Meriter

Beckman, Nils, f. omkr. 1635 i Heide i Ditmarsken, antagligen av burgna föräldrar, då han vid sin inskrivning vid universitetet erlägger »doppelt gebühr». Student i Königsberg 17 juli 1655 (Nicolaus Keckmannus!); informator för riksmarskalken Gabriel Gabrielsson Oxenstiernas äldste son samma eller följande år och vistades i denna egenskap sex år i Stockholm; reste 1662 till Helmstädt, där han studerade under den bekante juristen H. Conring; inskriven vid universitetet i Marburg 7 dec. 1663; begav sig slutligen till Orleans, där han 2 aug. 1666 upptogs i »Natio Germanica»; disputerade därstädes (De judiciis); jur. utr. doktor 4 aug. s. å. Professor i romersk rätt vid Lunds universitet 30 nov. 1667; dess rektor 15 juni–dec. 1668; flydde ur Sverige; genom av K. M:t 15 mars 1675 stadfäst dom förklarad ärelös och landsförvisad; kejserligt råd och föreståndare för S:t Mikaels kloster vid Bamberg på 1680-talet.

Gift antagligen i Stockholm på 1660-talet med Hedvig...

Biografi

Att — med P. G. Ahnfelt — tillskriva B:s anställning som professor i romersk rätt vid det nyupprättade Lundauniversitetet endast hans charlataneri och det insteg, hans hustru, enligt uppgift en mindre väl beryktad tvätterska och favorit hos Hedvig Eleonora, vunnit vid hovet, torde knappast vara riktigt. I jämförelse med de flesta av sina kolleger hade han i själva verket ovanligt vackra formella meriter, hade studerat vid åtskilliga av Tysklands mest sökta universitet och icke blott genom sin doktorsavhandling utan även genom ett i Paris publicerat digert arbete på över tusen sidor, »Medulla Justinianea», dokumenterat sitt lärda nit; enligt egen uppgift skall han även ha vunnit en beskyddare i M. G. De la Gardie. Det visade sig emellertid snart, att valet dock icke ur någon synpunkt varit lyckligt. Hans vetenskapliga kapacitet befanns ingalunda hålla måttet; jämte Pufendorf och biskop Winstrup är han visserligen den ende av Lunds lärde, som under universitetets första period (före krigsutbrottet) låtit trycka annat än disputationer, men om såväl hans i Lund 1672 utgivna »Commentarius ad prima juris fundamenta» som hans tidigare stora arbete har både den samtida och den senare forskningen ansett sig böra godtaga hans antagonist Pufendorfs omdöme, att de endast voro värdelösa kompilationer och plagiat. Redan året efter hans anställning klagar universitetets kurator, M. Durell, över att »fast inga» studerande anmält sig till åhörande av hans föreläsningar. Än mindre berömmelse har B. som personlighet efterlämnat. Eftervärlden har icke sparat på hårda omdömen om honom, och han nämnes av alla endast äventyrare, charlatan och bråkmakare. Det kan dock icke bestridas, att de, som haft anledning uttala sig om honom, med början av Mollerus i »Cimbria literata», väl mycket hämtat sin uppfattning om B. ur Pufendorfs stridsskrifter utan att besinna, att även om denne i andra avseenden var en lysande auktoritet och även hade rätt i sak, hans i stridens hetta utslungade invektiver näppeligen kunna äga objektiv giltighet. Genomgår man de vidlyftiga akterna i de tvistigheter, vari B. var inblandad, får man visserligen det intrycket, att han var en ganska obetydlig person, som gärna försökte genom inställsamhet på högre ort uppnå oberättigade fördelar, samt otvivelaktigt hade en trätgirig natur; men även att den ekonomiska misär, vari han kommit genom sin illa avlönade professur, är bakgrunden för en del av hans krångel, att hans fejd med prokanslern endast var ett underordnat led i den stora kampen mellan biskop och prokansler och att han i sin sista olyckliga strid med Pufendorf oförsiktigt lät sig brukas som redskap av de egentliga tillställarna samt också fick bära hundhuvudet för den svenska regeringens missnöje med de ständiga grälen vid universitetet. Förloppet av tvistigheterna var i korthet följande. De båda första röra den av samtiden så omhuldade rangen. Vid universitetets inauguration hade B. placerats efter Josua Schwartz, som visserligen tillhörde teologiska fakulteten men endast var e. o. professor. B. klagade men uppnådde efter länga överläggningar i konsistoriet och skrivelser till kanslern endast att få en skrapa för sin »importunitet och trätesjuka». Därnäst var det B., som blev angripen av sin fakultetskollega, den minst lika bråklystne N. Hyltén, vilken som innehavare av professionen i jus patria pretenderade företrädet. Denna strid utvidgades av Hyltén till ett hätskt angrepp på B:s föregåenden, för hans resa till en papistisk akademi, för hans i Paris tryckta bok, som innehöll ett papistiskt kopparstick, »som i boken för ett symbolo expresse namngives», m. m., men den av kuratorerna föranstaltade undersökningen konstaterade, att anklagelserna mot B. voro obefogade, varefter Hyltén och B. nödtorfteligen förliktes. B:s därpå följande fejd med prokanslern Bernhard Oelreich var, som nämnt, ett led i den stora kraftmätningen mellan Oelreich och biskop Winstrup, på vars sida B. deciderat ställt sig. Den hade visserligen även ett rent personligt moment, i det att Oelreich ansåg sig hava en skuldfordran på B., vilken B. vägrade inlösa, förmenande, att de penningar, han erhållit, borde avdragas på hans aldrig utbetalta lön för 1667, men såväl av akterna som av det referat, Pufendorf — med tydlig sympati för den Winstrup-Beckmanska ståndpunkten — i brev 1 aug. 1670 lämnar kanslern, framgår, att striden hade en större räckvidd och att bakom de anklagelsepunkter mot prokanslern för egenmäktigt förfarande i akademiens angelägenheter, som B. till konsistoriet inlämnade 24 apr. 1669, står biskop Winstrup och hans parti. Angående förloppet av denna för universitetets tidigaste år genomgripande strid måste hänvisas till M. Weibulls objektiva men kortfattade översikt och till den utförliga skildring, Ahnfelt lämnat, men det bör starkt betonas, att den senares framställning ingalunda kan göra anspråk på oväld och att hans ständiga strävan att förhärliga Oelreich och nedsvärta dennes motståndare icke stödjes av bevarade handlingar. Något utslag blev aldrig fällt; striden slutade av sig själv, när Oelreich 1671 utbytte prokansleriatet mot superintendenturen i Bremen. B:s om tydlig självöverskattning vittnande lust att vara anfallsledare skulle emellertid slutligen bli honom ödesdiger. Pufendorf hade 1672 utgivit sitt nu klassiska arbete »De jure naturæ». De ortodoxa Lundateologerna tyckte sig i denna skrift finna med den rena läran oförenliga tankar uttalade och kommo genast i rörelse. Från den gamle nitiske biskopen gjordes det första inlägget i en skrivelse till kanslern, och då Pufendorf även från andra håll hört omnämnas opposition mot boken, klagade han hos konsistoriet. Den 27 juli 1672 diskuteras här Pufendorfs bok, och teologie professorn J. Schwartz gör ett hätskt inlägg, B. däremot förklarar sig icke hava läst boken och anser det vara teologernas sak att bedöma den. Att förhållandet mellan B. och Pufendorf dock redan var spänt, framgår av den förres till hans votum fogade klagan över att Pufendorf sökt hos konungen »min profession tamquam indignem von dieser academie excludiren», och kort därefter tillkom en ny konfliktanledning. B. hade nämligen ungefär samtidigt med Pufendorf utgivit sin bok »Commentarius ad prima juris fundamenta», och Pufendorf hade förordnats att utöva konsistoriets censur av denna, men B. vägrade att foga sig därefter, varför Pufendorf inlämnade en protestskrivelse till konsistoriet. Det är efter detta, som B. ingriper i den av teologerna började striden mot Pufendorf, så mycket oförsiktigare av honom, som K. M:t förklarat sig själv åtaga sig censuren av Pufendorfs bok och det tydligen ådagalagts, att den svenska regeringen ansåg sig böra hålla Pufendorf om ryggen. B. begav sig till Stockholm med en skrift, som han uppsatt, tydligen på grundval av Schwartz' klagopunkter, samt lät en tysk bokförare därstädes befordra manuskriptet till Tyskland och ombesörja dess tryckning i Giessen, där det 1673 anonymt och utan angivande av tryckort utkom under titeln »Index quarundam novitatum, quas Dnus Samuel Puffendorff libro suo de jure naturæ et gentium contra orthodoxa fundamenta Londini edidit». Pufendorf, som genast satte allt i rörelse för att uppspåra författaren, lyckades inom kort påvisa, att B. var den skyldige, sökte upprättelse och utverkade en arresteringsorder. B. märkte, att han gått för långt, flydde under antaget namn från Stockholm och nådde lyckligt Köpenhamn, därifrån han i sin förbittring sände Pufendorf en utmaning på värja till Hamburg. Hans sak var nu ohjälpligt förlorad, de egentliga pådrivarna, Winstrup och Schwartz, höllo sig undan, och efter många och ingående överläggningar i konsistorium och trots den någon tid i Lund kvarstannande hustruns försök att få rättegången nedlagd instämde konsistoriet i de utsedda granskarnas omdöme om skriften, att den innehölle beskyllningar mot Pufendorf för att vara »hæreticus och schismaticus» förutom personliga angrepp, såsom att han »i Heidelberg agerat kalvinist, i Sverige hycklare och i Muskov impius och redo att konformera eller fingera doctrinam». B. dömdes 25 juli 1674 till ärans förlust och landsförvisning, hans »Index» skulle såsom ett paskill av bödeln offentligen brännas. Under hela rättegången torde B. hava uppehållit sig i Tyskland, var är icke känt, men på nyåret 1675 dyker han upp i Fulda, därifrån han avlåter ett osammanhängande brev med tillbud om förlikning men även med hotelser mot Pufendorf. K. M:t gillade emellertid konsistoriets dom, som 10 apr. 1675 exekverades. Striden om Pufendorfs bok var dock icke härmed slut, den fortsattes av Tysklands ortodoxer — även B. själv gjorde senare inlägg — och fortgick åtskilliga år med avgjord smälek för Pufendorfs motståndare. De talrika stridsskrifterna, som vittna om det uppseende, fejden väckte, finnas förtecknade av bl. a. C. F. Hommelius i hans »Litteratura juris». Om B:s vidare öden är endast obetydligt bekant. Att han övergått till katolicismen, framgår av hans nedannämnda, i Würzburg 1677 tryckta skrift. Han skall sedermera ha slutat sina dagar, ovisst när, som kejserligt råd och föreståndare för S:t Mikaels kloster vid Bamberg.

Författare

Gunnar Carlquist.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Disp. inaug. de judiciis. Orleans 1666. 4:o. — Medulla Justinianea, sive dilucida totius juris civilis, juxta digestorum methodum explicatio... Paris 1666. 4:o 6 bl., 1004 s., 3 bl. — Inbjudningsskrifter vid prof. Samuel Pufendorfs och Erik Elfvedalius' installationer 1668 samt vid rektorsombytet dec. s. å.: se P. Sjöbeck, Program utg. vid Lunds universitet 1667–1867 (1912–15). — Disp. jur. ex jure romano desumpta de competitionis facultate. Lund 1670. 4:o 14 bl. (Resp. M. Roos.) — Disp. jur. de usuris in genere. Lund 1672. 4:o 10 bl.* (Resp. H. Eekman.) — Nicolai Beckmanni... Commentarius ad prima juris fundamenta. Lund 1672. 4:o 10 bl., 884 s., 2 bl. [S. 883–884 ett i övrigt okänt program av B. dat. 17 sept. 1668, med början 'Utinam omnium studiosorum...' och innehållande uppmaning till de studerande att anteckna sig på professorernas föreläsningslistor.] — Index quarundam novitatum, quas Dnus Samuel Puffendorff libro suo de jure naturæ et gentium contra orthodoxa fundamenta Londini edidit. [Giessen] 1673. 4:o 8 bl. (Anon.) — De magistri Samuelis Puffendorffii... execrabili iuris doctrina, horrendo atheismo, perversis moribus & belluina vita brevissime sed verissime scribit... Veridicus Constans... U. o. [1675]. 4:o 8 bl. (Pseud.) — Jurisconsulti Nicolai Beckmanni legitima defensio contra magistri Samuelis Puffendorffii execrabiles fictitias calumnias, quibus illum contra omnem veritatem & justitiam ut carnatus diabolus... toti honesto & erudito orbi malitiose ac ignominiose exponere voluit... U. o. 1677. 4:o 16 bl. — Doctrina juris ex jure naturæ, jure gentium, canonico, divino, jure civili romano, recessibus imperii, jure feudali et principiis philosophicis... hausta... Nürnberg & Frankfurt 1677. 4:o 8 bl., 422, (2) s., 2 kopparstick. Ny uppl. U. o. 1678. 4:o 12 bl., 620 s., 2 kopparstick. — Ausführlicher Bericht vom seligen Gebrauche des H. Rosenkrantzes oder Pater noster. Würzburg 1677. 4:o. — Reformata doctrina juris, qua totum jus romanorum cum suis juris principiis tam quoad theoriam, quam hodiernam tribunalium germanicorum praxin ex jure naturæ & gentium perspicue deductum ... est. Nürnberg 1681. 4:o 1135 s.

En i B:s namn utgiven skrift: Jurisconsulti Nicolai Beckmanni ad V. C. Severin Wildschütz Malmogiensem Scandum epistola in qua ipsi cordicitus gratulatur de devicto et triumphato Pufendorfio... (Hamburg 1688. 4:o 120 s.) är förf. av B:s motståndare, Pufendorf. — Se i övrigt, ang. dennes motskrifter, Mollerus' nedannämnda arbete, 1, s. 35–37; samlade utgåvos de under titeln 'Eris Scandica' 1686.

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser till M. G. De la Gardie, RA; Lunds universitets arkiv och Stenbockska papperen i LB; P. G. Ahnfelt, Lunds universitets historia, 1 (1859); C. F. Hommelius, Litteratura juris (1761); J. Mollerus, Cimbria literata. 1 (1744); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia, 1–2 (1868).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Beckman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18396
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Beckman, urn:sbl:18396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-11-08.