Meriter

Andersson, Peter, i Högkil, f. 30 jan. 1838 i Håbols församling, d. 1 juni 1894. Föräldrar: hemmansägaren Anders Petersson i Högkil och Kajsa Magnusson. Hemmansägare; kommunalordförande; landstingsman; ledamot av riksdagens andra kammare för Tössbo och Vedbo domsaga av, Älvsborgs län 1882–84 samt 1888–94 och var därunder bl. a. ledamot av särskilt utskott 1889 och 1890, medlem av gamla lantmannapartiets förtroenderåd 1890–94, statsrevisor 1890–93 samt ledamot av statsutskottet 1891–94; ledamot i järnvägskommittén 2 juni 1893. – Ogift.

Biografi

A., som tillhörde en gammal odalmannasläkt, ägnade sig åt fädernas yrke men förvärvade därjämte genom självstudier insikter i åtskilliga ämnen. Under sin första riksdagstid, den betydelsefulla treårsperioden 1882–84, anslöt han sig helt till lantmannapartiet men deltog icke i debatterna. Desto flitigare uppträdde han, sedan han 1888 återvänt till riksdagen. I motsats mot fler talet av sina kamrater på Älvsborgsbänken motsatte han sig spannmålstullarnas införande och blev vid schismen mellan gamla och nya lantmannapartiet det förra trogen; såsom statsutskottsledamot visar han sig också behärskad av de gamla lantmannatraditionerna i fråga om skattereformer och sparsamhet. Hans sparsamhetsnit tog sig gärna uttryck, då det gällde fjärde och femte huvudtitlarna eller utrikesrepresentationen. Däremot var han övertygad om vikten att bevara en dugande tjänstemannakår och visade sig därför ej så njugg som åtskilliga ståndsbröder, när fråga var om ämbetsmännens löneförmåner. Han tillhörde de medlemmar av gamla lantmannapartiet, som 1891 motsatte sig förslaget om inskränkning av städernas representationsrätt. I likhet med den gamla liberalismen ville han ej annat än i yttersta nödtvång veta av något statens ingripande i den enskildes hushållning, och han motsatte sig därför 1888 då ifrågasatt lagstiftning om vård av enskildas skogar. — A. röstade 1891 och 1892 mot de då framlagda förslagen till ny värnpliktslag. Sveriges fana borde hållas högt, yttrade han; 1892 (lagtima riksdagen), men man borde först tillse, att denna fana vajade över ett fritt och lyckligt folk. Härför fordrades bl. a. utvidgning av rösträtten till andra kammaren och församlingsfrihetens betryggande. Redan 1888 hade han också motionerat om valrätt åt alla i kommunernas angelägenheter röstberättigade män, och 1890 hade han tillsammans med Falurepresentanten V. Vahlin väckt förslag om församlingsfrihetens betryggande genom att bestämmelse därom inrycktes i § 16 regeringsformen samt att föreskrifter till förekommande av missbruk av denna frihet skulle få meddelas endast genom lag, stiftad av konung och riksdag gemensamt, en motion, som då den 1892 förnyades, föranledde andra kammaren att besluta ett tillägg till § 86 regeringsformen i dess syfte. A. yrkade även avslag på den 1889 genom justitieministern Örbom framlagda K. propositionen om ändring av 10 kap. 14 § strafflagen i syfte att skärpa straffet för uppmaning till ohörsamhet mot lag och laga ordning samt uppvigling till hot mot samhällsordningen, den s. k. socialistlagen. Vidare verkade han för avskaffandet av institutioner inom vårt stats- och samhällsskick, vilka syntes honom föråldrade, såsom konungens rätt att adla (1889) och fideikommissinstitutionen, i vad denna avser familjefideikommiss (1889 och 1890). 1891 uppträdde han till förmån för ett förslag om skrivelse till K. M: t angående vidtagande av åtgärder för ett rättvist befordringssystem inom armén på grundval av skicklighet och förtjänst. Ett särskilt intresse ägnade han vår folkundervisning, men han hade även blick för den högre undervisningens betydelse och uttalade sig 1890 för bibehållandet avderi kostnadsfria undervisningen, som berett många obemedlade ynglingar tillfälle att arbeta sig fram på studiebanan. För att hävda riksdagens ställning gentemot konungamakten bekämpade A. 1891 konungens rätt att utse kamrarnas talmän och vice talmän samt yrkade 1892, i motsats mot statsutskottets majoritet, bifall till S. A. Hedins motion om närmare reglering av K. M:ts dispositions- rätt över besparingarna på riksstaten. Nämnas må ock, att A. 1889 motionerade om öppen omröstning i riksdagen.

A., som förut varit en kraftfull man, blev under de förstå månaderna av 1894 fullständigt bruten till hälsan av influensa och måste lämna riksdagen strax efter dess början. Sjukdomen verkade hos honom en djup melankoli och bragte honom en till sinnesförvirring gränsande förtvivlan, varunder han förkortade sitt liv. Som riksdagstalare yttrade sig A. kort och kärnfullt, rakt på sak och med känsla och övertygelse. Under de statsrevisioner, vari han deltog, framträdde särskilt hans ovanliga arbetsförmåga. Av alla var han högt skattad för sin fasta och manliga karaktär.

Författare

H. ROSENGREN.

Källor och litteratur

Källa: Andra kammarens prot.; den samtida tidningspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Andersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5815, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. ROSENGREN.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5815
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Andersson, urn:sbl:5815, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. ROSENGREN.), hämtad 2024-04-19.