Meriter

Swedenmarck, Catharina Charlotta, f 29 jan 1744 i Sthlm, Jak o Joh (enl Tenala kommunionsbok 1774–79, f 216; dp 31 jan), d 21 sept 1813 i Kyrkslätt, Nyland, Finland (enl db för Vichtis). Föräldrar: kamreraren Jacob Swedmarck o Anna Catharina Frisell. Förf.

G 1) 26 juli 1764 i S:t Bertil, Egentliga Finland, m löjtnant Carl Johan Hastfer, f 1 nov 1738, d 15 april 1771 i S:t Bertil; 2) 8 aug 1773 i S:t Bertil m majoren Carl Fredrik Toll, f 27 sept 1718 i Turinsk, Sibirien, d 26 okt 1784 i Tenala, Nyland, son till kaptenen Fredrik Christoffer T o Anna Catharina von Burghausen.

Biografi

S:s liv börjar undanskymt, och undanskymd har hennes gärning varit. Hon hörde inte till de författare som skördade stora framgångar, som publicerade tjocka, ständigt omtryckta volymer. Tvärtom består hennes samlade produktion av fem dikter och ett teaterstycke – sammanlagt inte mer än fyrtio glesa trycksidor. Likväl är hon viktig. S representerar nämligen den rikliga gustavianska litteratur, som inte var stor eller epokgörande, men som utgjorde tidens vanliga läsning. Den gustavianska parnassen äger några höga ekar som imponerar – Bellman, Kellgren, Lenngren – och därunder finns en rik undervegetation, med S som en av de ännu åtminstone delvis läsbara. Hennes litterära bana varade några år under Gustav III:s regering. Hon debuterade våren 1771 och publicerade sin sista kända dikt hösten 1775. Av allt att döma var hon tidens enda svenska kvinnliga originaldramatiker.

Fadern, som haft anställning hos kammarherren Charles De Geer (bd 10), avled när S var femton år gammal. Året därpå bodde hon enligt mantalslängden i Jacobs församling i Stockholm tillsammans med sin mor och mormor samt en husjungfru och en piga. Faderns bouppteckning visar på ett välbärgat hem med en boksamling som utöver de vanliga religiösa verken också innehöll facklitteratur samt ”små” böcker på svenska, tyska och franska. Vittra skrifter trycktes ofta i litet format, så kanske var dessa volymer skönlitterära.

Tjugo år gammal gifte sig S med dragonlöjtnanten C J Hastfer, men följde tidens bruk och behöll sitt efternamn. Paret bosatte sig på Ingeris rusthåll i S:t Bertils kapellsocken, nära staden Salo i Egentliga Finland, Finland. Maken dog 1771 efter en tids sjukdom, endast 34 år gammal. Paret tycks inte ha haft några levande barn.

Hastfer förefaller ha varit något av en slarver och hade före sin död skjutit upp en annalkande konkurs genom så kallat ackord, vilket innebar att skulderna måste betalas inom ett år. S skrev till Kungl Maj:t och bad om ersättning för ackordsumman. Denna djärva begäran avslogs dock, varpå hon tycks ha inlett en process mot rikets ständer. Kanske anas här något av S:s karaktär – hon förefaller både dristig och orädd. Bistånd i sina förhandlingar fick hon av greve Fredric Sparre (bd 32), som har kallats den gustavianska tidens inofficiella kulturminister, och den litteraturälskande hovmarskalken Axel Gabriel Leyonhuvud (bd 22).

Bara femton dagar efter Hastfers död framträdde S för första gången som författare. Det skedde med en sorgedikt över kung Adolf Fredrik, som dött i februari, vilken publicerades i den lärt och vittert inriktade Åbo Tidningar. Dikten omfattar trettioen alexandriner och är, liksom alla S:s dikter, lättflytande och behaglig. Den var signerad med hennes initialer, och en redaktionell not meddelar att alstret var ”insänt av ett vittert fruntimmer”, vilket förmodligen gjorde författaren lätt att identifiera. Den kulturella finländska högreståndsmiljön var begränsad.

Dikten till Adolf Fredrik slutar med att förhoppningar knyts till den nye kungen – ”Vi har en GUSTAF kvar; Han blive nu vår tröst!” – och året därpå publicerade S ett vackert kvartotryck till Gustav III:s kröning 28 maj 1772. Hennes dikt var bara en droppe i den hyllningsflod som vällde fram i samband med kröningen – sådana hyllningar var vanliga, och kungens vittra intressen var redan kända – men markerar ändå tydligt S:s litterära ambitioner. Från och med nu framträdde hon under eget namn och publicerade sig i Stockholm, inte på den lokala litterära scenen.

Mecenater var viktiga för den gustavianska tidens författare. Första tecknen på kontakt mellan S och en mecenat finns i dec 1772, då hovmarskalk Leyonhuvud hjälpte henne med de ekonomiska och juridiska bestyren efter makens död. Leyonhuvud skrev själv poesi och beskyddade en rad författare. I ungdomen hade han varit medlem i Tankebyggarorden och hört till kretsen kring Nordenflycht, och han blev senare ledamot i VHAA.

Även S:s tredje dikt hyllade Gustav III – fyra av hennes fem dikter är kungahyllningar – men den riktades till Leyonhuvud som den också var dedicerad till. Genom hans förmedling hade hon nu hittat ett nytt publiceringsforum, och fortsättningsvis tryckte hon sina dikter i tidskriften Samlaren, som gavs ut av mecenatens vän Carl Christoffer Gjörwell (bd 17), publicist och bibliotekarie. Som aspirerande författare omgavs och stöttades alltså S av män, vilka fungerade som ett slags litterära redaktörer och i enlighet med tidens bruk putsade dikterna. Detta berodde inte på att S var kvinna – så gjorde Leyonhuvud också med andra poeters alster.

Ytterligare en man fick nu en viktig roll i S:s liv. 1773 trädde hon i brudstol för andra gången. Carl Fredrik Toll var även han militär men betydligt äldre än Hastfer. Tio månader tidigare hade hans andra hustru dött, och sex av hans tio barn var i livet. Det yngsta var bara tre år. Bröllopet tycks ha stått på Ingeris, men paret var främst bosatt på Tolls herrgårdar Olsböle i Tenala socken och Kuorla i Vichtis socken.

Också efter giftermålet med Toll publicerade sig S under sitt eget efternamn. I februari 1774 kom ett Skalde-Qwäde över en resa kungen företagit så tidigt som i november 1772, och i november 1775 trycktes hennes sista och tveklöst bästa dikt, Afsked af Sommaren. Här lämnade S tillfällesgenren för lyriken. Dikten skildrar höstens intåg och visar ett landskap, där den bukoliska världen dött undan för att lämna plats för ett höstligt, realistiskt Finland.

Så vitt vi vet publicerade inte S fler dikter – Afsked af Sommaren trycktes dock om 1794 – men det innebär inte att hon slutade författa. Ytterligare ett verk från samma period finns bevarat, vilket jämte Afsked af Sommaren ger henne en plats i litteraturhistorien – herdedramat Dianas fest, skrivet för att framföras under Gustav III:s besök i Åbo våren 1775. Om pjäsen verkligen sattes upp är ovisst, men inte omöjligt. Den bevarade handskriften (KB) innehåller en rollista, som tar upp stora delar av den kulturintresserade societeten i Åbo bland skådespelarna. Dianas fest är inte bara en pjäs av en kvinna, utan även en pjäs för kvinnor – herdinnorna får betydligt större utrymme än herdarna och dessutom de bästa replikerna. I rollistan märks som herdinna S:s styvdotter Hedvig Christina Toll och själv har hon titelrollen som Diana. Det för den litterära rokokon typiska stycket är tydligt inspirerat av dess främsta verk, Gustaf Philip Creutz (bd 9) epyllion Atis och Camilla.

Genom brev vet vi att Leyonhuvud ville låta trycka Dianas fest, även om han menade att dramat först borde bearbetas. Själv ansåg han sig inte kompetent utan överlät uppdraget på en annan skyddsling, skalden Johan Henric Kellgren (bd 21), vid den här tiden ung docent i Åbo. Kellgren tycks dock genom förhalning ha förhindrat tryckningen. Hans brev vittnar om litterär svartsjuka – han antyder att förhållandet mellan S och Leyonhuvud inte enbart handlade om mecenatskap och kallade henne ironiskt ”den finska Sappho”. Snart hade han konkurrerat ut S som Leyonhuvuds favoritpoet. Den litterära segraren blev alltså den unge mannen, inte den mogna kvinnan.

S:s liv tycks sedan ha anpassat sig till vad som förväntades av en adelsmans hustru, av en styvmor och (vid det här laget) också mor. Under åren 1776–82 födde hon fyra barn. Maken avled 1784, och efter hans död bodde S kvar på Olsböle fram till 1797, då hennes sedan länge dåliga ekonomi tvingade henne att sälja gården. Hon drömde om att inrätta en flickskola och for sommaren 1798 till Stockholm för att uppvakta Gustav IV Adolf i frågan. I hans frånvaro fick suppliken lämnas till Johan Gabriel Oxenstierna (bd 28), som inte bara var poet utan också en av rikets herrar. Året därpå påminde S kungen i ett brev och passade också på att be om lån. Det är oklart om det blev någon skola.

Efter makens död hade S trots protester från kyrkligt håll genomdrivit hans önskan att begravas på Kuorlas ägor. På deras gemensamma gravkapell finns en sandstensplatta med Tolls titlar och namn, samt texten: ”Gravvården uprestes och stenen ristades år 1785 / av en öm och sörjande maka / Catherine Charlotte Svedenmark / som väntar at här efter sin förvandling finna en fristad.”

Författare

Carina Burman

Arkivuppgifter

S:s handskr Dianas fest: herdaspel uti en act: av fru Toll f Svedmark (signum V 27:36) i KB. – Brev från S i RA o i Fagerviks herrgårdsarkiv, Finland (till Johan Hisinger).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Poëme, öfver Hans Kongl. Maj:ts konung Gustaf III:s högsthugneliga kröning, d. 29 maji 1772. I underdånig välmening författad af Catharina Charlotta Svedenmarck. Sthlm 1772. (J G Lange). [16] s. 8:o. [Omtryckt i: C Burman, Den finländska Sapfo, Uppsala: Lunne böcker, 2004, s. 60–69.]

Tryckta arbeten (bidrag): Öfwer högstsalige Hans Kongl. Maj:ts konung Adolph Friedrichs död. [Dikt] (Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo, årg 1, 1771, s [57]–59). [Undertecknat: C. C. S. Ingår i n:o 8, 30 april 1771. Omtryckt i: C Burman, Den finländska Sapfo, Uppsala: Lunne böcker, 2004, s 59.] – Skalde-bref, i anledning af Hans Kongl. Maj:ts, kon. Gustaf III höga namns-dag, d. 6 jul. 1773, til hof-marskalken och commend. af kongl. Nord-stjerne-orden, hr baron Axel Gabr. Leyonhufwud. [Dikt] (Samlaren, d 1, 1773, s 111–112). [Namnform: Cath. Charlot. Swedenmark. Ingår i st 14, 31 jul. 1773. Omtryckt i: C Burman … s 70–72.] – Skalde-qwäde, öfwer Hans Kongl. Maj:ts, konung Gustaf III:s resa til norrske gränsen, uti novemb. 1772 (Samlaren, d 4, 1774, s 397–400). [Namnform: Catharina Charl. Swedenmark. Ingår i st 50, 7 febr. 1774. Omtryckt i: C Burman … s 73–77.] – Afsked af sommaren. Qwäde (Samlaren, d 7, 1775/[1776], s [81]–83). – [Namnform: Cath. Charlotta Swedenmark. Ingår i st 107, 5 nov. 1775. Omtryckt anonymt i Sommar-promenaden för år 1794 (=h 3), s 288–289. Omtryckt i: C Burman … s 78–80.] – Dianas fest. Herdaspel uti en act. [Versdrama] (C Burman … s 81–[102]).

Källor och litteratur

Korrespondens mellan C C Gjörwell o A G Leyonhuvud (Ep G 8:4 o 10:7); S Leijonhufvud o S Brithelli, Kvinnan inom sv litt intill år 1893 m handskr tillägg (U 24:3), allt i KB. Allm verks skriv:er till K M:t, vol 654 (26 juli 1771); Brev från A G Leyonhuvud till J H Kellgren (Eriksbergsarkivets autografsaml, vol 123), allt i RA. Bouppteckn efter Jacob S i Sthlms rådhusrätt (E II:a 1:2: 185), SSA.

S Appelgren, Dikter i Åbo Tidningar 1771–1789 (Historiska o litteraturhistoriska studier 31–32, 1956); C Burman, Ståndssamhällets litteratur (Finlands svenska litteraturhistoria, 1, 1999); dens, En svensk Maecenas (Biblis 2000); dens, Den finländska Sapfo: C C S:s liv och verk (2004); G C[astrén], Vår finska Sappho (Euterpe 1904, nr 17); Elgenstierna; Inrikes Tidningar 1813, nr 124; J H Kellgren, Samlade skrifter, 6:2 o 9:2, ed S Ek o O Sylwan (1923, 1935); W G Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); E Nervander, En skaldinna i Finland på 1770-talet (Förhandlingar o uppsatser, 1902); H Tandefelt, S, C C (Biografiskt lexikon för Finland, 2008); A Öhrberg, Vittra fruntimmer: författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare (2001).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Catharina Charlotta Swedenmarck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34841, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carina Burman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34841
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Catharina Charlotta Swedenmarck, urn:sbl:34841, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carina Burman), hämtad 2024-04-19.