N Gustaf A Sparre

Född:1834-05-31 – Norra Fågelås församling, Skaraborgs län
Död:1914-09-04 – Ova församling, Skaraborgs län

Riksdagsledamot, Kammarherre, Kavalleriofficer, Talman, Godsägare


Band 32 (2003-2006), sida 766.

Meriter

11 Sparre, Nils Gustaf Alexander, kusins sonson till S 7, f 31 maj 1834 i N Fågelås, Skar, d 4 sept 1914 i Ova, där. Föräldrar: överstekammarjunkaren greve Johan Alexander Artemis S o Sofia Adelaide Rosalie Anker. Kadett vid krigsakad på Karlberg 27 sept 47, officersex där 1 dec 52, underlöjtn vid Livg till häst 12 april 53, löjtn 19 juli 55, ryttmästare 30 dec 59–12 mars 61, allt vid Livg till häst, studier vid kavalleriskolan i Saumur, Frankrike, 55–56, kammarherre 28 april 60–14 jan 96, tjänstg hos drottning Lovisa 18 sept 60–16 mars 63, deltog i riksdagarna 62/63–65/66, led av Skaraborgs läns landsting 63–72, 76–83 o 97–00, v ordf där 70, 72 o 76–83, led av FK 71 lagt–08 (led av bevilln:utsk 72–74, av statsutsk 75–92 lagt o 93–95, v ordf 81–82, ordf där 83–92 lagt o 93–95, led av minoritetspartiets förtroenderåd 88, av talmanskonferensen 89–91, FK:s v talman 91–95 o talman 96–08, ordf i särsk utsk 92 urt, i hemliga utsk 95), VD i Hjo-Stenstorps järnvägs ab 72–79, led av skatteregleringskomm juni 79–aug 81, av lantförsvarskomm juni 80–juni 82, ordf i komm ang revision av statens järnvägstaxa sept 87–okt 88, led av överskottsplaceringskomm okt 88–dec 90, ordf i komm ang civilstatens pensionsinrättn aug 89–febr 90, i komm ang förändrad uppställn av fjärde huvudtiteln maj–okt 95, led av unionskomm nov 95–jan 98. – LSkS 82, LLA 82, HedLLA 93, Serafimerriddare 21 jan 96.

G 31 maj 1858 i Sthlm, Livg till häst, m sin kusin Sophie Gustafva Sparre, f 20 maj 1836 där, Klara, d 28 nov 1920 i Ova, dtr till justitiestatsministern greve Gustaf (Gösta) Adolf Vive S (s 712) o grev Sofia Bonde.

Biografi

Gustaf S påbörjade knappt tonåring den militära banan men lämnade den 1861 och verkade under resten av sitt liv som godsägare. 1859 hade han övertagit skötseln av Almnäs i Fågelås som inköpts några år innan S föddes. Egendomen vid Vätterns västra strand hade anor från 1100-talet. Almnäs såldes 1886 och två år senare inköptes istället Mariedal i Ova, en gång uppfört av Magnus Gabriel De la Gardie. På Mariedal stannade S livet ut och rustade upp den vid köpet medfarna egendomen.

Någon statstjänst sökte aldrig S. I linje med sin självbild ville han vara "den oberoende, självsvåldige Sparre" (Key). I stället kom hans offentliga verksamhet att äga rum inom riksdagen. Tiden där kom att omspänna nästan ett halvt sekel, från ståndsriksdagarna på 1860-talet till FK vid 1908 års riksdag. Förutom några år inom bevillningsutskottet blev det mäktiga statsutskottet S:s hemvist. Att han valdes till ordförande i det särskilda utskott som vid 1892 års urtima riksdag skulle bereda försvarsfrågan liksom till det hemliga unionsutskottet 1895 var andra tecken på hans starka ställning. Denna illustreras också av posterna som vice talman och talman. Helt opåverkad av de politiska konjunkturerna var han dock inte. Under tullstridens mest intensiva skede ratades den moderate frihandelsvännen S av landstinget i Skaraborg, hemlänet vars representant i FK han varit i 18 år. Eftersom bostadsband inte krävdes övergick han 1889 till att istället representera Västernorrlands län, invald efter sedvanlig och tidsenlig lobbyverksamhet av sina politiska vänner.

S ingick genom åren i en rad politiskt viktiga kommittéer på skatte- och försvarspolitikens områden. Försvarsfrågan var egentligen främst en skattefråga. Indelningsverket finansierades av jordbrukarna som dessutom stod för grundskatterna, de stående jordskatterna. Det mäktiga Lantmannapartiet i AK vägrade att acceptera utvidgad värnplikt så länge som bördorna belastade hemmansägarna. Att indelningsverkets kostnader och grundskatterna tyngde olika delar av landet olika komplicerade ytterligare frågan. S tillhörde de ledamöter av FK som redan från 1870-talet sökte samförstånd med bönderna ("skånska partiet", "kompromisspartiet"). Ett resultat var kompromissen 1873: "Ett något svävande principuttalande som band samman allmän värnplikt med en successiv avskrivning av grundskatterna och indelningsverkets bördor" (Nilsson, s 90). Därmed var dock inte problemet löst. Fullföljandet av kompromissen tog nästan 20 år, och flera regeringar stupade på frågan.

S röstade emot regeringen De Geers försiktiga förslag om ökad värnpliktstid 1880 men understödde efterträdaren Arvid Posses (bd 29) strävanden i samma riktning. Posse hade lett Lantmannapartiet men inte ens det garanterade böndernas stöd till hans regering. S klagade 1884 över "böndernas negativism" och uppgav att han under riksdagen röstat med FK i allt. Följande år blev mer lyckosamt för S och hans medlande riktning. Statsminister Robert Themptander drog i nov 1884 upp taktiken tillsammans med S och några likasinnade. S blev under riksdagen regeringens specielle talesman i FK men skaffade också röster i AK. Att kompromissen till sist segrade var till stor del S:s förtjänst. Under den utdragna behandlingen av försvars- och skattefrågorna hade han kontinuerligt valts in i FK:s valkommitté, som förberedde utskottsvalen. Sista fasen i frågans lösning ägde rum vid 1892 års urtima riksdag, med S som ordförande i det särskilda utskottet.

Från 1887 satte tullstriden alltmer sin prägel på riksdagsarbetet. Som frihandlare kom S att ansluta sig till FK:s moderata minoritetsparti. Bland hans politiska allierade fanns den gode vännen Hugo Tamm, Ivar Afzelius, Gottfrid Billing, Filip Boström, Hans Forssell och Wilhelm Walldén. Den senare var redaktör för Sthlms dagblad som ett konsortium bestående av bl a Tamm och S inköpte 1895. Tidningen fungerade som ett inflytelserikt språkrör för högerfrihandlarna som grupperingen kring S kallats.

S kunde dock acceptera det nya tullsystemet men inte att FK:s yttersta höger bildade regering. Det gällde såväl under tullstriden som under unionsstriden. Avgörande för honom var att uppnå samverkan mellan kamrarna. På så sätt kom moderata protektionister att stå S nära. Mest betydelsefull av dem var statsministern Erik Gustaf Boström (bd 5). Dennes strävan efter att bilda breda allianser hade en varm försvarare i S. Vänskapen med Boström gjorde att S stannade kvar som talman längre än han hade tänkt sig. Beteckningen "moderat frihandlare" innebar för S:s del betoning på det första ordet. Måttfullhet och medling var hans credo.

Även i unionsfrågan gällde det att hålla ytterhögern stången. S betecknade unionshöken Oscar Alin (bd 1) som en "fanatiker". Både S och Tamm hade norrmän som svågrar och var alltid välvilligt inställda dll Norge. Däremot ogillade de Venstres militanta politik, som betecknades med de beska orden "Norges politiska rabies" (Sondén, s 362). När spänningarna mellan rikena urladdades i unionskrisen 1895 visade emellertid också S att han kunde sätta hårt mot hårt. Sverige hade inga stormaktsdrömmar, förklarade han, men riksdagen måste visa att det sv folket ej degenererat. Även vid detta tillfälle fanns dock en udd mot ytterhögern. S verkade för höjda försvarsanslag i syfte att på en och samma gång lugna högern och varna Norge.

Även under krisen 1905 verkade S för en fredlig lösning, men som talman hade han nu begränsade möjligheter till direkta ingripanden i politikens stridsfrågor. Med den positionen fick han en ceremoniell roll vid unionsupplösningen och höll 18 okt 1905 tal vid den urtima riksdagens avslutning i Rikssalen på Slottet. Justitieminister Gustaf Berg (bd 3) noterade i sin dagbok: "Allt bar präglen av dysterhet. Talmännens inför tronen framsagda tal gav fullständigt intryck av condolence. Sparres stämma var svag; han var gripen av djup rörelse, då han talade om de sköna lyckodrömmar, som knöt sig till unionens tillkomst men som nu brutits sönder" (Wåhlstrand, s 338).

S åtnjöt respekt från alla grupper inom riksdagen, särskilt under sin tid som talman. Medling och samförstånd var nödvändiga för att riksdagen skulle fungera. Partistrider och klasstänkande bekämpade han konsekvent. Att konservativa ytter-grupper fick kritik har redan visats, men också radikaler drabbades. S försvarade FK:s insatser gentemot vänsterns "klasshat". Socialisterna väckte förstås också hans oro: "De tala så varmt och de känna så varmt, men de tänka så grumligt" (Sondén, s 590). S:s moderata hållning gick helt i linje med Oscar II:s önskemål. Kungen ville ha en medelvägsregering som stod självständig över partierna och kunde få kamrarna att komma överens. Han ville inte kapitulera inför protektionisterna under tullstriden; det vore att följa parlamentarismens idéer. En starkt konservativ unionsfientlig regering var lika otänkbar som en utpräglad frihandelsregering. S kom därför att under lång tid vara en k önskekandidat för statsministerposten.

Trots enträgna vädjanden från kungen vid flera tillfällen, både vid 1880-talets slut och senare, vägrade S att bli statsminister. Påfallande många kandidater försökte slippa ansvaret, och de frekventa regeringsskiftena var ofta besvärliga. Troligen var statsministerposten mer svårhanterlig under denna förparlamentariska tid, i jämförelse både med tidigare och senare skeden. Riksdagen, med dess sinsemellan stridande kamrar, hade flyttat fram sina positioner samtidigt som kungamakten fortfarande var en realitet. Säkert spelade för S också hans strävan efter självständighet in i det beslutsamma motståndet mot statsrådsposter. Först efter 1905 när S:s karriär gick mot sitt slut upphörde hans roll som ständig – och ovillig – statsministerkandidat. Då hade också den generation politiker han tillhörde spelat ut sin roll.

S:s personliga eftermäle kretsar mer kring värden som sunt omdöme och ärlighet än glänsande begåvning. Den mångårige vännen Tamm beskriver honom som älskvärd, godlynt, solig, humoristisk och naturälskande. Hans politiska insats har kommit i skymundan för mer profilerade krafter till höger och vänster, men som medlare och konstruktiv samförståndsman kom hans gärning ändå att överglänsa många av de mer kända namnen från den period då det moderna Sverige skapades.

Författare

Torbjörn Nilsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s saml i arkivet på Mariedal, Ova, Västergötland. - Brev från S i GUB (till S A Hedlund), KB (bl a till E Key, Märta Sofia o Sigrid LeijonhufVud samt G Mittag-Leffler), LUB (till G Billing), RA (bl a till I Afzelius, G Berg, E G Boström, A C L Lewenhaupt, J Lilliehöök, F W v Otter o H G Westring) samt i UUB (bl a till O Alin, C Annerstedt, E J Keyser, E v Krusenstjerna, C Lundeberg o O Themptander).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893-1906, ed C Hallendorff (1928); H Hamilton, Hågkomster (1928); E Key, Minnen av o om Emil Key, 1 (1915); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); T Nilsson, Elitens svängrum: FK, staten o moderniseringen 1867-1886 (1994); Oscar II, Mina memoarer, ed N F Holm, 1 (1960); T Petré, Ministären Themptander (1945); SMoK; P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 4 (1990); A Wåhlstrand, Karlstadkonferensen 1905 (1953).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
N Gustaf A Sparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6197, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2018-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6197
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
N Gustaf A Sparre, urn:sbl:6197, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2018-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se