Ossian Berger

Född:1849-02-13 – Nysunds församling, Örebro län (på Södra Håkanbol)
Död:1914-12-28 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Riksdagsledamot, Häradshövding, Justitieombudsman, Justitieminister


Band 03 (1922), sida 489.

Meriter

3. Ossian Berger, den föregåendes broder, f. 13 febr. 1849 på Södra Håkanbol i Nysunds socken, d. 28 dec. 1914 i Stockholm. Genomgick Örebro h. elementarläroverk, där han avlade mogenhetsexamen 11 juni 1866; student i Uppsala 17 sept. s. å.; fil. kand. 28 maj 1872; fil. lic. 27 jan. 1876; disp. 23 maj 1877; fil doktor 6 sept. s. å.; jur. utr. kand. 14 sept. 1880; jur. utr. lic. 4 dec. 1883; disp. 11 dec. s. å.; jur. utr. doktor 31 maj 1884. Auskultant i hovrätten, över Skåne och Blekinge 20 sept. 1880; tf. domhavande i Medelstads domsaga omkring fyra månader under år 1881 och i Bräkne domsaga en månad under år 1882; tf. fiskal i nämnda hovrätt omkring fyra månader s. ä.; v. häradshövding 20 dec. s. å.; tjänstgjorde i hovrätten såsom fiskal, advokatfiskal och adjungerad ledamot 1 okt. 1883—31 juli 1885; tf. domhavande i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga omkring fem månader år 1885; fiskal i hovrätten över Skåne och Blekinge 21 aug. s. å.; assessor därstädes 24 sept. 1886; tf. revisionssekreterare under åren 1888 och 1889; konstituerad revisionssekreterare 18 okt. 1889; häradshövding i Norra Åsbo domsaga 3 juni 1892; riksdagens justitieombudsman 12 febr. 1898; statsråd och chef för justitiedepartementet 5 juli 1902; erhöll avsked från denna befattning 2 aug. 1905, då han återgick till domsagan; justitieombudsmannens suppleant 27 okt. 1906—23 febr. 1907 och 19 febr. 1908—okt. 1913; ledamot av riksdagens första kammare för Kalmar läns södra valkrets 1907—11 samt för Örebro län 1912 och var därunder ledamot av konstitutionsutskottet 1907—11 och av särskilt utskott för rösträttsfrågan 1907; ånyo justitieombudsman 6 okt. 1913. RNO 1894; KNO1kl 1902; HedLÖS 1912. — Ogift.

Biografi

Efter att såsom domare hava förvärvat obestritt anseende för skicklighet och oväld erhöll B. vid 1898 års val av justitieombudsman tjugufyra röster eller halva antalet. Det kan med visshet antagas, att samtliga valmän från andra kammaren röstade på honom, under det att valmännen från första kammaren gåvo sina röster åt den förre justitieombudsmannen. Lotten fällde utslaget till B:s förmån, och till utövningen av det ämbete, som på detta sätt blev hans, gick han. med vanlig energi och duglighet. Ämbetet blev honom ett medel att föra fram de tankar om reformer på skilda områden, som hans omfattande studier och föregående domarverksamhet alstrat. Såsom riksdagens åklagare synes han hava ägnat särskild omsorg åt beivrande av fel, som haft sin grund i missbruk av gällande stadganden om spor tel väsendet (»sportel-hunger») eller gjort intrång i de medborgerliga rättigheterna, t. ex. församlingsfriheten. Justitieombudsmannens initiativrätt begagnade B. med förkärlek till att påpeka brister i dén säkerhet och snabbhet, som man skäligen kunde fordra av rättsväsendet. Många av B:s reformplaner, som vid sitt första framförande icke förverkligades, hava sedermera vunnit beaktande. Redan under sitt första tjänsteår såsom justitieombudsman gjorde han hos, K. M: t en framställning om åtgärder för avhjälpande av bristen på praktiskt uppställda juridiska läroböcker, vilken väl ej bifölls i den utsträckning, B. tänkt sig, men föranledde åtskilliga gånger förnyade anslag för utgivande i tryck av vederbörligen granskade anteckningar efter juridiska föreläsningar vid universiteten i Uppsala och Lund. I sin första ämbetsberättelse ägnade B. särskild uppmärksamhet åt häradshövdingarnas tjänstgöring. Såsom en allmän anmärkning framhöll han den rådande oseden, att överåriga häradshövdingar behöllo sina ämbeten men läto domsagorna skötas av vikarier mot visst »arrende», varförutom han formligen hemställde om en riksdagsskrivelse angående inskränkning i häradshövdingarnas tjänstledighet. Anmärkningen ledde icke till någon åtgärd av riksdagen, och framställningen blev av densamma avslagen, men i stadgan med föreskrifter om domsagornas förvaltning 20 juni 1918 handlar ett särskilt kapitel om häradshövdings tjänstledighet. År 1900 gjorde B. framställning hos riksdagen om åtgärder för åstadkommande av en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål, och detta ledde år 1907 till lag i ämnet. Samtidigt gjorde han framställning om större skyndsamhet med rannsakning inför domstol med för brott häktad. Framställningen förföll genom riksdagens beslut, upptogs åter av B: s närmaste efterträdare såsom justitieombudsman, då den vann riksdagens bifall, samt vilar, liksom en av B. föranledd förnyad riksdagsskrivelse i ämnet (1914), hos K. M:t i avbidan på den stora rättegångsreformen. I ämbetsberättelsen till 1901 års riksdag hemställde B. bl. a., att den häradsrätterna tillkommande befattningen med lagfarts- och inteckningsärenden skulle överflyttas på häradshövdingarna. Framställningen avslogs av riksdagen, men enligt lag av 7 maj 1918 kunna ärenden av ifrågavarande slag få en särskild handläggning. Sedan B. hos K. M:t gjort framställning i ämnet, har riksdagen från år 1901 beviljat anslag till resestipendier åt praktiska jurister för att särskilt bland våra ordinarie domare utbreda en mera levande kännedom om den utländska rätten. I en år 1901 till K. M:t avlåten ämbetsskrivelse yrkade B. avslag på en från Nässjö stationssamhälle inkommen ansökning om stadsrättigheter, såvitt ansökningen avsåg egen jurisdiktion, och därmed väcktes på tal frågan om statens övertagande av rättskipningen i städerna och de mindre städernas införlivande i judiciellt avseende med närliggande landsbygd. Sedermera beviljade stadsprivilegier hava gjort undantag för jurisdiktionen, så att många, städer blivit förlagda under landsrätt. Att härigenom ett avsevärt antal små rådstuvurätter undvikits, har givetvis bidragit både att förbättra, om också icke påskynda rättskipningen och att underlätta en ny judiciell indelning av vårt land i samband med den blivande processreformen. Slutligen sökte B., i syfte att minska rättskipningens långsamhet, i landets domsagor befordra tillämpningen av 1872 års förordning om tingssammanträden och gjorde för detta ändamål ett stort antal framställningar om förening av tingslag eller om andra åtgärder i avseende å tingsordningen i domsagorna.

B: s utnämning till justitieminister i den andra Boströmska ministären betraktades med all rätt av tidningar av olika partifärg som ett tecken till en regeringspolitik i frisinnad riktning. De vid riksdagarna åren 1904 och 1905 framlagda, av B. kontrasignerade propositionerna i rösträttsfrågan bestyrkte denna förmodan, baserade som de voro på allmän valrätt till andra kammaren, fullgjord värnplikt och skattskyldighet, lika representation av stad och land samt proportionella val till andra kammaren. Alla intressens representation i den folkvalda kammaren borde, enligt B: s i motiveringen uttryckta mening, giva staten en inre fasthet och styrka, som- skulle, under förutsättning av garanti mot maktmissbruk från majoritetens sida, undanröja faran för omstörtningar. Den politiska klokheten, rättvisan — detta var det avgörande — samt, efter värnpliktens utsträckning 1901, billigheten talade för allmän och lika (ej graderad) rösträtt vid valeri till andra kammaren. Genom de proportionella valen skulle skiftningarna inom valmanskåren på ett varaktigt sätt återspeglas i andra kammaren, och tack vare sammanförandet av landsbygd och städer i stora valkretsar skulle, på samma gång som en rationell proportionalism därigenom bleve möjlig, striden om maktfördelningen mellan land och stad inom andra kammaren lösas av sig själv. År 1905 sökte B. särskilt vederlägga de från liberalt håll framförda farhågorna, att proportionalismen skulle skapa ett manstarkt annex till första kammaren inom den andra. Ehuru ej principiell motståndare mot proportionella val även till första kammaren, ansåg han 1905, att en så genomgripande förändring i vårt statsskick ej kunde genomföras under den närmaste framtiden. Mot invändningen, att genom de proportionella valen representanterna skulle komma att uppdelas i smärre grupper i stället för större handlingskraftiga partier, anförde B., att nyttan av att valmännen inpiskades i stora partier kunde omtvistas samt att vi i fråga om partibildning varken kunde eller borde hämta mönster från England eller andra länder. B. lyckades visserligen ej lösa rösträttsfrågan, men han kontrasignerade dock den första propositionen om klar allmän rösträtt, och han beredde genom sitt hovsamma men kraftiga försvar av densamma marken för frågans snara lösning. — Under sin ministertid genomförde B. ett stort antal reformer på skilda områden, såsom rannsakningstidens avdrag från strafftiden (1903), den litterära äganderättens ordnande genom Sveriges anslutning till Bernkonventionen (1904), begränsning i användningen av straffarten förlust av medborgerligt förtroende, oäkta barns arvsrätt efter moder och mödernefränder, vissa rådstuvurätters särskilda sammansättning för sakkunnig behandling av handelsmål samt moderna stadganden om köp och byte av lös egendom (författningar i dessa ämnen utfärdades år 1905). På grund av motstånd från 1903 års kyrkomöte föll däremot förslaget att borttaga den särskilda begravningsritualen för självmördare. En av B. år 1905 kontrasignerad proposition om lagbestämmelser mot samhällsfarliga strejker strandade i andra kammaren på vänsterns motstånd. Vid den första urtima riksdagen samma år hade B. den föga tacksamma uppgiften att i andra kammaren försvara den både med hänsyn till form och innehåll mycket omstridda propositionen om unionens upplösning. När riksdagen beträffande unionens avveckling slog in på andra vägar, än regeringen dittills följt, avgick ministären och med den B.

I riksdagen utvecklade B. en energisk verksamhet, och spåren därav blevo både många och djupa. En av honom, jämte andra, inom 1907 års rösträttsutskott avgiven och av första kammaren biträdd reservation, vari yrkades införande av arvode åt, dennas ledamöter, banade väg för den sammanjämkning med andra kammarens beslut i rösträttsfrågan, om vilken riksdagen enades. Under debatten i första kammaren framhöll B. med styrka de många särdrag, som även efter införandet av arvode och sänkning av valbarhetscensus för första kammarens ledamöter skulle giva denna en helt annan prägel än medkammaren. Att representanter för bondeklassen till större antal än dittills genom reformen erhölle tillträde till kammaren, skulle, enligt B:s mening, giva denna en bredare basis och större inflytande i vårt politiska liv. B. uttalade sig bl. a. för öppen omröstning i riksdagen (1908 och 1909), för borttagande ur grundlagen av bestämmelsen om konungs rätt att upphöja i adligt stånd (1908 och 1911), för åtgärders vidtagande för en effektiv kontroll över lagars och författningars efterlevnad inom armén och flottan (1908) .samt för avskaffande av straffarten inneslutning i mörkt enrum (1911); han bekämpade (1908) förslaget att med straff belägga tillkännagivanden om s. k. strejkbrytare i arbetartidningar (»lex Hilde-brand») och arbetade för en mildring av den s. k. Åkarpslagen, i det han är 1912 framställde yrkande om nedsättning av straffet för försök att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse m. m. från straffsatsen högst straffarbete i två år till endast böter eller fängelse, ett förslag, som vid 1914 års andra lagtima riksdag vann bägge kamrarnas bifall och även blev lagstadgat. Vid granskningen av statsrådens ämbetsgärning framträdde han som en avgjord fiende till varje form av byråkratism. Utan att vara principiell motståndare mot kvinnlig rösträtt yrkade B. år 1912 avslag å den då framlagda propositionen om politisk valrätt och valbarhet för kvinnan, enär inom landet ej funnes någon verklig stämning för en sådan reform. I motsats till ledande liberaler talade han år 1911 för byggandet av den s. k. F-båten, och varm försvarsvän som han var, verkade han nitiskt som ledamot av styrelsen för Svenska pansarbåtsföreningen.

Frisinnad av egen läggning och med frisinnade traditioner från fädernehemmet, hade B. sin givna plats'på den liberala sidan, och hans gärningar visade till fullo hans liberala åskådning, ehuru han visserligen aldrig gjorde sig skyldig till några överdrifter i ord eller handling. Liksom 'alla former av tvång var partityranni honom förhatligt, och han varken sökte eller fick någon framskjuten ställning inom vänstern. Under sin riksdagstid tillhörde han till en början första kammarens moderata parti, som då representerade kammarens frisinne, och gick sedan som (liberal) vilde. En underordnad betydelse torde B. hava tillagt, huru han politiskt rubricerades, och för honom var huvudsaken att utan störande sidoinflytelser gå sin väg rakt fram till målet. Sin frisinnade uppfattning hade B. under, sin växlande bana många tillfällen att lägga i dagen, men på en punkt kunde han icke samarbeta med det liberala partiet, och det var i försvarsfrågan. För att hävda sin självständighet i denna vägrade han vid 1911 års val att antaga en ifrågasatt liberal kandidatur till förstå kam- maren, för vilken medlemskap i frisinnade landsföreningen jämte inträde i liherala samlingspartiet gjordes till villkor. — I det offentliga livet visade sig B. städse som en strängt rättrådig och självständig man med vaket omdöme och en äkta humanitetskänsla, i det enskilda var han en god människa, försynt och anspråkslös i sitt framträdande.

Författare

H. Rosengren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om arfsrätten till Sveriges och Norges riken. Upps. 1877. 54, (1) s. (Akad. avh.) — Om tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt. Udds 1883. (3), 144 s. (Akad. avh.; även i UUÅ 1883.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelser, avgivna till riksdagarna åren 1899—1902 samt till 1914 års bägge riksdagar.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av v. häradshövdingen K. von Matern; riksdagens prot. 1899—1914 jämte bihang; O. F/Enbom & A. Eisen, Uppgifter om justitieombudsmannaämbetet (bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till riksdagen 1911); Hj. Gullberg, Justitiematrikel 1914; R. Kjellén, Röst-rattsfrågan (1915); S. Wallengren, Förstakammarfrågan inför sv. riksdagen efter 1866 (1916); samtida tidningar. TT „



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ossian Berger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18590, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18590
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ossian Berger, urn:sbl:18590, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se