Meriter

Söderhjelm, Alma, f 10 maj 1870 i Viborg, Finland, d 17 mars 1949 i Sthlm, Finska. Föräldrar: kejserliga senatens prokurator Werner Woldemar S o Amanda Olivia Clouberg. Studentex vid Sv lyceum i Viborg 8 juni 89, fil kand vid Alexandersuniv i Helsingfors 9 dec 93, fil mag där 31 maj 94, lär vid Privata sv fruntimmersskolan i Helsingfors ht 94–vt 95, studieresor till Paris 95–97 o 99, fil lic vid Alexandersuniv (från 19 Helsingfors univ) 25 maj 00, disp 28 mars 00, fil dr 30 maj 00, docent i allm hist där 3 april 06, avsked 19 nov 15, ånyo docent där 7 nov 16 (tjänstl ht 08, 10–15, vt 19, vt 21–27), avsked 27 april 27, e o prof i allm hist vid Åbo akad 28 dec 27–11 maj 37. Medarb i sv o finsk press, författare. – Ogift.

Biografi

Historiker, professor, politisk aktivist, kåsör, teater- och filmrecensent, memoar-, roman- och skådespelsförfattare samt poet. Därtill en hängiven vårdare av vänskaps- och sällskapskulten. Titlarna är många för denna kalejdoskopiska människa som också besatt en unik rörlighet mellan genrer och länder, Finland – Sverige – Frankrike.

I Finland framhävs S oftast som ”landets första kvinnliga professor”. Professuren i allmän historia vid den nya Åbo akademi var dock en privat donation av mecenaten Ellen Dahlström 1927, på förslag av dennas systerson, till väninnan S, ett dispensförfarande med vissa förmåner. Lokaltidningen Åbo Underrättelser skapade epitetet ”vår första”. S var redan då känd som författare och medieperson i Sverige, men även som historiker.

S växte upp i det språkligt och kulturellt brokiga Karelen i staden Viborg. Fadern, prokurator i senaten, tillhörde en gren av ätten, som överflyttat från Sverige efter finska kriget 1808–09 (se ovan, s 384). Modern tillhörde en borgarsläkt. Fadern påverkade S genom sin berättarförmåga, som även frodades i det intellektuella hemmet. En stark förebild i syskonkretsen om tre bröder och sju systrar var äldsta brodern Werner S (se ovan, s 384), litteraturhistoriker, filolog och finländsk minister i Stockholm på 1920-talet. Hos S blandades entusiastisk upprymdhet med irrationell verklighetsuppfattning och svårmod. Motsättningar mellan individens roller och samhällets krav präglade genomgående hennes liv, men blev även stoff för en mångsidig och nyskapande litterär produktion. Hon publicerade 23 vetenskapliga arbeten, både översiktsverk, biografier, essäsamlingar och memoarer, fem romaner, en diktsamling, ett skådespel, ett filmmanus samt åtta samlingar av kåserier ur dagstidningar. En nyckel till hennes karaktär ger Min värld (1929–31), återblickar i tre delar vid 50 års ålder, Mina sju magra år (1932) om livet i Stockholm på 1920-talet samt Åbo tur och retur (1938), en tillbakablick på tiden som professor i Åbo 1927–37.

Främst var S dock historiker, huvudintresset var politisk, social och biografisk kultur. Samtidigt verkade hon som skriftställare, samhällsdebattör och kritiker på konstens och kulturens fält, allt med samma starka inlevelse, djuplodande intuition, skarpa analys och språkliga briljans.

Studentexamen vid Lyceum i Viborg kunde avläggas med dispens för kvinnligt kön. Historiestudierna för den mångsidige professorn i allmän historia vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors, J R Danielson-Kalmari, inspirerade henne efter fil kand-examen 1893 att doktorera och söka docentur. Temat, tidningspressen under franska revolutionen, blev avgörande för hennes syn på historien som vetenskap. Åren 1895–99 i arkiv och på bibliotek i Paris, föreläsningarna och bekantskapen med kända forskare såsom historikern Alphonse Aulard, öppnade en värld av intellektualitet, ”andens strävsamhet och lärd möda”. Avhandlingen Le régime de la presse pendant la révolution française, T I, 1900, följdes 1901 av en fortsättning, avsedd som docentspecimen. Hennes studier i franskt och svenskt 1700-tal och mänskoöden byggde på dagböcker och brev som hon också gav ut. Hon blev dokumenthistoriker och historisk biograf. Metoden var källpositivistisk: genom extrakt ur dokument, långa citat, debatter och dialoger skapar hon en stil, karakteriserad som krönikeartad och subjektiv. Berättandet ger dock färg och dramatik åt tidsbilder och människor, miljöer och ting.

I avhandlingen klargjorde S pressens uppkomst och utveckling som politisk maktfaktor och som språkrör för ideologier, opinioner och manifestationer. I centrum står individen i historien, de enskilda journalisterna i kampen mot makten. När det gällde tankevärld, källor och stil, ställde hon den nya positivistiska skolan med Alphonse Aulard mot deterministen Hippolyte Taine. Den induktiva metoden innebar tvivel, sökande och närläsning, parad med kritik, tålamod och ordning. Fenomenens lagbundenhet och naturbestämdhet gav forskaren utgångspunkt för förklaringen, som också kunde vara psykologisk. I stället för att utreda händelseförlopp skulle historikern lyfta fram de inre sammanhangen.

Avhandlingen blev känd och berömdes av bl a Aulard. Som ett standardverk gavs den ut på nytt 1971. I Finland har S ansetts som banbrytare när det gäller allmän, d v s internationell, historia. Hon fortsatte med revolutionstemat i studier över bl a kvinnofrågan, rösträtten och revolutionärer i landsflykt, t ex i essäerna Napoleons syskon (1916) och ännu i Spel och verklighet (1941). Ett verk i stil med modern mentalitetshistoria är Kulturförhållanden under franska revolutionen (1903, utgivet även på finska). Ritualer, symboler, tecken och konversation avslöjar stämningar i salongerna, klubbarna, akademierna, pressens värld, på teatrarna och kaféerna. Heminredning och mode, målarkonst och politiska reformer, skola och bildning, ger även perspektiv på könsroller och inflytande. Stilgreppet, historiskt presens och citat följde mottot: ”historieforskningens hägrande mål är att återuppväcka liv”. För S var den centrala frågan: Hur är människans historiebildande väsensegenskaper relaterade till fysiska lagar och andliga strömningar?

Revolutionstemat inspirerade S. Det historiska skådespelet Vägen till friheten, uppfört på Svenska teatern i Helsingfors 1919, blev en framgång. Publiken kunde referera till såväl världskriget som det blodiga inbördeskriget 1918, under vilket S för egen del inte bara drabbats av personliga förluster utan också tagit tydlig sida genom att låta sitt hem i Helsingfors bli en fristad för ledande vita motståndsmän förföljda av det röda gardet. S:s patriotiska känsla hade dessförinnan under det ryska förtrycket i början av 1900-talet tagit sig uttryck genom underjordisk informationsverksamhet och på 1910-talet hade hon i Stockholm varit kontaktperson för den finska jägarrörelsen, med frigörelse från Ryssland som mål. Upplevelserna från inbördeskriget kom senare att utgöra ett tema i romanen Unga träd (1925). Att ”suga dramatiken ur det vardagliga livet och ge perspektiv ini människosjälen” blev ledstjärnan för författarskapet.

Tjugo år av ständig kamp för erkännande under knappa ekonomiska villkor med depression som följd, präglade S:s självbild. Docenturen efter disputationen 1900 förföll genom att kejsaren enligt rysk praxis inte utnämnde en kvinna. Universitetet och allmänna opinionen protesterade, tillstånd gavs först 1906. S:s självkänsla var knäckt, en vetenskaplig karriär vingklippt. För att överleva ekonomiskt åtog hon sig mödosamma beställningsarbeten. Historikerna över städerna Jakobstad (1907–14) och Brahestad (1911, även på finska), blev kulturhistoriska, krönikeartade verk, delvis utsatta för skarp kritik. Uppskattad av studenterna på båda språken upprätthöll hon docenturen, med långa tjänstledigheter för forskning på stipendier i Paris och Sverige. S meriterade sig för den lediga professuren i allmän historia 1913, men ansökan om dispens för könet blev en segsliten akademisk och politisk fråga där hon förlorade. Diskrimineringen gjorde det meningslöst att stanna kvar i Finland. Hon var 43 år och kände sig överårig. Ämnen som Sverige och den franska revolutionen passade inte in i den nationella finska forskningen. När hon sedan blev kallad till professor i Åbo 1927, hade hon redan länge verkat i Sverige. Självkänslan hade stärkts och kreativiteten blomstrade.

S:s liv gick i två helt olika riktningar, likväl sammanlänkade. Hon befäste rollen som vetenskapskvinna, men blev samtidigt en känd journalist och en offentlig person i en aristokratisk och kulturellt berikande värld.

Sverige blev för S livet igenom ”det levande kungariket”, som hon mindes i tredje delen av Min värld. Redan under en studieresa 1894 hade hon fascinerats av naturen, människorna och umgängesstilen. Svenskarnas glada väsen, öppenheten, artigheten, stod i stark kontrast till den finska slutenheten och tungsinnet. Stockholm, där hon som emigrant funnit ro och kärlek, blev miljön för stämningar, som i romanen Kärlekens väninna (1922), i dikter, essäer och intervjuer. Kärlekstemat odlade hon också i romanerna Den flygande holländaren (1923) och Guldskrinet (1930), den senare även som följetong i Idun. Det bärande temat i författarskapet: människan som typ för ett släkte varelser, formades och blomstrade i Revolutionärer och emigranter (1918), i romanen Elsbets och min hemlighet (1927), och i kåserierna, t ex de sju samlingarna 1931–1947. Genom Det främmande ögat: utfall och infall (1921), med 28 kåserier från Dagens Nyheter och Idun, blev hon en känd expert på svenskt lynne och kynne. Det gällde allt från könsroller, konst och teater till död och fosterländskhet. Sverige och svensk kultur gav nya perspektiv på historien och nya sätt att skriva historia.

Med bakgrund i avhandlingen resulterade forskningarna i verket Sverige och den franska revolutionen (2 bd, 1920–24). Det franska inflytandets betydelse för Norden klarnade. Hon belyste de diplomatiska förbindelserna, det svenska ställningstagandet och Gustav III:s antirevolutionära politik, men också Frankrikes intresse av Sverige som bundsförvant. Frihets- och jämlikhetsrörelser i Sverige i början av 1790-talet hörde till bilden. Med den psykologiska blick, som enligt S var nödvändig för historikern, studerade hon aktörerna och såg de sociala instinkterna och utvecklingsdrifterna i den omvälvande processen, med räckvidd för revolutionsstudier i det övriga Europa.

1700-talet i hela dess politiska, sociala och kulturella vidd var S:s livsrum. Oscar Levertins essäer och stil fascinerade. Axel von Fersen d y (bd 15) var personifikationen av århundradet. Intresset för honom sammanförde 1913 S med familjen Klinckowström på Stafsunds slott. En livslång och djup vänskap uppstod mellan S och friherrinnan Thyra, som hade finländsk bakgrund. Hennes fader Hugo Gyldén (bd 17), astronom och matematiker, hade överflyttat från Helsingfors. Maken, den originelle baronen Axel (bd 21), ”Klinckan”, zoolog, upptäcktsresande, äventyrsberättare m m, var ättling till Axel von Fersens syster Hedvig. Det Fersenska arkivet på Stafsund blev S:s lärda hemvist, Thyra Klinckowström hennes bundsförvant i forskningen, barnen Harald, Thora (Dardel) och Linde (von Rosen) hennes unga vänner. Hon omslöts av ett nätverk av författare, konstnärer, filmskapare, skådespelare och musiker, men också tidningsfolk, journalister och förläggare. Det rika sällskapslivet förtog känslan av främlingskap. Hon förstod att Stockholm var brännpunkten för hela konstnärsvärlden.

Parallellt med vistelserna på Stafsund sågs hon i sällskap av prins Wilhelm. En nära vänskap utvecklades; hon fick en fristad på Stenhammar, och en insikt i det kungligas väsen. Hon upptäckte aristokratin som ett kulturellt och socialt fenomen, vilket erbjöd en tolkningsram för att förstå individens praxis och överblicka strukturer i historien. Denna insikt fördjupade hon i biografierna, främst om Marie Antoinette och Axel von Fersen men även i fråga om Karl XIV Johan, Oscar I och Georg Carl von Döbeln.

Livet i offentligheten, genom bl a Idun, Husmodern, Veckojournalen, Bonniers veckotidning, Bonniers månadstidning, Svensk damtidning och Nya tidningen, gav näring åt kreativiteten. Artiklar i de mest skilda ämnen, det vanskliga ”mångsyssleriet”, var avgörande för utkomsten, stipendierna räckte inte till. Boken Mina sju magra år (1932) handlar om S:s liv i Stockholm. Om den stora och brokiga skaran av vänner och välgörare vittnar festskriften till 75-årsdagen 1945, som upptar 158 namn, förutom prinsarna Wilhelm och Eugen (bd 14), bl a Karl Asplund, Bo Bergman (bd 3), Tor Bonnier, Rolf De Maré, Karl Gerhard (bd 17), Elsa Nyblom (bd 27), Anders de Wahl, Elin Wägner och Hasse Zetterström. Då Svenska teatern i Helsingfors på 1910-talet etablerats som en ”finlandssvensk nationalscen”, hade det kommit flera artister från Sverige. S skrev teaterkritik 1917–20 och blev nära vän med bl a Pauline Brunius (bd 6), Gösta Ekman (bd 13), Lars Hanson (bd 18), Karin Molander (bd 25, s 621) och Tora Teje, men främst med Ragnar Hyltén-Cavallius (bd 19), en obesvarad kärlek.

Framom alla konstnärsvänner stod landsmannen Mauritz Stiller (bd 33), finländsk jude som flytt värnplikten i Ryssland. Stiller blev S:s goda genius, ett ovärderligt stöd i liv, verk och vetenskap. Sista delen av memoarerna Min värld skildrar vänskapen, samarbetet i filmens värld återges i Mina sju magra år. Stiller hade gett S idén till att 1921 börja skriva kåserier som ”det främmande ögat”. Han var mentorn i form, språk, stil, inspiration och uppmuntran. Han ansåg att hennes originalitet tog sig bäst uttryck i kåseriet som blev skolbildande. Stillers tidiga död 1928 var en oerhörd förlust för S.

Genom Stiller öppnades filmens värld. Stiller var gränsmänniska som S själv, okonventionell och egensinnig. Hans intresse för former, ceremoniel, moral och konvention grep henne. Hon följde med Stillers och Victor Sjöströms (bd 32) inspelningar av bl a Selma Lagerlöfs och Strindbergs verk, Herr Arnes penningar och Ett drömspel. S deltog i filmandet av Sången om den eldröda blomman (av Johannes Linnankoski) och Erotikon. Hon skrev synopsis till Gunnar Hedes saga (En herrgårdssägen) 1922. Passionen för tillblivelsen, det visionära skapandet, det metafilmiska (självbespeglande) i bildkompositionen, filmen som rytmisk bildkonst och de moderna motiven, fascinerade.

Idéerna till de främsta och vetenskapligt mest betydelsefulla arbetena föddes på Stafsund. S beskrev slottet och inredningen i lyriska ordalag. Arkivet var en nästan outtömlig källa för revolutionstemat i fransk politik. Ett resultat blev det förnämliga tvåbandsverket Den stora revolutionen (1927–29), rikt på synvinklar och med samtida illustrationer. Bland de unika fynden på Stafsund fanns Axel von Fersens franska ”journal” för åren 1791–1809, ca 20 000 sidor. S översatte, kommenterade och publicerade utdrag i fyra digra volymer 1925–36. De historiskt mest betydelsefulla dokumenten, en samling brev från drottningen Marie Antoinette till von Fersen 1791, hade redan 1877–78 publicerats av Rudolf Klinckowström (bd 21), som förvärvat en del av det Fersenska arkivet från Löfstad i Östergötland. Utgåvan var bristfällig, med censurerade utdrag ur breven, som sades vara förstörda, liksom kopiorna Fersen tagit av sina svar. S analyserade den rika legendbildningen kring breven i Kärlek och politik (1933). På Löfstad studerade hon den andra delen av Fersenarkivet, och upptäckte den felande länken i censuren.

En annan brevsamling, från von Fersen till systern Sophie Piper (bd 15), yppade hans känslor för Marie Antoinette. Den behandlade S i Fersen et Marie Antoinette (1930), där hon också genom snillrik bevisföring visade att breven var äkta. En tredje brevsamling, den politiskt mest intressanta, avslöjade Marie Antoinettes kontakter med ett triumvirat av monarkister, med Antoine Barnave i spetsen, ett försök att i sista stund rädda kungafamiljen. S kunde avslöja chiffret, visa på äktheten, sambandet mellan korrespondenserna och hur de hamnat i Sverige. Hennes detektivmetod tog utgångspunkt i psykologiska sannolikheter som konfronterades med faktiska händelser och en övertygelse som stod nära sanningen. Boken Marie Antoinette et Barnave: correspondence secrète (juillet 1791–janvier 1792), tryckt i Paris 1934, blev hennes internationella genombrott genom recensioner i Frankrike, Tyskland och England. Stefan Zweig kände till arbetet för sin biografi om Marie Antoinette. Den svenska versionen av S:s studie, Marie Antoinettes stora hemlighet, enligt egen utsago hennes bästa bok, kom ut samma år. Den psykologiska analysen av personernas karaktär och tankar, historiskt presens i dramatiseringen, skapade spänning. Det är ingen överdrift att här se filmens påverkan i hennes gestaltning av människan, hon blev en livsregissör i historiens värld.

Förlaget Kra, som beställt boken om Fersen och Marie Antoinette, inbjöd 1928 S till Paris. Det intensiva arbetet och umgänget i de litterära förlagskretsarna blev en lycklig tid. ”Livets största ögonblick” inträffade då hon på inbjudan i maj 1929 höll ett föredrag i Sorbonne och som historiker bekräftade kärleksrelationen mellan Fersen och Marie Antoinette. Genom nya kontakter inbjöds hon 1936 att föreläsa om franska revolutionens inverkan på Sveriges och Finlands historia. Vid grundandet av ett internationellt institut för modern historia, särskilt revolutionshistoria, kallades S till ledamot av Société d’histoire de la révolution. Napoleon och Bonaparterna skildrade hon i Prinsar och prinsessor av Corsika (1935) och Av Bonaparternas ätt (1936).

Professorstiden i Åbo under 1930-talet blev kreativ. Det rofyllda hemmet, undervisningen, studenterna och den ekonomiska tryggheten motverkade ensamheten. Men staden var tråkig i sin lokala trångsynthet. Inom den manliga akademistaten var den lärda kvinnan bara ”Söderhjelmskan” med Fersen. Minnena Åbo tur och retur (1938), blev en vidräkning med akademilivet.

I biografierna över Georg Carl von Döbeln (1937), Carl Johan (1939) och – tillsammans med Carl-Fredrik Palmstierna – Oscar I (1944) ville S ”på psykologisk väg” nyansera bilden av den historiska personen. En människas personlighet och hennes meningssökande sågs nu i en total kontext av mentalitet. Hon fann ett samband mellan utseende och karaktär, manligt och kvinnligt, det kringflackande livet, hemlöshet och trygghet, natur och landskap. I biografin över Döbeln återvände hon till sin ungdoms fosterländskhet. Patriotismen, offerviljan, modet, gav själen styrka, vilket hon visade i Finlands ära, skyldighet och vilja (1940), en historisk bakgrund till den aktuella kampen mot Ryssland. Titeln följde Döbelns valspråk. I ett radioföredrag 1943 analyserade hon freden och krigets mekanismer. Det sista historiska arbetet, Gustaf III:s syskon (1945), med undertiteln Några spadtag i tidens lösa sand, blev även en allegori över livets och vetenskapens vanskliga värld. Den lössläppta tungan hette den sista kåserisamlingen (1947).

Under kriget blev S:s hem i Stockholm, dit hon återvänt 1937, ett centrum för Finlandshjälp och flyktingar. Med stöd av vännerna kunde hon tillbringa de sista åren på Saltsjöbadens badhotell. ”Bohem, professor, patriot och kvinna – medmänniska och hjälp och tröstarinna”, lydde Bo Bergmans karakteristik av hennes starka personlighet. I minnesrunan i Dagens Nyheter såg Karl Gerhard henne som ”en sällsam korsning av gammal lappgumma och prinsessan i ’Det var en gång’”.

Författare

 Bo Lönnqvist

Arkivuppgifter

S:s arkiv (113 vol: dagböcker o annan biografica, stor brevsaml, fotografier samt ms till dikter (även opubl), föredrag, art:ar, kåserier o skådespel) i Åbo akademis bibl. Handl:ar efter S även i KB (1 vol: ms). – Brev från S i GUB (fr a i Kvinnsam, bl a många till Ada Nilsson), KB, LUB, RA (bl a till Ally Nilsson o många till Ingvar Andersson), UUB (till bl a Sigrid Calamnius-Malmberg o N Söderblom) samt i Åbo akademi (stort antal till bl a Otto Andersson, B Appelberg, Anna Bäckström o Tyra Linder).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Le régime de la presse pendant la Révolution française. Helsingfors 1900–01. (Imprimerie Hufvudstadsbladet). T 1–2. [Ny tryckning 1971: Genève: Slatkin reprints, T 1–2.] T 1. [Akad avh Helsingfors universitet.] 1900. [1], viii, 286 s. T 2. [Omslag:] Paris: H Welter, 1901. [1], iii, 216 s. – Föreningen De blindas vänner i Finland 1887–1903. [Verso:] Redogörelse, utarbetad på uppdrag af Föreningen De blindas vänner af A S. Helsingfors 1903. (Lilius & Hertzberg). 47, [1] s, [2] pl-bl, ill. – Kulturförhållanden under franska revolutionen. Helsingfors: Hagelstam, 1903. 2 vol. ([2], 163 s, [8] pl-bl; 150, [2] s, [4] pl-bl). [Översättning till finska: Ranskan vallankumouksen sivistyselämästä (Helsinki: Otava, 1903).] – Jakobstads historia. Helsingfors: [1–2:] Edlundska bokhandeln, distribution; Akademiska bokhandeln, 1907–14. ([1–2:] Lilius & Hertzberg; J Simelii arvingars boktr). D 1–3. [2. uppl 1974: {Jakobstad: Jakobstads stad}.] D 1, [Pedersöre historia intill Jakobstads grundläggning. Kampens tid 1653–1721.] 1907. 508, [1] s, [1] vikt karta i färg, ill. D 2, [Daningens tid 1721–1808.] 1909. 438, [2] s, [4] vikta kartor i färg, [2] vikta pl-bl, ill. D 3, [Utvecklingens tid 1808–1913.] 1914. [3], v, 546 s, [6] vikta kartor i färg, ill, tab, fotogr. – Brahestad 1649–1899. Helsingfors: Akademiska bokhandeln, 1911. vii, 316 s, ill, [14] vikta kartor, 4 kartbilagor (15, 12, 3, 4 s). [Översättning till finska: Raahen kaupunki 1649–1899 (Helsinki: Akateeminen kirjakauppa, 1911).] – Historiska essayer. Borgå; Helsingfors: Holger Schildt, 1916–18. (Simelii arvingars boktr). I–II. I, Napoleons syskon. 1916. 261, [3] s, [8] pl-bl, ill. [2. uppl: Sthlm: Bonnier, 1917, (Helsingfors: Simelii arvingars boktr).] II, Revolutionärer och emigranter. 1918. 337 s. [Även svensk delupplaga: Sthlm: Bonnier, 1918.] – Vägen till friheten. Historiskt skådespel i fyra akter. Helsingfors: Holger Schildt, 1919. 183 s. [Även svensk delupplaga: Sthlm: Bonnier, 1919.] – Sverige och den franska revolutionen. Bidrag till kännedom om Sveriges och Frankrikes inbördes förhållande i slutet av 1700-talet. Helsingfors: Söderström & C:o, 1920–24. I–II. [Även svensk delupplaga: Sthlm: Bonnier, 1920–24.] I, Gustav III:s tid. 1920. [7], 309, [1] s. II, Förmyndarregeringens tid 1792–1796. 349, [2] s. – Tjugu små dikter. Helsingfors: Söderström & C:o, 1920. 48 s. [Även svensk delupplaga: Sthlm: Bonnier, 1920.] – Det främmande ögat. Utfall och infall. Helsingfors: Söderström & C:o, 1921. 133, [2] s. [Även svensk delupplaga: Sthlm: Bonnier, 1921.] – Kärlekens väninna. [Roman.] Helsingfors: Söderström & C:o, 1922. 331 s. [Även svensk delupplaga: Sthlm: Bonnier, 1922. 2. uppl 1923.] – Den flygande holländaren. En episod. [Roman.] Sthlm: Bonnier, 1923. 282, [2] s. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Söderström, 1923. 2.–5. uppl 1923.] – Den franska revolutionen. En översikt. Sthlm: Natur och kultur, 1924. 224 s, ill. (Natur och kultur, 32). [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Söderström & C:o, 1924, (Natur och kultur, 35). 2. uppl 1930: 206 s, ill. (2. uppl saknar finländsk distribution.)] – Unga träd. Roman. Sthlm: Bonnier, 1925. 305, [2] s. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Holger Schildt, 1925. Annan utgåva: Sthlm: Idun, 1925, 310 s, (Iduns romanbibliotek, 77). Denna utgåva publicerades som bilagor till nr 6–28 av Idun, årg 38, 1925.] – Elsbets och min hemlighet. [Roman.] Sthlm: Bonnier, 1927. (Helsingfors: Tilgmann). 266, [1] s. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Holger Schildt, 1927.] – Den stora revolutionen. Sthlm: Natur och kultur, 1927–29. (Helsingfors: Mercators tr). I–II. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Söderström & C:o, 1927–29.] I, Monarkiens tid. 1927. [7], 336 s, ill. II, Republikens tid. 1929. 317 s, ill. – Min värld. Sthlm: Bonnier, 1929–31. D 1–3. (384, [1] s, [10] faks-bl + 505, [2] s, [6] faks-bl (vikta) + 594, [1] s, [8] faks-bl (varav 5 vikta)). [D 1: 2. uppl 1929.] – Fersen et Marie-Antoinette. [Omslag:] Journal intime et correspondance du comte Axel de Fersen. Paris: Éditions Kra, 1930. 390, [3] s, [1] pl-bl, xiii pl-s, ill. – Guldskrinet. Roman. Sthlm: Holger Schildt, 1930. 247 s. [Annan utgåva: Sthlm: Idun, 1930, 223 s, (Iduns romanbibliotek, 92). Denna utgåva publicerades som bilagor till nr 31–51 av Idun, årg 43, 1930.] – Orätt, men ingen synd. Vardagskåserier. Sthlm: Bonnier, 1931. 210 s. – Mina sju magra år. Sthlm: Bonnier, 1932. [4], 209, [2] s, [49] pl-s, ill. – Fem bröd och två fiskar. Vardagskåserier. Sthlm: Bonnier, 1933. 186, [1] s. – Kärlek och politik. Sthlm: Holger Schildt, 1933. 210 s. – Marie Antoinettes stora hemlighet. Sthlm: Holger Schildt, 1934. 249, [2] s. – Prinsar och prinsessor av Corsika. Sthlm: Holger Schildt, 1935. (Helsingfors: Centraltryckeriet). 254, [1] s. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Holger Schildt, 1935.] – Av Bonaparternas ätt. Sthlm: Holger Schildt, 1936. (Helsingfors: Centraltryckeriet). 371, [1] s. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Holger Schildt, 1936.] – En bok om konsten att köpa. Sthlm: Stockholms stads hantverksförening, 1937. [24] s, ill. [Företalet undertecknat: G Näsström, K Asplund och A S.] – Georg Carl von Döbeln. Sthlm: Holger Schildt, 1937. 341, [2] s, [31] pl-s, ill. [Även finländsk delupplaga: Helsingfors: Holger Schildt, 1937. 2. uppl 1937.] – Åbo tur och retur. Sthlm: Bonnier, 1938. 495, [1] s, [1] pl-bl, [1] vikt bl, ill. – Carl Johan. Ett karaktärsporträtt. Sthlm: Bonnier, 1939. 437, [2] s, [49] pl-s, ill. – Råd till fruar och fröknar. Sthlm: Bonnier, 1939. 232 s. [Kåserier. 3.–4. tusendet s å.] – Fem droppar i aftongroggen. Presentbok till herrarna i kräftsäsongen. Sthlm: Bonnier, 1940. 188 s. [Kåserier. 3.–4. tusendet s å.] – Finlands ära, skyldighet och vilja. Sthlm: Bonnier, 1940. 274, [1] s. – Korta komplimanger. Sthlm: Bonnier, 1941. 162 s. [Kåserier.] – Spel och verklighet. Historiska essäer. Sthlm: Bonnier, 1941. 261, [2] s, [23] pl-bl, [2] faks-bl, ill. – Hur står det till? Sthlm: Bonnier, 1943. 172, [4] s. [Kåserier.] – Oscar I. Sthlm: Bonnier, 1944. 469 s, [68] pl-bl (varav 1 vikt), 2 faks-bl (vikta) i pärmficka, ill. [Tillsammans med C-F Palmstierna. Översatt till danska: Oscar I (København 1947).] – Gustaf III:s syskon. Några spadtag i tidens lösa sand. Sthlm: Bonnier, 1945. 207, [2] s, ill. – Den lössläppta tungan. Kåserier. Sthlm: Bonnier, 1947. 203, [2] s. [2.–3. tusendet s å.]

Tryckta arbeten (bidrag): För en förteckning över S:s artiklar och recensioner se M Engman, Alma Söderhjelms bibliografi (2013), s 54–112.

Utgivit: Axel von Fersens dagbok. Utgiven av A S. Sthlm: Bonnier, 1925–36. D 1–4. (447, [2] + 536, [1] + 425, [2] + 590, [1] s, ill). – Marie-Antoinette et Barnave. Correspondance secrète. (Juillet 1791–Janvier 1792). Première édition complète, établie d’après les originaux par A S. Paris: Colin, 1934. ix, 257, [2] s. (Les classiques de la Révolution française).

Översatt: M J P Roland de la Platière, Mme Rolands bref i urval. Öfversatta af A S. Helsingfors: Helios, 1905. xxix, [1], 162, [1], 230 s, [3] pl-bl, ill.

Källor och litteratur

T Carpelan o L O Th Tudeer, Helsingfors universitet: lärare och tjänstemän från år 1828, 2 (1925); Elgenstierna; M Engman, Det främmande ögat: Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996); dens, Söderhjelm, Alma (Biografiskt lexikon för Finland, 4, 2011); dens, Alma Söderhjelms bibliografi (2013); A von Fersen, Le comte de Fersen et la cour de France, ed R M Klinckowström, 1–2 (1877–78); Festskrift till Alma Söderhjelm (1945); B Lönnqvist, Alma Söderhjelm: ett litteraturantropologiskt porträtt (2013) o där anf källor o litt. – Nekr:er av K Gerhard o N Forssell i DN 18 mars 1949.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Alma Söderhjelm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35211, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lönnqvist

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35211
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Alma Söderhjelm, urn:sbl:35211, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lönnqvist