Meriter

Sundgren, Nils Gunnar, f 26 sept 1901 i Valbo, Gävl, d 21 jan 1970 i Vaksala, Upps. Föräldrar: stationsmästaren Erik Axel S o Anna Matilda Zettergren. Inskr vid H a l i Uppsala 21 aug 13, elev hos fotograferna Ellen Claeson, Uppsala, samt Ferdinand Flodin o Valentin Wolfenstein, Sthlm, tf reseassistent o fotograf vid Statens inst för rasbiologi juli 27–aug 28, fotograf med egen ateljé i Uppsala från 28, hovfotograf.

G 25 aug 1928 i Uppsala m Amalia Fredrika Elisabet (Lisabet) Ringstrand, f 13 jan 1891 i Skellefteå, d 21 dec 1952 i Fröslunda, Upps, dtr till landshövdingen Nils Gustaf R (bd 30) o Elisabet Olivia Häggbom, samt tidigare g af Robson.

Biografi

Som många andra i sin generation gjorde Gunnar S en klassresa, från ett enkelt ursprung på landsbygden till hovfotograf i Uppsala, där han under mer än trettio år drev en ateljé i stadens centrum. Han var en känd person, hade uttalade åsikter i tidens frågor, framträdde som föreläsare och opinionsbildare. Om stadens andra fotografer nöjde sig med yrkesrollen ville S mycket mer. Han hävdade tidigt fotografin som konstart och hade återkommande utställningar. Förargelse väckte han genom sin åsikt att om varje ”målarkladd” hade rätt att kalla sina alster konst kunde fotografer också göra anspråk på detta. S var en utpräglad konstnärspersonlighet, egocentriker och mytmakare. Hans uttrycksbehov var avsevärt. Livet igenom skrev han mer eller mindre självbiografiska texter.

S växte upp i en syskonskara på nio vid en liten järnvägsstation mellan Sala och Gävle. Han upplevde tidigt en känsla av utanförskap; som son till en järnvägstjänsteman var han varken arbetarbarn eller bondpojke. Tillvaron i det fattiga hemmet präglades av hårt arbete. Så snart barnen var tillräckligt stora fick de bidra till försörjningen.

Efter småskola och folkskola fick S ansluta till ett par äldre syskon i ett skolhushåll i Uppsala för studier i läroverk. Ekonomin var ett ständigt problem. I realskolan började S att ge privatlektioner åt klasskamrater för femtio öre i timmen. Under hela ungdomstiden var han religiöst engagerad och umgicks med planer på att ”bli en Guds arbetare ute på missionsfältet”. Han plågades emellertid av tankar på synd, skam och skuld. Attraktionen till det egna könet förstärkte känslan av att vara en särling och ett undantag, att ha det han skulle kalla sitt ”dubbla psyke”. Den religiösa miljön med dess fördömande inställning och predikande av renhet och sublimering, kan knappast ha underlättat.

Efter faderns tidiga död avbröt S studierna på grund av sjukdom, ”sömnlöshet och dödströtthet” – kanske var gymnasisten överansträngd. En tid senare råddes S, tjugoettårig och arbetslös, av en vän att med sina konstnärliga anlag bli fotograf. Han antogs som elev hos Ellen Claeson, vid 1920-talets början Uppsalas ledande fotograf.

I Claesons ateljé fick S lära sig retuschera, framkalla, kopiera och förstora. Under de följande åren praktiserade han hos Ferdinand Flodin och Valentin Wolfenstein i Sthlm. Som assistent hos Flodin, en av tidens främsta fotografer, inhämtade han avgörande lärdomar – horisonten vidgades för den fattige pojken från Valbo. Under dessa år genomgick S också en religiös kris och ungdomens ”maximaltro” gick förlorad.

1927 var S tillbaka i Uppsala, nu som fotograf vid Statens institut för rasbiologi, vars chef Herman Lundborg (bd 24) skickade ut honom med uppdraget att dokumentera det mer eller mindre renrasiga svenska folket. Vid denna tid skrev S sin första publicerade artikel, Ljusa ögon, ljust hår och elektrisk belysning (1928), en redogörelse för hur man med hjälp av kamera, olika negativmaterial, filter och belysning kunde nå ett tillförlitligt resultat då det gällde att bestämma en människas rastyp.

I början av 1928 hade S träffat den tio år äldre tandläkaren Lisabet Ringstrand med vilken han gifte sig samma år. Hon försåg honom med resurser så att han kunde öppna ateljé i centrala Uppsala och ganska omgående bli befordrad till hovfotograf, vilket berodde på att svärfadern, landshövding Nils Ringstrand, var uppskattad av Gustaf V. Titeln skulle bli en tillgång hos den borgerliga och akademiska kundkretsen.

Som porträttfotograf var S psykologiskt skarpsynt, inlevelsefull och intuitiv. Som ofta handlade det mindre om originella insikter än förmågan att omsätta dem i praktik. Det gällde att fånga karaktär och personlighet, ett slags essens, att ”söka människan bakom masken”. ”Har ni inte en själ när ni kommer, har ni i alla fall en när ni går. Jag ska hitta den.” Ett porträtt skulle vara inget mindre än ”ett avslöjande av en människas väsen, en med intuitionens hjälp gjord psykologisk sanning som kunnat uttryckas i bild, tack vare en teknik som aldrig är sitt eget mål utan endast medel” (ms i S:s saml, UUB).

I den Sundgrenska ateljén passerade de uppsaliensiska 1930-, 40- och 50-talens storheter inom alla områden revy: Hugo Alfvén (bd 1) och Östen Undén, Bror Hjorth (bd 19) och Cora Sandel, Axel Hägerström (bd 19) och Ingemar Hedenius, The Svedberg och Arne Tiselius, Gösta Knutsson (bd 21), Bo Setterlind (bd 32) och Sara Lidman, för att nämna några av de mest namnkunniga.

Redan under tiden som praktikant hos Flodin hade S börjat skicka in bilder till internationella utställningar. I Uppsala ställde han från 1928 regelbundet ut bilder och lanserade idén om fotografi som konst, dit denna bildform då inte räknades. I en programförklaring framhöll S också att porträttfotografen borde sträva efter att vara en skicklig hantverkare och inte ”excellera i modärna effekter. Hur ofta lämna vi icke ut en bild som är mer lik oss själva, än den som fotograferats!” (katalogtext i S:s saml, UUB). 1934 var det dags för nästa framstöt i och med utgivandet av boken I min kameras närhet, där bilderna ackompanjerades av texter. Fotografen framträdde härmed även som skriftställare.

Under 1930-talet var S livligt engagerad i stadens konst- och teaterliv. Tillsammans med Lars Madsén (bd 24), sedermera känd radioman, tog han initiativet till Uplands konstförening och arrangerade också dess första utställning med prins Eugen. Han framträdde som talare och föredragshållare med stort patos, alltid med sin egen person som utgångspunkt. S medverkade vid fotografins hundraårsjubileum 1939 med ett föredrag som under de följande åren skulle komma att upprepas i andra sammanhang vid inte mindre än ett hundratal tillfällen, varierat under olika rubriker. Föredrag med skioptikonbilder blev, vid sidan av de fotografiska bilderna, S:s främsta uttrycksmedel och gav utlopp för hans starka behov av att framträda och formulera sig.

Vid Svenska fotografernas förbunds kongress i Sthlm 1940 lanserade S tanken på ett fotografiskt museum. Den togs upp av tidskriften Foto, vars chefredaktör Lennart Bernadotte erbjöd S medarbetarskap, vilket resulterade i ett antal artiklar de närmaste åren. I nov 1944 hade S:s idé burit frukt och den första fotoutställningen öppnade på NM.

Under hela kriget var S engagerad för flyktingarna från de nordiska grannländerna. Författande och föreläsande upptog alltmera hans tid. I ett antal memoarversioner varierades minnesbilder från hans barn- och ungdom i mer eller mindre fiktiv förklädnad. Mycket har biktkaraktär och kretsar kring vad som var hans livs trauma, homosexualiteten. Han led av återkommande depressioner, undergick läkarbehandling och var tidvis inlagd på psykiatrisk klinik. Manuskripten blev många, refuseringarna legio.

Ett stort projekt i slutet av 1940-talet var S:s omfattande dokumentation av centrala kvarter i Uppsala som kom att rivas under de följande decennierna. Materialet presenterades 1949 i en föreläsningsserie under rubriken Uppsala över gården, och blev en omedelbar framgång. Det kom också att fungera som ett inlägg i den pågående debatten om boendemiljöer och slumsanering. S inbjöds av Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH) att tala vid dess årliga konferens för landets gymnasister. En annan av talarna var statsministern Tage Erlander som besökte S i dennes ateljé. Ett år senare hade S hållit föredraget Uppsala över gården inte mindre än 39 gånger, bl a i riksdagen och hos Svenska fotografernas förbund.

Åren efter hustruns död 1952 präglades av tilltagande psykisk ohälsa, kronisk sömnlöshet och missbruksproblem. Ateljén var stängd i långa perioder. Föredragen med skioptikonbilder var dock fortsatt framgångsrika. De hade gjort S till en lokal celebritet och gav honom den eftersträvade uppmärksamheten. Uppmuntrad av allt beröm omarbetade han en del av sina texter till föredrag för radio.

S hade på 1960-talet börjat ”upptäckas” av en yngre generation fotoentusiaster i Uppsala och kallades till hedersmedlem i Studenternas Fotografiska Förening. I tidskriften Popular photography framträdde han som en yrkets äldre statsman och rekapitulerade sitt liv från de första läroåren och etablerandet av den egna ateljén i Uppsala. Han påminde om att han nog var den förste som avskaffade negativretusch, d v s den som gjordes i skönhetssyfte. S sammanfattade sitt liv som porträttfotograf: ”Jag har alltid byggt på repliken och på gesterna. Jag gick alltid och öppnade dörren själv för att få den första impulsen. Det var då jag gjorde porträttet, i dörren … Jag har ett mål som jag aldrig når, nämligen att ha en teknik för varje människa” (Odulf).

En väsentlig del av S:s livsverk utgörs av stadsbilderna från Uppsala. Som skildrare av stadens atmosfär torde han vara oöverträffad. Många av stadsbilderna är ett slags porträtt, grundade i fotografens kännedom om och kärlek till stadens klassiska miljöer som han upplevt från den tidiga ungdomen och som han ständigt återvände till och såg som sin uppgift att skildra i bild.

1965 ägnades S den första fotografiska utställningen i Uplands konstförenings regi och denna hade därmed, drygt tjugo år efter den stora utställningen i NM, inrangerat fotografin bland de övriga konstarterna. Han tilldelades samma år såväl högsta utmärkelsen av Riksförbundet för svensk fotografi som landstingets stora kulturstipendium för en mer än 40-årig ”hängiven konstnärlig fotografisk gärning”.

Författare

Lars Lambert

Arkivuppgifter

S:s arkiv (självbiogr ms, artiklar, utställn:material) o stora delar av hans bildarkiv (huvudsakl porträtt) i UUB. Andra delar av bildarkivet (topogr bilder) i Upplandsmuseet, samt mindre antal bilder i Uppsala stadsarkiv, Uppsala konstmuseum o Moderna museet i Sthlm. – Brev från S i KB (till O Molander) o UUB (omfattande saml, bl a till Karen Blixen, E Eidem, J Fridegård, G Geite, F Göransson, G Haeggström, M A Hansen, P Jensen, R Johansson, Birgit Lange, D Malegamvala, K D Nyegaard, G Odstedt, S Ryman, L-G Rörby, H Sylwander o L Wickman) samt ett stort antal brev till S från ca 500 avsändare.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): I min kameras närhet. Några bilder med text. Sthlm 1934. (Norstedt). 89, [1] s, fotogr. [Tryckt i 100 exemplar. Består av 21 originalfotografier, porträttbilder med beledsagande texter. Fotografierna ingår i pagineringen och är framställda i S:s egen ateljé medan texten trycktes av Norstedt.] – En liten bok om Rullan, Uppsala hotellaktiebolags restaurant. Upps 1936. (Almqvist & Wiksells boktr). 47, [1] s, ill. [Boken saknar upphovsuppgifter på titelbladet. Den består av tre signerade bidrag med egna titelblad av K W Herdin (om Rullans historia), S och H Svanfeldt (om glaskonst och kuriosa på Rullan). Titel på S:s bidrag: Rullan av i dag. Krönika i ord och bild (s [17]–34, fotogr).] – Sid. 467 o.f. Kapitel 206 B. [Roman. Bokens titel syftar på en text om forntida uppfostran i Läsebok för folkskolan (9. uppl 1899), s 467–469, vilken enligt romanens förord varit en inspirationskälla för S.] Upps: Geber, 1951. 88, [1] s.

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Ljusa ögon, ljust hår och elektrisk belysning (Svensk fotografisk tidskrift, årg 18, 1928, s 2–4). – S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Matr över intagna elever 1891–1929 (D I b:5), H a l:s i Uppsala arkiv, ULA. Avlöningsliggare 1922–1928 (D I: 1), Statens inst:s för rasbiologi arkiv, UUB.

T Brunius, G S:s verk (UNT 16 april 1966); L Lambert, Uppsala på hovfotografens tid (2009); T-I Odulf, Man från i går i dag (Popular photography: sv edition 1965, nr 6); L-G Rörby, G S:s Uppsala (katalogtext, 1971).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Gunnar Sundgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34719, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Lambert), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34719
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Gunnar Sundgren, urn:sbl:34719, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Lambert), hämtad 2024-04-20.