Meriter

Svensson, Johan Ingvar Manfred, f 29 juli 1919 i Glimåkra, Skå, d 17 febr 2011 i Nosaby, Skå. Föräldrar: åbon Sven Manfred S o Ruth Nilsdotter. Elev vid Helsingborgs samlärov, studentex vid h a l på Östermalm i Sthlm 17 juni 38, fyllnadsprövn vid h a l i Kristianstad 30 jan 39, anställd vid Fiskeby fabriks ab, Simontorps revir 14 febr–13 juni 39, vid Krapperups skogsförvaltn 16 okt 40–26 april 41, elev vid Statens kolarskola i Skinnskatteberg 18 april–20 juni 42, praktikant vid Skinnskattebergs revir 25 juni–12 sept 42, elev vid Skogshögsk i Garpenberg 15 okt 42, civiljägmästarex där 16 jan 47, tillfällig tjänsteman vid Skogsstyr samt olika skogsvårdstyr:er 1 maj 46–47, förest vid kristidsstyr:s i Norrbottens län bränslekontor 47–48, assistent vid skogsvårdsstyr i Västerbottens län 1 maj 48–10 dec 54, tf förste assistent vid skogsvårdsstyr i Kristianstads län 15 febr 53–10 dec 54, förste assistent där 11 dec 54–31 dec 60, jägmästare där 1 jan 61–31 aug 62, bitr länsjägmästare där 1 sept 62–1 mars 84. – Hedersmedlem av Entomologiska sällsk o Societas Europaea Lepidopterologica 09.

G 24 juni 1949 i Nedertorneå, Nb, m folkskolläraren Elsa Valborg Markinhuhta, f 6 juni 1924 där, d 3 nov 2009 i Nosaby, Skå, dotter till jordbruksarbetaren Johan Leonard M o Ebba Valborg Puotu.

Biografi

Ingvar S växte upp på gården Rumperöd i Glimåkra socken i norra Skåne, där den rika naturen präglade hans naturintresse från tidig barndom. Dåtidens skolundervisning ställde bl a krav på eleven att skapa ett eget herbarium, och denna uppgift kunde S lätt realisera, inte minst eftersom lantbruket på gården hade en mer ålderdomlig prägel än idag med bl a artrika kantzoner och skogsbete. Dessutom fanns det ett hyperitberg på fastigheten med en rik flora. Dock blev det inte växter som han främst skulle komma att ägna sig åt på fritiden – utan fjärilar.

Redan som tonåring började S notera de fjärilsarter som flög i hemtrakten. Snart förstod han att det inte räckte med att bara observera fjärilarna. För att få ett bra grepp om alla arter som han träffade på, måste han skaffa sig en egen referenssamling. Därmed började ett livslångt intresse som gjorde honom till en av de främsta inom sitt område, inte bara i Sverige utan också i Norden och Europa.

Eftersom S inte bodde nära en ort för högre studier, läste han som privatist vid Helsingborgs samläroverk och tog sedan examen i Stockholm med utmärkta betyg. Hans stora naturintresse ledde honom därefter in på jägmästarstudier vid ”Skogis” i Garpenberg där han utexaminerades som civiljägmästare 1947. Både före och efter examen hamnade S på olika ställen i landet, där hans nyvunna kunskaper om skogsbruk kunde tillämpas. Det kunde gälla utdikningar, trädplanteringar på svårföryngrad mark eller stämpling av skog för uthuggning.

För en nyutexaminerad jägmästare fanns det två alternativa arbetsgivare, Domänverket och Skogsstyrelsen. S valde den senare och hamnade i Västergötland vid sin första tjänstgöring. Snart skickades han till Vittangi i övre Norrland och i samband med detta uppdrag fann han vid sidan av sina huvudsakliga sysslor flera då mycket sällsynta fjärilar. 1947 kom han till Gotland, där han fick i uppgift att dika ut örtrika våtmarker för att främja skogstillväxt. Långt senare beklagade han många av de åtgärder han var satt att vidta, då de förstörde värdefull natur. Denna negativa påverkan uppmärksammades ytterst sällan av skogsbrukets företrädare före mitten av 1900-talet.

Ett senare uppdrag ledde S till Umeå, där han fungerade som bränslechef, och därefter till Hällfors nära Vännäs i samma landskap, där han fann ovanliga fjärilar vid sina utflykter. Han upptäckte där bl a en liten nästan enfärgad mal tillhörande familjen Tineidae. Den visade sig vara ny för vetenskapen – S:s första upptäckt av större dignitet. Alla hans nordliga uppdrag och resor resulterade i nya rön om våra boreala, alpina och arktiska fjärilsarter. Den västliga tajgan var ännu föga undersökt, och det var relativt lätt att hitta sällsynta insektsarter. Den största olägenheten var att förflytta sig i de vidsträckta, mer eller mindre väglösa norrlandsskogarna. Det blev ofta milslånga fotvandringar, ibland med övernattningar i enkla kojor eller utomhus i kamp med blodsugande insekter.

När S med sin hustru Elsa flyttade till en villa i Österslöv i Skåne 1953 tillträdde han en tjänst på Skogsstyrelsen inne i Kristianstad där han kom att stanna till sin pensionering. Han var redan på 1950-talet en auktoritet på våra svenska fjärilar, framför allt s k småfjärilar (mal, vecklare och mott). I specialtidskrifter såg man nu allt oftare artiklar som handlade om S:s fynd runt om i landet.

Genom sitt arbete som jägmästare fick S goda möjligheter att upptäcka intressanta skogsområden i norra Skåne, vilka han senare kunde undersöka. Han ägnade också somrarna åt långa resor i övriga Sverige. Eftersom hustrun kom från Haparandatrakten, där många av hennes släktingar bodde, blev norra Norrland ett nästan årligt resmål. Härifrån var avståndet till den nordligaste fjällvärlden inte heller långt. 1964 företog S med sin familj och en samlarkollega, Roland Johansson, en tämligen strapatsrik resa till Sveriges nordligaste fjäll, Pältsa. Under resan fann han och Johansson flera för Sverige och Europa nya fjärilsarter.

S initierade återkommande symposier med framstående nordiska kolleger, vid vilka svåra taxonomiska problem dryftades och oftast löstes. Dessa möten hölls ambulerande ungefär vartannat år i de nordiska länderna under tiden 1960–1984. Fortlöpande utökades hans nätverk och under sin långa karriär som lepidopterolog (fjärilsforskare) hade han kontakt med hundratals kolleger runt om i världen. Trots att han inte var akademiskt verksam eller hade någon akademisk titel, var aktningen för hans kunskaper och analysförmåga omvittnad. Vid många internationella kongresser deltog S och höll då föredrag om något aktuellt problem som pockade på svar eller som han redan hade löst själv.

S var inte bara en framstående amatörvetenskapsman med fjärilar som huvudintresse. Han hade också en stor kunskap om vår natur i allmänhet. Han kände den svenska floran väl och kunde namnge i stort sett alla växtarter som han träffade på. Som jägmästare var han också väl orienterad om de viktigaste skogsinsekterna. Efter sina exkursioner kunde han ofta meddela botaniker eller entomologer med andra specialiteter än fjärilar uppseendeväckande fynd av rariteter.

Under sin mer än 70-åriga karriär som fjärilssamlare beskrev S 19 för vetenskapen nya arter med typlokaler inom Sverige. Han upptäckte ca 155 nya fjärilsarter för landet och fler än 2 000 nya provinsfynd. Hans stora referenssamling var inredd i ett eget arbetsrum i huset i Österslöv. Den innehöll vid slutet av S:s samlarkarriär fler än 120 000 utomordentligt prydligt uppspända fjärilar, varav två tredjedelar utgjordes av våra minsta fjärilar med bara någon centimeters vingspann eller mindre. Hans samling förvaras numera (2018) vid Biologiska museet i Lund.

För att med absolut säkerhet kunna sätta rätta namn på svårbestämda arter tillverkade S ca 10 000 mikroskoppreparat, där anatomiska delar av avgörande betydelse kunde studeras. Allt bokfördes med exemplarisk noggrannhet. På sitt arbetsrum hade S ett omfattande herbarium med pressade blad och andra växtdelar, som visade på vilket sätt respektive fjärilsart påverkade sin värdväxt. Han hade också en mycket stor samling särtryck som han hade erhållit från kolleger runt om i världen. Hans minne var fenomenalt och när en viss art eller grupp av arter kom upp till diskussion, kunde han så gott som omedelbart plocka fram relevanta särtryck för att se hur andra lepidopterologer hade uppfattat den aktuella frågan.

I början av 1970-talet väckte S idén att sammanställa alla intressanta fynd av småfjärilar i årliga rapporter i Entomologisk tidskrift och detta genomförde han med stringens från 1974 till sin död. I dessa rapporter redogjorde han för svåra artkomplex och angav då för intresserade kolleger under vilka omständigheter de olika fynden hade gjorts. Redan 1960 hade han tillsammans med en medförfattare, Harry Rydén, tryckt en fältkalender med samtliga kända fjärilsarter från Norden, Baltikum och norra Centraleuropa. I denna kalender kunde man få uppgifter om flygtid och larvernas levnadssätt. Så småningom blev kalendern föråldrad och som ensam författare publicerade han 1993 en uppdaterad version.

Eftersom S i första hand var en enastående fältentomolog motsvarade hans produktion av trycksaker inte hans enorma kunnande. Hans långa karriär kröntes emellertid 2006 av en bok om samtliga nordiska vecklare, vilken hade sysselsatt honom intensivt i gott och väl fem år. Här fanns färgfotografier av alla de 463 påträffade arterna, tips om hur man kunde skilja närstående arter åt, hur larverna levde samt bilder av fjärilarnas genitalier för att rätt kunna identifiera svårbestämda arter.

Eftersom S var en aktad kollega inom forskningen om fjärilar, blev han också hedrad genom att för vetenskapen nya arter beskrevs till hans ära. Sålunda fick fem arter och ett släkte namn efter honom.
S blev hedersmedlem i åtskilliga entomologiska föreningar, bl a Entomologiska sällskapet 2009, men det han kanske värdesatte mest var när han samma år invaldes som hedersmedlem i den europeiska föreningen SEL (Societas Europaea Lepidopterologica). Någon månad senare samma år, när han vid god vigör firade sin 90-årsdag i Österslöv, hyllades han av ett femtiotal tillresta kolleger från hela norra Europa.

S verkade 1990–2005 vid Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, som specialist i rödlistekommittén för fjärilar, där han tillsammans med en grupp rutinerade fjärilskännare bedömde utdöenderisken för inhemska fjärilsarter. Hans långa erfarenhet av arternas fluktuationer och syn på människans omvandling av den svenska naturen var viktiga komponenter i bedömningarna.

Under sin yrkesverksamma tid som jägmästare insåg S, att det trakthyggesbruk som i stor skala hade införts i skogsbruket på 1950-talet hade stor negativ inverkan på mångfalden av växter och djur. Han förespråkade därför en variant av blädning, och för att föregå med gott exempel inrättade han ett provområde på fastigheten Rumperöd där han växt upp. Detta experiment lockade många jägmästarkolleger och skogsforskare till besök, med S som guide. Genom detta engagemang kom han i strid med en del företrädare inom skogsindustrin som föredrog det rationella skogsbruket, men vann hos många andra respekt för sin integritet och skickliga argumentering. Han var medlem i Ekfrämjandet, en förening som verkar för god skötsel av lövskog, i synnerhet ekskogar.

Författare

 Bengt Å Bengtsson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (anteckn:ar o fyndförteckn:ar, foton, korrespondens m m) i Entomologiska arkivet, Biologiska museet i Lund.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Fjärilkalender = Lepidoptera-calendar. Sammanställd av H Rydén och I S. [1960]. 109, [18] s, tab. [Den opaginerade sviten utgörs delvis av anteckningssidor. Omarbetad upplaga av upplaga av S ensam: Fjärilkalender = Lepidoptera-calendar. Kristianstad: I Svensson, 1993. [1], 124, [99] s. 22 cm. Den opaginerade sviten utgörs av anteckningssidor. Även utgiven i pocketformat ([1], 124, [13] s. 15 cm).] – Code list L1. Catalogus lepidopterorum Sueciae. [Omslag: Version 87105-EÖ. Auctoribus I S … Redigenda curavit B Gustafsson. Sthlm: Naturhistoriska riksmuseet; Entomologiska föreningen i Stockholm, u å [1987]. Ca 290 s (varierande paginering). ([Omslag:] Code-list, Swedish Museum of Natural History, 6). [Tillsammans med H Elmquist, B Gustafsson, H Hellberg, L Imby och G Palmqvist. Ny, fullständigt omarbetad upplaga 1994: Ca 180 s. (Ingår ej i serien Code-list.)] – Förteckning över svenska fjärilsnamn. [Omslag.] Sthlm: Entomologiska föreningen, 1990. [2], 93 s. [Tillsammans med G Palmqvist.] – Nordens vecklare = The Nordic Tortricidae. (Lepidoptera, Tortricidae). Kristianstad: I Svensson; Lund: Entomologiska sällskapet i Lund, 2006. 349 s, ill. (vissa i färg).

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: S:s årliga rapporter om småfjärilar publicerades under titeln Anmärkningsvärda fynd av Microlepidoptera i Sverige, 1973–2010 (Entomologisk tidskrift, vol 95–132, 1974–2011). För S:s bidrag i övrigt se B Å Bengtsson, Bibliografi över Ingvar Svenssons publikationer (Entomologisk tidskrift, vol 132, 2011, s 222–224). [Bibliografin förtecknar 77 bidrag av S, 1946–2011.]

Källor och litteratur

Inträdesansökn:ar (E VI b:16), Kungliga skogshögskolans arkiv, RA. Personalkort över ord personal 1910–1989 (D I b:1), Skogsvårdsstyrelsens i Kristianstads län arkiv, LLA.

B Å Bengtsson, Ingvar Svensson (Entomologisk tidskrift, 132, 2011).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Ingvar Manfred Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34925, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Å Bengtsson), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34925
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Ingvar Manfred Svensson, urn:sbl:34925, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Å Bengtsson), hämtad 2024-11-06.