Nicolaus Bergius

Född:1658-12-04 – Estland (i Reval/Tallin)
Död:1706-04-05 – Estland (i Pernau)

Präst, Biskop, Teolog


Band 03 (1922), sida 548.

Meriter

Bergius, Nicolaus, f. 4 dec. 1658 i Reval, d 5 apr. 1706 i Pernau. Föräldrar: svenske pastorn vid domkyrkan i Reval och! assessorn i konsistoriet därstädes, magister Olaus Nicolai Bergius (Smolandus) och Vendela Rylander. Åtnjöt undervisning av fadern; student i Åho 11 maj 1676 och i Uppsala 16 juni 1677; anträdde med stöd av ett K. stipendium en utrikes resa okt. 1682; inskrevs vid universitetet i Giessen 29 febr. 1684; disp. där 7 apr. s. å. (De existentia philosophiaj antediluvianæ ejusqæ propagatione; pres. D. Clodius) och promoverades till fil. magister s. å.; återvände till Sverige 1686. Förordnad att uppehålla gudstjänsten vid den nyinrättade franska församlingen i Stockholm 28 sept. 1687; predikant därstädes 14 nov. 1691 samt pastor och kyrkoherde därstädes och tillika assessor i Stockholms stads konsistorium 7 dec. 1694 (avlade ed såsom assessor 10 apr. 1695); adjungerad ledamot med 600 dir smt årligt arvode i den under Erik Benzelius d. ä:s presidium arbetande bibelkommissionen 11 juli 1698; superintendent i Ingermanland 16 juli 1700; generalsuperintendent i Lifland och prokansler för akademien i Pemau 4 juli 1701; tillika teol. professor i Pernau s. å. samt kyrkoherde vid S:t Nikolai tyska församling därstädes 24 okt. 1703; teol. lic. i Uppsala 14 maj 1704; teol. doktor därstädes 1 juni 1705; ledamot av kommissionen angående pietisten T. Krüger 1705 (K. brev 21 okt.).

Gift 2 dec. 1691 med Kristiana Juliana Oxenstierna, f. 23 sept. 1661,. d 27 febr. 1701, dotter till riksrådet och riksmarskalken greve Gabriel Gabrielsson Oxenstierna av Korsholm och Vasa.

Biografi

Tidigt förlorade B. sin fader och kort därefter även sin moder, en dotter till svenske pastorn i Reval Sven Rylander. Han lyckades dock få fortsätta sina studier och fann i Uppsala gynnare sådana som Petrus Rudbeckius d. y, Martinus Brunnerus, Samuel Skunck, Peter Holm och Erik Benzelius d. ä. I den sistnämnde ägde han en faderlig vän, med vilken han sedermera underhöll en först av döden avbruten brevväxling. Säkerligen var det genom bemedling av Benzelius, B. (1682) erhöll understöd av offentliga medel för sin utrikes studieresa. Han begav sig först över Berlin, Wittenberg, Leipzig, Dresden, Prag och Wien till Frankfurt a. M. Där stannade han nära ett år och umgicks flitigt i Filip Jakob Speners hus. En av hans närmare vänner och studiekamrater var Joakim Justus Breithaupt, som ävenledes var en av Speners lärjungar och sedermera drogs in i de pietistiska stridigheterna samt blev grundaren av en ny riktning inom den halleska teologien. Från Frankfurt flyttade B. över till Giessen, där han åtnjöt undervisning av Filip Ludvig Hanneken, professor i teologi, David Clodius, professor i orientaliska språk och teologi, samt Henrik Phasian, professor i historia, poesi och grekiska. Under den senares auspicier kunde han redan efter en månads vistelse vid Giessen-universitetet framträda inför den akademiska världen med ett tal: »Do peregrinatione literaria», och i början av apr. försvarade han under Clodius sin för graden utgivna avhandling. Därpå begav han sig åter ut på resor och besökte de större städerna och kulturcentra i mellersta Tyskland, Holland och England. I slutet av dec. 1684 anlände han till Paris och uppehöll sig där åtminstone hela det följande året. På hösten 1686 finna vi honom i Greifswald. Genom Holstein och Danmark gick sedan färden hem till Sverige, dit han anlände i början av år 1687. Under sin utländska resa förde B. utförliga anteckningar, av vilka största delen bevarats till våra dagar. Av denna dagbok synes, att han bedrev ytterst flitiga studier i de teologiska vetenskaperna och närliggande ämnen samt i döda och levande språk. Utförligt har han upptecknat sina många samtal med alla de lärda utlänningar, med vilka han sökte umgänge eller kom i beröring. Han försummade heller icke något bildningstillfälle och lade också under sin peregrination genom omfattande inköp grunden till sitt stora bibliotek. Genom sina studier hemma och i utlandet förvärvade B. ovanliga språkinsikter, som han sedermera ytterligare utvidgade. Utom de klassiska språken förstod han såväl franska, holländska, italienska och tyska som finska och estniska samt lärde sig, då han längre fram fick sin verksamhet förlagd till Ingermanland, även ryska.

Efter återkomsten från sin stora utländska resa dröjde B. i Stockholm, oviss om sin framtid och tveksam om det vitæ genus, han borde välja. Med sina mångåriga studier och sin omfattande lärdom kunde han väl synas särskilt lämpad för den akademiska banan, och han har själv betygat, att en akademisk lärostol vid denna tid föreföll honom såsom lyckans höjdpunkt. Men ekonomiska betänkligheter och ett tvivel på egen förmåga, som måhända ej var endast en obligatorisk fras utan bottnade i B:s', som det snart skulle visa sig, ej friska lynne, ha tydligen bestämt honom för den prästerliga banan, som med mindre anspråk lovade en snabbare bärgning. Är 1687 utsågs han av överståthållaren Kristoffer Gyllenstierna och Stockholms stads magistrat till den förste pastorn vid den nyinrättade fransk-luterska församlingen i huvudstaden, säkerligen på grund av sin under utlandsresan förvärvade färdighet i franska språket och sin kännedom om franska förhållanden. Strax därefter invigdes han i Stockholm till prästämbetet av biskopen över Estland Johan Henrik Gerthen, Full av iver grep sig B. an med sina förelagda uppgifter, men hans verksamhet avbröts snart nog, då han, som det heter i en anteckning, »råkade uti melankoli och förblev uti enslighet» under ett helt år, från 12 nov. 1688 till 30 nov. 1689. Under den tid, som B. avhöll sig från utövningen av sin tjänst, var han säkerligen icke blott kroppsligt sjuk utan genomgick också en själskris, framkallad av de läror, han insupit under vistelsen i Frankfurt och umgänget med Spener, samt skärpt av ängslan över bristande framgång i hans verksamhet. Till hans tjänsteåligganden hörde att söka vinna de immigrerade fransmännen för rikets religion. Bland dem, som efter hans undervisning övergingo till den luterska bekännelsen, voro emellertid nog flera vad ärkebiskop Olof Svebilius kallade »landlöpare», personer, vilka mest lockades till att byta tro genom de gåvor, som brukade komma nödställda konvertiter till godo.

I det s. k. Wrangelska huset, vari franska kyrkan och pastorns boställsrum voro inrymda, bodde änkegrevinnan Anna von Dohna jämte sin tidigt föräldralösa brorsdotter Kristiana Juliana Oxenstierna. Hos dem hade B. varit en välvilligt mottagen gäst. I sin själsnöd kom han i nov. 1688 till grevinnan och klagade över sin hjärteångest, sägande sig icke hava gjort sin skyldighet varken emot Gud eller människor. Grevinnan kallade sin brorsdotter till hjälp, då hennes egna bemödanden syntes fruktlösa, och fröken Kristiana, vilken föregående natt i drömmen tyckt sig se B. i dödsnöd, klagande, att hon läte honom dö i vanvård, sökte nu på allt sätt trösta honom och vann ett välgörande inflytande över honom. B. hade emellertid gripits av kärlek till sin tröstarinna och även fått ett rum i hennes hjärta, men giftermål mellan en högättad adelsdam och en ofrälse var för den tidens åskådning så främmande, att Kristiana Oxenstierna först genom läsning av Luthers skrifter och samtal med flera präster kunde övertyga sig om att ett sådant äktenskap ej var synd. Lugnad i detta avseende, lät hon viga sig med B., dock i hemlighet, eftersom ingen utsikt fanns att vinna hennes släktingars samtycke. Då äktenskapet sedan blev känt, väckte det ett oerhört uppseende, och Kristiana Oxenstiernas äldste bror, översten Gustav Adolf Oxenstierna, vände sig både till Svea hovrätt och, genom ett memorial av 11 nov. 1698, till adeln med sina klagomål. Saken fick emellertid till slut förfalla. Efter ett nioårigt äktenskap hade B. sorgen att förlora sin maka, som avled, sedan hon givit livet åt en son; rykten att hon själv skulle ha tagit sig av daga av sorg över brytningen med sina anförvanter, sakna säkerligen grund. För att tysta förtalet och rentvå sin hustrus minne från smädelser, som sökte svärta deras förhållande, utgav B. en försvarsskrift och avtryckte däri flera brev och böner av henne. Den polemiska nitälskan, som i viss mån kan sägas ha tillhört B: s' tjänsteplikt som fransk-lutersk pastor, låg tydligen för hans lynne. I tal och skrift ivrade han, stundom väl kraftigt t. o. m. för sin tid, mot villfarelser i läran och tidens ondska. En viss uppmärksamhet har ända fram till våra dagar ägnats åt en av honom (1690) publicerad stridsskrift mot vissa fruntimmersmoder, »Wällustens twenne blåsbälgor», vilken framkallade ett bemötande, antagligen härrörande från någon av de bekanta bröderna Gripenhielm. B:s' brev till Erik Benzelius d. ä. ge många inblickar i hans stridsstämning under dessa år. I sin församling synes han i sin iver ibland ha skjutit över målet, helst det understöd, kalvinisterna kunde påräkna av utländska makter, gjorde frågan om deras ställning särskilt ömtålig och gav förökad vikt åt deras framställningar och intriger även på högsta ort. Preses i konsistoriet, kyrkoherden Mattias Iser, som fått K. M:ts befallning att hålla noga inseende på den fransk-luterska församlingen, fann sig en gång (20 nov. 1695) böra förmana B. att i sina predikningar »icke exekrera och förbanna de främmande, ty eljest bliva de mera försmädade och förbittrade, än de varit tillförende». Särskilt i en likpredikan säges han »igenom sin hårdhet gjort sig förhatelig hos de fransöska». B:s' nitälskan uppbars emellertid ej minst, efter den genomgångna krisen otvivelaktigt av en innerlig övertygelse. Han har visat prov på verkligt kristligt sinnelag och barmhärtig kärlek i handling, och både hans ämbetsverksamhet och hans religiösa skriftställarverksamhet kännetecknas av viktiga positiva insatser. För att underlätta omvändelseverket skapade han en fransk skola i Stockholm. Till sin församlings tjänst utgav han med offentligt understöd en fransk översättning av den svenska psalmboken, och hans tolkning av Melanchthons levernesbeskrivning över Luther blev flera gånger omtryckt.

Uppehållen av fiendens infall i Ingermanland, tryckningen av sin franska psalmbok, sitt arbete för bibelverket och slutligen hustruns död, dröjde B. i Stockholm inemot ett år efter sin utnämning till superintendent. I Ingermanland med dess blandning av olika språk, nationaliteter och bekännelser ställdes han inför samma svåra konfessionella problem, varmed den svenska kyrkostyrelsen ända sedan landets erövring kämpat. Med outtröttlig energi skaffade sig B. en ingående kännedom om sitt stift, förhandlade med de ryska prästerna och sektledarna samt utgav som en första frukt av sina ryska studier år 1701 i Narva en svensk-rysk upplaga av Luthers lilla katekes. Trots de nedslående resultat, som hittills vunnits, upptog han oförskräckt frågan om de finska stammarnas omvändelse till den luterska kyrkan. Bland annat utverkade han ett par K. brev (2 jan. och 5 mars 1702), vilka både genom hotelser och löften om efterskänkande av mantalspengarna sökte förmå denna icke rysktalande befolkning att överge de ryska kyrkorna. B: s' korta tjänstetid räckte emellertid endast till att låta honom erfara segheten av motståndet mot de svenska omvändelseplanerna, ett motstånd, som han väl knappast mer än sina föregångare skulle ha förmått övervinna. För övrigt bör det antecknas, att B. lade grunden till ett offentligt bibliotek i Narva samt hopsamlade konsistoriets vanvårdade arkivalier och igångsatte deras inbindning. Åtföljd av stiftsbornas sympatier och ledsagad en mil utanför staden av sina ämbetsbröder, sina skriftebarn och många av församlingen, lämnade B. i slutet av april 1702 icke utan saknad Narva. Såsom generalsuperintendent i Lifland fick han sin verksamhet i Pernau. Den kort förut verkställda förläggningen av så betydelsefulla institutioner som konsistorium och akademi till den isolerade provinsstaden föreföll honom som ett misstag, men hans yrkanden på en ny flyttning, denna gång till Riga, motverkades av de stockholmska regeringskretsarna och rönte ej framgång. Under hela sin tjänstetid i Lifland hade B. att kämpa med en växande krigsnöd i landet och den svenska förvaltningens genom kriget nedsatta effektivitet, icke minst i finansiellt hänseende. Personligen drabbades B. hårt av dessa svårigheter. Hans lön utföll ej, ryssarna härjade biskopsgodset vid Dorpat, och accidentierna, som förut spelat en ej oviktig roll i superintendentens ekonomi, »lära nu bliva att understödja andra». Inom kort hade också B. dels förtärt, dels graverat »den av min sal. käresta mig lämnade fattigdom» och såg sig nödsakad att taga sin tillflykt till upprepade suppliker.

Varken allmänna eller enskilda svårigheter bröto dock B: s' verksamhetslust. Han grep sig med allvar, kraft och plikttrohet an med de många olösta uppgifter, som den svenska kyrkostyrelsen kämpade med i Lifland, och kunde glädja sig åt understöd från konungens sida. Bland annat beredde han sig genom ett besök i högkvarteret i Heilsberg i juni 1704 tillfälle att personligen framlägga sina önskemål för stiftets och egen räkning; i flera angelägenheter uppnådde han emellertid blott en remiss till rådsregeringen i Sverige (9 juni 1704), som till hans stora grämelse synes ha förblivit verkningslös. Till de svårare frågor, som mötte B. i det lifländska stiftet, hörde den av Pernaukonsistoriet med stränghet förda kampen mot pietismen, vilken fortgick under hela hans tid och energiskt fullföljdes även av honom själv trots hans egna tidigare förbindelser med rörelsen. En mindre negativ insats fick han tillfälle att göra för det gamla önskemålet att överflytta de kyrkliga böckerna till landets olika språk. Motsättningar mellan konsistorierna i Estland och Lifland, yttrande sig bl. a. däri, att man i Estland var konservativ beträffande det estniska skriftspråket, medan man i Lifland önskade en närmare anslutning till talspråket, hade försvårat och delvis omintetgjort det viktiga arbetet, men B., som var mera obunden av det förflutna, lyckades föra verket ett gott stycke framåt. Genom superintendenten J. Fischers försorg hade 1695 en estnisk psalmbok, »Haus-und kirchenbuch» kallad, blivit tryckt, men då den i språkligt hänseende var radikal och företalet befanns innehålla obehärskade utfall mot det motsatta partiet, hade dess användning och spridning förbjudits. B. utverkade nu en K. resolution av 21 juli 1703, som tillstadde bokens begagnande, sedan det förgripliga företalet ersatts med ett nytt. Vad kyrkoceremonierna beträffar, hade någon fullständig enhet icke rått inom det baltiska området, men Karl XI hade omedelbart efter antagandet av 1693 års handbok befallt, att denna skulle följas i hela riket. En estnisk översättning hade också utarbetats och tryckts (1699), men unifieringen hade uppskjutits i Lifland i avvaktan på de tyska och lettiska översättningarna. Efter erhållet tillstånd i nyssnämnda resolution av år 1703 grep sig B. själv an med den tyska översättningen och pådrev arbetet, så att både den och den lettiska versionen vid tiden för hans frånfälle förelågo färdiga; av trycket utkommo de först 1708. Även i den segslitna frågan om nya testamentets översättning till Reval-estniska — lettiska och Dorpat-estniska översättningar av nya testamentet förelågo sedan 1685 och 1686, en lettisk översättning av hela bibeln sedan 1689 — bildar 1703 års av B. utverkade resolution såtillvida epok, att därigenom en grundval skapades för återupptagandet av det till följd av språk- och partistriderna avstannade arbetet. En av de förut verkställda översättningarna av nya testamentet, som kommit i enskild ägo, uppspårades omedelbart genom B:s' försorg och renskrevs. Då motsättningarna i språkstriden nu börjat lägga sig, hoppades B. kunna tillfredsställa alla parter genom att ge den tillämnade redaktionen en sådan form, »att alla de, som tala estniska, sig av den kunde betjäna och de i en provins obekante oiden uti ett vidhängt register expliceras». Först 1715 trycktes emellertid efter växlande öden nya testamentet på Reval-estniska. Arbetet på gamla testamentets översättning till estniska, vilket likaledes av B. ifrågasatts, torde han knappast ha fått se på allvar upptaget.

Vid sidan av sin energiska verksamhet som stiftschef medhann B. att göra en betydande vetenskaplig insats, vilken anknyter sig till hans genom ämbetsverksamheten i Ingermanland väckta intresse för Rysslands språk och kultur. I den lilla, år 1702 i Narva tryckta skriften »Freundliches ansinnen an die herren liebhaber der russischen sprache» förordar han varmt studier i ryskan särskilt för svenskarna och var otvivelaktigt i detta hänseende en föregångsman. I en av sina framställningar till konungen yrkade han, ehuru utan resultat, på anslag för återupprättandet av det av Gustav Adolf anskaffade ryska tryckeriet, vars stilformar tidigare av J. G. Sparfwenfelt anträffats i Amsterdam och nu för en billig penning kunde återköpas. Den främsta frukten av hans ryska forskningar var hans stora, i Uppsala ventilerade avhandling över ryska kyrkans och religionens tillstånd, vilken anses vara hans bästa arbete; den förblev emellertid oavslutad. Vid sitt besök i Heilsberg, som inföll omedelbart efter hans disputation, erhöll han konungens löfte om teologie doktorat och fick även sin ivriga önskan att personligen få övervara promotionen i Uppsala år 1705 uppfylld. Kort därefter överfölls emellertid B. av blodstörtning och återvände i aug. 1705 till sitt stift, matt och nedsatt, plågad av »calor noctium och av förtretelig hosta». Hälsa och krafter återvann han aldrig helt. Dagen före sin död undertecknade han under åberopande av sin sjuklighet och sina hopade ämbetsplikter en ansökan om avsked från kyrkoherde- tjänsten i Pernau.

Författare

E. Lundström med bidrag av B. Boëthius och S. E. Bring.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

- B:s ovannämnda dagbok förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (sign. N. 1022 a).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Epistola gratulatoria ad doct. Er. Benzelium, recto-ratus honorem secunda vice aditurum d. 22 jun. 1680. [Upps. 1680.] Fol 2 bl. — Brevis disquisitio de existentia philosophia: anti-diluviana;, ejusque propaga-tione. Giessen [1684]. 4: o. (Diss. pro gradu, prass. D. Clodius.) — Wällustens twenne blås-bälgor, neml. den höga fontangen okk de blåtta brösten, genom hwilka de alamodiske kiätt- ok flättia älskande qvvinnor, uti sina egna okk månge dåraktige manspersoners hierta, först uptända en oloflig kiärleks okk elskogs gnista, åkk sedermera den så upblåsa, ätt hon uti en outsäjelig ängslans-låga utbrister okk stadnar. . . . beskrefne ... af Ernesto Gottlieb. Sthm 1690. 2 bl, 110 s, 3 bl, 1 pl. (Vanligen uppgives B. endast som översättare av denna skrift; han torde dock ha lagt en mera självständig hand vid densamma, antingen som författare eller måhända som bearbetare av vissa tyska förebilder.) [Följdskrift: Kort och enfaldigt geenswar, emoot den nya fontange förfölliarens under ett namn aff Ernest Gottlieb nyligen uthgifne oförswarlige pasquill och smädeskrift. Ffwilket swar allenast uthi några få rader bestående, ifrån det grekiske språket uppå swenska öfwersatt, dem åstundandom öfwerantwardas aff Theophilo Missycophante. Hamburg 1691. 132 s. (Tillskrives vanligen Nils eller Johan Gripenhielm, men av Palmskiöld, måhända med större rätt, deras broder Carl Gripenhielm.)] — Sermon funebre prononcé dans 1'église francoise le 28 novemb. an. 1693 å 1'occassion des funerailles roiales de feu sa majesté Ulrice Eleonore, reine de Suede . .. Sthm 1694. 12: o 3 bl, 72 s, 24 bl. —- Disp. theol. in articulum decimum quartum partis tertise articulorum Smalcaldicorum de votis monasticis. Sthm 1698. 4: o (2), 38 s. (Disp. vid synoden i Upps. 21—23 juni 1598.) — Freundlichea Ansinnen an die Herren Liebhaber der russischen Sprachc, Historien und Bucher, davon Nachricht zu ertheilen. Narva [1702]. 4 bl. — Exercitatio historico-theologica de statu ecclesirc & religionis Moscovitica;. P. [1]—2. Sthm 1704, 05. 18 bl., s. 1—272; 12 bl., s. 273—352. (P. 1 vent. i Upps. 'pro summis in theologia honoribus'; bägge delarna omtr. i Liibcck 1709 och i Frankfurt 1723.) — Kort beskrifning af then högwälborna frus, fru Christiana Juliana Oxenstiernas lefwernes lopp; then sal. frun til wälförljent ähreminne och odödef.git beröm, then ärbare werlden til sanferdig effterrättelse uthgifvven. Sthm 1704. 12: o 12 bl., 144 s. — Historica narratio D. Nicolai Bergii de familia Wellerorum sive Molsdor-fiorum in Finlandia adhuc superstite, edita cum nonnullis aliis a M. Christoph. Frid. La?mmelio. Köpenh. 1707. Fol.

översatt: O. Laurelius, Abrégé des artides de la foi tiré de l'ccriture sainte, pour 1'usage de la jeunesse svedoise. Traduit en francois. Sthm 1694. Hög 12:o 8 bl., 120 s. — L'infaillible pierre de touche de la religion apostolique lutherienne et papistique romaine, selon les artides les plus controversez & les plus connus au peuple, dont les plus simples peuvent puiser cette connoissance que la religion lutherienn,e a son fondément dans 1'écriture sainte aussi bien que dans les dcrits des péres; et que Ja papistique s,'est bien éloignée tant de l'écriture S. que la doctrine de S. peres; . . . Traduite en francois. Sthm 1695. 12: o 4 bl., 109 s., 2 bl., 95 s. — Pacifici Verini Ofäör-gripeligt betänckiande, om och huru then i wår tijd sökte föreningen emellan them som emottagit then oförändrade Augspurgiska bekännelsen, med the öfriga, tiena kunde til then christeliga församlingens wälstånd; förswenskat. Sthm u. å. Lit. 8: o 8 bl., 84 s. (Det tyska originalet, av Heinr. Ludw. Bentheim, utkom 1700.) — Then dyra Gudz mannens doct. Martini Lutheri lefwernes beskrifning, såsom den aff Philippo Melanchtone warit författat; nu på swenska afsatt. Sthm 1701. 16:o 8 bl., 84 s. 2:a uppl. Sthm 1730. 3:e uppl. Upps. 1768.

Utgivit: Ph. J. Spener, Christliche Predigt von nothwendiger Vorsehung von den falschen Propheten, . .. auff den S. Sonntag nach Trinit. den 28 Jul. 1667 in des heil. römischen Reichs freyer Wahl-Stadt Franckfurt Haupt-Kirchen ... vorgetragen ... zum Truck A. 1668 gegeben ... nach erhaltener Adprobation abermahl zum Druck befordert durch Nic. Bergium. [Sthm] 1693. 12:o 6 bl., 272 s. — D. Augustini De moderate coercendis haireticis ad Bonifacium comitem episto'a, in qua praxin cccle;is ostendit. Edita & noLs illustrata, quibus Erasmi leetio contra Lovanienses vindicatur; quidam prisci & hodierni asvi hasretici comparantur, ä Nicolao Bergio. Sthm 1696. 12: o 14 bl., 152 s., 6 bl. — Episcoporum & cleri in incluto regni Suecise censura de instituto & actionibus Johannis Durasi ecclesiasta; Scoto-Britanni, in oblato nobis pacis & concordias ecclesiastica; inter nos & reformatos calvini-anos conciliandas studio, facta in conventu comitiali, qui Stockholmia? habitus est in mense februario, Anno O. R. 1638. Edita & notis nonnullis illustrata. [Sthm] 1697. 12: o 16 bl., 60 s. — Abrahami Calovii Syntagma iocorum anti-syncretisticorum, CL. erroribus oppositum, å Joh. Adamo Scherzero .. . commendatum programmate, quo pacem religiosam syncretisticam, inprimis cum calvinianis salva conscientia iniri posse negat, utrumque additis notis historicis denuo editum ... Sthm 1698. 12: o 6 bl., 72 s. — Speculi religionis clausula: besluth uppå religions-spegelen; hwar af man korteligen kan see, huru wijdt wåra wederparter äro skilde ifrån oss uthi religionen, så at wij icke kunnom förenas medh hwar andra: ty the hafwa och behålla icke rätta grunden til een saliggiörande troo. Skrefwen och publicerad af ... doct. Olao Laurelio . . .; men för des nytto skul å nyo medh några anmärck-ningar til trycket befordrat. Sthm 1699. Hög 12: o 12 bl., 132 s. — Livré des cantiques avec les piéces qui y appartiennent . . . Revu & imprimé par ordre ... de sa Majesté. Sthm 1700. Hög 12: o 1 bl., 184, 424 s., 6 bl. (2:e éd., augmentée de plusieurs cantiques, utg. av Lars Arnell. Sthm 1734. Hög 12: o 2 bl., 304, 392 s., 10 bl.) ¦— Lutheri Catechismus, medh affton och morgon bönen, samt bordlexor, på ryska och swenska. Narva 1701. 12: o 12 bl. (Rysk o. svensk parallelltext, den ryska texten transkriberad.) B. hade. därjämte del i bibelverket, som utkom med ett register,, vilket skulle tjäna som konkordans, samt med kronologiska och andra anmärkningar, Sthm 1699. 1 Handskrift: Annotata eorum, quse in conversatione cum eruditis viris sunt notabiliora. [Reseanteckningar okt. 1682—jan. 1687.] (UB, sign. N. 1022 a.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr, Stockholms stads konsistoriums prot., superintendentens och konsistoriets i Narva skrivelser till K. M:t 1701—02, superintendentens och generalkonsistoriets i Lifland skrivelser till K. M: t 1702 samt biographica, RA; Schwed. General-Gouvernements Archiv i Riga, Kirche, Universität und Schulen (X:2). — Bref från Samuel Barck till Olof Hermelin 1702—1708, 1 (1914), s. 176—177. — P. G. Berg & Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor (1864); Fr. K. Gadebusch, Livländische Bibliothek, 1 (1777) jämte J. B. Fischer, Beyträge u. Berichtigungen. . . (Nordische Miscellaneen, 4, 1782); A. Jensen, Die Anfänge d. schwed. Slavistik (Archiv f. slav. Philologie, 33, 1912); G. E. Klemming & J. G. Nordin, Sv. boktryckeri-historia 1483—1883 (1883), s. 162 — 163; J. Fr. v. Recke & K. E. Napiersky, Allg. Schriftsteller- u. Gelehrten'-Lexikon d. Provinzen Livland, Ehstland u. Kurland, 1 (1827) jämte Nach-träge u. Fortsetz, 1 (1859); [P. A. Sondén], Minne af Christiana Juliana Oxenstierna (1836) samt biografi över B. i Biogr. lexicon, 2 (1836; ny rev. uppl. 1875); G. O. Fr. Westling, Bidrag till Livlands kyrkohistoria 1656—1710 (Kyrkohist. årskr, 1901); C. Öhlander, Om den sv. kyrkoreformationen uti Ingermanland (1900).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Bergius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18622, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Lundström med bidrag av B. Boëthius och S. E. Bring.), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18622
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Bergius, urn:sbl:18622, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Lundström med bidrag av B. Boëthius och S. E. Bring.), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se