Curt B L C Stedingk, von (v Steding)

Född:1746-10-26 – Tyskland (i Pinnow, sv Pommern)
Död:1837-01-07 – Jakobs församling, Stockholms län

Diplomat, Riksdagsledamot, Arméofficer, Kammarherre, General


Band 33 (2007-2011), sida 181.

Meriter

1 von Stedingk, Curt Bogislaus Ludvig Christoffer (före natural v Steding), f 26 okt 1746 i Pinnow, Sv Pommern, d 7 jan 1837 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: godsägaren major Christoffer Adam v Steding o Christina Charlotta v Schwerin. Fänrik vid Kronprinsens, senare Konungens, eget värvade reg 20 sept 59, löjtn 18 juli 69, kapten 31 mars 73, allt vid Konungens eget värvade reg, studerade vid UU vt 65, underlöjtn vid franska reg Royal Suédois 7 sept 66, kapten 16 april 71, major 5 maj 72, allt vid Royal Suédois, överste i franska armén 21 mars 79, sekundöverste vid Alçaceska infanterireg april 80, befälhavande överste för Royal Suédois 24 mars 84-25 juli 91, kammarherre hos drottningen 73-94, korpral vid Livdrabantkåren 28 jan 78, generaladjutant av flygeln o överstelöjtn i armén 1 sept 82, överste o chef för Karelska lätta dragonkåren jämte Savolax fotjägare 16 sept 83, för Savolaxbrigaden dec 88-90, för garnisonsreg i Gbg (Stedingkska reg) 12 mars 89-31 maj 01, generalmajor 24 juli 89, ambassadör i S:t Petersburg aug 90-febr 08 o sept 09-dec 11, generallöjtn 15 maj 92, en av rikets herrar 30 juli 96, naturaliserad sv adelsman 1 nov 97, frih 28 jan 00 (introd 01), general av infanteriet 7 april 07, led av regeringskonseljen 13 mars—9 juni 09, kanslipresident 15 mars 09 (avsade sig), deltog i riksdagarna 09/10 o 15-23, chefsdelegat vid fredsförhandl:na i Fredrikshamn aug-sept 09, greve 21 nov 09 (introd 11), fältmarskalk från 12 mars 11, chefsdelegat vid fredsförhandl:na i Paris 20 april-juni 1814, kansler vid Krigsakad på Karlberg från 14 april 18, ordf i komm ang undervismen vid Karlberg dec 18-maj 19. - Serafimerriddare 24 nov 94, HedLFrKA 02, HedLLA 17, LKrVA 18.

G 27 sept 1804 i S:t Petersburg, S:ta Catharina, m Fredrika Ulrika Ekström, f 29 sept 1767 i Sthlm, Finska, d 22 april 1831 där, Jak o Joh, dtr till notfiskaråldermannen Johan E o Anna Margareta Pihlgren.

Biografi

Curt v S tillhörde en av Pommerns äldsta adelssläkter med dokumenterade anor från slutet av 1200-talet. S:s morfar var greve Curt v Schwerin, generalfältmarskalk i Fredrik II:s Preussen. S:s far var dennes adjutant 1740-45 men övergick i sv militär tjänst när det pommerska kriget utbröt 1757. Som vedergällning för detta skövlade preussarna en del av hans egendom. Såväl S som hans bror Victor v S (S 2) var födda på släktens stamgods Lentschow i Pinnow, Vorpommern. För att undkomma de preussiska trupperna bosatte sig familjen i Stralsund, dit de två döttrarna medföljde. Sönerna sändes till Wolgast, som hade god båtförbindelse med södra Sverige. Genom Carl Sparres (bd 32) försorg kom de över dit i okt 1762. Mellan Sparre och S:s far hade under kriget i Pommern uppstått en varm vänskap. Sparre blev nu en faderlig beskyddare för sin väns båda söner och hjälpte dem med utbildning i Sverige.

Officersyrket var den uppgift S själv sökte; redan som 13-åring hade han närvarit vid försvaret av Stralsund mot preussarna. Genom Sparres förmedling fick han officersfullmakt vid Royal Suédois 1766 och förblev sedan i fransk tjänst i drygt 20 år, med ett tillfälligt uppehåll i Sverige 1773-77. När Frankrike slöt upp på de nordamerikanska rebellernas sida i deras befrielsekrig mot den brittiska kronan lyckades S som nybliven överste i juni 1779 komma med i amiral d'Estaings expedition. Han deltog i landstigningen på ön Grenada i Antillerna, vilken gav rikt byte, och stormningsförsöket på fort Savannah i Georgia, där han anförde en kolonn och blev sårad. Återkommen till Frankrike hälsades S som en hjälte i societetskretsarna. Man bör dock vara medveten om att den franska insatsen inte var särskilt anmärkningsvärd ur ren militär synpunkt: segern på Grenada skedde med numerärt överlägsna styrkor och Savannah var ett blodigt misslyckande. Hösten 1787 lämnade S Paris, troligen med avsikt att återkomma efter en begränsad tid. Revolution, krig och andra uppdrag skulle dock omöjliggöra sådana planer.

Redan 1783 hade S utsetts till chef för Karelska dragonkåren, vilket också innefattade chefskapet för Savolax fotjägare. Inför Gustav III:s ryska krig tog han i maj 1788 för första gången direkt befäl över sina förband, vilka ingick i Savolax-brigaden under befäl av överste Berndt Johan Hastfer (bd 18). Brigadens första uppgift var att inta gränsfästningen Nyslott, vilken belägrades under juli-aug s å utan framgång. Efter sjöslaget vid Högland och Anjalamännens sammansvärjning gick de sv operationerna i stå. S anslöt sig inte till Anjalamännen och när det uppdagades att Hastfer tillhörde de sam-mansvurna, fick S kungens uppdrag att fängsla denne. S bytte därpå chefskapet för Savolax fotjägarregemente mot Gbgs garnisonsregemente men blev ändå kvar i Finland kriget ut, nu som chef för Savolaxbrigaden. I juni 1789 lyckades S tillfälligt hejda en rysk offensiv vid Porosalmi men tvangs att på grund av sin armés numerära underlägsenhet retirera norrut till Jorois och därmed ge upp södra Savolax. I juli s å kunde han emellertid gå till motoffensiv vid Parkumäki, för att sedan gå över ryska gränsen nära Nyslott, där han kvarstanna-de till krigets slut. Striderna vid Porosalmi och Parkumäki var visserligen av relativt liten omfattning (ca 1 000-2 000 man på sv sida), men Gustav III gjorde propagandamässigt det mesta möjliga av dem för att försköna bilden av det impopulära kriget och överöste S med nådevedermälen. Någon popularitet hos de egna trupperna åtnjöt S dock inte, och klimatet mellan honom och de finska officerskollegerna var dåligt. Dessa klagade öppet på att för få utmärkelser givits till dem, som verkligen stått i stridens hetta, medan den delvis frånvarande S fått allt. Göran Jägerhorn (bd 20), som tjänstgjort under S, kom också senare att aktivt motarbeta honom hos Gustav III. S saknade uppenbarligen förankring i den finska officerskulturen och stod alltför öppet på kungens sida i det många ansåg vara ett brottsligt krig.

S:s militära bana bröts 1790, då Gustav III utsåg honom till ambassadör i S:t Petersburg. Som yrkesmilitär kom han därmed att stå vid sidan om den militära utveckling som Napoleonkrigen medförde. Under åren i Ryssland fick S emellertid motta flera militära utnämningar, vilket fullbordades med befordran till fältmarskalk direkt efter återkomsten till Sverige 1811. Detta var naturligtvis en befordran i enlighet med den representativa offentlighetens rang- och anciennitetsföreställningar, utan hänsyn till yrkesmässiga meriter.

S fick 1813 det formella befälet över de sv trupper i Tyskland som ingick i kronprins Karl Johans Nordarmé. Med undantag för Carl v Cardells (bd 7) artilleri kom dock dessa inte att aktivt delta i några strider. S tycks inte heller ha spelat någon mer betydande roll i de därpå följande operationerna mot de danska trupperna i Holstein.

När S 1790 utsågs till sv ambassadör i S:t Petersburg saknade han inte meriter för ett sådant uppdrag, vars representativa uppgift då i hög grad riktade sig direkt till de furstliga hoven. Under sin tid i Frankrike hade S redan gjort en viss succé vid det franska hovet, där den sv ambassadören Gustav Philip Creutz (bd 9) tagit honom under sitt beskydd. S fick vid flera tillfällen biträda Creutz i dennes officiella representation och arbetade även en tid som e o notarie på den sv ambassaden. S åtnjöt också Gustav III:s förtroende; han åtföljde bl a kungen vid dennes möte med kejsarinnan Katarina II i Fredrikshamn 1783. S kom att vara sv minister i Ryssland i drygt 20 år med avbrott för krigsåren 1808-09. Under denna tid representerade han Sverige inför tre ryska monarker - Katarina II, Paul I och Alexander I - och uppnådde en allmänt respekterad position i den diplomatiska kåren i S:t Petersburg.

Överenskommelsen mellan Napoleon och Alexander i Tilsit 1807 skapade en ny hotbild. Om Sverige inte gick över till den fransk-ryska sidan kunde ett ryskt angrepp på Sverige förr eller senare befaras. S varnade vid flera tillfällen för den sv politikens risker men har efteråt anklagats för att ha intagit en vacklande hållning där varningar varvades med lugnande besked. Orsak härtill kan sökas dels i Alexanders förställningsförmåga, dels i en strävan att behaga Gustav IV Adolf, vars ovilja att räkna med ett ryskt anfall var väl känd. Samtidigt förefaller S inte själv ha försökt att aktivt spåra upp konkreta informationer utanför den diplomatiska kretsen.

S var sv chefsdelegat såväl vid fredsförhandlingarna i Fredrikshamn 1809 som i Paris 1814. I ingetdera fallet blev uppgiften enkel. Den sv förhandlingspositionen 1809 var utomordentligt svag, och den sv regeringen närmast desperat i sin önskan att få slut på kriget. Åland kunde därmed inte räddas åt Sverige, men inför S:s förhalningstaktik ändrade ryssarna till slut sitt anspråk på att den sv nordgränsen skulle dras vid Kalix älv. Därigenom räddades de lappländska malmfälten vars fyndigheter var kända, om än inte deras ekonomiska potential. I Paris 1814 vändes förväntningar om snabba positiva resultat till utdragna förhandlingar med den skicklige och erfarne taktikern Talleyrand, som i likhet med England och Preussen inte ville ge Sverige status som segrarmakt. Efter sex månader nåddes ändå målet, men det var då mest fråga om en prestigeseger utan konkret innehåll.

Sina obestridliga militära och diplomatiska färdigheter till trots var det ändå hoven, som utgjorde S:s verkliga karriärbas. I Frankrike ingick han tillsammans med Creutz, Axel v Fersen (bd 15) och Erik Magnus Staël v Holstein (ovan) i en liten grupp svenskar med tillträde till de innersta hovkretsarna, och han var en ofta sedd gäst hos Marie Antoinette i Versailles.

I S:t Petersburg lyckades han skapa goda personliga relationer med såväl Katarina II som Alexander I. När Nikolaus I skulle krönas till kejsare 1826, blev den då 80-årige S Sveriges representant. Han hedrades bl a genom att vid en kejserlig bankett som ende ambassadör placeras vid den kejserliga familjens bord - inte som sitt lands representant utan uttryckligen som en gammal vän till familjen Romanov.

Framför allt stod S högt i gunst hos Gustav III, vars uppmärksamhet han åtnjöt sedan 1762. Kungens stora beundran för Frankrike gjorde S till en favoriserad kontakt och de båda korresponderade regelbundet. Korrespondensen fortsatte även under ryska kriget, vid sidan av alla officiella befälsförhållanden. Relationen till Gustav IV Adolf var visserligen ofta kylig, men S:s hållning var hela tiden lojal. Om förberedelserna för kungens avsättning tycks han ha hållits okunnig.

S ägde i hög grad förmågan att behaga enväldiga monarker och aristokratiska hovkretsar. "Det stora misstaget", skrev han, "är att sluta behaga". Han menade därmed att en ambassadör måste behaga även till priset av stor självövervinnelse. Någon ögontjänare var han dock inte utan uttryckte sin egen uppfattning - även om han medvetet undvek att inpränta det obehagliga och otrevliga. Med sitt uppträdande skapade han respekt för sin person och sin förmåga och han vann allmänt tillgivenhet i sin adliga krets.

För eftervärlden framstår S som något av en idealtypisk representant för en autokratisk ancien régime, med dess representativa offentlighet, ståndsåtskillnader och strikta rangordning. I detta system härskade ännu adliga ideal om karaktär, uppträdande och börd. Där premierades ära, tapperhet och lojalitet och där gav närhet till en enväldig monark en utmärkt hävstång för en framgångsrik karriär. Innan den vaknande nationalismen bidrog till samhällets strukturomvandling kunde den högaristokratiska ståndsgemenskapen över statsgränserna vara större än solidariteten med egna landsmän ur lägre stånd. Ståndsideal och motvilja mot ståndscirkulation präglade ofta de adliga livsvalen; så krävdes t ex Gustav IV Adolfs direkta uppmaning och officiella godkännande när S 1804 ingick äktenskap med den ofrälse Fredrika Ekström. De hade då redan fem barn och hon hade under åren i S:t Petersburg fått gälla för att vara hans hushållerska.

S inköpte 1807 egendomen Elghammar i Björnlunda, Söd, där han 1814–21 lät uppföra det nuvarande slottet. Vid sin död 1837 var han Sveriges siste fältmarskalk, och han begravdes under storslagna militära hedersbetygelser.

Författare

Göran Norrby



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s stora arkiv (ca 140 vol: konc, depescher, brev, ämnesordnade handkar, bl a fullm:er o förordn:en, räkenskaper m m) i RA. - Brev från S i KB (bl a till L v Engeström), LUB (bl a till J De la Gardie), RA (bl a Ull Karl XIII, G M Armfelt, A v Fersen, N F Palmstierna o F Sparre samt många till G A Reuterholm, C Sparre , C A, Fredrika o L U v S), UUB (bl a till Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII o S Rosenhane) samt i arkivet på Trolle-Ljungby (till C G v Brinkman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Mémoires posthumes du feldmaréclial comte de Stedingk. Rediges sur des lett-res, dépêches et autres pieces authentiques Iaissées å sa famille; par le general comte de Björnstjerna. Paris: Arthus-Bertrand, 1844-47. T 1-3. ([3], 329 + [3], 511 + [3], 373, [1] s). [I UUB finns M Björnstjernas eget ex, vari även ingår konfiskerade ark från första tr till t 3 (s 193-384). Enligt SMoK uteslöts vissa dokument rörande "1812 års politik" efter ingripande från Oscar I.] - [Lettres au Roi etc. Ed par A Papkoff.] [Upps 1916. (Almqvist & Wiksell).] 192 s. [Innehåller C S:s brev o rapporter till Gustav III 1790-91 (den sista från maj 1791). Ofullbordad ed i rentryck i 12ark, det 68:e och sista dokumentet är ofullständigt återgivet. Tr påbörjades 1916, men avstannade vid ryska revolutionen. Tryckeriet lät 1930 distribuera exemplar till de större sv biblioteken av de fullbordade arken innan resten av uppl makulerades.] - Un ambassadeur de Suède å la cour de Catherine II, feld-maréchal comte de Stedingk. Choix de dépêches diplomatiques, rapports secrets et lettres particuliéres de 1790 å 1796 par la comtesse Brevern de la Gardie. Sthlm: Norstedt, 1919. I-II. I, [1790-1793]. [3], 524, [1] s, [2] pl-bl. II, [1794-1796]. [3], 225 s, [1] pl-bl.

Tryckta arbeten (bidrag). Dépêche de m. l'ambassadeur baron C. de Stedingk au roi, S:t Petersbourg le 9/21 fevrier 1808 (Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, Utg af G Andersson, D 2, Örebro: Lindh, 1865, s 234-241). [Saknas i Mémoires... där den borde ha varit införd i t 2, s 448.]

Källor och litteratur

Källor o litt: S Clason, S:s memoarer, en tendentiös aktpublikation (dens, Gustaf IV Adolf o den europeiska krisen under Napoleon, 1913); H L v Dardel, Fältmarskalken v S:s tidigare levnadsöden ... (1922); C H v Platen, Stedingk: Curt v S (1746-1837): kosmopolit, krigare o diplomat hos Ludvig XVI, Gustav III o Katarina den stora (1995), o där anf källor o litt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Curt B L C Stedingk, von (v Steding), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20043, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Norrby), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20043
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Curt B L C Stedingk, von (v Steding), urn:sbl:20043, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Norrby), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se