot de moderna reformernas likformighetsraseri. Karakteristiskt framträdde B: s konservatism i skolfrågorna. Han hade vuxit tillsammans med våra gamla lärdomsskolor under sitt arbete som lärare och eforus. Knappast ha de också i riksdagen haft en varmare vän och talangfullare försvarare. Han talade ivrigt för en löneförbättring åt läroverkslärarna och sparade ej på skarpa ord om sammankopplandet av denna reform med kravet på latinstudiets framflyttande, mot vilket han var en av de främsta motståndarna. Ännu 1899, då första kammaren gick med på den riksdagsskrivelse, som gav upphov till 1904 års läroverksreform, gjorde han ehuru förgäves ett försök att rädda latinstudiet i dess gamla utsträckning åtminstone vid några läroverk. Om läroverksreformen uttalade han sig (3 maj 1904) utan alla illusioner: den hade framtvungits genom löneregleringsvillkoret, åt studiet av latin och grekiska var, alla förespeglingar om motsatsen till trots, ett grundskott givet, de förhoppningar, som sattes till realskolan, voro överdrivna. Inrättandet av en abstrakt centraliserande läroverksöverstyrelse i det personligt verkande eforatets ställe var en reform, som ej kunde tilltala B., och redan efter ett par års erfarenhet fann han sig (31 mars 1906) befogad till en allvarlig vidräkning med det nya ämbetsverkets centraliseringsmani och uniformeringstendenser. De högre flickskolorna hade i B. en kraftig målsman, och med särskild värme tog han sig an småstädernas läroverk, vilka vid denna tid energiskt bekämpades såsom konkurrenter till folkskolan. Det var bottenskoleidén, som låg bakom, och mot denna var B. konsekvent motståndare både för de allmänna läroverkens och folkskolans skull. Den sistnämnda borde ej få bli en blott »förstuga» till läroverken och därigenom göras främmande för sina verkliga uppgifter. Den borde fritt få utveckla sig för dessa, helst med det oberoende, som följde av dess egenskap av kommunal institution. Mot överflyttandet av kostnader för — och därmed även makten över — folkskolan på statsverket var B. följaktligen en i princip motståndare, och mot de upprepade förslagen om effektivare inspektion över folkskolorna ställde hän varningar för överdriven centralisering och uniformering.

B: s åskådning i skolfrågor öppnade knappast någon väg till deltagande i de lösningar, de radikala reformsträvarna krävde. Men på andra områden har han framstått som en av de tidigaste och mest betydande representanterna för den höger, som söker förena det bärande i det gamla med den nya tiden genom att taga lösningen av de stora frågorna i egna händer. Med på en gång oro och djup medkänsla såg han på industriproletariatets framväxt. Å ena sidan förenade han sig 1889 med kammarmajoriteten om att stödja den K. propositionen om skärpning av 10 kap. 14 § strafflagen (den s. k. »munkorgslagen», som genom andra kammarens ingripande endast i modifierad form blev antagen). Men å andra sidan talade han redan vid 1891 års riksdag (8 apr.) allvarliga ord om samhällets skuld och förpliktelser och om syntesen mellan individualism och socialism som tidens största uppgift. Frågan rörde närmast försäkring för olycksfall i arbete — varom B. vittnade, att »det icke är någon riksdagsfråga, som intresserar mig så mycket som denna» — och fastän han ådrog sig en skrapa av Hans Forssell för att han hjälpte till att bana vägen för statssocialismen, stödde han alltjämt försäkringslagstiftningen (1895, 1898, 1901) liksom andra sociala lagar, bland dem år 1903 den då förkastade propositionen om medling i arbetstvister. I sammanhang med B: s ställning till dessa frågor står hans ingripande i rösträttsfrågan. Vid 1891 års riksdag var han en av de skarpaste tadlarna av Axel Bergströms avfall till kommunalstrecket men antydde på samma gång sin benägenhet för utsträckt rösträtt med garantier: »Jag skall väl vara med om en annan konstruktion å lokomotivet, men jag vill även hava bromsar på tåget» (6 maj). Han utförde tanken ytterligare 1892 och framför allt i en berömd motion 1893, som förebådade rösträttsfrågans slutliga lösning med allmän rösträtt och proportionella val som garanti, ehuru B, i likhet med reformhögern i övrigt vid denna tid kände mera böjelse för klassval under formen av graderad röstskala; principiellt motiverade han kravet på rösträttens utsträckning mindre med de rösträttslösas anspråk än med statens behov av en förbättrad representation och vikten av vidgad politisk solidaritetskänsla och vidgat politiskt ansvar. Efter att 1900 ha medverkat till riksdagens bekanta skrivelse av 10 maj, vilken utlöste den Hammarskjöldska rösträttspropositionen vid 1902 års riksdag, samlade B. vid dennas behandling första kammaren om det överbud på den allmänna rösträttens grund, emot vilket hans uttalanden i början av 1890-talet pekat och som nu ledde till riksdagens begäran om en allsidig utredning i skrivelsen av 20 maj 1902. Fastän B. därpå 1904 i nära anslutning till regeringsförslaget enade första kammaren kring enkelproportionalismen samt både 1905 och 1906 förnyade sitt förord för en lösning på denna grundval, var hans ledande insats i rösträttsfrågan avslutad med 1902 års beslut. Då avgörandet föll till förmån för dubbel-proportionalismen 1907, tillhörde han ej riksdagen, och 1909 återstod det honom endast att skänka sin röst åt detVilande förslaget under uttalande av ett vemodigt farväl till den första kammare, där hans politiska gärning haft hemortsrätt.

I unionsfrågan har B. vittnat, att hans åsikt var mera lik yttersta vänsterns meningar än den juridiska formalism, vartill hans närmaste politiska vänner bekände sig. Vad han ville, var en revision oberoende av historiska bestämmelser (6 maj 1903). Men då norrmännens unionsfientlighet allt tydligare trädde i dagen, medverkade han 1903 till det uttalande, varigenom första kammaren ställde sig ansvarsfri gentemot den Boströmska politiken. Han var emellertid beredd att stödja kronprinsen-regentens förhandlingsinitiativ av 5 apr. 1905 (motion n:o 52 1905 lagt.) och spelade efter revolutionen i Norge i särskilda utskottet vid 1905 års första urtima riksdag en betydande roll vid utformandet av de svenska villkoren för unionsupplösningen. I frågor, som föllo utanför hans erfarenhet, uppträdde B. ej gärna i riksdagen. Dit hörde framför allt järnvägsfrågor samt tull- och andra bevillningsärenden. I viss mån skulle även försvaret kunna räknas dit, men om han ganska konsekvent undvek dess tekniska sidor, var han desto kraftigare genomträngd av försvarspliktens ideella krav. Ur denna synpunkt stödde han i ett varmhjärtat anförande de nittio dagarna år 1892, och då försvarsfrågans läge åter blev mera prekärt, återfinnes han bland talarna för byggandet av en F-båt (10 maj 1911). Upprivandet av F-båtsbeslutet avlockade honom i remissdebatten 1912 det kanske mest upprörda yttrandet under hans långa riksdagsmannabana, och denna slöts med hans harmfyllda protest mot regeringens tvekan att mottaga pansarbåtsgåvan (20 maj 1912).

För den större allmänheten framstår utan tvivel B. framför allt som en av den gamla första kammarens mest karakteristiska och representativa gestalter. Redan hans imponerande yttre med de skarpt, skurna dragen och den livliga men ljusa blicken fångar ovillkorligen intresset. Som talare hörde B. till kammarens främsta, och som debattör var han med skäl fruktad. Kort och klart angav han sakens kärna, och fastän hans anföranden voro helt i sak, rymde de både patos, ironi och en vinnande humor, som lyckligt mildrade en viss skånsk trygghet och prelatensisk myndighet. I riksdagen och kyrkomötet fullkomnade B. ett under hans ämbetsverksamhet, särskilt i domkapitlet, grundlagt mästerskap i att leda offentliga, överläggningar. Han gav rask fart åt förhandlingarna, och den, som ville begära votering, måste skynda sig, om han skulle hinna före klubbslaget. Uppskattningen av B:s parlamentariska insats har naturligtvis väsentligen bestämts av bedömarnas ståndpunkt till de kyrkliga och politiska riktningar, B. så inflytelserikt företrätt, men därom, att hans mening gjort sig gällande vida utöver protokollens direkta vittnesbörd, har trots hans ofta dominerande betydelse i debatten ingen tvekan rått. Hur långt hans inflytande sträckt sig, kan först ett studium av ännu otillgängliga källor upplysa. Att han aldrig inträtt i statsrådet, beror otvivelaktigt endast på hans biskopliga ämbete; vid ministerkriser har han ofta rådfrågats.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Försök till utläggning af Habakuks prophetia. Lund 1865. XXVIII, (4), 75 s. (Gradualavh.) — Några ord såsom inledning till den heliga skrift. Lund 1865. 23 s. (Tryckt som manuskript; undert.: G. B—g.) 6:e uppl., 2: a tr. Lund 1908. 32 s. — Några reflexioner öfver en katekisa-tionsfråga (Pedag. tidskr., Årg. 2, 1866, s. 359—366). — Kateketikens begrepp. Ett försök i praktisk theologi. Lund 1867. II, (1), 145 s. (Avh. f. lektorat.) 2: a uppl. Lund 1873. (4), II, 145 s. — Johannisdopet och barndopet i den treenige Gudens namn (Linköpings stiftstidn., 1867, Bih., s. 41—51). — Om inledningen till vår svenska högmessa (ibid., 1868, Bih., s. 58—64; även i Lunds stiftstidn., 1868, Bih. N:o 9, 10). — Något om hvad vi i liturgisk väg ega och behöfva (Lunds stiftstidn., 1868, Bih. N: o 5 & 6, s. 1—10). — Om sacramentum och sacrificium i den lutherska culten. Ett försök i praktisk theologi. Lund 1868. 4: o 85 s. (Även i LUA, T. 5.) — Om adiaphora. Teologisk afhandling. Lund 1870. 4: o 98, (1) s. (Avhandl. f. teol. adjunktur; även i LUÅ, T. 7.) — Hvilken uppfattning af traditionen är utmärkande för det lutherska reformationsverket? (Linköpings stiftstidn., 1871, Bih., s. 57—72.) — Om christendomsundervisningen och komiterades förslag till ny läroverksstadga. Lund 1873. 29 s. — Om »den sköna Herrens gudstjänst», sådan den bland oss firas. Lund 1874. 15 s. 8:e uppl. Lund 1920. 15 s. — Olikheten bland Jesu vänner. 1. De tre syskonen i Bethanien. Joh. 11 o. 12 kap. Lund 1874. 29 s. 2. Olika lärjungar och' tjenare hos Herren Jesus Kristus. Predikan öfver Joh. 1. 35—51. Lund 1875. 23 s. 2: a uppl. 1. Lund 1875. 29 s. (Även på danska. Köpenh. 1876.) — P. Waldenströms uppsats: Om försoningens betydelse. Anmärkningar. Lund 1874. 43 s. — P. Waldenström contra svenska kyrkan (Sv. tidskr., 1876, s. 619—656; omtr. Lund 1877. 40 s.). — Lutherska kyrkans bekännelse. Lund 1876—78. VIII, 563 s. — Predikningar och tal. Lund 1877. 127 s. (Tills, med E. G. Bring.) — I hvad mån har ett reformert inflytande gjort sig gällande inom vår svenska kyrka (Sv. luthersk kyrkotidn., Årg. 2, 1878, s. 19—22, 35—39, 51—56, 67—75, 91—95). — Kultpredikans grundbestämningar (Luthersk Ugeskrift, Halvaar 8, 1880, s. 233—242, 249—257). — Om luthersk kyrkotukt. Lund 1880. (2), 332 s. — Det kyrkliga samfundet och den kristlige individien. Inträdesföreläsning. Lund 1881. 24 s. — Bör bibeln vara lärobok och den enda läroboken vid kristendomsundervisning? (Tidskr. f. folkundervisn., Årg. 1, 1882, s. 10—22.) — Herdabref till Vesterås stifts presterskap. Lund 1884. 31 s. (Även tryckt i Västerås s. å. 4: o 20 s.) — En jul på Fridhem. Lund 1885. 32 s. (Tryckt som manuskript i 50 ex.) — Biskopen m. m. Ebbe Gustaf Bring. Några minnesblad. Lund 1886. (1), 153 s., 1 portr. — Om separatismen. Föredrag. Köping 1886. 12: o 35 s. ¦— En årgång högmesso-predikningar. D. 1—2. Lund 1887. (4), "410 s.; (4), 371 s. — Om skillnad i äktenskap och frånskilda makars vigsel. Lund 1888. (1), 80 s. — Om sakramenten (Febe, Årg. 6, 1892, s. 46—64). — Om lekmannadop (Kyrkl. tidskr., Årg. 1, 1895, s. 53—75). — Om diakonat i svenska kyrkan (ibid., s. 485—515). — Kongl. Maj: ts nådiga cirkulär angående vissa anteckningar . i kyrkoböcker den 13 juni 1896 (Kyrkl. tidskr., Årg. 2, 1896, s. 556—564). — Hvarför skola vi gå i kyrkan. Ett ord till unga och gamla. Lund 1896. 15 s. Ny uppl. Lund 1906 och 1914. — Kort katekesförklaring. H. 1—2. Lund; 1897—98. 191 s. Lund 1918. — Johan Christoffer Bring 1829— 1898 (Febe, Årg. 12, 1898, s. 8—43). — Wilhelm Flensburg (Kyrkl. tidskr., Årg. 4, 1898, s. 1—16). — Inträdestal [över ärkebiskop A. N. Sundberg] i Svenska akademien den 20 december 1900 (Sv. akad. handl., D. 15, 1900, s. 15—94). — Uppfostran till kyrklighet. Inledningsföredrag vid prestmötet i Lund (Kyrka o. skola, Arg. 5, 1900, s. 193—198). — Den heliga skrifts auktoritet. Lund 1902. 15 s. — Invigningstal å Landskrona seminarium. Landskrona 1904. 11 s. — Betraktelser för hvar dag i kyrkoåret-. I—2. Lund 1906—07. (2), 682 s. — Hvad innebär för den prästerliga verksamheten förpliktelsen till vår kyrkas bekännelseskrifter. Lund 1907. 16 s. — Om kyrka och stat. Upps. 1908. 21 s. (Sociala spörsmål i kristlig belysning, 3.) — Kyrkoåret. (Lifvets vq,g. En bok för konfirmander, Köping 1911, s. 36—42.) — Några riksdagsintryck (Sv. tidskr., Årg. 3, 1913, s. 83—94). — Minne af prosten Henric Schartau (Sv. akad. handl., D. 25, 1911—13, s. 253—370; även omtryckt Lund 1914. 96 s., 1 pl.). — Till konungen. [Förslag till förändringar av vissa delar uti gällande kyrkohandbok. På nåd. uppdrag med anledning av utav kyrkomötet framburna önskningar, utarb.] Lund 1913. (14) s., s. 9— 36, 62—68,. 117—135, 145—153, 182—208, III s. [Rev. uppl.] Lund 1915. — För de gamla. Betraktelser och böner. Utg. af Samfundet. pro fide et Christianismo. Sthm 1915.. 92 s. 5:e uppl. Sthm 1920. 92 s. — Tro på Guds löftenl Föredrag. Lund 1915. 8 s. — 1 år. Korta betraktelser för hvar dag. Lund 1916. (2), 483 s. Ny uppl. Lund 1918. — Några studentminnen (Under Lundagårds kronor , Lund 1918, s. 1—14). — Vår svenska folkkyrka. Inledningsföredrag ... (Handlingar rör. prästmötet i Lund 1919. Lund 1912—20; även sep. Lund 1920. 15 s.) — Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. Översedd och tillökad upplaga av 1819 års psalmbok. På K. Maj:ts uppdrag utg. Sthm 1920. 398 s., 16 s. musikbil. (Tills, med J. A. Eklund ocn E. N. Söderberg.) — Predikningar. Sthm (tr. Upps.) 1921. 125 s. — Några minnen och intryck (Unde'r Lundagårds kronor. Ny saml., Lund 1921, s. 1—19). — Evangelium är en Guds kraft. Kyrkliga tal. Sthm 1922. 192 s.

Dessutom ett stort antal predikningar, tal och föredrag (förtecknade i Lunds universitets matrikel 1913), ämbetsberättelser o. tal vid prästmöten i Västerås (1886, 1892) och i Lund (1900, 1906, 1912, 19), korrespondensartiklar i Luthersk Kirketidende (1875—76) och Luthersk Ugeskrift (1877—83), smärre uppsatser och anmälningar i Sv. luthersk kyrkotidn., Tidning f. folkskolan, Pedag. tidskr., Olivebladet, Teol. tidskr., Vår lösen, Väktaren, Vårt land, Sydsv. dagbl. snällposten m. fl., motioner i kyrkomötet och riksdagen, direktörstal i Sv. akad. m. m.

Utgivit: D:r Mårten Luthers Lilla katekes med kort utveckling, stadfäst genom Kongl. Maj: ts nådiga cirkulär den 11 okt. 1878. Jemte utläggning. D. 1—2. Lund 1883—84. 456 s. — Doktor Mårten Luthers Lilla katekes med kort utveckling. Skoluppl. Lund 1891. 127 s. (Tills, med P. Wingren; omtr. 1897, 1906, 1907, 1908, 1910, 1911.) — Lutherska kyrkans bekännelseskrifter (Concordia pia) ånyo utg. samt försedda med inledning och noter. Lund 1895. XII, 572 s.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 6 aug. 1881 och 12 dec. 1884 (meritförteckn.), RA. Meddelanden av professor E. Rodhe ang. B: s teologiska och kyrkopolitiska ståndpunkt samt äv biskop O. Bergqvist, särskilt ang. B: s verksamhet i statsutskottet och riksdagen; riksdagens och kyrkomötets prot. o. handl.; Lunds universitets matrikel 1913; R. Kjellén, Rösträttsfrågan (1915); L. Kihlberg, Den sv. ministären under ståndsriksdag och tvåkammar- system (1922).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Gottfrid L Billing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18219, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18219
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Gottfrid L Billing, urn:sbl:18219, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se