Meriter

1 Södersten, Axel Daniel, f 10 maj 1879 i Karlskoga, d 10 sept 1944 i Sthlm, Kat. Föräldrar: handlanden Sven S o Maria Dorothea Ersson. Genomgick utbildn i bokföring, lär vid Karlskoga praktiska lärov, dirigent i Värmlands kristliga sångarförb 01– 36, elev vid Musikkonservatoriets i Sthlm sång- o musiklär:avd ht 03, kyrkosångar- o musiklär:ex där vt 06, elev hos Johan Lindegren (bd 23) 04–07, organist o körledare i Lutherska missionshuset på Södermalm (från 17 Andreaskyrkan), Sthlm, 06–44, musiklär vid Sv missionsförb:s (SMF) missionsskola 08–44, led av dess sångbokskomm 14, dirigent för dess predikantkör 17–43, för Västergötlands kristliga sångarförb 26–31, sekr o kassör i SMF:s organist- o körledarfören 26–29, grundare av o 1:e förbundsdirigent för SMF:s sångarförbund 27–44, bedrev även privat undervisn.

G 22 dec 1918 i Karlskoga (vb Ö Fågelvik, Värml) m småskolelärarinnan Adelaide Nilsson, f 9 okt 1894 i Ö Fågelvik, d 8 feb 1973 i Uppsala, Helga tref, dotter till kyrkoherden Nils Gustaf N o Emma Sofia Thêrése Piltz.

Biografi

Axel S föddes i Karlskoga som det yngsta av sju barn i en familj med djupt engagemang i ortens missionsförsamling där fadern var ordförande. S växte alltså upp i en miljö starkt präglad av tidens väckelserörelse, men också av kärlek till musiken. Han visade tidigt egen musikalisk talang, men drömmen om att bli konsertpianist omöjliggjordes då vänsterhandens fingrar slets av vid en arbetsolycka. S började istället arbeta som lärare i bokföring vid det frikyrkligt präglade Karlskoga praktiska läroverk, där även andra medlemmar av familjen var engagerade. Med idog träning lyckades han med tiden lära sig att spela piano och orgel och blev 1900 organist och även körledare i missionsförsamlingen. S hade då redan börjat komponera egen musik; sången Gud är din fader, med text av Natanael Beskow (bd 4), tillkom då han endast var 16 år gammal. Den kom att ingå i ett flertal sångböcker, bl a Sånger och psalmer (nr 622).

Uppmuntrad av familjen sökte sig S så småningom till Musikkonservatoriet i Stockholm, där han med sina 23 år var betydligt äldre än sina senare berömda klasskamrater Oskar Lindberg (bd 23), Gustaf Nordqvist (bd 27) och David Åhlén. Han studerade också under fyra år kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren som ansåg att S borde bli operatonsättare. S hade dock, i enlighet med sin fromhetstradition, lovat sin mor på hennes dödsbädd att aldrig ens gå på opera; den vägen var alltså utesluten. Han tillträdde istället 1906 en tjänst som körledare och organist i Lutherska missionshuset, sedermera Andreaskyrkan, på Södermalm. Andreaskyrkan hade en central roll i Svenska missionsförbundet (SMF) eftersom predikantutbildningen sedan 1901 och fram till inrättandet av Missionsskolan på Lidingö 1908 var kopplad dit. Likaså höll förbundet sin årliga generalkonferens i kyrkan till 1913 då den förlades till den större Immanuelskyrkan på Tulegatan i Vasastan.

Utöver att leda sångkören, som framträdde varje vecka i gudstjänsten, ingick även orgelspel i S:s tjänst. Däremot inte musikföreningen, vilket speglar hur uppdelningen vanligtvis såg ut i dåtidens frikyrkor – medan sångkör och orgelspel hanterade en repertoar som stod närmare den i Svenska kyrkan och i de borgerliga salongerna, huvudsakligen med tyska influenser, bestod musikföreningens repertoar mestadels av enstämmig väckelsesång med rötter eller förebild i den anglosaxiska repertoaren. S intog snabbt flera centrala poster inom samfundets musikliv.

1908 anställdes S som musiklärare vid den nybyggda Missionsskolan på Lidingö där han också tog över ledningen för dess manskör. Kören utgjorde även rekryteringsbas för SMF:s predikantkör som under olika namn fungerade från 1908 och ett sekel framåt; 1917 övertog S ledningen även för den. Manskörerna, inte minst predikantkören, var en källa till glädje och inspiration för S i hans komponerande och 1932 utkom Sånger för manskör med 50 stycken tonsatta eller arrangerade av honom. S svarade även för texten till flera av dem. Bland de mer framstående och mest framförda styckena märks Davids psalm 92, Tempelklockan och Frid, verklig frid. Flera av S:s manskörssånger finns även i sättning för blandad kör.

Som organist komponerade S småstycken som Dubbelfuga opus 8 nr 2 och Högtidsmarsch liksom det enda utgivna, Sorgemarsch (1917), till begravningen av SMF:s grundare P P Waldenström – med den position S fått i förbundets musikliv var det självklart att han skulle spela vid ceremonin. En opublicerad Sonat för orgel, opus 11, ”återupptäcktes” av tonsättaren Roland Forsberg på 2000-talet. S försökte höja nivån på orgelspelet i samfundet; bl a tog han 1913 initiativ till en ”orgelnistskola” på Lidingö för fortbildning av församlingsmusiker vilken dock snart fick läggas ner då anslaget från samfundet upphörde. Som klaverspelare och även som violinist (med violinen på höger arm) kunde S trots sitt handikapp musicera med god teknik vilket också hans två pianosonater (opus 3 och 6), sonat för violin och piano (opus 7) samt en stråkkvartett (opus 5) gav prov på.

Som dirigent för blandade körer blev S tidigt engagerad av olika sångarförbund inom missionsförbundet såsom Värmlands och Västergötlands kristliga sångarförbund. Han hade rykte om sig att vara en yvig och entusiasmerande dirigent, en eldig konstnärssjäl. Hans sätt att ge sig hän i musiken var så intensivt att det ”nästan ville ta kraften ur den icke alltför starka kroppen” medan det alldeles ”elektriserade” sångarna, skrev en minnestecknare som ansåg S inte stå Hugo Alfvén (bd 1) efter med sin förmåga att närmast tvinga en kör att överträffa sig själv (Bergman).

Under en resa med det värmländska sångarförbundet mötte S prästdottern Adelaide Nilsson från Östra Ämtervik som blev föremål för ett resolut frieri och 1918 stod bröllopet. 1927 bildades Svenska missionsförbundets sångarförbund där S blev förste förbundsdirigent. Året därpå grundade man också inom detta en tidskrift, Sångarbladet, som försåg körerna med både musikalisk vägledning och diskussionsforum samt med repertoar i form av musikbilagor. Även där var S involverad och bland notbilagorna fanns regelbundet musik från hans penna. Det nummer av Sångarbladet som utkom närmast efter S:s död innehöll, som en hyllning, uteslutande musik av honom.

Önskan om höjd standard på körsången inom samfundet ledde till den av S tillsammans med J Olof Lindberg utgivna antologin Blandade kören (1921) med repertoar ordnad efter kyrkoåret och till övriga kyrkliga fester eller dylikt. Tyngdpunkten i boken ligger på tysk repertoar men S själv finns representerad med 27 egna kompositioner, även nykompositioner till kända sångtexter som Ande full av nåde och O, store Gud. Samma år gav S och Lindberg även ut Körkompositioner endast innehållande musik av dem själva. Samlingens huvudstycke är S:s Kantat (nr 3) opus 14 som finns återgiven i sin helhet. Verket komponerades till firandet av SMF:s 40-årsjubileum i Immanuelskyrkan 1918. Sättningen är soli av baryton och sopran, manskvartett, blandad solokvartett, blandad kör, orgel och piano. Samlingen innehåller hymnen Korsmärket (med text av Anna Preinitz) som sedan intog rollen som ”sångarförbundens marseljäs”.

En tidig höjdpunkt i Sångarförbundets historia som riksorganisation – och inte minst i S:s egen karriär som musiker – var firandet av SMF:s 50-årsjubileum 1928. Högtiden inleddes med festakt i Immanuelskyrkan, uppvaktning av Gustav V på borggården till dennes 70-årsdag med sång av en samlad kör under maestro S, samt avslutades med en högtid på den för dagen hyrda Stockholms stadion där 2 300 sångare sjöng under S:s ledning för de 20 000 åhörarna. Tio år senare var det hela 3 200 sångare som uppvaktade kung Gustav, men även denna gång avslutades festen med sång på Stadion.

1930 fick S med sin kör från Andreaskyrkan representera samfundet vid en ekumenisk högtid på Björkö där Ansgarskapellet skulle invigas. Medverkade gjorde även ärkebiskop Nathan Söderblom (se ovan) jämte biskoparna Olof Bergqvist (bd 3) och Ernst Lönegren (bd 24) samt en musikkår ur Frälsningsarmén under ledning av Evald Malmström. Bland de framförda sångerna under festligheten hade S frimodigt medfört ett antal verk ur egen penna, nämligen kompositionerna Korsmärket och Svensk jag är, liksom arrangemanget av I himmelen, i himmelen. Då SMF skulle ta fram sin andra enhetliga sångbok fick S i uppdrag att skriva nya melodier till nya texter, men även till älskade sånger som O, store Gud och Vem som helst kan bli frälst. S var kvalitetsmedveten och strävade efter en mer ”kyrklig” stil i frikyrkans musik som dock inte togs emot väl överallt och i senare upplagor av sångboken fick Vem som helst kan bli frälst tillbaka sin originalmelodi efter omfattande klagomål från församlingarna. När sångboken var klar 1920 innehöll den hela 25 melodier komponerade av S.

Då samfundets centrum flyttats från Andreaskyrkan till Immanuelskyrkan var det naturligt att försöka få S att följa med då tjänsten som organist blev ledig 1931. Som den verkligt store musikaliske ledaren inom förbundet var han efterfrågad i alla möjliga sammanhang och det sågs närmast som självklart att han skulle flytta över till SMF:s ”domkyrka”. Men S hade förhållandevis tidigt börjat få hjärtproblem och sonen Gunno (S 2) hade flera gånger fått rycka in i hans ställe. Efter mycken tvekan tackade S till sist nej. Livligheten och impulsiviteten behöll han dock till slutet. Ännu vid sitt sista besök vid en körövning talade han, trots att han var svag och märkt av sjukdom, ”eldande och inspirerande om det stora i att få sjunga Guds lov” (Bergman).

När S:s pensionering närmade sig planerades en större avskedskonsert. Denna fick dock omgestaltas till minneskonsert då en lunginflammation i kombination med hjärtbesvären kostade honom livet bara veckor innan. På konserten medverkade sonen med studiekamrater, bland dem Sven-Erik Bäck. Sjöng gjorde den av S ofta anlitade Kerstin Lindberg-Torlind. Begravningen blev en ”anslående sorgehögtid” – hans egen Sorgmarsch spelades och ett stort antal människor följde honom till graven. SMF:s sångarförbund reste senare en stor minnessten på Karlskoga kyrkogård.

S:s verksförteckning är dessvärre svår att överblicka. Som den konstnärssjäl han var försummade han systematiken; flera verk har förlänats samma opusnummer och andra nummer lämnats vakanta. Ibland har sådant som nedtecknats som olika verk (t ex Påskkantat opus 9 och Påsk opus 10) visat sig vara i princip identiska stycken.

Författare

Leander Franke

Arkivuppgifter

S:s efterlämnade handl:ar (biografica, klipp o stor mängd noter) i Gunno o Axel Söderstens arkiv, RA.

Tryckta arbeten

Kompositioner: För en verkförteckning se L Franke, Skönt från själ till själ det ljöd, 2020, s 99–102.
Förteckningen finns även publicerad i: Levande musikarv (levandemusikarv.se/tonsattare/sodersten_-
axel/, 2023-03-16).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Södersten, Symfoniska variationer (opubl uppsats, kopia hos förf ).

A Bergman, Axel Södersten död (Svenska morgonbladet 11 sept 1944); H Bernskiöld, Sjung, av
hjärtat sjung: församlingssång och musikliv i Svenska missionsförbundet fram till 1950-talet (1986); L
Franke, Skönt från själ till själ det ljöd: Svenska missionsförbundets musikaliska historia berättad genom
Gunno och Axel Söderstens gärningar (2020); Jordfästningar (SvD 18 sept 1944); Levande musikarv
(levandemusikarv.se, 12 jan 2023); M Södersten-Johansson, Guds underbara vägar (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Daniel Södersten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35266, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leander Franke

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35266
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Daniel Södersten, urn:sbl:35266, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leander Franke