Gustaf Daniel Björck

Född:1806-05-30 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1888-01-03 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Präst, Gymnasielärare


Band 04 (1924), sida 546.

Meriter

1. Gustaf Daniel Björck, f. 30 maj 1806 i Göteborg, d 3 jan. 1888 därstädes. Föräldrar: lektorn, sedermera professorn Elias Daniel Björck och hans maka i första giftet Elisabet Ulrika Santesson. Åtnjöt undervisning i hemmet och därefter i Göteborgs gymnasium; student i Uppsala 4 okt. 1822; disp. 11 dec. 1823 (In theoriam libertatis Schellingianam commentatio, p. III; pres. E. A. Schröder); inskriven vid Lunds universitet 16 okt. 1830; fil. kand. i Uppsala 23 febr. 1833; disp. därstädes 27 febr. s. å. (Psalmus LXXIII latine et svethice cum annotationibus, p. I; pres. P. Sjöbring); fil. magister 14 juni s. å. Tf. kollega vid Göteborgs h. lärdomsskola ht. 1831 och vt. 1832; kollega 28 mars 1832—31 mars 1834; prästvigd i Stockholm av biskop K. F. af Wingård under pågående riksdag 19 apr. 1834; av domprosten D. M. Hummel kallad till biträde vid Göteborgs domkyrka efter prästvigningen; lärare i hebreiska vid Göteborgs gymnasium vt. 1837—ht. 1842; stadskateket i Göteborg 23 jan. 1839 (tillträdde 1 maj 1840); avlade pastoralexamen 17 dec. 1841; kyrkoherde i Uddevalla 29 dec. 1842 (tillträdde 1 maj 1845); prost 30 juni 1847; kontraktsprost i Älvsyssels norra kontrakt 21 mars 1849; adjunkt, i pastoralteologi vid Uppsala universitet och tillika kyrkoherde i Börje prebendeförsamling 16 apr. 1853; sekreterare och skattmästare i bibelkommissionen och ledamot i dess arbete 15 juni 1855; biskop i Göteborgs stift 20 juni 1856 samt tillika kyrkoherde i Tölö prebendeförsamling; bevistade ståndsriksdagarna från 1856 såsom självskriven och riksdagen 1867 såsom ledamot av första kammaren för Göteborgs och Bohus län samt kyrkomötena 1868—83. LVVS 1858; teol. doktor 7 sept. 1860 (utnämnd i maj); HedLVVS 1862; KmstkNO 1869.

Gift 10 apr. 1832 med Sofia Elisabet Pripp, f. 12 dec. 1799, d 9 aug. 1880, dotter till klockaren Peter Jakob Pripp.

Biografi

B: s fader, som var en ovanligt kunskapsrik och dugande lärare, ägnade mycken uppmärksamhet åt sina söners uppfostran och lade också själv i hemmet hand vid deras undervisning. Modern dog, då sonen blott var ett halvt år gammal. Av denna anledning kom B. att under sina uppväxt- och ungdomsår långa tider vistas hos sin mormoder, Dorotea Elisabet Santesson, f. Matsen. Fru Santesson var änka efter den 1790 avlidne grosshandlaren G. Santesson. Makarna Santesson voro varmt religiöst intresserade och hade slutit sig till den herrnhutiska församlingen i Göteborg. Vid domprostvalet i Göteborg 1786 inträdde emellertid en brytning, då herrnhutarna i allmänhet gåvo sina röster åt den såsom världslig hovpräst ansedde biskop Johan Wingård, vilken genom valets utgång erhöll domprostbefattningen såsom prebende. Flera allvarligt sinnade göteborgsfamiljer, däribland den Santessonska, skilde, sig nu från herrnhutarna. I Lunds stift hade en liknande brytning skett. Såsom den mest betydande mannen framträdde där komministern i Lund, Henrik Schartau. Dennes inflytande gjorde sig snart nog gällande uppåt västkusten, just hos dem, som stått herrnhutarna nära, och då framför allt i det Santessonska hemmet. Änkefru Santesson är adressaten för flera av Schartaus från trycket utgivna brev i andliga ämnen. Av sin fromma mormoder erhöll den unge B. de första intrycken av den man, som skulle få så stor betydelse för västkustens kristendomsliv. Först längre fram satte emellertid dessa barndoms- och ungdomsintryck sin stämpel på B. Till en början voro hans studier icke inriktade på den prästerliga banan. Han ägnade sig åt sin faders älsklingsämnen, matematik, naturvetenskap och filosofi. Livligt studieintresserad, kom han sedan in på de österländska språken, vilka bragte honom inom teologiens råmärken. Studietiden blev ganska lång, vartill bidrogo dels en stundom vacklande hälsa, dels B:s inåtvända och drömmande temperament. I Uppsala hörde han till den krets, som slog ring omkring fullblodsromantikern, den av vännerna utomordentligt uppskattade, tidigt bortryckte skalden Ernst Kjellander. I likhet med åtskilliga i vänkretsen gav också B. dennes förnamn åt en av sina söner — skalden Ernst Björck. Efter en termin i Lund 1830, dit Schartaulärjungen professor B. J:son Bergqvist lockat honom, tjänstgjorde B. 1831 såsom v. kollega i Göteborg och vann följande år fast anställning såsom sådan. Sedan han avslutat sina studier med magistergraden, lämnade han emellertid denna befattning, lät prästviga sig och inträdde i prästerlig tjänstgöring vid Göteborgs domkyrka. Dit kom han tack vare domprosten D. M. Hummel, den man, som före det schartauanska inflytandet inom Göteborgs stift var den kanske främste representanten för en allvarlig, antirationalistisk kristendom. Till B: s placering bidrog också af Wingårds synnerliga välvilja mot honom. Under allvarliga förhållanden begynte B. sin verksamhet som präst: 1834 var det svåra koleraåret. Sin själasörjargärning under de första prästerliga åren bedömde B. vid mognare år rätt strängt. Orsaken ligger däri, att han först mot slutet av 1830-talet och i början av följande decennium på ett avgörande sätt ställde sig in under Schartaus inflytande. Att han så gjorde, berodde till en del på barndoms- och ungdomsintryck och vidare på beröring med yngre präster, bland dem sedermera kyrkoherden i Kville i Bohuslän, J. H. Holmqvist, vilka med brinnande nit verkade i Schartaus anda. Till dessa intryck kom slutligen, sedan han under tävlan med Holmqvist befordrats till stads-kateket (1839), hans verksamhet i denna befattning, som gav honom anledning att närmare befatta sig med Schartaus nu av trycket utgivna kateketiska skrifter. Under 1840-talet slog Schartaus inflytande igenom i Göteborgs stift, och därtill bidrog i sin mån B., nu vorden kyrkoherde i Uddevalla. Uddevallaåren (1845—53) voro för B. en ljus och lycklig tid,. uppfylld med mycken framgång. Någon stridens man var han emellertid icke: mera härdade viljor än hans behövdes för att vinna segern. B. har i sin likpredikan över ämbetsbrodern i Uddevalla, den tidigt bortgångne pastorsadjunkten A. M. Strömblad, rest ett vackert monument över en av dessa kämpande själar.

Det ansträngande arbetet i det stora pastoratet, som tog på B: s krafter, liksom hans gamla studieintresse föranledde honom att söka adjunktsbefattningen i pastoralteologi vid Uppsala universitet. I den dåvarande teologiska fakulteten återfann han vänner från studenttiden, A. F, Beckman och K. A. Torén. Bland kollegerna stodo dessa honom närmast. Fullt instämde han dock icke med dem. B: s inträde i fakulteten betydde nämligen inträdet av ett nytt moment, Schartaus inflytande. Någon vetenskaplig begåvning och skärpa i likhet med Beckmans ägde B. icke. Ej heller var han såsom Torén en man av tändande entusiasm. Men han var en själasörjarpersonlighet av verklig rang. På detta område ligger hans största insats under Uppsalatiden. På sätt och vis kan man säga, att den av honom utgivna, till stor del av honom själv skrivna Pastoraltidningen (1854—56) var ett led i hans själasörjargärning. Den betydde ett försök av B. att sätta in, vad han hade lärt av Schartau, till fromma för tidens böljande religiösa liv, och det på ett sätt, som anstod en själasörjare med huvudintresset inriktat på det praktiskt-religiösa och med frihet från personlig polemik. Pastoraltidningen erbjuder ett särskilt intresse, i den mån den betraktas såsom ett symptom på huru den schartauanska strömningen ställde sig till olika fraktioner i det dåtida svenska kyrkolivet. Synnerlig uppmärksamhet ägnade B. där åt den rosenianska kristendomstypen, så mycket mer som hans egen åskådning från detta håll blivit utsatt för en ganska omild kritik, så t. ex. i en roman »Mörker och ljus. Skiftningar inom Prosten Carlings familj», författad av dv. komministern i Adolf Fredrik i Stockholm, sedermera kyrkoherden i Gillberga i Karlstads stift G. Janzon, vilken stod Rosenius synnerligen nära. Rosenianismen menade, att Schartau och hans efterföljare fördunklade nåden genom att predika gärningar före, tron. B. framhäver i olika uppsatser, att allvarlig kristendom går fram över bättring, tro och helgelse. Han är med andra ord angelägen om att så innerligt som möjligt förknippa det religiösa och det etiska, under det att nyevangelismen, särskilt i sina extremare former, var så exklusivt religiöst orienterad omkring nådetanken, att bergspredikans Jesus och därmed den etiska halten hotade att försvinna. Också mot den lundensiska högkyrkligheten vände sig B., huru mycket han än i åtskilliga stycken sympatiserade med denna. Han fann här ett för starkt betonande av den institutionella kyrkan på bekostnad av den levande församlingen, vilket emellertid Svensk kyrkotidning ansåg bero på missförstånd. Några år senare, vid prästmötet 1859, vände han sig mot Svensk kyrkotidnings doplära. I bägge fallen märker man, att den schartauanska åskådningen har sina rötter ned i den gamla spenerska pietismen.

Så kritisk B. än i många avseenden ställde sig gentemot tidsföreteelserna, kunde han dock vid 1856 års riksdag yttra: »Jag tror, att de andliga rörelser, som föregå i vårt land, ej endast böra betraktas såsom oroande tecken utan även såsom bevis på ett vaknande andligt intresse». Det var från denna utgångspunkt, som han vid nämnda riksdag motionerade dels om en omläggning av kyrkorådens arbetssätt, dels om att kyrkoråden borde sända representanter till prästmötena. Det senare yrkandet tillstyrktes av det sammansatta lag- och allmänna besvärs- och ekonomiutskottet men föll i stånden. Förslaget, som förverkligats först i våra dagar genom de s. k. stiftsmötena, var kanske något lösligt hopkommet, vilket också påpekades av motståndarna inom prästeståndet. Men dessas betänkligheter gällde framför allt lekmännens framsläppande, samma argument, som användes mot det föreslagna kyrkomötet. B. var för sin del ivrig anhängare av kyrkomötestanken och stod därvid på J. H. Thomanders sida. Överhuvud ansågs han luta åt liberalism i kyrkopolitiken.

År 1856 återbördades B. som biskop till sitt hemstift. Vid valet hade han med stor röstövervikt erhållit första rummet. Andra rummet innehades av A. N. Sundberg och tredje av domprosten A. E. Knös i Uppsala. Det var en tung börda, som nu lades på den fridsamme och blide mannens skuldror. Den schartauanska strömningens förkämpar hade genom ett storartat församlingsarbete skapat en allmänopinion inom stiftet, som var en faktor att räkna med. Dess okrönte konung var prosten Holmqvist i Kville, med vilken B. ju hade gamla förbindelser. Denne krävde framför allt klara linjer, och det särskilt i en punkt, nämligen beträffande lekmannapredikan, vilken enligt hans mening verkade upplösande på församlingslivet. Vid prästmötet 1859 kom det till nära nog en sammandrabbning mellan Holmqvist och B., vilken senare Ansågs osäker och famlande. Från motsatta hållet prässades B. av sin domprost, Per Wieselgren. I själ och hjärta hörde han genom sin åskådning till det schartauanska lägret. Wieselgren beredde honom många bekymmer genom sin ställning till den friare förkunnelsen. Så ansattes B. från tvenne håll. Man kan uttrycka det så, att Holmqvist i realiteten var biskop ute i stiftet, Wieselgren åter i Göteborgs stad. En blixtbelysning över den kyrkopolitiska situationen i stiftet kasta de avskedsord på knagglig vers, varmed Wieselgren efter det nyssnämnda prästmötet 1859 avtackade biskopen:

Vi sett din mildhet alltid, nu vi hört Din mildhets lärogrund. Du har bekant En god bekännelse. En tid nu kommit, Då biskop mod behövt att framstå, Ej inför hednisk överhet, men inför De herdar, vilkas själavård han har Sig anförtrodd, som en confessor ... Vi vilja ej baklänges gå till Rom, Så föranledande, att lekmanskaran, Det är församlingen, som icke tjänar, Upplöses uti reformerta sekter.

B:s ställning försvårades ytterligare på 1860-talet genom den s. k. Ljungbergska striden och dess fortsättning, striden om Viktor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus». Lektor N. V. Ljungberg, medlem av Göteborgs domkapitel, hade framträtt med vad som ansågs vara kristendomsfientliga åsikter. B., som uppskattade Ljungbergs ärliga nit för vad denne ansåg vara en helig sak, visade sig såsom dålig psykolog, när han trodde, att Ljungberg skulle vilja taga tillbaka sina yttranden. Inför den uppbragta stiftsopinionen sökte B. sedan att finna en utväg genom att hos K. M: t anhålla om föreskrift angående de åtgärder, som borde vidtagas, en förfrågan som icke föranledde någon K. M:ts åtgärd. Situationen lättades emellertid snart nog, då Ljungberg på grund av ögonsjukdom måste begära ständig tjänstledighet. Varken i den Ljungbergska striden eller senare i kampen om Viktor Rydbergs arbete skar B. några lagrar. I den sistnämnda spelade han näppeligen någon roll. Orsaken låg nog däri, att B. med all sin studiehåg icke var tillräckligt hemmastadd på det teologiska området. Han saknade vetenskaplig skärpa och även kunskaper i den nyare teologien. Han mötte sina motståndare på ett annat plan, på det praktisk-religiösa.

Vad som i polemiken visade sig vara B: s svaghet, blev i andra avseenden hans styrka. Med tiden gjorde sig nämligen hans innerliga, djupa och blida fromhet gällande. Han blev den dominerande, som vann allas aktning, även deras, som ställde sig kritiska mot hans dogmatiska ståndpunkt. Han blev på ålderns dagar den vördade patriarken. Hans godhet kände inga gränser. Bristande kritik ådagalade han därvid ofta, icke minst i fråga om välgörenhet. Han var beredd att giva bort sitt sista öre utan att tänka på om hans gåva snart nog hamnade på krogen. Men han ville göra gott. Som stiftschef verkade han oförtröttat under sin hälsas dagar. De senare åren var han, som hade en tung kropp att dragas med, för svag att resa omkring i stiftet. Som predikant och andlig talare hörde han icke till de förnämsta, men hans förkunnelse var av gedignaste slag och vittnade om den blida själasörjarepersonlighet, han alltid var.

Författare

E. Rodhe.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Psalmus LXXIII latine et suethice cum annotationi-bus. P. 1*. Upps. 1833. 4: o 14 s. (Diss., prass. P. Sjöbring.) — Likpredikan vid fru Christina Charlotta Engelkes begrafning. Uddevalla 1850. 4: o 13 (1) s. (Anon.) — De potestate clavium ecclesiastica dissertatio theologico-pasto-ralis. Upps. 1852. 4: o 59 s. — Likpredikan i Uddevalla kyrka den 22' febr. 1853 vid aflidne pastorsadjuncten And. Magn. Strömblads begrafning; samt Strömblads sista pfedikan och sista skriftetal utg. Uddevalla 1853. (2), 40 s. 2: a uppl., öfvers. och tillökt med ett confirmationstal. Uddevalla 1853. 57 s. 4:e uppl. Gtbg 1863. —¦ Predikan vid Jagtima riksdagens, begynnelse i Stockholm den 23 oct. 1856. Sthm 1856. 12 s. — Anmärkningar öfver psaltaren. H. 1*. Upps. 1857. — Likpredikan öfver afl. katecheten. . . mag. Bo Gustaf Natt och Dag.. . den 12 febr. 1858. Gtbg 1858. 22 s. — Oratio qua conventum synodalem Gothoburgensem auspicatus est Gust. Dan. Björck (Handl. rör. prestmötet i Göteborg 1859, Gtbg 1860, Afd. 2, s. 1—8; även sep. Gtbg 1860. 4: o 8 s.). — Om folkskolans syftning och mål samt hvad till detta mål bör anses ledande. Tal... den 30 okt. 1859. Gtbg 1862. 15 s. — De döpta barnens stora värde inför Gud. Hög-messopredikan. . . (Bibliskt-lutherskt weckoblad för folket, 1861; även sep. Örebro 1862. 20 s.). — Guds i Christo skedda uppenbarelse i köttet är en sanning, som ligger till grund för evangcilii öfriga innehåll. Hög-messopredikan. . . Gtbg 1862. 27 s. — Tal vid invigningen af Götheborgs högre elementar-läroverlcs nya hus den 23 sept. 1862. Sthm 1863. 23 s. — Predikan i anledning af Sveriges och Norges femtioåriga förening hållen i Göteborgs domkyrka den 4 nov. 1864. Gtbg 1864. 14 s. — Strödda- tal ,och uppsatser i kristliga och theologiska ämnen, utg. och till en del författade. H. 1—3. Gtbg 1866. (4), 68 s.; 84 s.; 48 s. N. F.: H. 1-4. Gtbg 1867—68. (4), 79 s.; (4), 51 s.; 67 s.; 43 s. (Av H. 3 utkom 2: a o. 3: e uppl. under titel Julbetraktelser, Gtbg 1867, 48 s.; av N. F., H. 3 2: a uppl. Sthm 1868. 67 s.) — Föredrag hållet vid prestmötet i Göteborg den 26 sept. 1865 (Handl. rör. prestmötet i Göteborg 1865, Gtbg 1866, Afd. 2, s. 1—16; även sep. Gtbg 1866. 16 s.). — »Ho är en ljugare, utan den som nekiar, att Jesus är Christus?» Tal... (Göteb. bibelsällsk. årsber. för 1870, s. 10—22; även sep. Gtbg 1871. 15 s.). — Biblisk-kateketisk läsbok med anslutning till nya katekesförslaget. Försök. H. 1*. Gtbg 1874. 57, (1) s. — Några tankar angående proföfversätt-ningen af Nya testamentet föir 1878 års kyrkomöte vördsamt framlagde. Gtbg 187S. 14 s. — Skrifter i vald samling. D. 1. Kyrkliga tal. Gtbg 1839. 522. s. D. 2. Sfcriftetal och konfirmationstal. Gtbg 1891. 365, (2), 103 s. (iSbriftetal och konfirmationstal även utg. var för sig, Gtbg 1891.) — Hög-messopredikningar öfver kyrkoårets gamla evangelier. Sthm 1894, 95, (4), 90S s., 1 portr. (Skrifter utg. af Samfundet pro fide et christianismo, 38.) — G. D, Björcks Predikningar öfver Kristi pinos historia utg. efter hans död. Lund 1896. (4), 185 s. — Dessutom predikningar, andliga tal, riksdagsmotioner, smärre uppsatser i tidskr., ämbetsberättelser m. m.

Översatt: Psaltaren. Öfversättning jemte anmärkningar samt nya summa-rier och versfördetaingar. Sthm 1879. VIII, 364 s.

Utgivit: Pastoiraltidning. Månadsblad. Upps. 1854—56. — Bibliskt-lutherskt weckoblad för folket. Gtbg 1861. — Göteborgs bibel-sällskaps årsberättelse för 1862—80.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av kyrkoherden C. S. Lindblad, Ljungby; Eckl.-dep. handl. 10 dec. 1842 och 20 juni 1856 (meritförtcckn.), RA; HandL rör. prestmöten i Göteborg 1846—90; Riksdagens prot. o. handl. 1856—58; Göteborgs stifts-tidning, 1888; Biogr. lexikon, N. F., Bd 2 (1859); K. Warburg, Viktor Rydberg (1900).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Daniel Björck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18278, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Rodhe.), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18278
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Daniel Björck, urn:sbl:18278, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Rodhe.), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se