Meriter

2. Brynolf Algotsson, den föregåendes son, d 1317, bestämdes tydligen tidigt till den prästerliga banan och studerade för detta ändamål i Paris, enligt senare tradition i aderton år. 1277 var han hemkommen och befinnes något senare ha innehaft ett kanonikat i Skara och dekanatet i Linköping. Den 20 aug. 1278 valdes han till biskop i Skara och innehade sedan denna post i mer än trettiåtta år, till sin död, 6 febr. 1317.  

Biografi

B. utvecklade under sin biskopstid en livlig verksamhet inom sitt stift. Den kyrkliga organisationen var där nog redan vid hans ämbetstillträde hunnen längre än i något annat av de svenska stiften; så nämnas vid B:s val tio kaniker, B. oberäknad. Man kan spåra B:s insatser i vården om och förökandet av kyrkans egendom, i gudstjänstlivets ordnande och höjande och i det kyrkliga lagstiftningsarbetet. Han uppgives hava grundat fem nya kanonikat, dels av biskopsbordets inkomster och tionde, dels av prepositurens gods, dels av sitt eget. Uppgiften kan icke i detalj kontrolleras; vi veta åtminstone, att då domprosten Birger 31 dec. 1278 lämnade preposituren, ett nytt kanonikat upprättades av en del av dettas gods, ävensom att donationer, avsedda för nya kanonikat, skänktes 1279 av Magnus Ladulås (Björsäter, vid Vänern, Vadsbo härad) och 1287 i biskop Bengts av Linköping testamente (Segersta, vid Vänern, Grums härad, Värmland). Bland andra, som under B:s tid ihågkommo Skarakyrkan med gåvor, må nämnas f. d. konung Valdemar (1279), marsken Torgils Knutsson (i sitt testamente 1306) och biskopens svägerska Ingrid Svantepolksdotter (i sitt testamente 1312). Bland hans egna gåvor till biskopsbordet äro flera nämnda i det föregående; på dess gårdar säges han ha utövat en livlig byggnadsverksamhet och brev av honom äro därifrån daterade. För gudstjänstlivets höjande var B. ivrigt verksam. Han utfärdade en korstadga, sedermera vanligen kallad »Notula Brynolphi», med anvisningar för gudstjänsterna i Skara domkyrka. Själv var han också liturgisk författare. Han uppgives hava skrivit fyra officier, över Västergötlands nationalhelgon, den heliga Helena av Skövde, Kristi törnekrona, S:t Eskil samt den heliga jungfrun. I de poetiska delarna av dessa officier visar han sig vara vår medeltids förste latinske skald; han behärskar helt den kyrkliga lyrikens uttrycksmedel och förstår att handha dem med verklig poetisk flykt. Så börjar då med honom även Sverige kunna tolka sina kristna minnen och sina religiösa erfarenheter och tankar inom den internationella kyrkans ram och på dess tungomål. Officierna återfinnas i Skara-breviariet: S:t Helenas dag (30 juli) och törnekronans (2 sept.) hörde till stiftets största högtidsdagar; Eskils dag firades där 8 okt.; Maria-officiet synes höra till Visitatio Marise (2 juli). Helena-officiet är kanske det äldsta; traditionen vill veta, att det skrivits för att inlösa ett löfte, som B. givit, då det i en kritisk situation under konflikten med konung Magnus (1288) gällde att få god vind över Vättern. Törnekrone-officiet skrevs med anledning av att B. från konung Håkan i Norge (1299—1319) erhållit en tagg ur Kristi krona; det var åt denna dyrbara relik, som Ludvig den helige låtit uppbygga Sainte chapelle; hans son Filip III hade (1274) skänkt ett stycke av den till konung Magnus Lagaböte i Norge. — I det kyrkliga lagstiftningsarbetet var B. mycket verksam. Den äldsta bevarade svenska stadga från ett stiftsprästmöte (diecesansynod) är given av honom 7 juli 1280; där inskärpes bl. a. den allmänna biktskyldigheten, och föreskrifter givas om lysning till äktenskap (i båda fallen enligt bestämmelser på fjärde laterankonciliet 1215). En annan, senare synodalstadga, vars tillkomsttid är obekant, visar beträffande vissa biktbestämmelser, ordagrann anslutning till synodalkonstitutioner, utfärdade av ärkebiskop Odo av Paris omkr. 1200. Från år 1281 är den företrädesvis s. k. »biskop Brynolfs stadga», som angives vara utfärdad av konung Magnus med biskopens och kapitlets råd på grund av oenigheten i stiftet mellan klerker och lekmän angående kyrkans rättigheter; närmare bestämt gäller den tionden samt vissa brott, för vilka böter skola gå till biskopen. Här visar sig B: s starkt hierarkiska ståndpunkt. Kort efteråt gav han gästfrihet åt den på grund av en sammanstötning med de norska maktägande just om kyrkans rättigheter landsflyktige ärkebiskop Jon Röde i Trondhjem, som dog under sitt uppehåll i Skara (1282). När det emellertid gällde att få in de kyrkliga bestämmelserna i landskapslagen, måste kraven jämkas. B. har medverkat vid den successiva tillkomsten av de stadganden, som äro samlade i den yngre Västgötalagens kyrkobalk. Där ha visserligen i allmänhet de äldre lagbestämmelserna modifierats till kyrkans förmån, men B, har dock i flera fall icke lyckats genomdriva »stadgans» ståndpunkt. Påtagliga vinster från kyrkans synpunkt finnas t. ex. i testamentsrätten (jmfr VGL I, ÄB 10; II, KB 60) och med avseende på det uttryckliga erkännandet av den andliga domsrätten (II, KB 59, 61; jmfr inskränkningen i 63). Församlingarnas prästval kvarstår emellertid ograverat (I, KB 11; II, KB 21). Stadgans höjda bötessumma (9 mark) för dråp i kyrka har genomförts (St. 3; II, KB 52; förut 3 mark: I, KB 3); böteskravet för vissa otukts-synder har däremot avprutats (St. 3: 9 mark; II, KB 52: 3 mark) och bestämmelserna om huvudtionden reducerats (St. 2; II, KB 72). Stadgandet om lysning har upptagits från synodalstatutet av 1280 (II, KB 69). — En latinsk redaktion i systematisk form av den nya kyrkobalken och andra gällande västgötska kyrkostadgar, »Statuta generalia Scarensis ecclesise», är tydligtvis att återföra till B:s verksamhet. — Även i kyrkolagstiftningen för hela riket deltog B.; så var han t. ex. med på det betydelsefulla kyrkomötet i Tälje okt. 1279. — Sannolikt är B. upphovsman till Skarastiftets kollegium för studenter i Paris, beläget in vico Brunelli (nv. Rue Saint Jean de Beauvais, mellan College de France och Boulevard Saint Germain). Det nämnes första gången 1329.

I de politiska förhållandena tog B. livligt del. Liksom sina kolleger bland prelaterna stödde han Magnus Ladulås och hade därav god vinst för sin kyrka. Redan 21 dec. 1278 var han hos konungen i Jönköping; i början av följande år gavs Björsäter till Skarakyrkan. I maj 1279 var han hos konungen vid stormansmötet på Alsnö; i okt. stadfäste Magnus vid Tälje-konciliet — då kyrkan beviljade konungen en gärd och dennes person uttryckligen ställdes under kyrkans hägn — Skarastiftets botes- och rättsväsensimmuniteter. Även under de följande åren återfinna vi ofta B. vid konungens sida; 1285 på ett möte i Skara göres han till en av konungens testamentsexekutörer; 29 juli 1287 skänker konungen på hans och kapitlets förbön till ett kapell i Skara; 11 sept. 1288 är han med konungen i Stockholm och namnes bland hans råd. Strax därefter finner man emellertid, att en brytning mellan biskopen och konungen har varit å färde eller åtminstone befarats; biskopen får nämligen avlägga en uttrycklig trohetsförpliktelse mot Magnus och hans barn och lova att aldrig stämpla emot dem. Denna förpliktelse ställes under garanti av ärkebiskopen i Uppsala, som skall bannlysa B., om han tryter den (brev av 3 och 15 dec. 1288). Då biskopen bland de konungens motståndare, som han får lova att aldrig understödja, nämner sina bröder, är det tydligt, att saken sammanhänger med hans broder Folke Algotssons klosterrov (se ovan); oriktigt är säkerligen den senare traditionens påstående, att striden gällt kyrkans rättigheter. Under förmyndarstyrelsen för kung Birger satt B. i rådet. Även han drabbades av den inskränkning i de kyrkliga privilegierna, som utmärkte Torgils Knutssons regim (skyddsbrevet av 19 okt. 1296; de utvidgade friheterna i brevet av 24 sept. 1302 bero endast på att han likställes med lekmän, som åtnjuta frälse för rusttjänst). Under striderna mellan konung Birger och hans bröder hörde Skarastiftet konstant till hertigarnas maktområde. B. var 26 mars 1308 Birgers löftesman vid fördraget med hertigarna i Örebro. Något senare hotar han i förening med biskop Karl i Linköping konungen med bannlysning till följd av brott mot fördraget, vilket föranleder konungen att vädja till påven (från Viborg i Danmark 11 mars 1309); han framställer därvid de båda biskoparna såsom hertigarnas handgångna män. Den 30 mars 1316 förordnar hertig Valdemar tre biskopar, B., Karl i Linköping och Israel i Västerås, samt ett par andra kyrkliga per söner till skiljedomare i tvisten mellan honom och ärkebiskop Olof Björnsson angående de utpressningar, som hertigen tillåtit sig gentemot Uppsalakyrkan. Nyköpings gästabud upplevde B. icke.

Rörande B: s enskilda liv vet traditionen att berätta om sedvanliga asketiska övningar; den talar också om ett livslångt, med tålamod buret invärtes lidande (mask), som härledes från ett förgiftningsförsök av en tjänstflicka i barndomen.

B. har också en postum historia. Han blev snart nog ansedd som helgon, underverk sades ske vid hans grav, och hans namns åkallan hade kraftig verkan. Birgitta fick uppenbarelser om att hans ben borde flyttas till en värdigare plats (II, 30, Extrav. 108; den sistnämnda revelationen fick hon i Skara domkyrka 2 febr. 1349). Till Konstanz-konsiliet gjorde Erik av Pommern och nordiska prelater en framställning om B: s kanonisering; de nödiga undersökningarna verkställdes 1417 genom en kommission av två svenska biskopar och en norsk. Frågan kom sedan att vila till framemot århundradets slut; då blevo kommissionens förhandlingar tryckta (Vita Brynolphi, Lybeck, B. Ghotan, omkr. 1492), och translationen firades med Innocentius VIII:s tillstånd 16 aug. 1492. Förnyade brev i ärendet utverkades genom Hemming Gadh hos Alexander VI 1497 och 1499, utan att det dock kom till verklig kanonisation.

Författare

K. B. Westman.

Källor och litteratur

Källor: Diplomatarium Suecanum, I—III; Scriptores rerum Svecicarum, III: 2 (Vita S. Brynolphi); Synodalstaturer, utg. af J. Gummerus (Skrifter, utg. af kyrkohist. fören., 2:2); Westgöta-lagen, utg. af H. S. Collin och C. J. Schlyter (Sami. af Sweriges gamla lagar, 1); N. Beckman, Studier till Västgötalagarnas historia (Arkiv f. nord. filologi 1912); C. Grönblad, Ett nyfunnet svenskt synodalstatut (Bidrag till Sverges medeltidshistoria, 1902); H. Reuterdahl, Sw. kyrkans historia, 2: 2 (1850); H. Schück, Sv. Pariser-studier under medeltiden (Kyrkohist. årsskr. 1900); H. Schück och K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 1 (2: a uppl. 1911); K. G. Westman, Sv. rådets historia till år 1306 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Brynolf Algotsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5660, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. B. Westman.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5660
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Brynolf Algotsson, urn:sbl:5660, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. B. Westman.), hämtad 2024-04-25.