Per Daniel Amadeus Atterbom

Född:1790-01-19 – Åsbo församling, Östergötlands län
Död:1855-07-21 – Stockholms stad, Stockholms län

Författare, Filosof, Estetiker


Band 02 (1920), sida 417.

Meriter

Atterbom, Per Daniel Amadeus, f. 19 jan. 1790 i Åsbo socken, d 21 juli 1855 i Stockholm. Föräldrar: komministern i Åsbo Gabriel Atterbom och Hedvig Kristina Kernell, dotter till socknens prost. Elev vid Linköpings lärdomsskola 1799; student i Uppsala 1 okt. 1805; disp. 15 juni 1807 (Prima Iliadis Homerica rhapsodia Sivethice reddita, p. I, pres. J. Tranér); fil. kand. 8 mars 1815; disp. pro gradu 13 juni s. å.; fil. magister 15 juni s. å.; företog resor i Tyskland och Italien juni 1817—19 och till Köpenhamn och Sorö 1825. Kronprins Oskars lärare i tyska språket och litteraturen 1819 —21; docent i allmän historia 10 maj 1821; adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi 1 febr. 1824; uppförd på förslag till professuren i praktisk filosofi 26 sept. 1827; professor i teoretisk filosofi 8 okt. 1828; professor i estetik 28 okt. 1835; rector magnificus hösten 1837. LVVS 1819; RNO 1837; en av de 18 i Sv. akad. 1839; LHA 1853; var dessutom ledamot av lärda och vittra utländska samfund samt innehade en dansk orden.

Gift 20 juni 1826 med Ebba Fredrika af Ekenstam, f. 28 sept. 1801, d 9 juni 1854, dotter till översten Nils Adolf af Ekenstam.

Biografi

A. uppväxte i komministerbostället Pålsbo, då en grå, torvtäckt koja. Omkring honom, i denna avskilda skogsbygd, levdes livet i sina enklaste, oskyldigaste former, idylliska, patriarkaliska, gammalprotestantiskt religiösa men utan torr och hård anda. Gossens inåtvända, känslo- och fantasibetonade läggning fick på alla sätt näring. Modern sjöng för honom vid sländan psalmer, kämpakväden och nyare svenska dikter, fadern skaffade honom krönikor och visor och berättade om antikens och fosterlandets stora människor; tidigt läste han Snorre Sturlason, »Vilkinasagan» och annat och lärde sig på egen hand tyska; hans mottaglighet var den största. Med andra barn umgicks han föga men hörde av de äldre om Karl XII och Gustav III samt nejdens sägner och skrock. Icke minst betydelsefull blev för honom sedermera Åsbodalen själv, dess allvarsamma furuskogsram och leende lövträdsidyll, de mörka vintrarna och ljusa somrarna. Den lille drömmaren kom tidigt att »förlora sig i det helas själ» men också att starkt förnimma sin barndoms lyckliga morgontillvaro och frid, vilka han med betecknande trohet aldrig glömde och som skulle framkalla några av de innerligaste tonerna i hans poesi och i svensk poesi över huvud. »Det ljuvt oändliga i livets inskränkthet», det som på en gång är romantik och idyll, lärde han sig här. Barndomsbilderna följde honom sålunda genom livet, och fastän hans föräldrar gingo bort redan under hans studentår, återvände han, så länge han levde, stundom till den fagra Åsbodalen och sina vänner där.

Nio- á tioårig kom gossen till Linköpings lärdomsskola, vilken han tillhörde de sex följande åren. Linköpings gymnasium var bekant för vitter odling, och några av A: s. senare »fosforistiska» skaldebröder ha passerat det liksom han; den »nya skolans» stamtrupp var östgötisk. Hos hans morbroder konsistorienotarien Kernell svalkades omsider den unge A:s törst efter vitterhet, och han gjorde bekantskap med det som då lästes i Sverige. Omedelbart beundrade han ännu Leopold, fastän hans känsloläggning redan omfattade Lidner och Franzén med större värme. Tidigt förtrogen med tyskt språk och tyska böcker, något som för honom och hela tidsriktningen skulle bliva så avgörande, insöp han begärligt icke blott de populära sentimentalitetsskribenterna, Kotzebue m. fl., utan småningom även den nya poesin. Wieland läste han förtjust och ännu mer Bürger, vars berömda ballad »Lenore» måste ha tilltalat hans ungdomliga smak för det hemskt fantastiska. Åren 1804 och 1805 voro för övrigt tidpunkten för hans egna första verser. Av dem finns ingenting kvar, men de ha med säkerhet ännu varit puerilt hållna i de äldre, då gängse maneren, fast troligen även med stänk av den nya lyrism, som kan ha nått den ungdomlige poeten och som motsvarade hans eget väsen.

När A. hösten 1805 blev student i Uppsala och invaldes i ett sällskap vitterhetens vänner, tog han, betecknande nog, ett känslosamt motto ur dem akademiske skalden Valerius, som han och hans skola snart skulle radikalt bekämpa. Vitterhetens vänner upplöstes samma år, och A. fick tills vidare poetisera på egen hand. Under 1806 tryckte han i sin gymnasiestads tidning Linköpingsbladet flera dikter, ofullgångna, känslodeklamerande blandningsprodukter av abstrakt 1700-tal och förebud till romantisk språkform, även översättningar från modern, delikat målande och musikaliskt-innerlig tysk lyrik. 1807 instiftade han i Uppsala ett nytt vittert sällskap, Musis amici. Och då han nu börjat lära känna Goethe och den tyska nyromantiken (bröderna Schlegels estetiska skrifter, Schellings filosofi, Novalis, Tiecks och Werners poesi m. m.) och han jämförde den varma och färg-strålande tyska dikten med den här härskande sterila akademiska efterklangspoesin efter franskt mönster, dess stela alexandrinska lärodikt och ode, dess förståndsmässiga och ofruktbara gammalmansanda av resignation, då kände han sig och sina likasinnade kamrater kallade att göra »en allmän revolution i alla den högre litteraturens grenar». Litteraturen betydde då den humana bildningen över huvud, poesin, filosofin, uppfattningen av religion, myt, historia osv. Nu skulle morgongryningen komma ovanpå det »nattliga 1700-talet»; därför kallade de unga männen snart sitt sällskap för Auroras förbund, och när de ett par år senare utgåvo sin stora tidskrift, nämndes den efter morgonstjärnan Phosphoros. A. hade sålunda fått öga på den tyska romantiska estetiken och dess idéer om en »idealisk» poesi, ej »begränsad» som den naiva men »oändlig som själen» och med »dunkelhöga gestalter», som ej gärna leva i tid och rum; poesi, religion, mysticism sammangingo i den till ett. Hans främste lärofader var och förblev den geniale tyske filosof, som han kallade »den ideala världens kejsare»; i Schellings utveckling av den tyska idealism, som Kants kritik, röjt grunden för och som hos Fichte satt naturen som andens skapelse och sålunda vänt det naiva uppfattningssättet upp och ned — i Schellings siarord fann han tillvaron förvandlad till besjälat liv, till poesi, världen till världspoemet, skapat icke med rationell klokskap utan framgånget ur Guds »lågande inbillnings fullhet», konsten och dikten fortsättande denna skapelse i mänskoanden själv genom snillet. Detta var den »romantiska» filosofin, »idealismen», den »romantiska» skönhetsläran med rötter i Platons idélära och nyplatonismens mystik, som nu skulle erövra Sverige.

Opposition mot gängse fransk bildning och dess språkrör hos oss, särskilt svenska akademin, hade funnits förut, även sedan Thorild försvunnit, och marken var väl beredd för den germanska och nationella odling, som under 1800-talet skulle förnya vårt andliga liv. Litterater, sådana som Lorenzo Hammarsköld, den oförbrännelige kritikern, och den desperate partigängaren Klas Livijn, angrepo med hån och allvar de förnumstiga lärodikterna och hänvisade på tysk diktning; de voro litet äldre än A:s släktled och hade lämnat Uppsala men fortsatte den litterära striden även sedan. Men särskilt de unga Uppsalastudenterna, Auroraförbundets bröder, flera av dem östgötar, blevo A:s skara: den tidigt döde Elgström, en hektiker, som skrev, mystiskt svärmiska och sensuellt färgade, yppiga poesier; Hedborn, naiv, folklig natursångare och psalmist, »bonde, präst och skald»; Palmblad, den trygge och samlade polemikern och' prosatören, A:s trogne vapenbroder genom hela livet, med all sin trofasthet mot romantiken en duktig verklighetsman; dessutom flera mindre betydande. Ännu voro dessa ynglingar, icke minst A. själv, omogna och jäsande. Den unge ljuslockige skalden med sin praktiska ohjälplighet var på en gång vek och övermodig, full av ungdomlig självbespegling, i allt översvallande men otvetydigt präglad av geniet, den djupare själskraft, som strax från början enligt alla samtida vittnesbörd ställde honom på ett plan över de andra.

Just detta år 1809, då Sverige ånyo fick tryckfrihet, började i Stockholm även andra tidskrifter och tidningar utgivas med litteräromvälvande och litterärpolemiskt syfte, i vilka tidens nya andar rörde sig. Sådana voro Hammarskölds Lyceum och den kvicke publicisten Askelöfs våldsamma Polyfem. Men de uppsaliensiska Aurorabrödernas Phosphoros framträdde som organet för de högsta och mest renodlat romantiska idéerna, som riktningens egentliga »eldskrift» i varje avseende. I dess årgångar voro A:s bidrag det förnämsta. Däri skrev han några av de stora programdikter på ottave rime, dem han (som Goethe och Tieck, Schlegel ni. fl.) älskade: »Prologen», där han i monumental stil och med hög lyftning i ton, om också ibland dunkelt och med många språkliga kärvheter, framlägger den unga romantikens djärva syfte att förlösa dikten ur 1700-talets »istid» och där han låter »fantasin», »poesin» framstå som den världsskapande kraften själv; vidare i sista årgången fyra år senare en motsvarande »Epilog», som framställer de tre »sångartemplen», de tre historiskt givna skönhetsidealen, det grekiska, det fornnordiska och det romantiska. Andra märkliga Phosphorosdikter av A. voro »Erotikon», skriven »med förstlingen av svanens vinge» (B. E. Malmström), den musikaliskt trånande »Eolsharpan», »Guldåldern», vari A. på ett dock ännu formellt mycket ofullgånget sätt inför hos oss den italienska canzoneformen, många sonetter samt bl. a. »Skaldarmal», där han söker sig till den fornnordiska värld och myt, som snart så mycket fylligare skulle återuppstå i Geijers och Tegnérs poesier, i hela den »nynordiska renässansens» mot det nationella riktade romantik. Phosphoros innehöll även av A:s hand betydande estetiska avhandlingar om Bellman, vars djup här utvecklas, om Ehrensvärd, vars antifranska konstlära stod i motsats till de akademiska åskådningarna, och om Franzén, vars ungdomslyrik verkat så ny. I dessa uppsatser röja sig den ungel estetikerns snille och beläsenhet men naturligen också omogenhet i tanke och stil, och fria från konstruktion i den nya skönhetslärans anda äro de icke. Mer populär bland allmänheten än Phosphoros blev den poetiska kalender, som A. alltifrån 1812 utgav under tio år efter mönster av vissa tyska »musenalmanache». Också i dess årgångar voro A:s bidrag de främsta, fastän vackra ting även (bland många medelmåttiga) förekommo av vännerna, i här offentliggjordes hans berömda diktkrans »Blommorna», där den schellingska natursymboliken skulle visa, hur »ett liv i cirkeln av det hela tågar» och hur naturen företer motbilder till urbilderna, idéerna i vårt hjärta. Några av dessa dikter äro dock helt enkelt en färgrik och graciös lek med naturpoetisk dekorativ mytologi i arabeskartade ordmönster, fulla av ny vårlig friskhet, av yppig exotisk prakt, av tonande elegisk trånad. Mera tydligt schellingsk metafysik, stundom i storslagna syner, men därjämte »Blom»-dikternas lyriskt färgyppiga och förgyllda ornamentstil återfinnas i det kvasidramatiska fragment »Fågel Blå», som A. började bygga över en av de folkböcker, hän från barndomen älskade och som jämte »Blommorna» är hans förnämsta bidrag till Poetisk kalender; personerna där, hjälten, den unga flickan och trubaduren, återföras till en ideal riddartid och äga tillika romantiskt själsliv från 1800-talets början (Poetisk kalender 1814). En annan tidig »kalender»-dikt heter »Allegro och adagio», där A. tydligast praktiserar en radikalt romantisk-lyrisk stil, som icke på vanligt sätt modellerar tankeinnehåll och föreställningar utan direkt vill överföra oupplösta, musikaliska och drömlika »oändlighets»-själstillstånd genom idel ljud-, färg- och anknytningssuggestiva medel — ett estetiskt uttryck för riktningens filosofiska mystik. I denna stil, som Tieck stundom, lyckat eller ej, idkade och varöver Schlegel teoretiserat, har A., egentligen ensam bland medbröderna och bland svenska skalder, som ung nedskrivit en del strofer, somliga med stor verkan, andra misslyckade. Längre fram fullföljde han knappt dessa intentioner, om hans stil än alltid förblev måleriskt och musikaliskt suggestiv. Över huvud tedde sig den unga fosforistiska lyriken med sina många nyinförda antika och italienska versformer som en ny språkmusik, vars verkan, trots bristerna, blev stark och rusande för samtiden. A. deltog som kritiker i den svenska litteraturtidning, »forforisterna» utgåvo 1813 —25 och vilken, liksom senare deras Svenska literaturföreningens tidning, med stor vakenhet följde den vittra utvecklingen. Strax från början lyckades fpsforisternas tilltag att andligen revolutionera Sverige väcka mycket uppseende, hänförelse och förargelse bland gamla och unga i Uppsala, i Stockholm, i Lund och flerstädes. De höllo hop i trofast kamratkänsla, hjälpande och prisande varandra mer än ogenerat. Deras fel, icke minst A:s egna: poetiskt och filosofiskt dunkel, löjlig bombasm, missbruk av konstord, förolyckade språkformer voro lätta att se och förlöjliga, och därav begagnade sig med rätta »gamla skolans» anhängare under den bittra strid, som fram till tiden efter 1820 fördes som den häftigaste i våra vittra hävder. A. bekämpades ihärdigt i motståndarnas Journal av dess utgivare Wallmark och någon gång av själve Leopold, vars uddiga kvickhet nedgjorde ett misslyckat försök av A. att översätta ett stycke ur Tasso. Hans och hans romantiks fel voro dock endast frånsidan av positiva strävanden till universell, hög, syntetisk och innerlig uppfattning av tillvaro och konst, av folkanda och historia, och detta förstods ej tillräckligt vare sig av motståndarna eller av allmänheten. Bland sina trogna åter var A. utomordentligt högt skattad, vilket icke i allo gagnade hans något kvinnliga fåfänga och självbespegling men även gav honom mod, styrka och oförgätliga minnen. Han och hans unga skara vunno många vänner, bland dem den något äldre Geijer, vars starka historiska, filosofiska, poetiska personlighet var genomträngd av romantikens gemyt och som, trots sitt senare »avfall» från romantikens historiska konservatism, under hela sitt liv förblev A:s vän.

Den stora tidsförvandlingens källflöden av primitiv, oskuldsfull livskänsla runno fram i böjelsen att förstå och, om möjligt, återvinna de gångna tidernas värden, och så ville man bl. a. »kärleksfullt lyssna till de i våra skogsbygder ännu kvarklingande ljuden av inhemsk forndikt och fornsång». Bland de samlingar s. k. »folkvisor», vilka sålunda nu framkommo, var även A:s »Nordmansharpan» i Poetisk kalender för 1816, som dock i mycket är fri bearbetning eller efterbildning men som måhända bidragit att stämma A:s senare lyrik i enklare, mindre exotiska tonfall.

Fosforismen hade småningom erövrat en stor del av ungdomen, hade till och med blivit en modeströmning och vunnit inträde i Uppsala umgängesliv, särskilt genom överstinnan Malla Silfverstolpe; i hennes salonger voro A., Geijer och andra romantiker under årtionden intimt hemmastadda. En ännu mer höglitterär dam, som blev av betydelse för A., var den tyska dikta-rinnan Amalia Von Helvig, som 1816 besökte Uppsala och kom i beröring med kretsen. Denna tid led A. stundom av ohälsa och djup nedstämdhet. 1815 blev han promoverad till magister, men hans framtid var osäker. Mitt under en uttänjd filosofisk fejd med Wallmarks Journal fick han 1817 genom vänner tillfälle att göra en lång utrikes resa, som blev av stor betydelse för hans mognad. Under åren 1817—19 genomreste han Tyskland och Italien, gjorde bekantskap med romantikens tyska koryféer, bland dem hans beundrade Schelling, lärde känna Roms konstvärld och skrev i Rom ett vidlyftigt utkast till sin »Fågel Blå», som skulle fullbordas; dess verkliga huvudperson skulle under en medeltidsförklädnad skildra honom själv och hans utveckling till hel och hög harmoni, till en skald »glad i Gud» (Deolätus) och framställer sålunda hans poetiska ideal. Efter sin återkomst till Sverige deltog A. visserligen i den stora parodiska stridsdikt »Markalls sömnlösa nätter», varmed nya skolans medlemmar vände sig mot den gamla, särskilt mot Wallmark, men i det hela ville A. lämna striden och ägna sig åt positiv produktion. Så räckte han handen åt Tegnér, som ofta uppträtt bittert mot fosforisterna, i en hänförd anmälan av dennes 1820 utkomna Frithiofsromanser, varjämte han i en särskild dikt till Tegnér mot dennes nyligen utkastade sentens »det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta» framhöll det heliga, hemlighetsfulla, den mystik, som är roten till både tanke och dikt och som med rätta får ge poesin sitt ljusdunkel. I det sköna, i distika skrivna poemet »Fridsrop» riktade han slutligen en maning till Sveriges skalder att lämna tvisterna och gemensamt resa vår poesis »götiska tempel», där det skall vara plats för nordiskt hjältelynne och sydländsk ljuvhet. Med 1820-talets första år avstannade i stort sett striden mellan »skolorna», och den nya tiden hade, även från många andra håll och i andra skiftningar än fosforisternas, överallt trängt fram i vår odling och bringade med Geijers, Tegnérs, Wallins, Stagnelius och andras verk de nya tonerna in i vår poesi. I stället för att fullborda »Fågel Blå» upptog A. plötsligt en annan plan och skrev sitt största diktverk »Lycksalighetens ö», som utkom i två delar, 1824 och 1827. Under tiden hade han, som nämnt, fått fast fot bland Uppsala akademiska lärarkår som adjunkt (sedermera professor) i filosofi och hade ingått ett utomordentligt lyckligt äktenskap med den kvinnliga och husliga Ebba af Ekenstam.

»Lycksalighetens ö» bygger på en folkbok, som ytterst går tillbaka till en keltisk fesaga. Kung Astolf i hyperboréernas land, en skön hjälteyngling och själfull drömmare, förirrar sig på en jakt till vindarnas grotta, där han hör den lilla Zefyr, västanvinden, skildra Lycksalighetens ö och dess underbara skönhets- drottning Felicia. Redan förut full av längtan till »diktens evigt sommargröna ö», övertalar han Zefyr att föra honom dit. Han kommer, ser Felicia bland hennes tärnor och omgiven av en bländande sydländsk natur- och konstprakt, vinner hennes kärlek och försjunker med henne i ett sällhets- och skönhetsrus, under vilket tre århundraden försvinna så snabbt, att Astolf endast tror några veckor ha gått. Men detta, om än aldrig så andligt förfinade liv innebär skuld i sin glömska av alla uppgifter utanför den egna lyckan, och nu varnas han hemlighetsfullt av Felicias dunkla moder, den höga Nyx, natten, ödet, så att hans känsla av sin plikt mot det övergivna hemlandet vaknar och han tilltvingar sig sin älskades medgivande att få göra ett besök där. Men där hemma har allt sjunkit i politiskt och moraliskt fördärv, har blivit ett det plattaste demokratiska skrivardöme med fräckhet och feghet, och ur denna djupa förnedring kan Astolf ej lyfta sitt land. Han vill återvända till Felicia men överlistas av Tiden och dör, varefter Lycksalighetens ö själv förstöres. I förtvivlan vill Felicia för alltid stänga in sig med Astolfs lik, men den höga Nyx lär henne, att de skola återförenas hos henne, i det osynligas stilla land.

Sådan är dikten, som utformas dialogiskt till ett sagospel i fem »äventyr» med fylligt levande personskildring och i en fullkomligt bländande och betagande rikedom av klang, doft och färgprakt, av strofisk och rytmisk mångfald. För att få begrepp om dess känsloskala kan man iakttaga uttrycken för Astolfs hejdlösa romantiska ynglingalängtan, för det skälmskt graciösa hos Zefyr och hans liv bland nymfer, törnrosalfer och andra besjälade naturväsen på Lycksalighetens ö, för det yppiga, det festligt jublande i praktstanserna om Astolfs och Felicias kärlek, för de första smärtsamma slitningarna, för det patetiskt gripande i Astolfs uppträdande som gengångare i sitt fördärvade hemland, för skaldens förakt i skildringen av demagogin och skrivarväldet och den mot allt högre fientliga andan där — samt för det högsta sublima i scenerna med Nyx, uttryckt i det forngrekiska sorgespelets stora tragiska trimetervers, där till slut all blommande jordisk tillvaro sjunker samman inför oändlighetens stjärnor och majestät.

»Lycksalighetens ö» är heller icke en naivt hållen dikt utan vill, i enlighet med romantikens och A:s syften, tränga till det innersta och högsta. Astolfs öde, det är människoandens eget, som trånar efter skönheten; och Felicia, hon är skönheten själv, poesin, fantasin, liksom hennes nymfer äro de väl individualiserade sköna konsterna. Men som jordisk, glider hon bort ur Astolfs armar, då han i förfinat men tanklöst själviskt skönhetsrus under århundraden dröjt sig kvar i hennes famn på Lycksalighetens ö. Innerst har hans trånad likväl rätt: sin älskade återvinner han för evigt i Nyx, i det osynligas stjärnrymder, där »lycksaligheten» blir »salighet»; och denna skönhetstrånad var dock livets sanna ungdom, själen i allt, icke blott i dröm utan i dåd, som drager uppåt. Sålunda blir »Lycksalighetens ö» romantikens kanske allra mest typiska »idédrama», en det skönas egen tragedi, så att den ej blott rör sig om individerna Astolf och Felicia utan i deras öde visar, hur det sköna självt just i sin undergång som jordiskt visar sig som ett evigt. Den ger A:s åsikt om det skönas väsen och metafysik och sålunda, i anslutning till platonsk och därpå byggd tysk nyromantisk tankegång, en inblick i själva världsmysteriet. Men den visar också hän på en särskild själskris hos skalden. När skönhets- och lyckolivet hos Felicia icke blir nog för Astolf utan han kallas först till pliktens, så till det överjordiskas sfär; då vidare Felicia, skönheten själv, sänder sina tärnor ut i verkligheten från sin isolerade skönhetstillvaro och sist återvänder till sitt himmelska hemland, så betyder detta, att skalden bryter, icke med romantiken men med romantikens esteticism, som hän tidigare gick upp i och som ej bestämt underordnade det sköna under etiska och religiösa krav — snarare tvärtom.

Förstår man allt detta vid diktens läsning, blir den visserligen mycket rikare och djupare, blir ett av den europeiska litteraturens verkligt stora skaldeverk. Men även utan att kunna formulera »idédramats» innehåll, får läsaren därav ett större intryck än av vår allra mesta poesi. Visserligen är »Lycksalighetens ö» för vidlyftig, ttned alltför rik vegetation av yppig men ibland något stillastående lyrik, och somliga ställen äro i all sin upphöjdhet för dunkla, medan de satiriska skildringarna av tillståndet i Astolfs hemland väl kunna vara dräpande och kvicka men i sin abstrakta nykterhet skära sig oförmedlat mot den lyriska stilen för övrigt. Dock inverkar detta föga på totalintryckets rikedom och gripande höghet. — »Lycksalighetens ö» uppskattades icke till fyllest av den samtida kritiken, icke ens inom A: s eget läger, och ehuru den utan tvivel är ett större diktverk än den ungefär samtidiga »Frithiofs saga», nådde den icke tillnärmelsevis dennas rykte.

Med sina vänner Geijer, Palmblad, Törneros m. fl., som tillhörde kretsen, sammanlevde A. i ett älskvärt och själfullt familjeumgänge och i vittra cirklar. , Den nya djupare och innerligare världsåskådningen ivar numera en makt i samtiden. Romantikens mystik, poesi och historiska konservatism hade sålunda påverkat den högre bildningen och trängt tillbaka 1700-talets världsliga, samhälleliga och rationella »upplysning». Men småningom, icke minst inom de vida praktiska kretsarna, kommo upplysningsidéerna ånyo upp till ytan i det nya konstitutionella Sverige, om än i försiktigare och mer borgerlig form, och en »liberal» press började uppstå på 1820-talet, som snart direkt angrep fosforismens olika idéer. Mot det i djupaste mening opoetiska och irreligiösa i 1700-talets torra förnekelse riktas också satiren i »Lycksalighetens ö», då Astolf återkommer till sitt hemland. Det som där angreps var en antiromantisk och »publicistisk» tidsanda, med brist på själfullhet och överflöd på frasrik arrogans, vilken, med anor från 1700-talet och revolutionen, nu som ett nytt »filisteri» fick nytt inflytande även i Sverige. På 1830-talet utbreddes ytterligare genom tidningarna Aftonbladet och Dagligt allehanda denna rörelse, i samband även med den skarpa politiska riksdagsoppositionen mot Karl Johan. De nya tidsrörelserna sysselsatte mycket A. och hans krets, och mot det »liberala» Stockholm stod skarpt det romantiska Uppsala. Själv till sinnelag den i mänsklig mening »liberalaste» och välvilligaste man, såg A. hos de partiliberala, hos »aftonbladismen» blott det filiströst-praktiska, det grälsjukt och högröstat härsklystna, som tycktes honom oförstående och fientligt mot högre själskultur. Liksom intelligensadeln i allmänhet, icke minst den fordom själv »liberale» Tegnér — men i motsats till Geijer — förbisågo A. och hans krets väl mycket innebörden i de många praktiska reformer, dem tiden kände som nödvändiga, räckvidden iav dess politiska och sociala frågor.

Som professor i filosofi utgav A. 1835 frukten av ett livs ivriga studier. En dragning åt estetisk panteism, han erfarit i sin första ungdom, hade snart upphört, och nu ville han från en restaurerad schellingianism uppresa »den äkta teismens gudabild», likvisst med bibehållande av systemets rika mystik. Den del av »Studier till filosofiens historia och system», som utkom, var blott »piedestalen» till denna gudabild, och av fortsättningen syntes endast några fragment. Men A. fick dock tillfälle att utveckla en stor del av det, som låg honom om hjärtat angående filosofin själv och de populära missförstånd, han fann den ytliga tidsandan medföra. Schellings filosofi fortfor alltid att tyckas honom »djupt själfull och innerst religiös», en »föreningspunkt för livets alla heligaste och käraste intressen», fyllande tillvaron med värden, i vilka religion, konst och visdom egentligen vore ett, och då även Idet största av värden: personlighetens, varför han strävade att se och själv fullfölja den schellingska utvecklingslinjen mot kristen uppfattning av personlig gud, odödlighet och frihet.

Med allt sitt ivriga filosofiska intresse blev A. dock nöjd, när han 1835 i stället kallades till sin nya estetiska professur, som passade honom ännu intimare. De följande åren medförde även en ny blomningstid för hans poesi. Under några lyckliga somrars lantvistelse diktade han många nya »Blommor» (Blåklockan, Lindblomman, Linblomman, Syrenen, Liljekonvaljen etc), med mera av verklig svensk äng och skog än de äldre och hållna i en mera enkolt hjärtlig ton. Väl äro de icke utan förhållande till särskilda romantiska idéer, men framför allt, i några av de allra bästa, besjälade av kärlek till både himmel och jord, av betagen tacksamhet mot tillvarons grönskande, blommande, ljusfyllda sommarhärlighet. Sålunda förverkligas A: s syfte att dikta en dikt, sprungen ur känslan av tillvarons värden, ur en poetiskt-religiös världsuppfattning, »glad i Gud».

Redan i flera år hade A. förberett en samling av sina lyriska dikter och (därvid grundligt omarbetat och förtydligat en del av sin ungdomspoesi (t. ex. Phosphorosprologen). 1837 och 1838 utgav han dem i två delar, och möjligen hade hans lyckligt produktiva sinnesstämning fortfarit, därest ej mottagandet blivit så oförstående och fientligt. Från sina fiender Aftonbladet och Dagligt allehanda fick han grova skällsord, vilka stegrade hans förakt och ovilja mot tidningsradikalismen och blott alltför mycket sysselsatte och förstämde honom. Att A: s snillrike vän romantikern Almquist, vars diktning han hälsat varmare än kanske någon, fördes över till detta läger, gjorde honom ont och medförde brytning. Men ännu vida värre tog honom den recension, som hans gamle hjärtevän Geijer — vars uppseendeväckande »avfall» nyss inträffat — ägnade honom i sitt Litteraturblad och som visserligen innehöll utmärkt hjärtligt och väl sagda saker men tillika med välvilligt framfusig, sårande ogrannlagenhet behandlade A: s poetiska och personliga svagheter. Och fastän den gamla högsinnade vänskapen mellan de två bestod till och med detta prov, grep det A. djupt, och han kände sig ensam i ett land, för vilket hans subtila praktdiktning tycktes förbliva främmande och sydländsk och som ej heller tycktes uppskatta hans svenska innerlighet. Emellertid fick han det offentliga erkännande, som låg däri, att han, svenska akademins forne motståndare, själv 1839' inkallades efter Ling och varmt mottogs av Tegnér med de bekanta orden, att nya skolan flyttat i den gamla.

Även några scener av den gamla »Fågel Blå» utförde A. vid 1830-talets slut, men denna sköna dikt förblev ofullbordad, och fragmentet trycktes först efter hans död. En del av hans sparsamma övriga diktning efter 1838, såsom »Mimers råd» och flera, hänförde sig, liksom många ställen i hans intima brevväxling, till hans isolering och hans bekymmer och förakt för de »förkylande», fientliga tidsrörelserna och deras populära slagord. Andra dikter röra hans hemliv. Andra återigen, som »Till Dalin» (1844) och »Helsning till svenska allmänheten» (1847), sammanhänga med det nya stora litteraturhistoriska arbete, som blev en väsentlig del av hans livsverk de allt ensligare år, då höstens solsken med »minnets blick» föll över hans arbetsbord. Sin kritiska verksamhet hade han aldrig släppt utan fortsatt i tidningar och tidskrifter, dem han och hans krets alltjämt utgivit. Nu samlade han sig till den teckning av »Svenska siare och skalder», som började utkomma 1841 och vars sista färdiga del ej blev synlig förrän efter A: s död. I en serie porträtt alltifrån Stiernhielms tid till och med Bellman och Kellgren behandlade han vår skaldekonst men medtog även konstfilosofer och »siare», sådana som Thorild, Ehrensvärd och Swedenborg, vilkas tendenser mot djupare åskådning än 1700-talets vanliga på olika områden gjorde dem särskilt kära för A. och som tecknades med mycken utförlighet. Romantikens känsla för all orationell och personlig egendomlighet hade redan från början medfört ett helt annat förstående av poesi än 1700-talets, efter ett enda ideal bildade. A. stod dessutom nu så pass långt ifrån Phosphorostidens kamp, att han icke blott kunde erkänna sina egna och vännernas forna överdrifter utan med relativt stor opartiskhet, ja kärlek kunde teckna till och med de forna motståndarna. I fråga om enskilda fakta ha senare tider naturligeri rättat och kompletterat mycket i »Siare och skalder», men det är vår litteraturhistorias första monumentalverk genom sin författares personliga egenskaper, hans kärleksfulla och snillrika inträngande i de skildrade personerna (»Iskar ej mest den som mest förstår?»), hans blida humanitet, hans framställnings kyska behag. Den atmosfär av innerlighet, som står kring det mesta, A. skrivit, inhöljer detta verk liksom de »litterära karaktäristiker», A. format över sina ungdomsvänner (Elgström, Hedborn, Palmblad m. fl.). — Under flera år, medan A. arbetade med dessa litteraturhistoriska studier, hade han tjänstledighet från sin professur men måste själv ersätta vikarie, så att han, utom med gammal ögonsjukdom och annan ohälsa, även häde att kämpa med penningbekymmer. Men hans lyckliga familjeliv ersatte honom mycket — till dess hans hustru sjuknade och 1854 avled, vilket drabbade A. som det hårdaste slag. I en dikt »Till den hädangångna», vars ottavestanser ge en återblick på A:s liv av gripande innerlighet, tillägnade han den döda sin nya, sammanträngda och förbättrade upplaga av »Lycksalighetens ö», varmed han flera år sysslat. 1855 blev A. pensionsmässig och ämnade bosätta sig i Stockholm, där han emellertid avled 21 juli, innan .begärt avsked hunnit beviljas. Med honom bortgick den siste av de stora skalderna från seklets morgonår.

Blommande fantasi, djup och skär, from känsla och spekulativ begåvning tillsammans göra A. till en lyrisk skald av de stora mått, han innehar. Han kan skapa figurer med mänskligt liv även, mer än många samtida, men den lyrism och tanke, varmed han fyller sin diktning, äro dock hans främsta verkningsmedel. Mystiker som hän är, anslår han ined makt innerliga eller underbara strängar och översätter direkt i ordmelodi och färglek men även i bestämdare bild och tanke vårt djupaste, »alogiska» själsliv. Däri och i hela oändlighetsperspektivet bakom hans diktning är han romantiker. Hans svagare lyriska poesi kan vara än dunkel utan försonande företräden, än — liksom hans avhandlingsprosa — omständlig och svårgenomkomlig; i oinspirerade stunder har han ej lätt för rimmet, och matta, krystade ordställningar äro rätt vanliga i åtskillig av hans ungdomslyrik. Småningom vann han i klarhet och enkelhet, och mer iän de allra flestas går hans poesi med dess kärleksfulla positivitet rakt till hjärtat, på samma gång hans intellektuella, spekulativa styrka lyfter hans dikt över idyllen — som han älskade — upp mot det sublima.

A. var en inåtvänd, opraktisk idémänniska, en helt och hållet litterär person, för vilken livsuppgiften blev hans ojämförligt starkaste intresse. Dock medförde hans ungdoms länge otillfredsställda lyckotrånad en kris, som avspeglar sig i hans dikt och låter honom syssla med frågan om hans, skaldens, förhållande till livet. Till släkt och vänner stod han i varmaste mänskliga förhållande: föräldrar, »ungdomsbröder», maka; och det han en gång fäst sig vid, glömde han aldrig, i dikt som verklighet trogen mot vad han genomlevat, alltigenom »en minnets man». Den inriktning mot jaget, han, som romantikerna över huvud, företedde, lät honom dock även för mycket »innebo i sina föreställningar», och hans spekulativa läggning medförde en viss pedantisk omständlighet, som även satt märke i hans prosastil; starkt personlig som den är, saknar den vighet genom sina ofta tyskt byggda perioder. A. ville grundligt gripa och förstå allt, men med sin kvinnliga känslighet —som ingalunda uteslöt manlig fasthet i karaktär och principer — hade han även djupt behov att själv förstås helt och fullt. Motsatsen inträffade, och nationens brist på verklig uppfattning av »fosforistens» diktning och filosofi gick honom till sinnet; han kände och fick rätt i att den närmaste eftervärlden ej heller skulle göra honom litteraturhistorisk rättvisa. Det blida förklaringsskenet över hans dikt och hävdateckning torde dock under hans ålderdom, när alla striderna tystnat, ånyo småningom ha vunnit honom många hjärtan, och för nutiden står han obestritt som en av den svenska diktens furstar.

Författare

Fr. Vetterlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dikter i Linköpings-bladet 1806; Elegant-tidning 1810; Polyfem 1810; Phosphoros 1810—13 (däribland Prolog, Erotikon 1810, Skaldar-mal 1811, Eolsharpan, Epilog 1813); Poetisk kalender 1812—22 (däribland Blommorna 1812, Allegro och adagio 1813, Fågel Blå, fragment, 1814, Nordmansharpan 1816 [jmfr Minnessångarn i Sverige, Samlade dikter, 2, jämte åtföljande anmärkning], Till fäderneslandet, Pilgrims-helsning 1818, Vandringsminnen 1820, Recensionsblommor 1821); Iduna 1813; Markalls sömnlösa nätter 1820 (Första natten, slutsången); Svea 1825 (Befrierskan, senare särsk. \utg. såsom Prolog till Lycksalighetens ö. Upps. 1830. 16 s.), 1831 (Elegisk trilogi: Till .en ung skaldinna 1808, Ave Maria 1818, Byron 1828); Heimdall 1830, 32; Vinterblommor 1832; Upsala corre-spondenten 1838, Mimer 1839 (däribland Mimers råd, Scener ur Fågel Blå); Brage og Idun 1839 (Ur det otryckta sagospelet Fågel Blå. Slutet af första akten); Linnea borealis 1841 (Höstqväde), 1842; Svenska biet 1841 N: o 25 (Röst ur »stugan», senare omarb. till Eremitens tackoffer, i Sv. siare och skalder); Sv. siare och skalder (däribland Till Dalin 1844, Helsning till svenska allmänheten 1847); Niordstjernan 1843 m. fl. — Bref öfver Franzéns Skaldestycken (Phosphoros, 1811, s. 347—367*). — Fragmenter (ibid., s. 368 —376; tills, med P. Elgström). — Preliminarier till en poetik (ibid., s. 569—580*). — Om Bellman och Valerius (ibid., 1812, s. 49—69). — Aphorismer (ibid., s. 171—176*). —¦ C A. Ehrensvärds lära om skönhet och konst, visad i sina grunddrag (ibid., 1813, s. 343—380). — De artis ad naturam in philosophia dynamica respectu. P. I*. Upps. 1815. 4: o (4), 19 s. (Diss., prass. S. Grubbe.) — Målaren Pehr Hörbergs lefvernes-beskrifning, förf. af honom sjelf. Med anmärkn. och tillägg. Upps. 1817. LIII, 124 s. (Dedik., företal, s. I—LIII, och tillägg, s. 97—124, av A.) — Oscarsdagen d. 1 dec. 1819, firad i Upsala af den studerande ungdomen. Upps. 1819. 27 s. -(- musikbil. (Anon.) ,— Sånger på H. K. H. kronprinsens namnsdag d. 1 dec. 1819, af den studerande ungdomen i Upsala. (Med musik.) Upps. 1819. TVärfol. 4 s. (Anon.) — Bref ifrån Rom (Swea, H. 3, 1820, s. 173—248; 7, 1825, s. 27—94). — Nicolaus Rienzi, tribunus Romanorum. P.. I*. Upps. 1821. 4:o 6 bl. (Diss.) — Förberedelser till en ästhetik. 1*. (Swea, H. 4, 1821, s. 162—230). — De genio et schemate speculationis reipsa philosophicas. P. I—II. Upps. 1823. 4: o 46 s. (Diss.) — Minnes-ord öfver Per Ulrik Kernell talade på Östgötha nations sal i Upsala d. 22 maj 1824. Upps. 1824. 118, (1) s. 2: a uppl. Upps. 1825. 116 s. — Lycksalighetens ö. Sagospel i fem äfventyr. Afd. 1—2. Upps. 1824, 27. (6), 342 s.; (8), 459 s. 3:e uppl. Sthm 1875. X, 516 s., 1 portr. [Utg. i sammandrag se nedan.] Övers, på tyska: Die Insel der Gliickseligkeit. Von H. Neus. Leipzig 1831, 33. 294; 408, (3) s. — Tal i anledning af H. K. H. arfprinsen Carl Ludvig Eugen's födelse, hållet... d. 18 maj 1826 (Orationes panegyricae . . ., Upps. 1826, s. 33—62, 4:o; även särsk. utg. Upps. 1826. 56 s.) — De principio philosophia practicae, P. I*. Upps. 1827. 4:o 10 bl. (Diss.) — Om philosophien och hennes förhållande till vår samtid (Swea, H. 12, 1828, s. 97—234). — De arte philosophandi. Upps. 1828. 4: o 18 bl. — Om rätta betydelsen af hvad man kallar ästhetik, betraktadt såsom föremål för akademisk undervisning (Swea, H. 13, 1831, s. 101—141). — Om lag-committéens förslag till allmän criminallag. Betänkande, afgifvet af juridiska faculteten samt philosophias professorerne vid Upsala universitet (Skandia, Bd 1, 1833, s. 3—130; tills, med J. E. Boéthius, L. G. Rabenius och S. Grubbe). — Om ny-grekernas litteratur och konst (ibid., Bd 2, 1833, s. 163 —191). — Inledning till philosophiens system (ibid., Bd 6, 1835, s. 147— 212; även särsk. utg. Upps. 183,5. 68 s.). — Skrifter. Bd 1*: Studier till philosophiens historia och system. Bd 1*. Upps. 1835. (8), X, 556, (3) s. — Ästhetiska betraktelser. , 1—3*. Upps. 1836. 4: o 28 s. (Diss.) — Stycken, om vitterhet och skaldekonst. 1—5*. Upps. 1836. 4: o 40 s. (Diss.) — Bidrag till närmare bestämmande af ästhetikens begrepp. 1*. Upps. 1837. 4: o 8 s. (Diss.) — Samlade dikter. Bd 1—2. Upps. 1837, 38. VIII, 328, (4) s.; 383, (5) s. — Bidrag till religions-philosophien och mythologien (Mimer, 1839, s. 17—40, 72—87, 166—186). — Emanuel Swedenborgs lära om lif, kärlek och skönhet (ibid., s. 483—498). —¦' Grundbegrepp af ästhetik och vitterhet i korthet antydda (C. J. Lenström, Konst-theoriernas historia, Upps. 1839, s. 277—333; även sep. Upps. 1839. 59 s.). — Tal hållet vid svenska bibel-sällskapets allmänna sammankomst... i Stockholm cl. 27 mars 1839. Sthm 1839. 22 s. —. Inträdestal i svenska akademien d. 29 maj 1840 [över P. H. Ling.] Sthm 1840. 123, (1) s. (Även i Sv. akad. handl. fr. 1796, D. 20, 1843, s. 81—202.) — Tankar om kritiker. Afd. 1 — 12*. Upps. 1841—45. 192 s. (Diss.; delvis tr. även i Svenska biet 1841, 42.) ¦— Svenska siare och skalder eller grunddragen af svenska vitterhetens häfder. Intill och med Gustaf III: s tidehvarf. D. 1—6: Afd. 1—2. Upps. & Sthm 1841—55. (6), 304 s.; (6), XVI, 337 -[-'tillägg s. 338: 1—7; IV, s. 341—690; VIII, 368 b,; (6), 516 s.; (6), 308- s.; X 262 s. [D. 6: 2 utg. efter A:s död ajv C. W-. Bottiger; 2: a uppl. 1862—63 se nedan: Samlade skrifter i obunden .stil.] — Några ord om Goethe (Plato och Goethe. Betraktelser med anledn. af I. Hwassers bok om äktenskapet af E. A. Schröder och P. D. A. Atterbom, Upps. 1842, s. 75—164). — Bidrag till svenska skaldekonstens historia. 1—12*. Upps. 1842—46.- 192 s. (Diss.) —¦ Minnes-ord öfver... H. M. Konung Carl XIV Johan, talade i Upsala universitets namn d. 31 maj 1844. Upps. 1844. 55 s. — Om skandinaviska föreningen och student-uttåget från Upsala till Köpenhamn. Upps. 1844. 24 s. 2: a uppl., öfwers. och tillökt. Upps. s. å. 54 s. Även i dansk övers, av G. J. S. Bis. Köpenhamn 1845. — Den Kellgrenska Stockholms-posten. 1*. Upps. 1846, 18 s. (Diss.) — Carl den tolfte. En akademisk föreläsning (Läsning för bildning och nöje, Årg. 1, 1847, s. 1—27; jmfr nedan: Samlade skrifter i obunden stil). — Pehr Elgström. Biographie och charak-teristik (ibid., s. 321—351). — Catullus 'och Lucretius (ibid., Årg. 2, 1848, s. 689—714). — Strödda bidrag till svenska vitterhetens häfder. 1—3*. Upps. 1848. 48 s. (Diss.) — Minne af professoren. .. Olof Rudbeck den äldre. Sthm 1849. 393 s. (Även i Sv. akad. handl. fr. .1796, D. 23, 1850, s. 311—580; 24, 1851, s. 1—125.) — Strödda tillägg till femte delen af Svenska siare och skalder (Post- och inrikes telningar, 1849, N :o 245, 246, 248, 254). — Sveriges komiska vitterhet i Bellmans tid. 1—3*. Upps. 1851, 48 -s. (Diss.) — .Minne öfver Carl Michael Bellman. Sthm 1852. 208 s. (Även i Sv. akad. handl. fr. 1796, D. 25, ,1852, s. 89—296.) .— Samlade dikter. Bd 1—6. Örebro 1854—63. 1—2. Lycksalighetens ö. Afd. 1—2. 1854. XIII, .285; (4), 421 s. 3„. Fågel Blå. 1858. (4), 299 s. 4—6. Lyriska dikter. D. 1—3. 1863. • XIII» 367; VII, 353; VII, 3.20 s. — Samlade skrifter i obunden stil. D. 1—7. Örebro 1859.—70. -1: 1—2. Minnen från Tyskland och Italien. Bd 4—2. 1859. XXV, 697 s. 2: 1,—4. Poesiens historia. Bd 1—4. 1861. VII, 259; VI, 284; VI, 182; VI, 207 s. 3: 1—6. Svenska siare och skalder. 2: a uppl. Bd .1—6: 1.—2. 1864—63. (8), 276; XXIII, 340; X, 296; XII, 320; (12), 474; IX, 296; XIV, 235 s. 4. Grunddragen af forn-skandinaviska och svenska vitterhetens historia intill Stjernhielm; Carl den tolfte betraktad i sitt förhållande till vitterhet, vetenskap och skön konst. Inledning och supplement till svenska siare och skalder. 1864. (8), 277; (4), 135 s. 5. ,Ästhetiska afhandlingar. 1866. VII, (5), 314 s. 6: 1—2. Minnesteckningar och tal. Bd (1—2. 1869. (6), 379; 427 s. 7: 1—2. Litterära karakteristiker. Bd 1—2. (8), 426; (6), 347 s. — Aufzeichnungen des schwedischen Dichters P. D. A. Atterbom iiber beriihmte deutsche Männer und Frauen nebst Reiseerinnerungen aus Deutschland und Italien aus den Jahren 1817—1819. . Aus dem Schwed. iibers. von Franz Maurer. Berlin 1867. VIII, 310, (2) s. — Lycksalighetens ö. Sagospel... I sammandrag utg. af A. Bendixson. Sthm 1898. (6), 151 s. (Skoluppl.) 3:e uppl. Sthm 1916. 149, (1) s. — Atterboms bref till Euphrosyne. Utg. af J. Mjöberg (Samlaren, Arg. 27, 1906, s. 23—97). — P. D. A. Atterbom. [Valda skrifter.] Utg. af Fr. Vetterlund. (Sveriges nationallitteratur, 9, Sthm 1908, s. 1—276.) — Atterboms bref till sin fästmö 1823—1826. Utg. af Hedvig Atterbom-Svenson. Sthm 1911. ,(7), 338 s., 2 portr. — Atterboms bref till Schelling. Meddel. af R. G:son Berg (Samlaren, Arg. 39, 1918, s. 71 — 122). — Därjämte akad. program (1837, 39, 47), minnesteckningar över E. V. Ruda (i dennes Skaldestycken 1834), A. iTörneros (Bref och dagboksanteckningar 184J, 42), S. J. Hedborn (Samlade skrifter 1853) och W. F. Palmblad (Bihang till Sv. tidningen Dagl. allehanda 1853, N:o 60), grav- och minnessånger m. m. samt talrika uppsatser och recensioner i Elegant-tidn. (1810), Polyfem (1810, 12), Phosphoros (1810—13), Sv. literatur tidn. (1813—24), Swea (1820—31), Sv. litt.-fören. tidn. (1833—38), Mimer (1839), Svenska biet (1841), Frey (1845), Post- och inrikes tidningar (1849), Sv. tidningen (1854) m. fl. — Se i ö v-rigt: Fr. Böök, Den romantiska tidsåldern i svensk litteratur (1918), där en utförlig förteckning över originaltryck av A. finnes.

Utgivit: Phosphoros, juli 1810—1813. (Tills, med W. F. Palmblad.) — Poetisk kalender, Årg. 1—11. Upps. 1812—22. [Kal. för 1812 och 1813 utg. i en 2: a omarb. uppl. 1817, 3:e uppl. 1824; kal. för 1814 och 1815 2: a omarb. uppl. 1817.] — Swea. Tidskrift för vetenskap och konst. H. 1—14. Upps. 1818—32. (Tills, med W. F. Palmblad.) — E. A. Schröder, Handbok i philosophiens historia. Bd 3:\\. Upps. 1847. (4), 22, 334 s., (Med företal av A.) — S. J. Hedborn, Samlade skrifter. Bd 1—2. Örebro 1853. (8), 262, (2) s.; (4), 298', (2) s:. (Med tillägnan, företal och biogr. tillägg av A.)

Handskrifter: Lycksalighetens ö. Afd. 1—2. 1824—27. (Interfol. ex. med egenh. rättelser av A., UB, sign. V. 88, 89.) — Enstaka dikter och tal (i V. 5 a, UB).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitetskansler till K. M:t 31 aug. 1835, RA (meritförteckn.); Atterboms bref till sin fästmö 1823—1826, utg. af Hedvig Atter-bom-Svenson (1911); Amalia von Helvigs bref till Atterbom, utg. af dens. (1915); P. D. A. Atterbom, Förklaring (DelaGardieska archivet, 18, 1842); Chr. Molbech d. ä., Breve fra Sverrige i aaret 1812, 3 (1817), s. 116— 117, 321—324; C. W. Bottiger, Auroraförbundet i Upsala (Sv. akad. handl., 49, 1874); G. Frunck, Atterbom och Geijer efter affallet (Samlaren, 1888); E. Liedgren, Romantik och kristendom i ett svenskt skaldelif (Vår lösen, 1914); Chr. Molbech d. ä., Lund, Upsala og Stockholm (1844); Börje Norling, Nya skolan bedömd i literaturhistorien (1:880); C. Santesson, Mot »Lycksalighetens ö» (Samlaren, 1917); Fr. Vetterlund, Atterboms sagospel Fågel Blå (1900—02); dens. Atterboms senare Blommor (Studier och dikter, 1901); dens., Atterboms barndomsår (Från nyromantikens dagar, 1907); dens., En episod efter Geijers affall (ibid.); dens., Atterboms »Carolina» (Skissblad om poeter, 1914); E. Wrangel, Atterbom och Tegnér. Ett skaldemöte i Lund 1825 (Samlaren, 1911). — Därjämte minnestal av B. E. Malmström 1856 (Sami. skrifter, 7, 1868) och C. H. Rundgren (1855), minnesverser av R. v. Krsemer (Dikter, 1867), Fr. Sander (Karlvagnen, 1856) och P. H. Scherini (Dikter äldre och nyare, 1883) samt allmänna och speciella litteraturhist. framställningar, sammanställda i Fr. Böök, Den romantiska tidsåldern i svensk litteratur (1918) och de årliga litteraturhist. bibliografierna i Samlaren.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Daniel Amadeus Atterbom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18908, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Vetterlund.), hämtad 2017-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18908
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Daniel Amadeus Atterbom, urn:sbl:18908, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fr. Vetterlund.), hämtad 2017-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se