Johan Christoffer Askelöf

Född:1787-02-13 – Ingelstorps församling, Skåne län
Död:1848-07-12 – Stockholms stad, Stockholms län

Tidningsredaktör, Journalist, Expeditionssekreterare


Band 02 (1920), sida 356.

Meriter

Askelöf, Johan Christoffer, f. 13 febr. 1787 i Ingelsorp, d 12 juli 1848 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden Magnus Askelöf och Magdalena Cronholm. Student i Lund 11 febr. 1796; disp. 19 dec. 1803 (De grammatica linguae vernaculse prae ceteris discenda, pres. J. S:s Cadéen); filologie kand. 13 juni 1804; fil. kand. 22 maj 1805; disp. 3 juni s. å. (Supplementum et emendationes in editionem secundam Prodromi floree Scandinavise, p. I, pres. A. J. Retzius); fil. magister 22 juni s. få. E. o. kanslist i ecklesiastikexpeditionen 31 jan. 1810; kopist 20 mars 1812; tjänstgjorde i kronprins Karl Johans högkvarter under fälttåget i Tyskland 1813 och 1814 under dv. generalintendenten, sedermera statsrådet G. F. Wirsén; kanslist 6 juli 1814; åtföljde under år 1815 generalintendenten J. P. Billberg vid likvidationen av fordringar och skulder efter fälttåget i Tyskland; protokolls sekreterare 20 mars 1816; sekreterare i särskilda utskottet 1818; förrättade likvidationen för Sveriges domäner i Pommern 1819; företog 1820 —23 utländska resor, särskilt till England och Italien för att enligt magasinsdirektionens uppdrag föryttra kronomagasinernas spannmål; föredragande sekreterare i styrelsen för allmänna magasinsinrättningens utredning 1824; förste expeditionssekreterare 24 nov. s. å.; erhöll avsked 18 maj 1825; ledamot av statskontoret såsom föredragande för magasinsärenden därstädes 16 maj 1826; erhöll avsked från denna befattning 1828; ägnade sig senare helt åt journalistisk verksamhet. — Ogift.

Biografi

Med sina goda studier, sin vakna blick och sitt klara huvud ägde A. säkerligen stora förutsättningar att bli en framstående ämbetsman, men hans oavhängiga lynne och ohåg för rutinarbete drogo honom till friare verksamhet. Redan under Lundaåren skall han enligt Esaias Tegnér gjort sig bemärkt som paskillant, och det blev framför allt med pennan han förvärvade sitt namn. Likt flertalet av tidens unga livligare begåvningar var han oppositionsman och anslöt sig till den inbrytande romantiska riktningen, mindre dock av intresse för att skapa en ny vitterhet än för att genom allsidigt kritiserande verksamhet väcka till liv en bättre allmänanda. Lorenzo Hammarsköld har berättat, huru han själv, A. och K. A. Agardh sommaren 1809 i Kungsträdgården samtalat om litteraturens förfall och fått idén att bilda ett sällskap för utgivande av flygblad. Uppgiften löstes av A. ensam genom »Polyfem. Ett blad att läsa på sängen», som han med två nummer i veckan ntgav 30 dec. 1809 till mitten av år 1812. Denna tidning blev snart en samlingspunkt för Hammarsköld, Klas Livijn och andra litterära oppositionsmän i Stockholm, varjämte även Atterbom medarbetade. Av A:s egna inlägg förtjäna utom satiriska anfall på gustavianska tidens »dråpliga mästerstycken» särskilt observeras hans kritik mot upplysningens filosoferande religionsförkunnelse och hans krav på en fördjupad religiositet, närmast med anslutning till gammal ortodoxi. De publicistiska försöken fortsattes med veckobladet »Lifvet och döden», utgivet tillsammans med Livijn okt. 1815—maj 1816, samt månadsskriften »Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper», utgiven 1816 av Filip Bogislaus von Schwerin tillsammans med A. och Livijn. Det vittra intresset har nu fått vika för nitälskan »att lämna åt författare ett mera obehindrat tillfälle att yttra sig om allmänna angelägenheter så yttre som inre».

Krigsåren 1813—14 samt deras diplomatiska och finansiella efterdyningar gåvo tillfälle att använda A:s administrativa duglighet under de friare former, som bäst passade hans håg att se världen och lära känna människorna. Även om den rätt bekväme och livsglade mannen ej tilltalades av en chef med en O. F. Wirséns drivande fart och kärva sätt — hans och Livijns förtroliga brev nämna hånfullt Wirsén »Mårten Holk» efter en Lenngrensfigur, som gjort lycka i fältkommissariatet — ådagalade han en skicklighet, som gav anledning till förnyade krävande finansiella uppdrag. Under sina rätt sporadiska uppehåll i Stockholm dessa år tillhörde A. ett muntert lag av förtroliga vänner, bland vilka utom Livijn och Atterbom nämnas general Boije (Gustav Reinhold eller kanske snarare Gustav Boije af Gennäs), överstarna G. F. Åkerhielm, senare statsråd, och K. D. Cronhielra, slutligen generalmajor, majoren, sedermera generalmajoren och tf. överståthållaren A. J. A. Möllerhjelm samt expeditionssekreteraren, med tiden statssekreteraren för krigsärendena K. G. Grip. Flertalet av dessa torde ha tillhört det av K. F. Dahlgren och Livijn dirigerade glada samfundet »gröna rutan», inom vilket A. bar namnet Gert Wollenweber, Livijn nämndes Riddaren och Atterbom Architophel. A. synes i hög grad ha angivit tonen i sin krets och framför allt varit en auktoritet i fråga om materiell förplägnad. Av den största betydelse för A:s utveckling blev hans besök i England 1820 och hans resa till Italien 1821—23. Enligt Crusenstolpes nekrolog över Livijn skrev A. under dessa resor till Livijn ytterst intressanta resebrev, vilka dock mot hans vänners ivrigt uttryckta förhoppningar aldrig befordrades till trycket och nu ära förkomna. Tydligt är emellertid, att han från England hemfört en stärkt övertygelse om nödvändigheten av en fri, vaken och politiskt fostrande press. I Italien åter kunde han på närmaste håll studera vanskligheten av det rekonstruktionsarbete, som stormakterna utfört på Wienkongressen, men stärktes även i sin misstro såväl mot de därstädes arbetande revolutionära riktningarna som mot den romerska kyrkan. Umgänget med konstnärer och vetenskapsmän riktade hans redan förut mångsidiga bildning; samtidigt försummade han ej att genom kloka inköp lägga grunden till sin av kännare högt skattade vinkällare.

Hemkommen fann A. den politiska oppositionen, som tidigare haft Schwerin till ledare, på väg att söndras: medan Schwerin och A. von Hartmansdorff syftade till styrelsens stärkande genom dess rensning från gammal slentrian, leddes den nu alltmera framträdande K. H. Anckarsvärd övervägande av rent personliga synpunkter. Mot honom och den grupp, vars synlige chef han var, hyste A. liksom Livijn en utpräglad ovilja. Att Livijn genom gifte med Wirséns systerdotter numera stod i nära förbindelse med regeringens mest dugande kraft samt att A. i Italien haft livlig beröring med dennes broder amiralen K. J. af Wirsén, förfelade väl ej heller sin verkan, och det är även möjligt, att, såsom H. Wieselgren antytt, ständernas opposition 1823 mot magasinsdirektionen i sin mån påverkat A. Frånsett dylika mera personliga motiv leder emellertid en mycket rak väg från ungdomsårens allmänt kritiska och diskuterande publicistik till den av ett klarare fattat politiskt syfte präglade journalistiska verksamhet, som snart skulle göra A:s namn bemärkt. 1820-talet hade ute i Europa varit en jäsnings- och agitationsperiod, som i skilda länder tycktes ha väckt den revolutionära omstörtningsyran till liv, men mot denna hade A. och hans vänner alltid varit fientliga, och hans italienska intryck hade endast stärkt honom i en sådan uppfattning. När så adelsoppositionen här hemma vid 1828—30 års riksdag åstadkom så mycket buller och när regeringsmaktens försvarare visade sig för handfallna eller oskickliga, syntes det vara på tiden * »hålla facklan in i den håla, varifrån nattfåglarna utflögo, för att visa, att lätena undantagna något fruktansvärt icke fanns därinne». De båda från ungdomsåren intimt förbundna vännerna A. och Livijn torde nu ha enats om att realisera en av Livijn redan 1819 framkastad plan, att utge en »Minerve suédoise». Meningen var att i en lättläst publikation skapa ett språkrör för de krafter, vilka väl ville ett fritt konstitutionellt statsskick men avvisade såväl den Anckarsvärdska personliga politiken som de från utlandet och särskilt England hämtade liberala samhällsidéerna.

År 1829 började A. anonymt under flitigt medarbetarskap av Livijn utge tidningen »Den objudne gästen»: »icke servil, icke liberal men... gatoska husvarm och hemmastadd i den politiska verksamheten» (K*. G. af Leopold till A. G. Mörner 13 mars 1829). Publikationerr, väckte i liktänkande kretsar en livlig anklang, som eggade till att i mera regelbunden publicistisk form skapa ett samlande organ för den konservativa opinion, som dittills blott föga kommit till uttryck. Så framträdde 2 jan. 1830 »Svenska Minerva» med första numret i den serie, som skulle fortgå t. o. m. 11 juli 1848, dagen före A:s död. Ett motsvarande behov av samling på den oppositionella sidan, förmält med klok affärsomtanke, föranledde Lars Hierta att i dec. 1830 begynna; utgivandet av Aftonbladet. Det rådde snart sagt i alla avseenden den största motsats mellan dessa båda produkter av julirevolutionens år: å ena sidan Aftonbladet, prototypen här i landet för den moderna tidningen med dess kombination av nyhetsförmedling, politisk och litterär journalistik, nöjesläsning och annonsspridning, å den andra Svenska Minerva, som i anslutning till äldre tradition blott ville vara ett resonerande och kritiskt organ men i stället gjorde anspråk på att bringa ett innehåll av värdefullare kvalitet än den dagliga pressen. Det var med mycken självkänsla, A. tog avstånd från »de stora tidningarna», hans liberala antagonister Aftonbladet och V. F. Dalmans Dagligt allehanda. En stor del av Svenska Minervas artiklar präglades också av grundlig sakkunskap, vanligtvis klädd i elegant, ej sällan lekande form, men 'alltid gällde detta visst icke. A: s böjelse för bekvämlighet och gott bord vållade ofta, och med åren allt oftare, oregelbundenhet i arbetssättet, varvid han för att utfylla isin tidning tillgrep den för hans lynne näraliggande utvägen av rent personlig polemik. Men även om utfallen mot Lars Hierta (»storhertigen», »Munchhausen») och Dalman (»lilla Notenius») så småningom började taga en oskäligt stor plats, sökte han aldrig sensation genom skvalleraktiga angrepp. Är man väl förtrogen med tidens personer och förhållanden, kan man någon gång i ett utfall skönja en insinuant vändning, men den har glidit så lätt och i förbigående ur pennan, att blott ytterst få skulle fästa sig därvid, och udden förtogs vanligen av det löje, som den framkallade laven hos den träffade. En Crusenstolpes lust att göra skandal var fullständigt främmande för A:s temperament och stränga stilkänsla. Det anseende, Svenska Minerva tillvann sig, får i ganska hög grad tillskrivas dennr.- läggning hos dess redaktör.

I motsats mot de flesta andra tidningsutgivare, vilkas framgång ej minst beror av deras förmåga att skaffa goda medarbetare, tryckte A. i allt sin prägel på Svenska Minerva,sedan han 1846 drabbats av ett slaganfall, från vilket han aldrjf repade sig, levde tidningen egentligen på hans namn, och medyflans död upphörde den att utkomma. En förutsättning för A:s sätt att sköta sin tidning var dess begränsade omfång. Den utkom de fyra första åren (1830—33) blott två dagar i veckan, tisdag och fredag, samt år 1834 med 130 nummer för att från 1835 bli varannandags-tidning. Som regel omfattade bladet blott fyra medelstora kvartsidor. Svenska Minerva var också »egentligen blott till namnet en tidning men i själva verket en veckoskrift» och inlät sig i motsats mot dagbladen aldrig på problemet att meddela »allt, vad allmänheten förmodas söka och behöva finna i sina tidningar». Inträffade händelser omnämndes i regel blott i den mån, de blevo föremål för resonerande artiklar eller kommenterades med några uddiga anmärkningar; undantagsvis, såsom vid särdeles märkliga dödsfall, inflöt en helt kort notis. Det var endast utgivarens personlighet, som kunde tillvinna en sådan tidning en allmännare och mera varaktig uppmärksamhet. Härtill kom som det avgörande, att A. var en utpräglad man för sig, som ville ange tonen både i den sällskapliga kretsen och när han slog sig ned vid skrivbordet.

Vad som inflöt i A: s tidning måste, därest det icke uttryckligen angavs som författat av en annan person och på begäran infört, ha stämpeln av hans egen åskådning. Men under denna förutsättning mottog han gärna andras bidrag, och han vann tack vare sina vidsträckta personliga förbindelser många frivilliga medarbetare. Kretsen av dessa var även, isynnerhet till en början, väl vald. Av Tegnérs brev till A. (10 jan. 1830) framgår, att A. sökt värva honom för bidrag, men att Tegnér, som ställde sig sympatisk till företaget, dock ej ansåg sin poesi egentligen hä plats däri. År 1834 blev emellertid hans delvis politiskt-polemiska inträdeshälsning till K. A. Agardh i svenska akademin tryckt som dubbelnummer av Minerva (n:r 73—74); det var detta bidrag, som närmast ådrog A. och Tegnér H. B. Palmsers våldsamma anfall i Aftonbladet. Livijn var en trogen medarbetare, skäligt nog då han ju på sätt och vis givit uppslag till hela företaget; hans eaka penna var under de första åren flitig att producera spetsigheter mot »Aftonbläddrarne» i allmänhet och särskilt mot den liberala positionens främste man inom borgarståndet Tore Petré. Senare förde Livijns direkta bidrag mest gällt det område, där han hade sin ämbetsverksamhet förlagd, fångvården. Fråga är väl, om icke hans stridbara lynne och starkt utpräglade politiska intresse övat ett avgörande inflytande på tidningens hela hållning. Sin jämte Livijn betydelsefullaste bundsförvant vid starten hade A. i F. B. von Schwerin. Huru främmande A. än i sin strängt monarkiska åskådning var för dennes beundran för engelsk ministerstyrelse, hade de dock tidigare haft beröringspunkter, och under riksdagen 1828—30 möttes de i det positiva intresset för riksbanksreformen och myntrealisationen, sannolikt väl också i avsmak för K. H. Anckarsvärds frasrika deklamationer. I lynne och framställningskonst passade båda synnerligen väl tillsammans, och så blev Schwerin fram till sin i apr. 1834 inträffade död en flitig meddelare och medarbetare i Svenska Minerva. De många längre och kortare artiklar, vari bankfrågan behandlades, voro antagligen författade eller inspirerade av honom. Betecknande är, att den snart sagt enda egentliga nekrolog, som tidningen någonsin meddelade, ägnades åt Schwerin: den genomgick ej mindre än fem nummer under år 1834 samt hade visserligen till syfte att lovorda den avlidnes förtjänster men lika mycket eller mera att befordra myntrealisationen och nagelfara den dåtida oppositionens svagbeter. En annan medarbetare på det nationalekonomiska området fann A. från 1837 i kemisten professor Nils Gabriel Sefström, utgivare av Jernkontorets annaler. Uppslaget till denna förbindelse låg i de konservativa bruksmännens farhågor för en annalkande friare näringslagstiftning, vilken skulle göra slut på de gamla stångjärnshamrarnas monopolställning. I samma mån som den liberala nationalekonomin blev ett allt starkare sammanhållande band för de oppositionella riktningarna inom landet, skärptes hos A., för vilken den politiska persongrupperingen alltmer blivit huvudsak, de protektionistiska åskådningarna, och han öppnade så sitt blad för de strängt prohibitiva inlägg, som flöto ur Sefströms penna. Härigenom var också Svenska Minervas avvisande hållning bestämd till de anhängare av en friare tullagstiftning, som efter ministerskiftet i mars 1840 med Arvid Posse och O. I. Fåhraaus inträdde i statsrådet. Jämte Sefström, vars medarbetarskap sträckte sig till hans 1845 timade frånfälle, blev på 1840-talet A:s gamle antagonist Johan Johansson, den forne utgivaren av Argus, allt flitigare anlitad av A., som själv började finna publicistens jäktande liv \bra jpesvärligt för sina makliga vanor. Sedan A. blivit bruten av slaganfallet, var det egentligen Johansson och Anders Lindeberg, som avlöste varandra i tidningens spalter.

Utom dem, som längre eller kortare tider hörde till Svenska Minervas intimare och fasta medarbetare, var det en stor skara, som tillfälligt lämnade bidrag, nästan alltid i polemiska syften. Särskilt, förtjäna nämnas Karl af Kullberg — med en elak satir mot Aftonbladsangreppen på Tegnér (Svenska Minerva 1834 n:r 125—126) — B. von Beskow, som genom flitiga vinkar och upplysningar sökte försäkra sig om A:s understöd under »Flugsmälle-fejden» mot Anders Lindeberg, general J. P. Lefrén (under de första åren), överste Karl von Hohenhausen, V. F. Palmblad och J. H. Schröder samt general M. F. Björnstjerna, sedan han 1846 lämnat sin ministerplats i London; A. Fryxell publicerade under striden om »aristokratfördömandet i svenska historien» i Svenska Minerva en mot P. E. Bergfalk riktad artikelserie (1846 n:r 84

Antalet av dem, som genom muntliga eller skriftliga påpekanden betjänade A., har därjämte för visso varit högst betydande. Bland sådana meddelare ville A:s antagonister först och sist räkna ett flertal av 1830-talets statsråd eller eljest konungen närstående personer. Allenast den omständigheten, att A. vände sina vapen mot oppositionen och till försvar för konungens personliga styrelsemakt, var tillräcklig för att förskaffa Svenska Minerva namn av att vara ett organ för hovkamarillan — i förbigående sagt ett lika mycket omtalat och lika svårdefinierbart begrepp som senare den s. k. koalitionen. Otvivelaktigt är också, att A. genast från början sökte och fann kanaler till många högt uppsatta personligheter; ofta voro därvid ungdomsårens glada sällskapliga förbindelser honom till gagn. I A:s bevarade korrespondens framträda särskilt E. R. Adelswärd, K. G. Grip, K. I. Heurlin, G. —101). Lagerbielke, bröderna G. och K. A. Löwenhielm, K. J. af Nordin, K. U. Nerman, D. von Schulzenheim samt — ej minst — G. af Wetterstedt och Magnus Brahe. Som mellanhand mellan A. och en viss »excellens», tydligen just Brahe, förekommer därjämte ofta Möllerhjelm. K. G. von Brinkman och generalkonsul J. B. S. Dehn, Karl Johans förtrogne i hans enskilda affärer, hörde likaså till A:s flitigaste korrespondenter. Även om, såsom oftast är fallet, blott kortfattade biljetter numera vittna om förbindelserna med A., kunna sådana säga mycket nog, när de äro så talrika som bröderna Löwenhielms, så oförbehållsamt intima som Heurlins eller så nitiska att lämaa upplysningar och påpekningar som Schulzenheims. Dessa livliga förbindelser med de högsta kretsarna visa emellertid icke, att A., är något organ för konungens och hans omgivnings önskningar. Särskilt under Svenska Minervas första år var han för klokt beräknande, kanske också för personligt självständig, att vilja ställa sin penna helt till någons disposition. Det passade honom bäst att stå som en fri kämpe, vilken hänsynslöst slår åt alla håll. Till följd av sin allmänna åskådning gjorde han därvid regeringskretsarna stora tjänster, kunde därför påräkna hänsyn och värderikt understöd men behövde ej binda sig att försvara deras missgrepp exempelvis under Lindebergska högmåls-processen 1834 eller Crusenstolpestriden 1838. Egentligen blott under riksdagen 1840—41 framträder hans tidning konsekvent som konungens och det dittills följda styrelsesättets försvarare, och motivet var då tydligen mest hans allmänna monarkiska åskådning men också hans iver att komma oppositionens (»koalitionens») ledare personligen till livs. När Svenska Minerva av sina motståndare betecknades som hovkamarillans svurna organ, var detta följaktligen falskt. Men A:s aristokratiska umgängesvanor krävde lätt tillgång till de högsta kretsar och ålade honom mycken hänsyn till där rådande stämning. Därtill kom, att han vid ansökningar om platser och andra förmåner gärna togs i anspråk av vänner och bekanta. Det tyckes, som om denna kommissionärsverksamhet utgjort en ganska viktig betingelse för det bekvämliga liv, han älskade föra, och det är lätt begripligt, att om hans publicistiska ställning kunde kraftigt befordra de privatönskningar, han ville förfäkta, så tvangs han också att i denna göra lämpliga gentjänster. Servil var nan aldrig men heller icke så helt obunden av enskilda konsiderationer, som han själv älskade att framställa sig.

Lika vanligt som förevitelsen att vara hovorgan var påståendet, att A: s tidning stod i Rysslands tjänst, varför motståndarna flitigt nämnde den »Ryska Minerva». A. trivdes synnerligen väl i den mångårige ryske ministern Peter van Suchtelen's gästfria hem med dess förfinade umgängeston, och efter Suchtelen's död ägnade han honom en varmt sympatisk artikel (Svenska Minerva 1836 n:r 8, 9, delvis avtryckt av Ahnfelt). Om varje konsekvent försvarare av Karl Johans sedan 1812 följda utrikespolitik, vari vänskapen med Ryssland var hörnstenen, av oppositionen fort blev betecknad som russofil, kunde alltså dylika misstankar särskilt lätt drabba just A. Men Minervas uttalanden sträcka sig aldrig längre än till ett •försvar för konungens politik. Däremot torde A. begagnat sitt goda förhållande till Suchtelen för att rikta sitt upplysningsmaterial om den allmänna politiken, och. det är sannolikt nog, att denna kanal tillfört honom åtskilliga av de påpekningar om utländska pressröster, varpå hans tidning tidvis var mycket rik.

Själva programmet för Svenska Minerva kan sägas ha varit kritisk upplysning: skärpt kritik särskilt mot de röster, som ville skapa allmän politisk opinion inom Sverige, och denna kritik ej minst riktad mot den uttolkning, dessa röster gåvo åt tidens utländska företeelser. Som särskilt belysande förtjänar påpekas en märklig artikelserie »Om Frankrikes inre politiska ställning» omedelbart efter julirevolutionen (Svenska Minerva 1830 n:o 64 o. följ.), en artikelserie, präglad av mindre vanlig sakkunskap och observationsförmåga och utmynnande i nära nog profetiska ord om julikonungadömets osäkra grund. Den bärande positiva tanken i A:s politiska skriftställarskap var att hävda betydelsen av ett starkt 'monarkiskt styrelsesätt, där konungen ej blott regerar utan även styr. Han var skarpt avvisande mot alla angrepp på konungen personligen, vare sig på den av honom vördade Karl XIV Johan eller på Oskar I, till vilken hans förhällande var väsentligt kyligare. Han hyste emellertid ingen vidare tillfredsställelse med det av Karl Johan tillämpade personliga styrelsesättets nyckfulla ingrepp i detaljerna, och när detta av efterträdaren fortsattes under en halvliberal eller »grå» skylt, övergick han till en ganska utpräglad opposition. Hans ideal hade tydligen varit ett regeringssystem, där konungen förbehöll sig den allmänna ledningen, stödd av erfarna och upplysta rådgivare, vilka ägde monarkens förtroende och som utan att förlora sig i enskildheterna kunde med sakkunskap och kraft leda var sitt förvaltningsområde. A. förbisåg härvid icke, att den monarkiska makten Krävde stöd hos folket, men han hyst ett djupt misstroende till den rent numerära demokratin, sådan den framträdde genom samfällda val till representationen. En sålunda vald församling tenderade enligt hans mening till att rasera de historiska institutioner, som voro ägnade att stärka styrelsens oavhängighet av en lättledd och ofta vilseförd folkmening. Dessutom fann han denna slätstrukna demokrati stridande mot all förnuftig och av erfarenheten ådagalagd samhällsutveckling, vilken tydligen ginge mot klassernas differentiering. Ur dessa synpunkter kritiserade han skarpt de liberala förslagen i representationsfrågan och särskilt det av konstitutionsutskottet 1840—41 utarbetade förslaget. Men även de »ur-konservative», vilka ej ville veta av någon förändring, drabbades av hans tadel. Själv synes han ha velat en reform på klassvalens grund, men i likhet med alla andra, som brottades med dessa uppgifter, fann han antagligen svårigheterna för en förnuftig ordning alltför stora; i varje fall har han knappast själv bjudit på några positiva reformförslag. I överensstämmelse med A: s allmänna uppfattning om konungens och hans rådgivares ställning står, att han starkt ivrade för förvaltningens duglighet och oavhängighet: mot hänsyn för åldrade chefers olust att avgå, mot gunstlingskap men också mot ämbetsmans rädsla för pressangrepp. Han ville ett stärkt försvar men vände sig bestämt mot de tendenser till onödig militärlyx, vilka han fann utmärka Oskar I:s regeringstid. I utrikespolitiken var han anhängare av Karl Johans grundsatser, så fattade, att ett gott förhållande till Ryssland samt ett klokt avvägt försvarsväsende borde skydda oss för de närmast liggande yttre farorna. Han var även en avgjord motståndare till alla meningsyttringar, som kunde indraga landet i vittutseende äventyr, ironiserade sålunda över svenska regeringens vältaliga utlåtelser i anledning av republiken Krakaus införlivande med Österrike (1846) och varnade under den allmänna oron 1848 mot alla längre gående skandinaviska manifestationer. Inför februarirevolutionen och dess följdhändelser fäste tidningen sig framför allt vid de frambrytande sociala och ekonomiska företeelserna och föranleddes av dessa att taga till orda för en friare ekonomisk utveckling, dock under bevarad motvilja mot Aftonbladets engelska liberalism.

Över huvud är det rätt vanskligt att fånga bilden av en så polemiskt lagd författare som A. Det politiska inflytande, som hans tidning utövat, får icke skattas lågt. Svenska Minerva var utan fråga det främsta och talangfullaste publicistiska organet för en konservativ — men icke därför halsstarrig — svensk politik. Under sitt arbete i denna riktning skulle A. småningom återfinna många, som han tidigare med skärpa gisslat. Mellan honom och Hartmansdorff exempelvis bestod en utpräglad lynnesolikhet, A. nagelfor skarpt Hartmansdorffs åtgärder som hovkansler och slutade under Crusenstolpestriden (Svenska Minerva 1838 n:o 80) med att allmänneligen efterlysa »herr v. Hartmansdorffs politiska courage», utlovande »en hittelön, som bliver i alla avseenden hederlig och vida överstiger det förlorades fulla värde». Men när Hartmansdorff på riddarhuset 1840—41 samlade och reorganiserade motståndet mot den vid riksdagens början övermäktiga »koalitionen», rönte han A:s obetingade erkännande.

Journalistiskt betydde säkerligen A. mest genom att visserligen ej skapa men starkt utveckla ett polemiskt lagt skriftställar-skap, som genom sin kritik arbetade för bestämda huvudmål utan att helt träda i något partis eller någon fraktions tjänst. Ehuru det icke låter förneka sig, att A. särskilt före 1840—41 års riksdag stundom visat större undfallenhet, än han egentligen velat, torde det i det hela kunna sägas, att han.och hans Svenska Minerva motsvarat sådana intentioner. Samtiden var ganska enstämmig i [att prisa A:s stilistiska konst. Vad de då levande säkerligen skattade främst, hans skicklighet att hantera det satiriska skämtets vapen, undgår alltför lätt den med händelser toch personer mindre förtrogna eftervärlden; ibland, då skämtet stundom förefaller rätt plumpt, kan det spörjas, om icke .upphovet snarare går tillbaka till den temperamentsfulle Livijn än till A. 'med hans utpräglade personliga bonhomie. Hans skriftliga framställning är först och sist klar och väl avvägd, enkel och kraftig i uttryckssätt med ett innehåll, som ofta nog förråder mindre vanlig kunskap och beläsenhet utan att förfalla till det övermått av citat, varmed tidens intelligens gärna lyste. Särdeles sympatisk är hans stora återhållsamhet med personliga insinuanta angrepp. Över huvud präglas hans alster av solid måttfullhet.

A:s egenart som författare och särskilt senast berörda drag förklaras väsentligen därigenom, att han privat var den angenämaste sällskapsman, älskare av gott bord och muntert skämt, ostört av det politiska kiv, som ,hörde till hans vardagsgärning. Hans kök och vinkällare voro högt berömda, isynnerhet genom den finsmakarens måtta, som även på detta materiella område var hans särmärke. Under det första decenniet av Svenska Minervas verksamhet synas tidningen och kanske ännu mer hans kommissionärskap ha berett honom de rätt stora inkomster, som hans lust att sorgfritt njuta tillvaron erfordrade. Från omkring 1840 torde en förändring i detta hänseende inträtt, och antagligen var det känslan av denna osäkerhet, som kom honom att för en tid tänka på att draga sig tillbaka med en postmästarsyssla. Vid hans död visade boet brist, dock av ganska obetydligt belopp. Sitt yttre har A. själv i Svenska Minerva (1841 n:o o) tecknat sålunda: »En undersätsig fetlagd man med glasögon på näsan, rakt, oklippt, obränt och opudrat hår och en så kallad månskensfläck på hjässan. Han är klädd uti en ända till halsen igenknäppt överrock av tjockt, långhårigt kalmuck, som var ny och modern för ett år sedan. Där sammetskragen öppnar sig under hakan, framskymtar en simpel svart silkeshalsduk med en knut. Han nyttjar kastorhandskar och håller i handen en käpp av bamburör med elfenbensknapp».

Författare

Carl Hallendorff.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

rikhaltig autografsam- ling, vilken jämte hans efterlämnade papper (handlingar angående hans tjänstebefattningar, 2'vol., och angående utgivandet av Polyfem, 1 vol., samt brev till honom, 4 vol.) numera innehas av K. biblioteket. Särskilt breven till A. erbjuda ett synnerligen rikhaltigt men ännu blott föga utnyttjat material för kännedomen om personer och händelser under Karl Johans styrelsetid. Brev från A. finnas i ett flertal samtida personers skriftliga kvar-låtenskap.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ett och annat ur tidningen Svenska Minerva. Sthm 1834. (3), 151 s. (Anon.) — Tal hållet vid svenska bibel-sällskapets allmänna sammankomst... i Stockholm d. 15 apr. 1835. Sthm 1835. 20 s. [Även tills, med Berättelse och redovisning af Sw. bibel-sällsk. comité, för år 1834.] — Artiklar i nedannämnda, av A. utgivna periodiska skrifter.

Utgivit: Polyfem. Ett blad att läsa på sängen, dec. 1809—1812. — Lifvet och döden, 16 okt. 1815—16 maj 1816. (Tills, med Clas Livijn.) — Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper. H. 1—3* Sthm 1816. (Tills, med Clas Livijn och F. B. v. Schwerin.) — Den objudne gästen, 5 jan. —23 dec. 1829. — Svenska Minerva, 2 jan. 1830—11 juli 1848.

Källor och litteratur

Källor: A:s tryckta skrifter samt hans efterlämnade papper, KB; brev från K. G. Brinkman samt till och från M. Rosenblad, KB; A. Ahnfelt, Två krönta rivaler, 1 (1887); C. W. Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser. Dagbok under riksdagen 1840—41, utg. af G. A. Aldén ¦(1917); Cl. Livijn, Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813'och 1814, utg. af J. Mortensen (1909); Chr. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet, 1—3 (1902—03); M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (1882; nekrolog över Clas Livijn); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 3—4: 1 (1913, 15); Orvar Odd [O. P. Sturzen-Becker], Grupper och personnager från i går (1861; Pressen; En gastronomisk trio); K. :Warburg, Förbudet mot talsällskapet 1820 (Hist. tidskr. 1910); H. Wieselgren, Johan Kristoffer Askelöf (Nord. familjebok, 2: a uppl., Bd 2, 1904). — Se i övrigt: N. Erdmann, Svenska Minerva (1915).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Christoffer Askelöf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18875, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Hallendorff.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18875
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Christoffer Askelöf, urn:sbl:18875, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Hallendorff.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se