Meriter

Säfstrand, Ivar Arthur, f 23 juni 1872 i Gbg, Domk, d 29 maj 1974 i Hörby, Skå. Föräldrar: organisten Carl August S o Jenny Ulrika Strömberg. Mogenhetsex vid H reallärov i Gbg 5 juni 90, eo kammarskrivare vid Gbgs tullkammare periodvis 90–98, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm jan 92, inskr vid GH 29 mars 94, organistex vid Musikkonservatoriet 28 maj 95, kyrkosångar- o musiklärar:ex där 30 maj 95, tf organist vid Karl Johans kyrka i Gbg 95–98, sångledare vid GH:s studentförening 95–96, orkesterledare i KFUM i Gbg 95–98, klockare, organist o kantor i Hörby o Lyby församl:ar 98–31 dec 47, red o ansvarig utg för Hörby-Posten Central-Skåne 02–10, inskr vid LU 4 sept 06, fil kand där 31 maj 11, led av Hörby kommunfullm 10–16, ekonomichef o ordf i styr för ab Mellersta Skånes tidn:ar april 11–nov 48, led av styr där nov 48–okt 61, av styr för Mellersta Skånes tidn:ars förlagsab april 11–okt 61, red o ansvarig utg för Mellersta Skåne, Hörby, juni 11–30 jun 61, led av AK 12–14B (av AK:s femte tillf utsk 12), timlär i sång vid Hörby kommunala mellanskola (från 20 Hörby samrealskola) ht 14 o ht 18–åtm 37, ordf i hälsovårdsnämnden i Hörby 16–33, v ordf i Hörby kommunfullm 18–40 (ordf i beredningsutsk 18–20 o 22–40, i belysn:styr 26–45), medstiftare av Sv TU:s södra krets 19, led av dess styr 19–37, ordf i Malmöhus läns frisinnade valkretsförb, i Malmöhus läns liberala valkretsförb 23–34, hedersordf i Folkpartiets valkretsförb för Malmöhus läns juli 34, kompositör. – Hedersled av Sveriges vänsterpressfören 52, av TU:s södra krets 62.

G 1) 3 maj 1898(–1923) i Gbg, Kristine, m Torborg Catharina Cronlund, f 22 april 1872 där, Domk, d 13 aug 1948 i Malmö, S:t Pauli, dotter till skräddarmästaren Daniel C o Hilma Amalia Åkerblom; 2) 11 feb 1924 i Hörby, Skå, m Ameli Hildeborg Häggelin, f 30 juni 1887 där, d 6 okt 1968 där, dotter till mösskräddaren August Månsson H o Anna Maria Dahlsjö.

Biografi

Den på sin tid kände frisinnade politikern och publicisten Ivar S gick inledningsvis i faderns fotspår och utbildade sig till kyrkomusiker vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Efter examen arbetade han under några år i födelseorten Göteborg, huvudsakligen som organist i Karl Johans kyrka men också som orkesterledare i KFUM. Påbörjade men aldrig slutförda studier i filosofi och estetik vid högskolan resulterade därtill i att han blev studentföreningens sångledare. 1898 blev S kantor i Hörby och Lyby pastorat, en position som han upprätthöll i nästan 50 år. S skrev dessutom visor och orgelkompositioner liksom kantater vilka framfördes vid skolinvigningar.

Musiken förblev S:s främsta intresse livet ut, men i Hörby väcktes också hans lust att delta i samhällsdebatten både som politiker och tidningsman. Ett tillfälle härtill yppade sig 1902 när Hörby-Posten Central-Skåne behövde en ny redaktör. Erbjudandet gick till S, som lät sig övertalas och genast gav tidningen en frisinnad inriktning. Nyorienteringen uppskattades av traktens många småföretagare, hantverkare och småhandlare och upplagan steg, men då tidningens ägarmajoritet hade högersympatier blev S:s ställning som redaktör i längden omöjlig. Efter ett på orten för högern svidande nederlag i landstingsvalet 1910 tvingades han sluta.

S nyttjade tillfället till att i Lund ta en filosofie kandidat-examen. Emellertid hade han som publicist hunnit vinna allmän uppskattning i Hörbytrakten och det dröjde inte länge förrän han uppmanades att starta en ny tidning. Efter att finansieringsfrågan löst sig kunde S i lagom tid till andrakammarvalet 1911 åter inta redaktörsstolen, men nu för den nystartade liberala tidningen Mellersta Skåne som inom ett halvår konkurrerade ut hans gamla arbetsgivare. Ytterligare en triumf för S var att han vid andrakammarvalet tillsammans med vännen Johan Jönsson i Revinge (bd 20) valdes in som traktens representant för Liberala samlingspartiet.

Både som politiker och tidningsman visade sig S vara synnerligen stridbar och hans meningsmotståndare var inte sena med att ge igen genom att förklenande kalla honom ”klockaren i Hörby”. Ingen kunde emellertid förneka hans förmåga att på en och samma gång bilda opinion och göra sin tidning lönsam. Under hans femtio år som chefredaktör för Mellersta Skåne steg upplagan från 2 200 exemplar 1912 till 6 900 exemplar 1955 och efter att inledningsvis ha kommit ut tre dagar i veckan kunde tidningen från och med 1927 gå över till sexdagarsutgivning.

Mellersta Skåne kom till och expanderade i ett läge då det var lätt att starta nya tidningar med ett mindre aktiekapital samtidigt som konkurrensen från andra medier ännu var svag. Dagspressens upplagor växte och annonsintäkterna gav de marknads­ledande tidningarna en god ekonomi. Efter hand hårdnade emellertid konkurrensen och marginalerna krympte. S lyckades hålla sin tidning vid liv så länge han satt i redaktörsstolen, men tre år efter att han som 89-åring hade slutat, köptes Mellersta Skåne 1964 upp av Södra Skånes Tidningar. Den lades ned för gott 1986 efter att ha köpts upp av centertidningen Skånska Dagbladet.

S slog på ledarplats ofta fast att de frisinnade som ett idéparti hade det svårt i de skånska bygderna. De var där klämda mellan högern och socialdemokraterna och även utsatta för konkurrens från Bondeförbundet. Han ogillade starkt att högern kallade liberalerna ”socialistmedlöpare” medan socialdemokraterna i sin propaganda kallade dem ett högerparti. Ingetdera stämde enligt S.

S följde lidelsefullt med de liberala partiernas böljegång i ur och skur: först det av Karl Staaff (bd 33) och Nils Edén (bd 12) ledda Liberala samlingspartiet, som i hög grad genomförde parlamentarismen och demokratin i Sverige under den oroliga epoken 1905–20. Därefter splittrades liberalerna på nykterhetsfrågan 1923 i de folkfrisinnade och stadsliberalerna för att återförenas i Folkpartiet 1934. För S hade liberalerna under hans livstid tre stora partiledare: Staaff, Edén och Bertil Ohlin (bd 28). Motvilligt kunde han även medge att de folkfrisinnades ledare Carl Ekman (bd 13) var en mycket skicklig politiker. Under partisplittringens tid valde dock S att följa Sveriges liberala parti under ledning av Eliel Löfgren (bd 24), som han ansåg vara mer ”försonlig” än Ekman.

1912–14 satt S i riksdagen och gjorde då en viktig insats för att skapa borgfred i försvarsfrågan i augusti 1914 genom att förhandla fram en kompromiss. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld (bd 18) godtog det mesta av den liberala försvarspolitiken medan militärens program och Gustav V:s borggårdstal från februari 1914 snabbt blåste bort. Regeringen genomförde här i hög grad vänsterns försvarsprogram, vilket sällan har observerats i historieskrivningen.

När första världskriget bröt ut enades man om en upprustning av försvaret. Hammarskjöld fick liberalernas stöd mot de högerkrafter som ville satsa på en stark kungamakt liknande den i Tyskland. S fick i uppdrag av Staaff att förhandla med Hammarskjöld och högern. Delar av liberalerna – bl a Carl Ekman – ansåg att kompromissen blev för dyr men till sist enades man i nationens intresse. Lösningen låg nära Staaffs berömda Karlskronatal i december 1913 om en systematisk utbyggnad av armé och flotta enligt en ekonomisk plan. Uppgörelsen följde i stort de liberala försvarsberedningarnas förslag 1913/1914 (Zetterberg 1988).

Den försvarsvänlige S godtog inte den nedrustning som socialdemokraterna och de folkfrisinnade under Carl Ekman genomdrev 1925. De liberalas återförening i Folkpartiet 1934 hälsade han med tillfredsställelse. S menade att Kreugerkraschen, Ådalen 1931 och Hitlers makttillträde 1933 alla var händelser som hotade den svenska demokratin. Krisuppgörelsen mellan SAP och Bondeförbundet 1933 och framåt om jordbruket och reformpolitiken ansåg han viktig för att hindra nazismen och kommunismen att utbreda sig i landet, men han menade att även liberaler och frisinnade borde delta. Att på sikt få till stånd en mittensamverkan mellan Bondeförbundet och Folkpartiet blev nu ett återkommande tema för S och även för Folkpartiets nye ledare Gustaf Andersson i Rasjön. På sikt var avsikten dessutom att kunna bilda en borgerlig samverkan med högern.

S bevakade med argusögon vad som hände i Nazityskland och i Stalins Sovjetunionen. Båda regimerna såg han som dödliga hot mot de små och demokratiska staterna i världen. Att Hitler slöt en pakt med Sovjetunionen i augusti 1939 förvånade honom inte. S:s ledare i Mellersta Skåne var välformulerade och citerades ofta i de stora tidningarna. Inte minst hans utrikespolitiska analyser var skarpa och han insåg tidigt att Hitler skulle driva världen in i ett nytt storkrig. På ledarplats skrev S vad som kom att kallas ”skällebrev” mot Nazityskland och Sovjetunionen men även mot de inhemska nazisterna och kommunisterna, vilkas lojalitet mot Sverige han betvivlade. Han ville hålla rågången fri från dessa extrema krafter och tala klartext. Vid sidan av Torgny Segerstedt (bd 31) i GHT och Anton Selander (bd 32) i Eskilstuna-Kuriren tillhörde han de mest antinazistiska tidningsmännen.

S gav skarpa hugg mot de totalitära ideologierna även under de mörka åren 1940–42 och anklagade öppet Hitlertyskland för att undergräva den svenska demokratin. För ett av ”skällebreven” drabbades Mellersta Skåne 1942 av ett statligt ingripande då S hade skrivit att Hitlertyskland avsåg att sluka hela Norden. Det blev för mycket för samlingsregeringen som utfärdade ett transportförbud mot tidningen vilket innebar att den inte fick fraktas med statens transportmedel under sex månader. När S skrev till Folkpartiledaren Andersson i Rasjön och frågade varför han hade gått med på förbudet mot tidningen svarade denne att han hade varit tveksam men ansåg att S hade gått för långt genom att skriva att Tyskland ville nazifiera hela Norden.

S reagerade också starkt mot samlingsregeringens inskränkningar i tryckfriheten och ville stoppa dess förslag att skriva in vilande censur och utgivningsförbud i grundlagarna. Här var Folkpartiet det enda riksdagspartiet vars majoritet var emot inskränkningarna. I Publicistklubben och Sveriges vänsterpressförening samverkade S i frihetsfrågorna med bl a Knut Petersson (bd 29), Segerstedts andreredaktör på GHT.

Under efterkrigstiden verkade S för en ökad borgerlig samverkan. Han ansåg att utsikterna för ett stort mittenparti bestående av Bondeförbundet och Folkpartiet var goda. Valet 1948 såg ut att kunna bli en borgerlig seger och Folkpartiet under Bertil Ohlin hade stora framgångar. Till sist kunde dock socialdemokraterna sitta kvar med stöd från Sveriges kommunistiska parti. S var skeptisk till en samverkan med socialdemokraterna i fråga om synen på företagsamheten och hur samhällsekonomin skulle organiseras. Han ansåg att Folkpartiet var det enda borgerliga idépartiet medan högern, Bondeförbundet och socialdemokraterna var typiska klasspartier. S beundrade den nye partiledaren Bertil Ohlin, som blev borgerlighetens nye ledare under årtionden då Folkpartiet ryckte fram som det ledande oppositionspartiet. Ohlin å sin sida beundrade S som en liberal kämpe sedan 1911 och hans kamp mot nazismen.

Bondeförbundets val att på nytt regera med SAP 1951–57 var en stor besvikelse för S. Försök till borgerlig samverkan gjordes dock på sina håll, i Skåne i fyrstadskretsen 1964 med Medborgerlig samling. I valet 1968 ökade mittensamverkan och S:s idé om ett borgerligt maktövertagande var nu på väg. Det kom dock att dröja till 1976 då Centern, Folkpartiet och Moderaterna kunde bilda regering. S:s dröm om det stora mittenpartiet vid makten i Sverige hade därmed förverkligats. Den borgerliga vänstern, som S hade stött hela sitt liv, hade stor del i att så skedde.

Under mer än sju årtionden i Hörby tog S som kommunalpolitiker och tidningsman verksam del i det mesta som hände. Sin förankring i bygden visade han också genom en rad insatser på det kulturella området. Han upptäckte och uppmuntrade unga talanger som författaren Christina Nilsson och artisten Carin Swensson (bd 34). Det var också på S:s initiativ som en staty restes över Hörbys stora författare, Victoria Benedictsson (bd 3), i stadsparken 50 år efter hennes tragiska död.

Författare

Kent Zetterberg

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB, LUB, UUB o LSB. Kantat i Hörby samrealskolas arkiv, LLA.

Tryckta arbeten

Kompositioner: Sånger för en röst och piano: Försommar af O Levertin för en röst vid piano. Sthlm: Elkan & Schildknecht, [1900]; Det snöar öfver de döda (D Fallström). Sång vid piano. Sthlm: Lundquist, [1902]. – Piano: Scherzoso (Julhälsning i toner. Utgifven af G Brückner, årg 3, Göteborg 1898).

Tryckta arbeten (egna verk): Solresa genom Europas skönaste nejder. 29 augusti–9 september 1957. Hörby 1957. (Mellersta Skåne). 22 s, ill. [Ej granskad. Särtryck ur: Mellersta Skåne.] – Ur minnet. Med tidning och politik i ett halvsekel. Hörby 1957[–65]. (Mellersta Skåne). 664 s.

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats.

Redaktör: Redaktör och ansvarig utgivare för Hörby-Posten Central-Skåne 1902–10. – Redaktör och ansvarig utgivare för Mellersta Skåne 1911–61. Enligt S:s Ur minnet (s 664) var S ensam skribent av tidningsledare under tiden som redaktör.

Källor och litteratur

Inskrivningsmatr (Dia:1), GH:s arkiv, GLA. Studentmatr (D 1:9), Kansliets arkiv 1666–1930/31 o Betygsbok för fil kand:ex (A 3 G:19), fil fak:s arkiv 1666–1956, LU. Läroverksstyrelsens prot, MA:s arkiv, Musik- o teaterbibl, Musikverket.

G Andersson, Från bondetåget till samlingsregeringen (1955); B Ohlin, Ung man blir politiker (1972); dens, Socialistisk skördetid kom bort (1975); S Tollin, Svensk dagspress 1900–1967 (1967); K Zetterberg, Liberalism i kris (1975); dens, Militärer och politiker: en studie i militär professionalisering, innovationsspridning och internationellt inflytande på de svenska försvarsberedningarna 1911–1914 (1988).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ivar Arthur Säfstrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-11-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35080
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ivar Arthur Säfstrand, urn:sbl:35080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-11-11.