Eric Alstrin

Född:1683-02-03
Död:1762-11-04

Filosof, Biskop


Band 01 (1918), sida 550.

Meriter

Alstrin, Eric, f. 3 febr. 1683, d 4 nov. 1762. Föräldrar: kyrkoherden i Leksand Lars Alstrin och Kristina Ångerman. Inskriven som student vid Uppsala universitet 16 febr. 1691; företog en utrikes resa 1706–13; fil. magister 1708 i Greifswald. Vikarie för v. bibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala J. Malmström 1716; akademisekreterare 22 juli 1719; logices och metaphysices professor (professor i teoretisk filosofi) 17 maj 1723; prästvigd 16 maj 1727; kyrkoherde i Leksand 16 febr. 1731; pastor primarius i Stockholm 28 dec. 1734; uppfördes på förslag till superintendent i Karlstad 12 aug. 1741; biskop i Växjö 12 juli 1742 samt i Strängnäs 17 okt. 1748; uppfördes på förslag till biskop i Västerås 16 apr. 1751 och till ärkebiskop 1758 (rådsprot. 7 nov.). Teol. doktor 23 febr. 1732.

Gift 21 juni 1721 med Margareta Asp, f. 3 aug. 1706, d 3 mars 1765, dotter till superintendenten Petrus Jonas Asp.

Biografi

Efter faderns tidiga död (1693) bekostades A: s uppfostran till stor del av moderns broder, den bekante professorn Upmarck-Rosenadler. A. studerade först vid Uppsala universitet och fick sedan (1706), alltjämt som det vill synas huvudsakligen tack vare morbroderns understöd, anträda en utrikes resa, vilken på grund av flera förhållanden kom att sträcka sig över ej mindre än sex år. Under sin utomlandsvistelse har A. till morbrodern skrivit en rad läsvärda brev, belysande för tidens universitetsförhållanden. De lärda celebriteterna karaktäriseras ganska respektlöst, även en sådan man som Thomasius. Nya vetenskapliga arbeten omtalas och karaktäriseras. Det teologiska intresset framträder starkt, och åt kyrkopolitiska frågor, såsom den bekante ortodoxe generalsuperintendenten J. F. Mayers verksamhet för att hindra pietismens utbredning i Schlesien, ägnar A. gärna uppmärksamhet. Även i övrigt röja breven vaken iakttagelseförmåga och intressen, som omfatta kulturella företeelser och byggnadskonstens alster såväl som naturförhållanden. Mindre uppmärksamhet ägnas åt politiken. Breven börja i Leipzig febr. 1707 och lämna beaktansvärda skildringar av förhållandena i Sachsen under den svenska härens uppehåll därstädes. A. röjer en stark beundran för Karl XII, vilken framställes som mönstret för en hjälte; särskilt betonas hans utomordentliga arbetsamhet. Från Leipzig reste A. över Jena och Halle till Greifswald. Det Franckeska Waisenhaus i Halle och de pedagogiska metoder, som där tillämpades, gjorde ett starkt intryck på honom. I Greifswald dröjde han mer än ett år under, som det vill synas, huvudsakligen teologiska studier. Hans närmaste lärare var den ovannämnde Mayer, men han synes ha satt mer värde på andras, särskilt teologen Gebhards undervisning. Mayer visade A. mycken bevågenhet och lämnade honom bl. a. fritt tillträde till sitt stora bibliotek. Efter att ha avlagt magisterexamen disputerade han 5 sept. 1708 för Mayer – avhandlingen utgjorde en utläggning av Romarbrevet 12:2 – och lämnade så Greifswald i början av hösten 1708 för att över Rostock, Hamburg, och Holland begiva sig till England. Holland, dess leende natur och dess byggnadsverk synas ha gjort ett starkt intryck på honom. I Utrecht och Leiden m. fl. städer besökte han universiteten och de ledande vetenskapsmännen. Även av London och dess omgivningar lämnade han intresseväckande skildringar. I London blev A. snart förtrogen med pastorn vid tyska kyrkan Johan Esdras Edzard, antogs som informator för dennes söner och fick tillsammans med dem av Edzard undervisning i de orientaliska språken. Därjämte biträdde han Edzard vid ett engelskt kyrkohistoriskt arbete och andra vetenskapliga företag. Efter hemkomsten synes A. ha dragit sig fram genom konditioner, till dess en verksamhet, svarande mot hans omfattande bildning och mångsidiga intressen öppnades för honom vid universitetet och i kyrkans tjänst.

Efter att i flera år ha förenat akademisekreterarposten med vicebibliotekariatet utnämndes A. till professor i teoretisk filosofi år 1723 och innehade denna post åtta år framåt. Som tänkare var A. eklektiker, och han hävdar i en avhandling den eklektiska filosofins företräde. Hans filosofi kan närmast karaktäriseras som en modifierad kartesianism. Ganska mycket utnyttjade han sin filosofiska ståndpunkt i polemiskt syfte för att vederlägga villomeningar, som kunde vara farliga för den kristna tron. Den gudomliga uppenbarelsen var för honom en ännu säkrare kunskapskälla än förnuftet, hur mycket han än hävdar dess rang som kunskapsorgan. Han beklagar, att en del nyare filosofer, särskilt de kartesianska, gingo så långt i att upphöja förnuftet, att de förnekade, att någon filosofi borde kallas kristlig. De kristna mysterierna lågo ovanför förnuftets räckvidd men stredo ej mot detsamma. Det var därför ej underligt, om filosofin, ifall den liksom Hagar ej brydde sig om Saras tillrättavisning, blev utkastad som en pretentiös tjänstekvinna. En filosof, vilken ställde sig utanför den gudomliga uppenbarelsen, kunde aldrig uppnå en solid erudition, huru mycket han än visste.

Som utgångspunkt för tänkandet antar han Cartesius' »cogito, ergo sum». Från medvetandet om den ändliga existensen sluter han sig till den oändliga existensen eller Gud, vilken äger alla fullkomligheter i obegränsat mått. Idén om Gud är en medfödd idé och finnes därför hos alla folkslag, huru mycket de för övrigt avvika från varandra. Även de till förståndet mest slöa äga idén om Gud som orsak till allt. Från denna medfödda idé om det högsta väsendet härleder han sedan vår visshet om verkligheten av tingens existens. – Guds godhet framgår redan därav, att han låtit oss uppstå och leva i denna härliga värld. Detta livet måste också äga ett högsta eftersträvansvärt mål, vilket ej kan ligga i ägandet av jordiska värden eller i timlig vishet utan i kärleken till Gud, vilken fullt tillfredsställes först i en annan existens. På flera punkter avviker A. från Cartesius. Så i fråga om djurens själsliv. Han betraktar ej djuren endast som kroppsliga maskiner utan låter dem besitta en själ, en obegriplig gudomlig mekanism. Till den leibniz-wolffska filosofi, som omkring 1730 började vinna terräng i Uppsala, var A. motståndare. I en lång avhandling polemiserar han emot den leibnizska monadologin, vilken han förkastar på grund av dess motsägelser. Om den prestabilerade harmonin yttrar. han överlägset, att den så ofta och så strängt blivit granskad och blivit så illa tilltygad och genomborrad av de lärdas vapen, att han snarare skulle synas håna en död än börja strid med en levande, om han spillde några ord på den. Gentemot leibnizianismen antar han även en växelverkan mellan själ och kropp, fast han medger, att den till sist är obegriplig. I några teser han utgav, tycks han likväl försvara en motsatt åsikt.

A. begränsade ingalunda sina intressen till professurens ämne. Uppmärksammat är hans arbete i vetenskapssocieteten för svenska språket och ortografin. Egentligen var han nog framför allt teolog. År 1732 övertog han som sin faders efterträdare Leksands pastorat men förflyttades sedan till ett större verkningsfält 1734, då han blev pastor primarius i Stockholm. Här stävjade han den pietistiska propagandan men på ett milt och fördragsamt sätt, som utövade en välgörande inverkan även på motståndarna. För att hämma spridningen av villomeningar utgav han en skrift om nådens ordning, som utkom i flera upplagor. Den bekante kyrkoherden Tollstadius hade i honom »städse en saktmodig, mild och rättvis domare». Till biskop i Växjö kallades A. 1742 i förhoppning, att han skulle motarbeta den nepotism, som förut varit rådande i stiftet. Även här behandlade han den pietistiska rörelsen med sin vanliga humanitet. För bildningens, höjande var han mycket verksam. Han började uppta vetenskapliga ämnen till behandling på prästmötena och sörjde även för skyddet av antikviteter. Anmärkas bör också, att han ivrade för ökad folkundervisning. 1749 tillträdde A. biskopsämbetet i Strängnäs, till vilket han året förut erhållit andra förslagsrummet. Detta ämbete innehade han till sin död, 1762.

A. var en av de äldre mössornas mera representativa personligheter och åtnjöt under ett livligt deltagande i det politiska livet flera bevis på sitt stånds förtroende. Vid sin första riksdag (1734) invaldes han i sekreta utskottet och var sedan såsom pastor primarius och biskop självskriven ledamot därav. I mindre sekreta deputationen ägde han säte från 1734 till och med 1740–41 års riksdag samt insattes även i det förstärkta sekretissimum, som vid 1740–41 års riksdag hade de viktigaste utrikespolitiska frågorna om hand, och i den sekreta beredning, som fungerade 1746–47; därjämte var han ledamot av lant- och sjömilitieekonomideputationen 1734 och av protokollsdeputationen 1740–41 samt elektor vid rådsvalen 1742–43 och 1746–47. Vid 1742–43 års riksdag var han Erik Benzelius' medtävlare vid talmansvalet. I striderna vid 1738–39 års riksdag tillhörde A. jämte flera medlemmar av prästeståndet minoriteten inom utskottet, vilken ställde sig på Arvid Horns sida och motsatte sig rådsherrarnas avsättning. Då han och hans meningsfränder överröstades, fordrade de att i ståndet få tillkännagiva sin avvikande mening, och vid nästa riksdag upptog A. kravet på en dylik rättighet vid fastställandet av sekreta utskottets instruktion. Vid det slutliga avgörandet av frågan om räfsten med rådet, 19 mars 1739, sökte A. förgäves förhindra, att prästeståndet uppgav sitt en gång fattade skonsammare beslut till förmån för adelns mening. De utrikespolitiska problemen synes A., vilken i likhet med sina meningsfränder yrkade på en försiktig politik, ha bedömt med klarhet. Under 1740–41 års riksdagsstrider kämpade han målmedvetet för fredens bevarande, men hans invändningar och de med honom likasinnades inom prästeståndet betydde intet. Senare sökte man använda sig av A:s inflytande såsom förutvarande präst i Leksand för att lugna dalallmogen. Vid 1746–47 års riksdag framträdde A. särskilt som S. Åkerhielms försvarare. I samband med angreppet på Åkerhielm stod den bekanta striden om kanslersvalet i Uppsala 1747, då majoriteten i konsistoriet röstat för Åkerhielm, oaktat hattprofessorerna i sista stund framfört kronprinsen Adolf Fredrik som motkandidat. Saken drogs inför sekreta utskottet av hattarna, som ville ge motpartiet inom det akademiska konsistoriet en allvarlig näpst; fruktlöst erinrade A., att om de anklagade väl kunnat visa oförsiktighet, de likväl ej gått ifrån lag. A. uppträdde i flera fall emot ständernas långt gående ingrepp i förvaltningen, exempelvis i utnämningsfrågor. I religionsfrågor tog han ofta till orda vid riksdagarna, nitiskt befordrande renlärigheten. 1751 drog han sig tillbaka från politiken.

Författare

Erik Naumann; Albert Nilsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ett antal brev till A. finnas i Uppsala universitetsbibliotek, likaså hans fullmakter i original.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se J. H. Liden, Cata-Iogus disputationum (1778), och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908); b) övriga skrifter: En waksam och oför-truten evangelisk predikare, som uträttar sitt werk och ämbete redeliga, vti en christelig lik-predikan öfwer Kongl. Maj: ts tro-man och biskop uti Westerås stifft. . . doctor" Nicolaus Barchius, som .. . befordrades til sin hwilo-cammare i Westerås dom-kyrckio, den 1 maji 1733 . .. Västerås [1733]. 4: o 142, (10) s. — En kort predikan öfwer Zach. VIII v. 16, 17, hållen i slotts-kyrkan in för Hans Kongl. Maj: t och riksens höglofl. ständer wid början af riks-dagen then 25 aug. 1742. Sthm [1742]. 4: o 16 s. — Guds barnas fasta hopp, tro och försäkran, om en glad vpståndelse efter thetta vsla lifwet, vti en christelig lik-predikan öfwer för thetta .. . probsten i östra härad och Wegsiö sticht samt kyrckioherde wid Korssberga, Lemnhult och Solberga församlingar, mag. Petrus Lindstorphius, wid thes begrafnings-act och jordefärd... i Korsberga kyrkio den 31 aug. 1743. Jönköping [1743]. 4: o 38 s. — En rätt christens förnögda sinne at efter Guds wilja både lefwa och dö; tå then .. . saliga probstinnans, fr. Anna Sara Rogbergs,. . . mag. Petri Collianders,. . . probstens i östra härad samt kyrkioherdens i Alsheda, makas andelösa lekamen... til sitt hwilorum befordrades i Alsheda kyrkio, den 10 maii 1744. Växjö [1744]. 4: o 36-s. — En christen, en wandringsman, som icke hafwer här någon waraktig stad utan. söker efter then tilkommande, uti en christelig lik-predikan öfwer. . . kyrkioherden i Åhs och Kållerstads församlingar.. . herr Johan Biurbeck, som .. . uppå sitt 74 ålders år. igenom en salig död then 10 jan. 1746 ernådde til' siälen sitt rätta ... fädernesland i himmelen, och til sin uttröttade lekamen... kom til ro och hwilo i grafwen, uti Åhs kyrkio, then 22 april therpå följande. Sthm 1747. 4: o 59 s. — Kihla nybygda kyrkjos i Södermanland inwigning, som uppå allernådigste tilstädjelse blef kallad Adolph Fridrics kyrkja, på Mickelsmässo-dagen år 1750 förrättad. Strängnäs [1750]. 4: o 8 bl. — - Et godt samwets wittnesbörd, uti en christelig lik-predikan, tå Kongl. Maj: ts tro-man och biskop öfwer Westerås-stift.. . herr doct. Andreas Kalsenius blef... uti Westerås dom-kyrkio, then 19 febr. 1751 begrafwen. . . Västerås [1751]. 4:o 90 s. — Tilläggning om orthographien, upsätt af Regia societate literarum et scientiarum Vpsaliensi (i A. Sahlstedt, Anmärkningar öfwer swenska språket, Sthm 1753, s. 26—39; anon.).

Källor och litteratur

Källor: Registr., RA (fullm.); prästeståndets prot., RA; brev från A. till J. Upmarck, Bergianska brevsamlingen, VA:s bibliotek; C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1—2 (1913, 14); H. Forssell, Minne af erkebiskopen Erik Benzelius d. y. (Sv. akad:s handl., D. 58, 1883); E. Humbla, Imagö vits ac mortis d:ni Erici Alstrini (1763); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 2—5 (1895—1900). — Se i övrigt:'H. Hernlund, Förslag och åtgärder till sv. skriftspråkets reglerande 1691— 1739 (1883), s. 98.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Alstrin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann; Albert Nilsson.), hämtad 2019-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5726
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Alstrin, urn:sbl:5726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann; Albert Nilsson.), hämtad 2019-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se