Carl Adolph Agardh

Född:1785-01-23 – Båstads församling, Kristianstads län
Död:1859-01-28 – Karlstads domkyrkoförsamling, Värmlands län

Riksdagsledamot, Biskop, Botanist


Band 01 (1918), sida 250.

Meriter

1. Carl Adolph Agardh, f. 23 jan. 1785 i Båstad, d 28 jan. 1859 i Karlstad. Föräldrar: handlanden Georg Mikaelsson Agardh och Agneta Kristina Ollman. Student i Lund 5 okt. 1799; disp. 31 okt. 1801 (Quaestio physiol. quae et qualis est musculorum vis formam ossium mutandi, pres. J. Sönnerberg); filol. kand. 16 dec. 1803; fil. kand. 18 maj 1805; disp. 29 maj s. å. (Observa-tiones in methodum Tournefortianam a Cl. Guiart fil. reformatam, pres. A. J. Retzius); fil. magister 22 juni 1805; företog studieresor genom Danmark, norra Tyskland och Polen till Berlin 1809, till Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och Italien 1821, 1827 och 1833. Docent i matematik 6 febr. 1807, e. o. botanices demonstrator 25 aug. 1810, ekonomie adjunkt 24 jan. 1811, allt vid Lunds universitet; uppförd å tredje förslagsrummet till professuren i matematik därstädes 7 jan. 1812; professor i botanik och praktisk ekonomi i Lund 9 sept. s. å.; prästvigd 6 mars 1816; erhöll s. d. Sankt Peders klosters och Nöbbelövs pastorat som prebende; prost över egna församlingar 7 juni s. å.; ledamot av riksdagens prästestånd såsom ombud för Lunds stift 1817–18, 1823 och 1834–35 samt såsom biskop 1840–41, 1844–45 och 1847–48; revisor i stats-, banko- och riksgäldsverken 1817 och 1843 och i Malmö diskont 1824; rektor för Lunds universitet 1819—20; ledamot i kommittén för granskning av rikets allmänna undervisningsverk 21 dec. 1825–20 dec. 1828; direktör vid riksens ständers lånekontor i Malmö 1829; uppförd på andra förslagsrummet till biskop i Kalmar 7 okt. 1829; biskop i Karlstad 21 mars 1835. LVVS 1816 ;LVA 1817; ledamot av patriotiska sällskapet 1818; LNO 1824; LVS 1828; en av de 18 i Sv. akad. 1831; hedersledamot av Värmlands hushållningssällskap 1834; ordensbiskop och KNO 1837; teol. doktor 14 juni 1845; var dessutom ledamot av ett flertal in- och utländska samfund.

Gift 2 okt. 1812 med Margareta Charlotta Lindschough, f. 16 juni 1796, d 11 nov. 1868, dotter till handlanden i Lund Jakob Lindschough.

Biografi

Redan, i barndomen väcktes A: s intresse för botanikens studium. I den bekante Linnélärjungen prosten Osbeck i Hasslöv, ej långt från Båstad, hade han en utmärkt ledare. Hans mångsidiga begåvning gjorde emellertid, att han efter promotionen 1805 tvekade, åt vilket studium han skulle ägna sig vid eventuellt fortsatt akademisk verksamhet. Ekonomiska skäl drogo honom till läroverken. Professor Jonas Brag[1] lyckades emellertid fästa honom vid akademin såsom docent i matematik. Av avgörande betydelse för hans framtid blev också hans anställning som informator hos den då i Lund bosatte Lars von Engeström. Då denne efter statsvälvningen blev utrikes statsminister, följde A. med till Stockholm, varest han umgicks i vetenskapliga och litterära kretsar. Beröringen med professor Olof Swartz inriktade honom definitivt på hans ursprungliga älsklingsämne, botaniken. Engeström, nu också vorden Lunds universitets kansler, förmådde snart förskaffa sin sons informator ordinarie beställning vid Lundaakademin, vars mest bemärkte man vid sidan av Tegnér han snart nog blev. Med Tegnér stod han i livlig förbindelse såsom en av »Härbärgets» stödjepelare. Ursprungligen hade A: s sympatier icke gått i denna riktning. Promotionskamrat med Askelöf, hade han tillsammans med denne och Hammarsköld stiftat sällskapet Pro joco och startat Polyfem. Redan 1810 efter en utrikes resa med Engeströms familj ansågs han mindre renlärig och hamnade, som sagt, i Härbärget, ehuru den schellingska naturfilosofin aldrig upphörde att öva inflytande på honom. A. var en lysande akademisk lärare. Häpnadsväckande är i främsta rummet hans snilles universalitet; hans produktion omfattar, utom matematik och botanik, ekonomi och teologi, varjämte han i samband med sin offentliga verksamhet framträdde som en politisk och pedagogisk tänkare av rang. Som föreläsare fängslade han icke blott genom hänförelse för ämnet utan också genom den formella klarheten och sitt vackra talorgan. Som stilist var han framstående, och som debattör visste han att göra sig gällande. A. liksom Härbärgets män i övrigt kan icke frikännas från kotteripolitik i universitetsangelägenheter. I den beryktade domproststriden i Lund 1830 tog han livlig del och stod emot det Wieselgren-Thomanderska partiet.

Den linnéanska botaniken hade företrädesvis varit inriktad på studiet av de högre växterna, fanerogamerna, medan däremot de lägre, de s. k. kryptogamerna, som samtliga i sexualsystemet sammanfattades i den tjugufjärde klassen, Cryptogamia, icke blivit föremål för samma reformatoriska behandling. Deras studium kunde ju också först på allvar tagas upp, sedan mikroskopet kommit i mera allmänt vetenskapligt bruk bland botanisterna. 1800-talets första år blevo grundläggande för kryptogamernas systematik, och därvid voro många svenskar banbrytare. E. Acharius och E. Fries lade den vetenskapliga grunden till lavarnas och svamparnas systematik och O. Swartz vidgade i hög grad vår kännedom om ormbunkarna och mossorna. Det vetenskapliga algsystemets grundare blev A. I hans år 1817 utgivna arbete »Synopsis Algarum Scandinavise» finnes på de inledande sidorna första utkastet till den speciella algologins reformering i form av en kort systematisk översikt över alla dittills kända alger. Flera av de grupper, A. där uppställde och i korta drag säkert karaktäriserade, bibehållas ännu i dag, så t. ex. »Fucoidese», brunalgerna, och »Floridese», rödalgerna. A. begynte därpå ett arbete av större omfång, nämligen en översiktlig framställning av alla dittills kända algarter, »Species Algarum». Utgivningen började 1820, förra hälften av andra delen utkom 1828; därmed avstannade tyvärr arbetet, som aldrig blev fullbordat. Under uppehållet mellan de båda delarna utgav A. ett annat algologiskt verk, »Systema Algarum», innefattande kortfattade diagnoser på alla dittills kända algarter (omkring 1,000, fördelade på 101 släkten). »Genom sin nätta och koncisa form, ämnets lättfattliga, anordning och de korta men tydliga diagnosernas skärpa kan det med skäl anses epokgörande i den speciella algologiens utvecklingshistoria» (Areschoug). Otvivelaktigt kunde A. i mycket bygga på sina föregångares, särskilt engelska algologers arbeten, men han är dock den, som givit den systematiska framställningen av de kända algformerna en enhetlig, vetenskaplig form; därför räknas han också som den vetenskapliga algologins grundläggare. Jämte dessa huvudarbeten har A. författat talrika disputationer och smärre uppsatser med algologiskt innehåll. Även ett sammanfattande arbete över de mikroskopiska kiselalgerna, »Conspectus criticus Diatomacearum», föreligger av hans hand. A. har även gjort sig bemärkt som allmän systematiker, i det hans indelning av hela växtriket i fyra grupper: Acotyledonese, Pseudocotyledonese, Cryptocotyledonese och Phanerocotyledonese, är att beteckna som det första svenska försöket efter Linné att bilda ett hela växtriket omfattande »naturligt system». Särskilt anmärkningsvärt och framsynt är detta A: s system därför, att det resolut förkastar den växtrikets tudelning i fanerogamer och kryptogamer, som alltsedan Linnés dagar varit förhärskande och ännu på sina håll segt fasthålles, låt vara endast på grund av vana eller av mera konventionella skäl. Slutligen har A. även haft betydelse som botanisk läroboksförfattare. Hans »Lärobok i botanik», omfattande två delar, »Organografi» och »Växt-biologie», innehåller det förnämsta av vad man då kände om växternas anatomi och fysiologi och spelade en stor roll i en tid, då, man ännu på många håll höll före, att botanikens enda innehåll vore växternas benämning, medan den s. k. allmänna botaniken ännu fullständigt låg i sin linda. Ä:s lärobok har också utgått både i danska och tyska upplagor. Efter förflyttandet till biskopsstolen i Karlstad var det praktiskt taget slut med A:s botaniska författarskap; endast några smärre uppsatser i Botaniska notiser vittna om att han ej alldeles glömt »scientia amabilis».

Vid sidan av A: s botaniska intresse trädde hans nationalekonomiska. I den botaniska professuren ingick även ämnet praktisk ekonomi, och A. författade redan tidigt häri flera mindre avhandlingar. Till den egentliga nationalekonomin fördes han först genom sin offentliga verksamhet. 1817 insatt i den stats-och bankorevision, som hade att granska diskonternas förvaltning, tog han vid riksdagen s. å. som ledamot av bankoutskottet en livlig del i de viktiga överläggningar, som avsågo att bringa reda i landets penningförhållanden. Vid den följande riksdagen (1823) framträdde han särskilt i frågan om krono- och allmänningsskogarnas överlåtande åt de enskilda, ett förslag, vars landsskadliga följder han fruktade och vilket han därför såväl i press som i riksdag ivrigt bekämpade utan att dock lyckas vinna gehör för sin mening. A: s första vetenskapliga arbete på området var den »Granskning af statsekonomiens grundläror», som han 1829 utgav i form av akademiska disputationer; kort därpå följde uppsatsen »Om absolut och subjectif rikedom» i tidskriften Svea och en svensk översättning av M. Björnstjernas arbete över den engelska statsskulden, med ett företal, vari A. söker hävda statsskuldens ej blott rättsenlighet utan även nytta: »en statsskuld, som är förenad med ett förståndigt fondsystem, framkallar — såsom Englands exempel intygar — en stor industriell rörelse, nedtvingar räntan, skapar enskild och allmän kredit och befordrar nationalvälmågan i alla riktningar». A: s åsikter, som först senare trängt igenom till erkännande, föreföllo samtiden i mycket paradoxa, och arbetet blev i Svenska literaturföreningens tidning utsatt för en hård kritik av ingen mindre än Hans Järta.

Även i det praktiska arbetade A. för nya ekonomiska idéers förverkligande. Så trädde han i spetsen för stiftandet av Lunds sparbank, deltog i bildandet av ett särskilt brandstodsbolag för de skånska städerna, nedkastade planen till skånska hypoteksföreningen och deltog i utarbetandet av dess stadgar. Samma intressen följde honom också till biskopsstolen, varom bl. a. hans verksamhet för Värmlands privatbank och Värmlands hypoteksförening vittnar.

Likaså följde honom de ekonomiska intressena i hans senare politiska verksamhet. I banko- och ekonomiutskotten nedlade han som förut ett nitiskt arbete, stundom i framträdande opposition mot de härskande åsikterna. Vid 1834 års riksdag uttalade han sålunda stora betänkligheter mot det sätt, varpå den tidigare beslutade myntrealisationen genomfördes, liksom han tio år senare gav en mörk skildring av det tillstånd, som blivit en följd av de härutinnan vidtagna åtgärderna. Mot 1844 års beslut i avseende på bankväsendet reserverade han sig likaledes i ett stort anförande i prästeståndet.

I bägge de större politiska frågor, som vid denna tid voro aktuella, framträdde A. I fråga om den förändring av statsrådets organisation, som länge varit under debatt och vari slutligen ett förslag vid 1834–35 års riksdag förklarades vilande för att vid den följande definitivt antagas — 1840 års departementalreform —, hörde A. till reformens anhängare. Vid det slutliga antagandet framlade han i prästeståndet i ett principiellt anförande de grunder, som förmått honom att som ledamot av konstitutionsutskottet tillstyrka förslaget. Huvudsyftet var för honom att närma det svenska statsskicket till den högre, enhetliga ordning, som utmärkte andra konstitutionella länder — Frankrike och England —, där ministären vore »något helt och solidariskt», då däremot den svenska regeringen bestode av tvenne »alltid skilda, möjligen motsatta» element, av vilka det egentligen »aktiva», statssekreterarna, genom sin underordnade och från alla håll kontrollerade ställning lätt förlamades i sin verksamhet. Det nya förslaget skulle däremot giva »rörelsekraft» och system åt regeringen och tillika — då med en enhetlig ministär själva regeringssystemet, icke styrelsens skilda detaljer bleve den egentliga frågan mellan den lagstiftande församlingen och regeringen — en högre värdighet och betydelse åt ständernas överläggningar. I representationsfrågan var A. en av dem, som i 1834 års konstitutionsutskott kraftigast hävdade nödvändigheten av frågans upptagande till grundlig prövning. I likhet med utskottets flesta ledamöter var han dock emot ett frångående av det rådande fyrståndssystemet och kritiserade i ett teoretiskt betydelsefullt anförande, vars argument senare ofta skulle upprepas i diskussionen, det engelska tvåkammarsystemet såsom mönster för en svensk reform. Den svenska representationen, mera demokratisk än andra jämförliga länders, vore till sin sammansättning snarare enkamrig än fyrkamrig. En tvåkammarfördelning på ståndsskillnadens grund skulle rubba principen om ståndens likställighet och därmed borttaga det demokratiska draget hos representationen. I ett annat anförande, däri han likaledes med ingående motivering hävdade ståndsprincipens företräden, erkänner A. dock, att brister funnos inom den svenska fyrståndsriksdagen, däri dels flera viktiga intressen icke alls voro representerade, dels de stora intressena ej framstodo »nog rena, oblandade och harmonierade». Från en dylik utgångspunkt kunde perspektiv till viktiga reformer inom ståndsprincipens ram öppnat sig, men utskottet följde härutinnan icke A.; det stod ännu på den ståndpunkten, att i den bestående representationen saknades »intet enda av nationliga intressen och elementer». Även vid 1840 års riksdag bekämpade A. ett tvåkammarsystem, vars princip vore att »samla eldbränderna i ena huset men bortföra eldsläckningsämnena till det andra»; framför detta vore då att föredraga ett system, där de olika elementen finge till inbördes friktion förenas i samma kammare. I fråga om riksdagsarbetets organisation ivrade A., i 1834 års konstitutionsutskott, för borttagande av riksdagsmännens motionsrätt och begränsande av utskottens befogenhet. Det egentliga initiativet borde samlas hos regeringen och riksdagen blott äga kontrollerande myndighet samt rätt att bifalla eller avslå regeringens förslag. De beredande funktioner, som tillkommo utskotten, borde i stället överflyttas på kollegierna. Dessa förslag, som måhända framkallats av det ökade inflytande oppositionen nått inom utskotten och som uppenbart åsyftade att på riksdagens bekostnad stärka regeringens ställning, vunno dock icke starkare anslutning inom utskottet.

A: s politiska bana företer något av samma lysande egenskaper som hans övriga verksamhet. Impulsiv och ombytlig till sin läggning, kom han dock aldrig att spela någon verkligt ledande roll inom sin meningsgrupp. I prästeståndet skall han också enligt uppgift av en person, som stått honom nära, alltid varit »något misstänkt» på grund av sin reformiver i allt — utom i de ting som rörde kyrkan, där han däremot var »ortodox-luteran och konservativ». »Han lät aldrig binda sig, gick ej i konklaver till partiernas ledare, tog ej emot befallningar i någon fråga, där han hade en egen mening. Därföre stod hän alltid isolerad inom högvördiga ståndet». Denna utpräglade självständighetskänsla och motvilja mot att låta instänga sig inom bestämda skrankor har han också själv vid skilda tillfällen betonat: »Det måste finnas en viss latitud, inom vilken individualiteten måste äga rätt att röra sig; och lämnas icke denna, så måste allt förstelna, både hjärta, förstånd och vilja», säger han en gång i ett brev, och i ett annat: »min självständighet har jag aldrig kunnat och aldrig velat avsäga mig, även mot priset att stå väl med ena sidan, då jag nu icke stått väl med någondera».

A: s intresse för tidens brännande skolfrågor synes på allvar hava vaknat under hans arbete i den s. k. stora uppfostringskommittén i slutet på 1820-talet. Till kommitténs betänkande har han fogat icke mindre än fyra särskilda yttranden, i vilka han spirituellt och djuptänkt uppdrager konturerna till framtidens svenska skolprogram, sådant han såg detsamma. Såsom naturvetenskapsman i nära känning med den moderna vetenskapens utveckling, hävdade han gentemot den gamla slutna latinskolans bildningsideal, att skolan måste följa med kulturens fortgående utveckling, ty »skolan är beroende av kulturen men icke tvärtom». Men då kulturen går hän mot det oändligt växande, kan allmänbildningsidealet inom skolan i längden icke realiseras, ty följden därav skulle blott bliva ökad ytlighet och mångkunnighet på grundlighetens bekostnad, »ett blandat kaos av ofullständiga kunskaper». A. påyrkar därför skolstudiernas differentierande. Men å andra sidan vill han icke hava skilda skolor för olika arter av skolutbildning; han påyrkar en förening av den lärda skolan och den genom 1820 års skolordning skapade apologistskolan. Han vill alltså få till stånd »ett enda sammanhängande men allmänt skolverk». Ty skolan måste bl. a. även meddela medborgerlig uppfostran, i smått till samarbete fostra de blivande arbetsgrupperna inom samhället; Sveriges storhet måste bliva »en nationalitet, av vilken vi skola hoppas allt och med vilken vi skola allt förlora». A:s program blir alltså den enda, linjedelade skolan. Valfriheten tänker han sig tydligen relativt obegränsad, dock med fasthållande vid ett fåtal grundläggande obligatoriska ämnen. Hans sympatier för valfriheten bestämmas även av hans intresse för individualitetens utveckling hos lärjungarna; skolan skall söka främja lusten för studier, uppmuntra självverksamheten och främja utvecklingen av de individuella anlagen. Därför försvarar han också varmt den fria flyttningen. Han tänker sig den nya skolan som »en ung republik, där allt är i verksamhet, där allt strävar uppåt, där fliten och snillet går förbi duglösheten och lättjan och där förtjänsten intager sin naturliga plats».

Såsom biskop verkade A. sedan ivrigt för att få sina idéer tillämpade. Vid stiftets skolor i Karlstad, Filipstad och Åmål genomfördes en förening av den lärda skolan och apologistskolan, och på Karlstads gymnasium gjordes försök med upprättande av en modern reallinje; därjämte tillämpades vid dessa skolor delvis kursläsning och fri flyttning, A. hade sedan tillfälle att i 1843 års skolrevision förfäkta sina idéer, och något senare bröt han ännu en lans för dem i en liten skrift »Försök till rättfärdigande af det nya skol-systemet».

Redan såsom ung docent hade A. (1809) i en disputation behandlat en metod att beräkna numeriska ekvationers rötter, och omkring fyrtio år senare offentliggjorde han (1847–51) en följd av skrifter i samma fråga. Grundtanken i metoden är att bringa den givna ekvationen till formen anxⁿ + an–1xⁿ‾1 + … a1x = aₒ samt successivt i stället för x insätta serien av hela tal eller någon annan talserie och bestämma, för vilket värde av x vänstra ledet blir lika med aₒ; visar det sig åter, att detta led är mindre än aₒ; för ett visst värde av x men större än aₒ för närmast följande värde, bestämmes det approximativa värdet, av roten genom proportionsräkning. Att grundtanken redan mer än två århundraden tidigare hade blivit tillämpad men snart på goda grunder övergiven, synes A. icke hava vetat, och det var honom säkerligen obekant, att proportionsräkningen blivit för samma ändamål använd redan 1545 av G. Cardano. Visserligen sökte A. tid efter annan förbättra metoden, men både dennas egen natur och hans rätt bristfälliga matematiska kunskaper gjorde, att försöken icke kröntes med någon nämnvärd framgång; vad som ernåddes, var närmast en förenkling av sättet att beräkna funktionsvärdena. Lika liten framgång hade försöket att använda metoden vid lösning av obestämda ekvationer. . Även inom den högre analysen prövade A. sina krafter, och i två skrifter (1848,1849) sökte han lägga en ny grund för infinitesimalkalkylen. Enligt hans åsikt kunde denna kalkyl varken grundas på direkt räkning med differentialer, dvs. oändligt små storheter, eller på räkning med gränsvärden för förhållandet mellan två differentialer, utan kalkylen borde behandlas som en del av den finita differenskalkylen, så att t. ex. en vanlig integral betraktades som ett speciellt värde (närmare bestämt ett maximum eller minimum) av den motsvarande finita integralen. De två nämnda skrifterna visa, att A. tagit kännedom om infinitesimal-kalkylens äldre historia, men hans försök måste betecknas såsom förfelat; för övrigt synes han icke hava observerat, att hans betraktelsesätt, i den mån det verkligen är berättigat, föga skiljer sig från Lagrange's. — Redan före utgivandet av de nu omnämnda skrifterna hade A. genom sin »Inledning till algebra», av vilken visserligen blott första häftet (1846) utkommit, gjort sig till målsman för en reform av elementarundervisningen i algebra. Det hävdvunna undervisningssättet ansåg han felaktigt, dels därför att blott en enda kurs lärdes, dels därför att alltför litet avseende fästes vid väckande av lärjungarnas intresse för ämnet. Det förra felet ville han avhjälpa genom lärostoffets indelning i tre kurser (den förberedande, den översiktliga, den fullständiga), det senare felet särskilt genom meddelande av historiska notiser. Huru riktiga än A: s åsikter ur pedagogisk synpunkt må hava varit, var han dock icke rätte mannen att tillämpa dem i praktiken; icke minst lade hans mycket ofullständiga matematisk-historiska studier hinder i vägen härför. I varje fall har han knappast utövat något märkbart inflytande på undervisningen i algebra vid de svenska läroverken.

Vid sextisju års ålder upptog A., ehuru drabbad av tyngande yttre motgångar, ett arbete, som var ämnat att bliva liksom syntesen av hela hans verksamhet på det nationalekonomiska området. I sin märkliga »Statsekonomisk statistik öfver Sverige», inledd med tvenne översikter av svenska folkets öden och av Sveriges land, ville han giva en bild ej blott av vad Sverige varit och var utan ock av vad det kunde och borde bliva med tillvaratagande av sina rika naturliga tillgångar. Grundprincipen för A. är människans bundenhet vid jorden, »nationalitetens» beroende av »landets fysiska förhållanden, som naturen stiftat och gjort oföränderliga». Härav härleder sig hans starka betonande av vattenkommunikationernas betydelse — han betraktar järnvägarna snarast som ett komplement till vattenvägarna, mindre som självständiga kommunikationsleder —, härav också den vikt, han tillmäter skogarna, »emedan Sverige är ett bergland och måste så i evighet förbliva». Möjligheter att utnyttja tillgångarna kunde dock endast vinnas genom ett ordnat inhemskt penning- och kreditväsen, varigenom landet i sin rörelse icke bleve beroende av utländska långivare. Arbetet är, som A. själv säger, skrivet »med sympatetiskt bläck, vars skrift endast blir läsbar vid eld. Den som ej läser den vid elden av kärleken till fäderneslandet, må lämna den oläst». Och till C. A. Adlersparre skrev han: »Tendensen av min skrift är att teckna ett stort och mäktigt Sverige, ett ideal, jämte vägen, som det skall gå för att hinna dit». Icke utan bitterhet kände han sig därvid i motsättning mot sin samtid, mot dess vana att låta allt »falla sönder i atomer, i småsaker». Från de individualistiska upplösningstendenserna runt omkring sökte han sig tillbaka till impulserna från det stora romantiskt-historiska genombrottet, som en gång befruktat hans tankevärld — »ett annat tidevarv av storhet och stormar, ej blott stora händelser utan ock stora tankar». Liksom förut i sin representationsteori sökte han här i sin ekonomiska spekulation till det nationellas plan höja de mångfaldiga sociala intressen, som framträda inom statens ram.

Utan tvivel var A. i främsta rummet naturvetenskapsman och nationalekonom, men därför tog han visserligen ej sitt biskopskall som en sinekur. I hans livsåskådning ingick såsom något väsentligt ett religiöst moment. Någon konflikt mellan sin religiösa position och sin kyrkliga ämbetsställning kände han icke. Med iver upptog han teologiska studier och utövade ett omfattande skriftställarskap på det teologiska och kyrkliga området. Med hoppfullt intresse och allvar tog han upp sina biskopliga plikter. Skämtsamt yttrar sig af Wingård om honom i brev till Tegnér 1836: »Om din misströstan om episkopatet höll på att förstöra min hierarki, fick denna nytt liv genom besök av A. Han är lyckligtvis en high-church-man och värre hierark än jag». Redan såsom naturvetenskapsman var A. en avgjord motståndare till materialistisk världsåskådning. Överallt hava naturvetenskaperna, säger han, »upptäckt en tanke, ett oändligt förstånd, som ordnat materien till ett helt, som nedlagt uti allt ett ändamål och för detta ändamål anvisat de nödiga medlen. Ytterst komma de överallt till ett högsta väsen, allvist i tanken, allsmäktigt i handlingen, till vad det mänskliga hjärtat kallar Gud och vad den filosofiska forskningen betecknar med det absoluta». En annan gång säger han, att »all mänsklig kunskap icke är av ringaste värde, om den ej leder oss till en andlig, idealisk värld. Här i denna världen är allt klätt i materia, men olycklig är den som tror, att materien är något annat än klädnad». Det är idén, tanken, det goda, det sköna, det sanna, det rätta, som förklarar och förädlar anden. »Men det andliga är självt ej annat än vår egen mänskliga uppfattning av det gudomliga, och kristendomen är det gudomligas högsta uppenbarelse på jorden». Jämförelse erbjuder sig osökt med Schellings naturfilosofi. A. hade också personligen sammanträffat med denne. Den kristendomstyp, som hade A:s kärlek, representerades av J. O. Wallin och den Wallinska psalmboken. Den tid, då — enligt A. — Wallin och Franzén hade vård om den svenska kyrkan och utövade inflytande på hennes tänkesätt, kanoniserade han. Egendomligt är nämligen för A., att han ansåg, att alla luterska bekännelseskrifter, med undantag för den augsburgiska bekännelsen, vid 1809 års riksdag för svenska kyrkans vidkommande avlysts. De kyrkliga böcker, som efter år 1809 utkommo, voro den verkliga måttstocken för bedömandet av svenska kyrkans lära, således 1811 års kyrkohandbok, 1819 års psalmbok och Lindblomska katekesen, särskilt i dess Wallinska omarbetning av år 1835. Med utgångspunkt härifrån bevisade A. med stor skarpsinnighet oriktigheten av att kalla svenska kyrkan evangelisk-lutersk. Evangelisk rätt och slätt vore hon, möjligen evangelisk-melanchthonsk. A. tröttnar icke att framhäva Melanchthon på Luthers bekostnad. Han kunde icke förlika sig med den senares lära om servum arbitrium, om människans av synden bundna vilja. Han finner den obiblisk och fruktar dess kvietistiska tillämpning. Han återfann läran i konkordie-formeln, men ej i svenska kyrkans verkliga bekännelseskrifter, de kyrkliga böckerna, ett bevis således, att den svenska kyrkoläran var synergistisk eller semipelagiansk. Med denna utgångspunkt bedömer han sin tids andliga rörelser. I en genialt skarpsinnig men oerhört skev analys av H. Schartaus skrifter tager han bestämt avstånd från den av denne man influerade riktningen. Han finner den hyper-lutersk i sitt betonande av syndakänslan och metodistisk i sin omvändelsepraxis. En förtjänst hade den dock, den var ej antinomistisk. Detsamma kunde icke sägas om den norrländska nyevangelismen, som enligt A. misskände människans bestämmelse här på jorden och hennes därav följande kristliga plikter. Här förelåge ett underskattande av det humana över huvud, ett försök — liksom också hos Schartau — att i svenska kyrkan införa asketiska begrepp. A. uppställer England som varnande exempel. Här hade metodistisk propaganda med asketisk tendens berett mark för katolicismen. Det skulle gå på samma sätt i Sverige, därest nyevangelismens anlopp mot de kyrkliga böckerna rönte framgång, och mot katolicismen, enligt A. motsatsen till evangelisk frihet och humanitet, ville han kämpa till det yttersta. A. höll därför på tvångslagar mot katolsk propaganda, och vi förstå också, att han, när baptismen började göra sig gällande, icke ville släppa lagbudet, att alla svenska barn skulle döpas. Baptismen innebar för honom ett svärmeri, ett åsidosättande av det av skaparen givna förnuftet, varigenom förmågan att skilja mellan rätt och orätt, sant och falskt förstördes. Det var ej underligt, att A., med den uppfattning han hade av svenska kyrkan och det religiösa läget inom henne, kom att rida spärr mot nästan allt, som under hans biskopstid ville göra sig gällande såväl inom hans eget stift som inom kyrkan i stort. Han såg blott de svaga sidorna i de starka väckelserörelserna i Värmland, behandlade dem därefter och bidrog därigenom till att göra dem avgjort okyrkliga. Förslaget till ny kyrkohandbok, där man dels ville tillmötesgå berättigade anmärkningar från de norrländska läsarnas sida, dels över huvud, under inflytande av den lundensiska högkyrkliga riktningen, starkare betona det luterska, kritiserade han sönder. Förslaget till ny katekes behandlade han på samma sätt. Med all sin lysande tankeskärpa och snillrikhet blev A. dock på det religiösa och kyrkliga området, ju längre tiden skred fram, alltmer steril i sin kritik, även om denna innebar berättigade moment och motverkade religiös reaktion och teologisk repristination. Näppeligen var A. såsom biskop på sin rätta plats. Det snabbt sig förändrande läget inom svenska kyrkan krävde nya biskopskvalifikationer, och i det avseendet kunde A. ej följa med sin tid. Livlig uppmärksamhet väckte hans energiska kamp mot den 1831 vidtagna anordningen, att de blivande prästernas kunskaper skulle prövas av teologisk fakultet. Han underkände den både från kyrklig och akademisk synpunkt. Så djupt inträngde A. i hithörande frågor, att mycket av vad han härvid sagt behållit sin aktualitet

Författare

A. B. Carlsson med bidrag av G. Eneström, K. Nordlund, Edv. Rodhe och N. Svedelins.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— A: s skriftliga kvarlåtenskap tillhör Lunds universitetsbibliotek; där finnas sexton band brev till A. jämte ett band brev från honom till professor O. Swartz, koncept till arbeten i geografi, statsvetenskap, matematik, teologi och botanik samt ett tjugutal arbeten av honom själv och andra med rättelser och tillägg av honom.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio botanica sistens Caricographiam Scanen-sem. Lund 1806. 4: o 22 s. — Dissertatio de sequatione cubica. Lund 1806. 4:o 18 s. — Fransysk grammatik. Lund 1807. 125 s. (Tills, med M. Bru-zelius.) — Dissertatio mathematica de separatione variabilium in requatione homogenea integranda. Lund 1808. 4: o 13 s. — De aérolithis ex luna de-jectis dissertatio. Lund 1808. 4: o 14 s. -\- 1 pl. — De radicibus aaqua-tionum per series finitas eruendis. Lund 1809. 4: o 8 s. (Diss.) — Om Pestalozziska uppfostringssättets grunder (Lyceum, H. 1, 1810, s. 141—160; anon.). — Dispositio Algarum Suecias. P. 1—5. Lund 1811 —12. 4: o 45 s. (Diss.; även särsk. utg. Lund 1812.) — Afhandling om foderbetans användande till socker. Lund 1812. 4: o 12 s. (Diss.) — PestaIozzi's elementar-böcker. D. 1. Lund 1812. 57, 47, 185 s. + 3 tab. (Övers.; tills, med M. Bruzelius.) — Algarum decas I—IV. Lund 1812—15. 4: o 56 s. -f-1 pl. (Diss.; även särsk. utg. Lund 1815.) — Commentariolum critico-exegeti-cum in Matth. evang. cap. III vers. 4. Lund 1815. 4: o 16 s. (Diss.) — Beskrifning på de tång-arter, som finnas vid stränderne af Göteborgs och Bohus län samt om sättet och värdet af deras användning i landthushåll-ningen (Göteb. och Bohus läns K. hushålln.-sällsk. handl., H. 1, 1816, s. 60 ¦—99). — Fiorin gräs eller Agrostis stolonifera. Af Fr. de Coninck. Lund 1816. 12: o 19 s. (Övers.) — Synopsis Algarum Scandinavias, adjecta disposi-tione universali Algarum. Lund 1817. XL, 135 s. — Aphorismi botanici. P. 1—16. Lund 1817—26. 246 s. (Diss.) — Conspectus specierum Nico-tianae. Några ord om tobaksodlingens förbättring. Lund 1819. 21 s. (Även i tysk uppl. 1820.) — Dissertatio de metamorphosi Algarum. Lund 1820. 18 s. — Icones Algarum ineditaj. Fasc. 1—2. Lund och Sthm 1820—21. 4: o (4), (4) s. -f- 20 pl. Ny uppl. Lund 1846. 4: o (6) s. -f- 20 pl. — Species Algarum rite cognita;, cum svnonymis, differentiis specificis et descriptionibus succinctis. Vol. 1—2: 1. Lund och Greifswald 1820—28. 531 s.; LXXVI, 189 s. —¦ Beobachtung einer der Zauberkraft höherer Thiere ähnelnden Erschei-nung bei Infusorien (Nova acta phys.-med. acad. cassar. Leop.-Carol. na-turae curiosorum, T. 10, 1821, s. 127—138 -j- 1 pl.). — [Anförande om kronoskogarne; uppläst af C. M. Robson] (Statsutsk. betänk, vid 1823 års riksdag, Bd 6, s. 483—503; i den .efterfölj. polemiken anon. artiklar av A. i Stockholms posten, 1824, N:o 38, 41, 45, 48, 128, och Allm. journalen, 1824, N:o 98, 99 med Bih.). — Systema Algarum. Lund 1824. XXXVIII, 312 s. — Classes plantarum. P. 1—2. Lund 1825. 22 s. -)- 2 tab. (Diss.) — Ober den in der Polar-zone gefundenen rothen Schnee (Nova acta phys.-med. acad. c«sar. Leop.-Carol. naturas curiosorum, T. 12, 1825, s. 735—750). — Uber die Eintheilung der Pflanzen nach den Kotyledonen und besonders fiber den Samen der Monokotyledonen (ibid., T. 13, 1826, s. 87—112 -{- 1 pl.). — -Uber die Anatomie und den Kreislauf der Charen (ibid., T. 13, 1826, s. 113—162 -4- 1 pl.). — Äreminne öfver ar-kiatern Carl von Linné (Sv. akad. handl. fr. 1796, D. 10, 1826, s. 47—108). — Antiquitates Linnasanas. Lund 1826. Fol. 18 s. . (Promotionsprogr.) — Berättelse om en botanisk resa till Österrike och nordöstra Italien år 1827 (VA Årsberättelse om framstegen i botanik, 1827, s. 278—294; även sep. Sthm 1828. 15 s.) — Aufzählung einiger in Oestreichischen Ländern gefundenen neuen Gattungen und Arten von Algen, nebst ihrer Diagnostik und beigefügten Bemerkungen (Flora, Regensburg, Jahrg. 10, 1827, s. 625—676). — Essai de réduire la physiologie végétale a des principes fondamentaux. Lund [1828]. (4), 56 s. Icones Algarum Europasärum. Representation, d'algues européennes suivie de celle des espéces exotiques les plus remar-quables récemment découvertes. Leipzig 1828—35. 88 s. -\- 40 pl. — Jem- förelse emellan de tvenne olika skolsystemer, som uppkomma efter de tvenne olika principerne af klassläsning (jämte flera uppsatser i Betänkande af comitén till öfverseende af rikets allmänna undervisningsverk . . . afgifvet d. 20 dec. 1828. Sthm 1829. Bil. 2). — Granskning af stats-ekonomiens grundläror. St. 1—5. Lund 1829. 80 s. (Diss.) — Essai sur le développe-ment intérieur des plantes. Lund [1829]. (4), 90 s. — Om inskrifter i lefvande träd. Lund 1829. 18 s. (Diss.) — tlber die gegen meine Ansichten in der Physiologie der Algen gemachten Einwiirfe (Nova acta phys.-med! acad. cassar. Leop.-Carol. naturae curiosorum, T. 14, 1829, s. 733—768 -j- 1 pl.). — Lärobok i botanik. Afd. 1: Organografi — 2: Växtbiologi. Malmö 1829 —32. (16), 416 s., 4 pl.; (10), 462 s., 1 pl. (Även i tysk uppl. 1831—32.) — Conspectus criticus Diatomaceariim. P. 1—4. Lund 1830—32. 66 s. (Diss.) — Om absolut och subjectif rikedom (Svea, tidskr. för vetenskap och konst, H. 13, 1831, s. 173—-195). — Läroverkens reform (Skånska correspondenten 1832, N:o 12—36; anon.). — Engelska statsskulden, dess inflytande och förvaltning, betraktade ur en olika synpunkt med sir Henry Parnell i hans arbete om finansreform, af M. Bfjörnstjerna]. Öfversättning. Med ett företal om statsskulds-systemets allmänna grunder af C. A. A. Sthm 1833. (Företalet s. 1—25.) — Ytterligare om statsskuld, af C. A. A. Svar på den i Litteratur-föreningens tidning n:rerne 37, 39, 40 och 41 införda recensionen af hr M. B: s afhandling om Engelska statsskulden, och af det dervid bifogade företal. Bihang till samma skrift. Lund 1833. 120 s. — Om undsättningsanstalter i missvext-år . .. Lund 1833. 32 s. (Anon.) — Om möjligheten af hypotheks-inrättningar för provinserne och synnerligen för Skåne. Lund 1833. 40 's. (Anon.) — Om representationsförändring. Anförande till constitutions-utskottets protokoll d. 2 julii 1834. Sthm 1834. 24 s. (Anon.) — Inträdestal hållet i svenska akademien d. 22 aug. 1834 (över riksmarskalken greve Clas Fleming; Sv. akad. handl. fr. 1796, D. 15, 1833, s. 307—345). — Handlingar rörande prestbristen i Lunds stift samt prestbildningen vid rikets academier. Lund 1836. (4), 262 s. (Tills, med M. Bruzelius; anon.) [Recenserades i Theol. quartalskrift 1836 av H. Reuterdahl och i Sv. litteratur-fören. tidning 1837 av A. E. Knös, varpå följde: Recension af recensionerna af Handlingar rörande prestbristen..., i Wermlands tidning 1837, N:o 5, 6, 10, 13, av A.] — Om de lägre folkklassernas upplysning. Tal. Sthm 1838. 48 s. — S. Matthei evangelium, enligt den i svenska kyrkan antagna äldre öfversättningen, öfversedd och med grundtexten ånyo jemförd. Karlstad 1838. (4), 111 s. (Anon.) — Genesis. Första boken Mose, enligt den i svenska kyrkan antagna äldre öfversättningen, öfversedd och med grundtexten ånyo jemförd. H. 1. Karlstad 1839. 118 s. (Anon.) — Revision der Algengattung Macrocystis (Nova acta phys.-med. acad. cassar. Leop. Carol. naturs curiosorum, T. 19, 1839, s. 281—316 -j- 3 pl.). — Samhällets idealer. Ett utkast (Läsning i blandade ämnen, H. 1. 1839, s. 51—72; 2, 1840, s. 77—108). — Om förhållandet emellan Jobs bok och judendomens anda. Tal. Karlstad 1841. 48 s. — Om de heliga evangeliernas uppkomst och sanning. I anledning af skriften: Strauss och evangelierna, för tänkande läsare. H. 1. Karlstad 1842. 102 s. (Anon.) — Om ebreernas skrift-och bokväsen. St. 1—4. (Theol. quartalskrift, 1842, s. 163—193 -4-suppl.-häfte, 135 s.) — Försök till rättfärdigande af det nya skolsystemet. Sthm 1844. (4), 89 s. (Anon.) — Om det skottska banksystemet, med af-seende på dess användbarhet för Sverige, af C. A. A. Sthm 1845. (4), 68 s. ¦— Penningebristen och penningeväsendet, behandlade i bref af Junius [C. A. Forselius] och Julius [C. A. Agardh]. Örebro 1845. (4), 308, XXX s. (Anon.) — Arbetsklassens förändrade ställning och orsaken till tilltagandet af vanvårdade barn. Tal. Karlstad 1846. 23 s. —• Om kronologien af apostlen Pauli lefnadshändelser, och svårigheten att bestämma den. Karlstad 1846. 29 s. (Även i tysk uppl. Sthm 1847.) — Inledning till algebra. För elementarundervisningen. H. 1. Karlstad 1846. (24), XVII, 157, (4) s. (Anon.; företalet undertecknat C. A. A.) — Notice sur une méthode élémentaire de résoudre les équations numériques d'un degré quelconque par la sommation des series. Karlstad 1847. (2), 46 s. — Skall Sverige hafva jernbanor eller icke? Sthm 1848. 29 s. — Essai sur-la méthaphysique du calcul différentiel. Sthm 1848. (2), 46 s. -\- 1 pl. — Essai sur la méthaphysique du calcul integral. Sthm 1849. (2), 32 s. + 1 pl. — Bihang till skriften: Nytt och enkelt sätt att lösa nummereqvationer efter Agardhska teorien innehållande seriemetodens tillämpning vid bestämmandet af imaginära, lika och nära hvarandra belägna rötter i en eqvation. Sthm 1849. (2), 15 s. (Utg. av G. Scheutz; den i titeln citerade skriften: »Nytt och enkelt sätt.. .» är redigerad och utgiven av G. Scheutz 1849). — Appercu de la méthode des series pour résoudre les équations numériques. Sthm 1849. 20 s. — Appergu de 1'application de la méthode des series å la resolution des équations indéterminées. Avec une appendice contenant une méthode de résoudre des équations numériques déter-minées. Sthm 1851. 23 s. -j-, 1 pl. — Förslag till representations-författning, grundad på Sveriges kommunal-författning. Af A. Michael-Göranson, jordbrukare. Sthm 1851. 25 s. (Pseudon.) — Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige. D. 1—4. Karlstad och Sthm 1852—63. (Tills, med C. E. Ljungberg.) [Följ. avd. äro av A.: D. 1: H. 1. Öfversigt af svenska folkets öden. 1852. (10), 226 s. 2: a uppl. 1857. (12), 240 s. Även i fransk uppl. 1855. — D. 1: H. 2. Öfversigt af Sveriges land. Sveriges yta, dess hufvud-dalar och dess naturliga kommunikations-leder. 1853. (18), 314 s. 2:a uppl. 1861. XII, 298 s. — D. 2: H. 1. Stats ekonomisk öfversigt af Sveriges penningväsende; jemte förslag till reform af detsamma. 1854. 300 s. —¦ D. 2: H. 2. Om arbetet, afsättningen och svenska jordnaturen. 1856. 493 s. — D. 3:' H. 1. Om Sveriges skogsväsen. 1857. (10), 364 s.] — Upplysningar om skolreformen i Carlstad. Karlstad 1853. 16 s. (Avtr. ur Carlstads stifts-tidningar.) — Tal om svenska näringarnes rigtning, hållet vid Wermländska hushållnings-sällskapets stiftelsefest d. 19 febr. 1853. Sthm 1854. 40 s. — Samlade skrifter af theologiskt och religiöst innehåll. H. 1—3. Sthm 1855—60. (12), 148 s.; (8), 168 s.; (6), 146 s. H. 1 även i dansk bearb.: Om Propheterne og Essaserne hos det jödiske Folk. Odense 1866. — Underdånigt utlåtande angående förslag till en ny katekes (Carlstads stifts-tidningar, Årg. 1857, s. 37—93). — Ankologisk och fvsisk karta öfver Sverige . .. Sthm [1857]. Fol. 3: bl. (Tills, med C. F. Dahlman.) Inledning till Sveriges fysiska geografi, jemte upplysningar rörande Ankologisk och fysisk karta öfver Sverige. Karlstad 1857. 150 s. — Samlade skrifter af blandadt innehåll. Bd 1—2. Lund 1863. XIV, 391 s.; 312 s. (5 bd voro tillämnade.) — Smärre, självst. tryckta arbeten, tal, program etc, samt talrika uppsatser i tidskrifter och tidningar: VA Handl. (1814—17, 23, 28), Isis (1820, 26), Flora, Regensburg (1820—33), LA Annaler (1821), Mémoires du museum d'hist. naturelie, Paris (1822), Physiogr. sällsk. årsberättelse, Lund (1823, 24), Annales des sciences naturelles (1824), Sv. läkare-sällsk. handl. (1825), Skandinaviens conversationsblad (1831), Report of the British association for the advancement of science (1833), Förhandl. vid skandin. naturforskares möten (1839, 47, 55), Bot. notiser (1849, 50, 53, 55), Lunds veckoblad (1829, 32), Skånska correspondenten (1832, 33), Theol. quartalskrift (1840), Carlstads stifts-tidningar (1843—57) m. fl.

Utgivit: Flora. Skånska trädgårdsföreningens tidskrift 1835, 36. — S e i övrigt: J. E, Areschougs nedannämnda minnesteckning.

Källor och litteratur

Källor: Lunds universitetskansler till K. M:t 13 febr. 1812 och Kalmar domkapitel till K. M:t 7 okt. 1829 (meritförteckn.), RA; C. A. Adlersparre, Anteckningar om bortgångne samtida, 1 (1859); J. E. Areschoug, Carl Adolph Agardh (VA Lefnadsteckningar, Bd 1, N: o 22, 1870); F. F. Carlson, Inträdes-tal, hållet i sv. akademien (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 33, 1861); G. Eneström, Sveriges matematiska literatur (handskr.); A. Kahl, Tegnér och hans samtida i Lund (1868); G. Ljunggren, Sv. vitterhetens häfder, 4 (1887); G. Rexius, Det sv. tvåkammarsystemets tillkomst (1915); M. L. Ståhl, Biograph. underrättelser om professorer vid K. universitetet i Lund (18341.

Gjorda rättelser och tillägg

1.Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 1., 2014-08-26


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Adolph Agardh, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5590, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. B. Carlsson med bidrag av G. Eneström, K. Nordlund, Edv. Rodhe och N. Svedelins.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5590
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Adolph Agardh, urn:sbl:5590, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. B. Carlsson med bidrag av G. Eneström, K. Nordlund, Edv. Rodhe och N. Svedelins.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se