Meriter

Svensson-Lundkvist, Gunvor Gerda Maria, f 11 juli 1916 i Gbg, Annedal, d 6 maj 2009 i Lundby, Vm. Föräldrar: direktören Uno Albert Leopold S o Hervor Carola Olsson. Elev vid Slöjdfören:s skola i Gbg 30, vid Halls skola där, inskr vid Åhlinska skolan, Sthlm, vt 33, vid Tekn skolan där 19 sept 34–vt 35, studier vid Henrik Blombergs målarskola, erhöll undervisn hos skulptören Michail Katz, inskr som aspirant vid FrKA 29 sept 37, elev 27 maj 38, utex där vt 43, vik lär vid Konstfackskolan vt 49, studieresa i Europa 51–52, timlär vid Konstfackskolan 53–70. – Erhöll Ester Lindahl-stipendiet 43.

G 17 juli 1943(–75) i Sthlm, Ad Fredr, m arkitekten o skulptören Bengt Inge Ingesson Lundkvist, f 4 maj 1913 i Karlstad, d 15 dec 1991 i Sthlm, Nik, son till ingenjören Inge L o Ragnhild Viktoria Maria Berglund. Sambo från 1976 m professorn Axel Nicolai Herlofson, f 25 aug 1916 i Oslo, Norge, d 14 mars 2004 i Sthlm, Hedv El, son till fröhandlaren Axel H o Ruth Ester Knudsen.

Biografi

Gunvor S växte upp i Göteborg där fadern, som var kemiingenjör, arbetade i sina äldre bröders fotofirma Hugo Svensson & co. Familjen bodde från 1923 nära firman medan somrarna tillbringades i Stenungsund. De konstintresserade föräldrarna tog tidigt med sig dottern på konstutställningar. S började redan som liten att rita ansikten och generade ofta modern genom att stirra intensivt på personer hon uppfattade som intressanta, till exempel på spårvagnen, för att sedan vid hemkomsten skynda sig att rita den hon sett. ”Så gör jag än idag”, sade S på ålderdomen.

Familjen flyttade 1932 till Stockholm då fadern blivit chef för firmans avdelning där. S kunde efter avslutad skolgång inte tänka sig något annat yrke än konstnärens; helst ville hon måla. Konstnären Sigge Bergström (bd 3), vän till familjen, rådde S att börja på Tekniska skolan. Hon följde rådet men slutade efter mindre än två terminer, uttråkad av den gammalmodiga undervisningen. Sejouren vid Blombergs målarskola blev ännu kortare, men ändå lärorik genom kontakten hon fick med den ryskfödde skulptören Michail Katz. Intresset gällde nu skulptur, och S var under en tid elev i Katz ateljé.

1937 antogs S vid Konstakademiens skulpturskola där hon undervisades av främst Nils Sjögren (bd 32) och Eric Grate. Under denna period ställde hon ut kolteckningar på Nationalmuseum i samband med tävlingen Unga tecknare och fick god kritik. Hon fick också undervisning vid etsningsskolan. 1943 lämnade hon skolan och gifte sig samma år med Bengt Inge Ingesson Lundkvist som hon lärt känna där. Både maken och hon hade tilldelats resestipendier som på grund av kriget och två barns ankomst kunde utnyttjas först 1951, då hela familjen gav sig iväg på en årslång studieresa som omfattade Italien, Nederländerna, Belgien, England och Frankrike. Här fann S inspiration till vad som skulle bli hennes främsta konstnärliga insats – medaljkonsten. Hon har själv skildrat hur det förhöll sig: ”I Italien fick jag för första gången se renässansmedaljer. De tilltalade mig mycket, i synnerhet Pisanellos. Storslagna skulpturer i litet format!” (Lagerqvist, s 7).

S och hennes familj bodde en kort tid i Täby, därefter på olika adresser på Södermalm i Stockholm. Maken hade nu en ateljé i Årsta, S en kavalett i sovrummet. Hon undervisade ett par dagar i veckan vid Konstfack. Paret hade ett livligt umgänge; konstnärer och kulturpersonligheter gästade hemmet. En av dem var lutsångaren Vilhelm Julinder, som S avbildade i sin första i brons gjutna porträttskulptur från 50-talets början (hon gjorde även en skulptur i helfigur som också den göts i brons). Hennes två första medaljer, gjutna även de, är porträtt över barnen Mari och Jonas. Inspirationen från renässansen är här tydlig.

S:s genombrott kom med den stora internationella utställningen av modern medaljkonst i Stockholm hösten 1955, anordnad av FIDEM (Fédération internationale des éditeurs de médailles). Platsen för utställningen blev Statens historiska museum och för arrangemangen svarade i huvudsak personal vid Kungliga myntkabinettet. För att stimulera främst en yngre generation att delta utlystes före kongressen en nationell tävling i medaljkonst över fritt valt ämne. Många deltog och med ett undantag blev det unga konstnärer som fick priser. Mest uppmärksammad var S, som deltog med medaljerna ”Tage Aurell” och ”Cajsa Warg”. Den senare visar på åtsidan den kända kokboksförfattaren framför en bakugn – en bild som byggde på en skiss S gjort i Åskloster 1939. Medaljerna väckte också uppmärksamhet vid själva utställningen, och här inleddes S:s karriär som medaljkonstnär. Hon kom att delta i nästan alla FIDEM:s utställningar under 1900-talet, sista gången i den retrospektiva i Scheveningen/Haag 1999.

Under åren närmast efter utställningen 1955 gjorde S ytterligare några gjutna medaljer liksom flera mindre skulpturer innan karriären tog fart med allt fler beställningar av präglade medaljer. Men under hennes verksamma tid, fram till 1995, blev det också åtskilliga ”fria” medaljer – sådana som konstnären alltså gav ut själv. Med ett undantag är de alla gjutna. S skapade även skulpturer: ”Prima Vera” tillkom 1985 och kan ses i Kungsparken i Göteborg. ”Ballerina”, utförd vid samma tid är, sade hon, ”en syntes av livet”.

Sin första medaljbeställning fick S 1959 från Erik Elinder på Svenska reklamförbundet. Det var en belöningsmedalj ”att förvaras”, d v s att den inte bärs. Dag Hammarskjölds (bd 18) död 1961 berörde S mycket och resulterade i en skiss som en vän fick syn på under en modellsittning hos S. Det ledde till en beställning från Svenska Turistföreningen, som i många år delade ut medaljen i silver på Backåkra i Skåne – av Hammarskjöld testamenterat till just STF. På Backåkra träffade S Harry Martinson (bd 25) när denne mottog utmärkelsen. Det inspirerade henne till en medalj som emellertid blev färdig först efter Martinsons död.

Bland de många enskilda beställarna kan nämnas Tandläkarförbundet. Dess medalj skulle visa skyddshelgonet och martyren S:ta Apollonia, i vars martyrium ingått att få alla tänderna utdragna. S sade själv om den: ”Bildsidan har ju också blivit frejdigare, roligare och mer dekorativ, med alla tänderna – Apollonias utdragna – som en bård längs kanten. De är utformade efter alla människans tänder.”

Flera framstående personer inom musei- och arkeologkretsar har avbildats av S, bl a Mårten Stenberger (bd 33), Greta Arwidsson och Nils Ludvig Rasmusson (bd 29), den sistnämnde numismatiker och stor beundrare av hennes medaljkonst. Den gjutna medaljen över honom var färdig 1964. Rasmusson avled 1973 och året därpå gavs medaljen ut som prägling av Svenska numismatiska föreningen. Ett exemplar av den medföljer också Rasmusson-stipendiet för unga numismatiker.
Motiv från cirkusvärlden, inte minst djuren, intresserade S mycket och är ett motiv på flera av hennes ”fria” medaljer och skulpturer. En sådan pryder omslaget till katalogen från FIDEM-utställningen i Aten 1966, en statygrupp med två föl som göts i två exemplar.

Många medaljkonstnärer har fått i uppdrag att avbilda kungligheter, beställningar som kommit både från föremålen själva och deras omgivning. S:s första uppdrag av det slaget kom 1967 från VHAA, som skulle instifta en buren belöningsmedalj med Gustaf VI Adolfs porträtt, som ännu idag (2018) pryder den. S fick huvudsakligen arbeta med en fotoförlaga, eftersom kungen inte hade tid att sitta modell annat än korta stunder. Annorlunda blev det 1972, när kungen själv beställde en porträttrelief som han avsåg att skänka i gips till museer, akademier och andra institutioner han haft samarbete med. S har humoristiskt skildrat hur lyckad modellsittningen blev tack vare den konversation om rhododendronodling, ett av kungens stora intressen, som pågick under tiden och som hos honom lockade fram det småleende som syns på porträttet. Reliefen gjordes i 50 exemplar och sattes också upp utomhus i brons vid Sofiero 1981.

S utförde flera porträtt av Carl XVI Gustaf, det första redan 1971 till den dåvarande kronprinsens 25-årsdag. Beställningen beredde S många besvär på grund av oenighet med den svenska tillverkaren ab Sporrong, som hon till sist lämnade till förmån för Huguenin Médailleurs SA i Schweiz, vars ägare hon träffat genom FIDEM. Kronprinsen satt modell i den ateljé hon då hade i Enskede gamla skola. Medaljen såldes snabbt slut. Även den hon gav ut 1976 över kungen i samarbete med Svenska numismatiska föreningen, vars beskyddare kungen är, blev en framgång. Frånsidan visar fyra svenska blommor – gullviva, blåsippa, törnros, klöver – föregripande hans insatser för natur och miljö. Samma år gav hon ut en ”förlovningsmedalj” med kungen och den blivande drottningen. Med anledning av bröllopet utkom ett stort antal medaljer över kungaparet, de flesta emellertid undermåliga. Botten gick ur denna marknad vilket drabbade även seriösa konstnärer.

Ett antal av S:s medaljer har varit uppdrag från främst SA (årsmedaljer 1969–1984), men även MA och IVA. Serien för den förstnämnda börjar med Benjamin Höijer (bd 19) och slutar med Hans Larsson (bd 22), och innehåller däremellan namn som Birger Sjöberg (bd 32), Carl Snoilsky (bd 32), Georg Stiernhielm (bd 33), Alfred Nobel (bd 27) och – som enda kvinna – Klara Johanson (bd 20). VA, som blivit sakkunnig även för det av Riksbanken instiftade priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, insåg 1969 när det första priset skulle utdelas att det inte fanns någon medalj. S fick en beställning med mycket kort varsel och arbetade dygnet runt med modelleringen – motiven var porträtt och akademiens emblem – men hann färdigt i tid.

Inför flera av präglingarna av medaljer för IVA fick S goda råd av Torsten Althin, Tekniska museets grundare. Medaljen över uppfinnaren F A Kjellin (bd 21) vållade bekymmer vad gällde frånsidan. Hon begav sig då till Gysinge bruk, där Kjellin varit verksam och där hans smältugn stod kvar i ett skjul. Den dammades av och fotograferades i halvmörkret och därefter kunde S modellera en frånsida.
80-talet var en mycket verksam tid för S. När FIDEM 1985 åter hade kongress och utställning i Stockholm deltog hon med ”fria” medaljer. Hon hade skapat femton sådana under lika många år, flertalet med motiv från myter, sagor och cirkus. Hon skapade också verk som berör världshunger (”Give food not arms”) eller ålderdom. Utställningen ägde rum i köpcentrumet Fältöverstens stora entréhall, där en helt annan publik än konsthallarnas rörde sig. S deltog också i flera utställningar utomlands, huvudsakligen inom Europa, bland annat i Madrid, Barcelona, Helsingfors, Paris, Wien, Haag och Antwerpen.

Bland S:s medaljonger och medaljer från senare år finns en över professor Gunnar Biörck och en över donatorn Jacob Letterstedt (bd 22). Den sista gjorde hon 1995 över professor Brita Malmer. Egentligen hade S på grund av reumatism i händerna slutat modellera medaljer men gjorde ett undantag eftersom det rörde sig om en tidigare chef för Kungliga myntkabinettet, därtill kvinna. Mot slutet av sitt liv återgick S till att måla. Landskap och människor, dock inte porträtt, var de vanligaste motiven.
S ansåg, och beklagade, att medaljkonsten inte betraktades och behandlades som konst när ”byttor, krukor, tekannor, smycken med mera, ja till och med fotografier” gjorde det och även recenserades som sådan i tidningarna. Om sitt eget skapande sade hon: ”Till den som endast frapperas av innetrender har jag inget att säga. Att vara ’inne’ intresserar mig inte. Jag söker ingen särskild stil, inga -ismer och dylikt. Mina arbeten blir just som jag gör dem, kan och vill göra dem. Jag arbetar inte för tiden, inte för nuet, inte för framtiden. Jag arbetar för mig själv, just som jag känner, just för den saken, just då göt jag den” (Lagerqvist, s 37).

S:s skulpturer och medaljonger finns avbildade i två monografier om henne (Glock (1992) och Lagerqvist (1999), båda med verkförteckning).

Författare

  Lars O Lagerqvist

Källor och litteratur

Källor o litt: Tekn skolan i Sthlm, D 4 B:5 (inskr:böcker), RA. Åhlinska skolan i Sthlm, C IIa: 2 (matr), SSA.
J Glock, Gunvor Svensson Lundkvist: skulptur (1992); L O Lagerqvist, Gunvor Svensson Lundkvist: medaljen, skulptur i miniatyr (1999); SKL; B Svensén, Ärans och minnets valuta: Svenska akademiens minnespenningar 1786–2009 (2010); Väd 1973 (1972); B Öhnander, Statyer berättar (2004).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunvor Gerda Maria Svensson-Lundkvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34971, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars O Lagerqvist

), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34971
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunvor Gerda Maria Svensson-Lundkvist, urn:sbl:34971, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars O Lagerqvist

), hämtad 2024-04-19.