C Verner (K Värner) Rydén

Född:1878-09-16 – Asarums församling, Blekinge län
Död:1930-09-14 – Stockholms domkyrkoförsamling (Lidingö församling, Stockholms län)

Riksdagsledamot, Folkskollärare, Ecklesiastikminister


Band 31 (2000-2002), sida 81.

Meriter

Rydén, Claes Verner (Klas Värner), f 16 sept 1878 i Asarum, Blek, d 14 sept 1930 i Sthlm (enl db för Lidingö). Föräldrar: lantbrukaren o folkskolläraren Johan Arvid R o Oliva (Olivia) Håkansdtr. Elev vid folkskolesem i Växjö ht 95, utex där vt 99, eo lär vid Malmö folkskolor ht 99, ord lär där 01–25, medarb i tidn Arbetet 02, led av styr för Malmö arbetarekommun 0407, ordf i Sverges socialdemokratiska arbetarepartis (SAP) Skånedistr 0518, led av AK 0719 lagt o 2128 o av FK19 urtfebr 20 o från 29 (led av statsutsk 1017 o 2230, ordf i utsk:s andra avd 1417, statsrevisor 1015, led av andra särsk utsk 12, ordf där 27, led av första särsk utsk 14 B, av heml utsk 1617, av särsk utsk 24, av utrikesnämnden 28), led av socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd 0917 o 28, av stadsfullm i Malmö 1117, ordf i folkskolestyr där 2125, led av andra för-svarsberedn (sjöförsvarsberedn) dec limars 14, expert inom komm ang ett centralt verk för sociala ärenden janfebr 12, led av en komm ang blinda med komplicerat lyte okt 13april 14, av 1914 års komm ang löneförhållandena vid statens järnvägar mars 14sept 16, av centralstyr för Sveriges allm folkskollär:fören från 16, v ordf 2130, ordf där 30, led av komm ang Sthlms flottstation juni 16dec 17, av komm ang riksdagens arbete okt-dec 16, av folkundervismkomm (ang bl a den lägre tekn undervisn o fortsättn:skolan) dec 16okt 17, statsråd o chef för ED 19 okt 1728 nov 19, ordf i skolkommissionen jannov 19, i komm ang statsbidr till uppförande av folkskolebyggnader april 21juni 23, led av komm ang det akad befordringsväsendet febrjuli 22, ordf i sakk ang Gymnastiska centralinst:s verksamhet jan 24aug 26, led av komm ang utgivande av ett hist o statsrättsl arbete om den sv riksdagen 25jan 29, generalkrigskommissarie o chef för Arméförvaltn:s civila dep 6 (tilltr 9) okt 2511 (beslut 7) okt 26, led av statens fastighetskommission juni 25mars 28, ordf i komm ang permanenta flygplatser vid Sthlm maj 26febr 27, led av Helgeandsholmskomm 28jan 29.


G 20 aug 1907 i London, S:t Pancras (enl vb för Malmö, S:t Petri), m Malin Bothilda Olsson, f 4 april 1881 i Hemmesdynge, Malm, d 7 febr 1974 i Borås, Gustaf Adolf, dtr till lantbrukaren Jöns O o Hanna Persson.

Biografi

Värner R:s far var folkskollärare med uppdrag både inom kyrkan och sparbanksrörelsen. R var det äldsta barnet av sex i faderns andra äktenskap och han följde ofta med fadern under dennes resor i bygden och kom därmed tidigt att stifta bekantskap med de sociala förhållandena, något som han gärna återkom till i riksdagsdebatter. Påverkad av fadern bestämde sig R för att 1895 söka till folkskoleseminariet i Växjö, där också denne studerat. Under studietiden synes han ha radikaliserats i politiskt och religiöst avseende vilket bl a framgår av bevarade brev till halvbrodern Johan. Efter en lyckad examen blev han i maj 1899 vikarie i en av hemortens skolor men lämnade den snart för Malmö, där han sökt och erhållit en icke-ordinarie tjänst från ht s å.

När R kom till Malmö pågick sedan några år en inflammerad strid om den administrativa ordningen för beslutsfattande i fråga om folkskolan. Dessa ärenden låg under kyrkan och beslutanderätten tillkom en för stadens församlingar gemensam kyrkostämma. Den kyrkliga anknytningen av folkskolan var i alla avseenden påtaglig. Nu förelåg dock ett förslag att kyrkofullmäktige skulle tillföras uppgiften men detta bekämpades av liberaler och socialdemokrater, vilka önskade bevara kyrkostämman som avgörande forum. Skälet härtill var att denna gav tillgång till en offentlig arena, där – de ojämlika rösträttsbestämmelserna till trots – likväl vissa möjligheter till framgång kunde föreligga vid de avgörande besluten, medan en fullmäktigeinstitution skulle innebära att denna påverkansmöjlighet försvann.

I en kommitté som utsågs av kyrkostämman i juni 1900 insattes som en av ledamöterna den liberale riksdagsmannen och folkskolläraren Anders Thylander. Denne bad R att biträda med vissa statistiska undersökningar. R kan utöver detta ha medverkat vid utarbetandet av det förslag som Thylander lade fram i kommittén att skolärendena skulle läggas under kyrkofullmäktige, dock under förutsättning att en reviderad röstskala tillämpades. Majoritetens linje om en oförändrad skala segrade dock vid stämman 1902 vad gällde antalet röster men var i minoritet i fråga om antalet röstande. I syfte att uppnå enighet tillsattes en ny utredning, nu med också ett par socialdemokrater som ledamöter. Dess förslag om ett kyrkofullmäktige, valt efter en tiogradig röstskala, avvisades dock av regeringen i febr 1904.

R närmade sig under denna tid socialdemokratin. I ett brev till brodera Johan från mars 1901 förklarade han sig vilja bli en "kämpe i ledet för arbetarklassens framåtskridande". Följande år knöts han till Arbetet och med början i nov publicerades hans första artiklar i vilka förhållandena vid Malmö folkskolor kritiserades. Han kom bl a av detta skäl i stark motsättning till skolledningen i staden; en konflikt mellan denna och många av stadens lärare hade pågått sedan 1890-talet. I Arbetet blev R en mycket anlitad skribent och inledningsvis handlade en stor del av hans artiklar om relationerna skola/kyrka och religionsundervisningen. Under närmare ett år, dec 1904–sept 1905, arbetade han heltid på tidningen. Successivt vidgades hans ämnesval till att omfatta allt fler av politikens områden.

R togs snabbt i anspråk av arbetarekommunen i staden. Han utsågs i sept 1903 till ordförande i styrelsen för arbetarebiblioteket och invaldes året därpå i arbetarekommunens styrelse. Den publika arena som kyrkostämmorna utgjorde utnyttjade R till att driva olika förslag som avsåg både så prosaiska frågor som lönerna till skolornas vaktmästare och principiella frågor om den prästerliga självskrivenheten i skolrådet.

Inom socialdemokratin fick R sitt rikspolitiska genombrott vid partikongressen i febr 1905. Han utsågs dll en av kongressens sekreterare och hann därutöver med att vara en av de flitigaste debattörerna med flera framgångar med sina yrkanden. Den motion han lagt om förhållandet mellan kyrka och skola bifölls ograverad och på hans förslag avvisades, med en rösts övervikt, en programformulering om FK:s avskaffande. Också i frågor om partiets stadgar – bl a bildande av distrikt – hade han framgång med sina förslag.

Efter kongressen utsågs R till ordförande i det nybildade partidistriktet i Skåne.

R hade således på några få år skaffat sig en stark position i Malmö arbetarrörelse. Genom ett flitigt medarbetarskap i tidningen Arbetet och agerandet på kyrkostämmorna blev han känd även utanför den egna organisationen. Till detta bidrog också den s k katekesparaden i okt 1904 då ett 30-tal manliga lärare, på initiativ av R, inte infann sig när biskopen Gottfrid Billing (bd 10) kallade skolbarn och lärare i Caroli församling till kyrkan för att barnen skulle förhöras i kristendomskunskap. Partiuppdragen befäste hans ställning och inför ett fyllnadsval nominerades R i okt 1906 som partiets kandidat.

I sitt programtal inför valet i dec 1906 sköt R fram utbildningsfrågorna: bottenskolans genomförande och skilsmässa mellan skola och kyrka. Han hade ett år tidigare, inspirerad av ett program från en nederländsk socialdemokratisk lärarförening, formulerat stadgar och program för en socialdemokratisk folkskollärarförening vari upptogs både principiella och socialreformatoriska åtgärder på skolområdet. R gick segrande ur valstriden, dock med en mindre marginal än vad vänsterlistan haft vid det ordinarie valet ett år tidigare.

R togs vid sitt inträde i riksdagen 1907 snabbt i anspråk för viktiga uppgifter inom den 15 man starka socialdemokratiska riksdagsgruppen. Tillsammans med Hjalmar Branting och Nils Persson (bd 29) utsågs han att utarbeta partiets motion om den politiska och kommunala rösträtten; i denna ställde partiet för första gången i riksdagen även kravet om kvinnlig rösträtt, vilket R tidigare kritiserat riksdagsgruppen för att inte ha fört fram. En av hans mest omfattande motioner gällde förslaget om normalarbetsdag vilken lades fram vid 1908 års riksdag. I den 112 sidor långa motionen gav han en utförlig redovisning för förhållandena i andra länder och motiverade åttatimmarsdagen ur såväl ett folkhälsoperspektiv som med demokratiska och familjemässiga skäl.

Från 1909 års riksdag organiserades den socialdemokratiska riksdagsgruppens arbete fastare genom att ett särskilt förtroenderåd inrättades. R valdes in i detta och fungerade som dess och riksdagsgruppens sekreterare till sitt inträde i regeringen 1917. Han fick därmed en mycket god överblick över den egna gruppens arbete, bl a genom att ledamöternas motioner skulle passera förtroenderådet innan de fick väckas. I många fall var det också han själv som medverkade i utarbetandet av partiets förslag. R drog ett tungt organisatoriskt lass i gruppen vilket inte minst var till stor hjälp för Branting.

Vid 1909 års riksdag blev R suppleant i statsutskottet och året därpå ordinarie ledamot. Detta stärkte hans centrala position och han fick genom sin flit och sina kunskaper en betydelse som översteg partiets formella styrka. Detta gällde särskilt inom ED:s område men hans auktoritet kom att sträcka sig utanför dess gränser. Kammaren debatterade ofta detaljfrågor; partibanden var i dessa inte alltid särdeles starka varför det var möjligt att nå framgångar för en så påläst och övertygande debattör som R.

Under sina första politiskt aktiva år, då R ägnade förhållandet mellan skola och kyrka stor uppmärksamhet, drev han bl a linjen att religionsundervisningen inledningsvis borde göras frivillig för eleverna, sedan konfessionslös. Som riksdagsman motionerade han om upphävande av prästernas självskrivna ordförandeskap i skolstyrelsen och om val av denna styrelse genom en kombination av val av stadsfullmäktige och val vid allmän rådstuga enligt lika rösträtt. R engagerade sig också tidigt för lärarkårens angelägenheter genom artiklar i Arbetet och förslag på kyrkostämmorna.

Vid denna tid var halvtidsundervisningen omfattande i vissa delar av landsbygden och i många skolor var kvaliteten i undervisningen låg. R argumenterade för att det var mer angeläget att förbättra folkskoleväsendet som helhet än att i det rådande läget söka genomföra det bottenskoleprogram som det liberala partiet stod för. Denna linje drev han såväl i tidningsartiklar som vid de obligatoriska samrådsmötena mellan skolledning och lärare. I långa stycken var dock R inspirerad av de skolpolitiska linjer som liberaler som Fridtjuv Berg (bd 3) drev.

R var en av AK:s flitigaste talare med ett 50-tal anföranden per session. Utöver de ecklesiastika frågorna uppträdde han ofta i ärenden som gällde löner och pensioner, många gånger med förslag om besparingar när det gällde högre tjänster. Två andra ämnen som han gärna berörde gällde norrländska förhållanden och riksdagsarbetets ordnande. I flera motioner framträdde också vad som med dagens ordval kan betecknas som omsorg om ensamstående mödrar och barn utom äktenskapet; bl a föreslog han strafflindring för mödrar som tagit sina nyfödda barn av daga, rätt för utomäktenskapliga barn att ärva fader och rätt för dem att erhålla vetskap om sina föräldrar.

Genom sitt aktiva uppträdande i sakfrågor i utskottet och flitiga deltagande i kammardebatterna, även i frågor där partiet tidigare inte tagit ställning, bidrog R till att befästa socialdemokratin som en parlamentariskt allvarligt verkande kraft. Huruvida detta var en medveten strategi från hans eller gruppens lednings sida eller ett utflöde av hans arbetslust och engagemang samt övertygelseförmåga går dock inte att avgöra.

R väckte genom sin talarstil, som kunde vara både överlägsen och bitsk, irritation hos meningsmotståndarna liksom inom det egna partiet. Nils Edén (bd 12) kallade honom vid ett tillfälle den store avbasaren, Arvid Lindman (bd 23) ansåg honom vara en av socialdemokratins mest aggressiva och också osympatiska män, medan AK:s talman Johan Widén betecknade honom som en av de dugligaste, kunnigaste och resonablaste, om inte rena partifrågor var aktuella.

R stod i sakfrågorna partiledaren normalt mycket nära. I några få frågor - inställningen till idrottsrörelsen, nykterhetsfrågan och skyddskoppsvaccinationen -befann han sig på en annan linje än Branting. I de interna partistriderna var han däremot obrottsligt solidarisk med denne och tom snarast pådrivande. När Zeth Höglund (bd 19) i febr 1915 i en riksdagsdebatt gick till angrepp mot borgfreden i försvarsfrågan under kriget, blev reaktionen mycket kraftig från gruppledningens sida. En av förtroenderådet tillsatt kommitté, bestående av Branting, R och Rickard Sandler, utarbetade ett avståndstagande uttalande samt ett mjukt formulerat tillägg till arbetsordningen. Under riksdagsgruppens möte lade dock R tillsammans med Sven Persson i Norrköping fram förslag om en betydande skärpning som innebar ett hårt krav på disciplin i gruppen. Bestämmelsen kom visserligen aldrig att tillämpas men blev ett ofta anlitat argument från vänsteroppositionen i den interna partistriden. Paragrafen hindrade dock inte R själv från att i åtskilliga sakfrågor i riksdagen avvika från vad socialdemokratiska regeringar föreslagit.

R bevarade sin position i Malmö och Skåne. Han medverkade flitigt i Arbetet med ledarkommentarer. Han invaldes som en av partiets tio ledamöter i stadsfullmäktige 1910, när de nya bestämmelserna om rösträtt och proportionella val för första gången tillämpades. I fullmäktige intog han centrala positioner som ledamot av val- och budgetberedningarna. Som talare inom partidistriktet och arbetarekommunen var han ofta anlitad och detta i skilda ämnen. För ett av dessa anföranden, hållet påskdagen 1910 under gudstjänsttid, blev han varnad av en majoritet i stadens skolråd. Detta väckte givetvis stort uppseende och uppfattades som en politisk förföljelse gentemot R. När han överklagade till domkapitlet, upphävdes varningen.

Aren före första världskriget kom R att framträda som en av socialdemokratins huvudansvariga på det försvarspolitiska området. Han intog tidigt ståndpunkten att Sverige inte skulle kunna motstå ett angrepp av en stormakt och denna avrustningslinje utvecklade han också när han i kammaren argumenterade för den socialdemokratiska reservationen vid 1910 års riksdag. Riksdagsgruppen hade, på förslag av en kommitté i vilken R ingick tillsammans med A J Christiernson (bd 8) och F V Thorsson, lagt fast att varje nytt militäranslag som inte var av rent hygienisk eller humanitär art och som inte avsåg att avhjälpa något påtagligt missförhållande skulle motarbetas. Detta blev emellertid den enda gången som så försvarskritiska uppfattningar fick fullt genomslag från socialdemokratisk sida i riksdagen. R var dock fortsatt kritisk mot flera inslag i försvarspolitiken, inte minst beslutet om F-båten 1911 och den insamling som startades sedan bygget avbrutits av den liberala regeringen efter 1911 års val; han betecknade insamlingen som ett försök till in-konstitutionell påverkan på av regering och riksdag fattade beslut.

R fick tillfälle att fördjupa sitt kunnande i försvarsfrågan genom att han ingick i 1911 års försvarsberedningar, med plats i den beredning som skulle behandla avvägningen mellan de båda försvarsgrenarna. Under arbetet anslöt han sig till den tanke som i modern tid städse präglat sv försvarsplanering, nämligen att ett isolerat angrepp av en stormakt inte är sannolikt och att ett eventuellt anfall sker endast med marginella styrkor. Särskilt kom han att omfatta ståndpunkten om behovet av ett modernt sjöförsvar, med tyngdpunkt på ubåtar och torpedbåtar. R visade stor lyhördhet och samarbetsförmåga under beredningens arbete och lade därmed en god grund för en positiv utveckling av partiets försvarspolitik, särskilt vad gällde sjöförsvaret (Östberg).

Vid världskrigets utbrott tog R, liksom partiledningen i övrigt, ytterligare steg i försvarsvänlig riktning, även om han var kritisk till flera inslag i 1914 års försvarsordning. Vid den partikongress som ägde rum i nov 1914 klargjorde R att han blivit övertygad om Sveriges förmåga att motstå ett fientligt angrepp, vilket också partiets försvarsalternativ sades kunna uppfylla med en lägre utgiftsnivå. Under världskriget kom hans politiska arbete att förskjutas mot försörjningsfrågorna, ett av de centrala elementen i regeringen Hammarskjölds (bd 18) utrikes- och handelspolitik.

R kom genom sin position som en av de socialdemokratiska ledamöterna i hemliga utskottet att spela en viktig roll i det politiska spelet, oförsonligt kritisk mot regeringschefen, och har också - av honom själv sedermera dementerat - tillskrivits att ha gett denne öknamnet Hungerskjöld. När försörjningsproblemen började torna upp sig och handelsförhandlingarna med Storbritannien 1915 inte gav något positivt utfall, skärptes kritiken. R fick i jan 1916 i uppdrag av riksdagsgruppens förtroenderåd att utarbeta en promemoria som underlag för diskussioner med liberalerna med syfte att nå ett gemensamt förhållningssätt gentemot regeringen. En viktig punkt, som kom att utgöra ett ledmotiv i R:s kritik av statsministern, utgjorde kravet om "förtroendefullt rådförande och samarbete med riksdagen" från regeringens sida. Inom den socialdemokratiska ledningen var R den mot regeringen mest aggressive och synes vid kritiska tillfällen ha velat framkalla en regeringskris, följd av bildandet av en koalitionsregering.

När meningsmotsättningarna om den sv linjen i handelsförhandlingarna under hösten 1916 blev allt starkare, drev R linjen om en samlingsregering, medan Branting var mer tvekande. Vid remissdebatten i jan 1917 gick R till ett generalangrepp mot regeringen och särskilt dess chef. Denne anklagades för "självhärskarfasoner" och R sade i praktiken på sitt partis vägnar upp den sedan krigsutbrottet rådande borgfreden.

Motsättningarna inom det socialdemokratiska partiet gick vid denna tid mot sin kulmen. Inför valet av ombud i Malmö till partikongressen i febr 1917 skedde vad som närmast kan betecknas som en kupp mot arbetarekommunens ledning. Efter besvär upphävdes valet av partiets VU och vid det nya valet segrade de mot partiledningen trogna. R var ett av ombuden och vände sig i sitt anförande vid kongressen mot den av bl a Ernst Wigforss omhuldade idén att de danska och norska partiledningarna skulle medla i den interna sv konflikten.

Våren 1917 präglades som en följd av försörjningsproblem och ett illa fungerande ransoneringssystem av omfattande demonstrationer och även upplopp. Den ryska revolutionen verkade inspirerande på många och inte heller R, som åtföljde Branting vid dennes resa till Petrograd i början av april, blev opåverkad. Det fanns flera tecken på att det socialdemokratiska partiet höll på att tappa greppet över ar-betaropinionen. Sedan oroligheter utbrutit i Ådalen med åtföljande "inventeringar" hos bönder och handelsmän, tog partiets distriktsstyrelse i Medelpad initiativ till att försöka leda in denna rörelse i mer ordnade former genom bildande av s k arbetarekommittéer. Då oroligheterna började sprida sig över landet, kopierade den socialdemokratiska partiledningen den regionala idén; en skrivelse om bildande av en central kommitté med företrädare för partistyrelsen, riksdagsgruppen och LO:s landssekretariat utformades av R, som dock inte synes ha varit upphovsman till förslaget. Trots tvekan från den fackliga ledningen tillsattes 1917 års arbetarekommitté i vilken R blev ledamot.

Kommitténs aktivitet utåt tog sig uttryck i utsändandet av cirkulär med olika handlingsprogram. Inom kommittén gick diskussionens vågor höga och blottade motsättningar främst mellan en radikal falang, till vilken Per Albin Hansson, Gustav Möller (bd 26) och R hörde, och en mer återhållande bestående av de fackliga ledamöterna. Den pådrivande gruppen talade för någon form av utomparlamentarisk aktion, eventuellt i form av en storstrejk. Då LO:s representantskap samlades i mitten av maj kom särskilt R i skottgluggen för kritik från de fackliga ledarna. R var inte främmande för att en storstrejk skulle mynna ut i något mera och hyste även förhoppningen om att soldater och underofficerare i ett sådant läge skulle ställa sig solidariska med arbetarna. Vid partistyrelsens möte i slutet av maj kom det till en skarp konfrontation som dock utmynnade i att den fackliga grenen kunde vidmakthålla greppet över konfliktvapnet.

Riksdagsvalet hösten 1917, då tre nya partier – bondeförbundet, jordbrukarnas riksförbund och vänstersocialisterna – uppträdde, medförde stora förskjutningar. Socialdemokraterna vann i stort tillbaka de mandat som förlorats genom partisprängningen. R yrkade i Arbetet på ett systemskifte och svarade vid partistyrelsens och förtroenderådets gemensamma sammanträde för den resolution vari krävdes en regering som skulle upprätthålla en opartisk neutralitet och ta upp en författningsrevision. R, liksom tidigare inställd på ett samarbete med liberalerna, invaldes i den delegation som skulle förhandla med dem. Snabbt nådde de båda partierna enighet i sakfrågorna men högerledningen och kungen ville undvika en vänsterregering och sökte i stället uppnå en samlingsregering under ledning av AK:s talman Widén. På dennes ministerlista fanns R med som civilminister, vilket fick en av de tidigare innehavarna av denna post, Hugo Hamilton (bd 18), att stöna i sin dagbok: "denne halvbildade pösmunk" (Hamilton 1956, s 159). Då det inte gick att förmå högern att acceptera en författningsrevision – valutslaget hade enligt R inneburit ett klart ja till allmän och lika politisk och kommunal rösträtt – tvangs Widén att ge upp. Uppdraget gick därefter till liberalernas ledare Eden och denne bildade regering, i vilken socialdemokrater för första gången tog plats. Motvilligt accepterade R att bli ecklesiastikminister.

R:s tid som statsråd blev kort men kom i gengäld att präglas av en intensiv verksamhet. Omkring 100 särpropositioner lades fram, många dock berörande löner och pensioner till enskilda. ED:s omslutning ökade från ca 52 till ca 82 milj kr, vilket främst berodde på en genomgripande löne- och pensionsreform för lärarna. Många mindre reformer, men betydelsefulla i sak, genomfördes för universitet och museer. Statsbidrag infördes för tryckning av doktorsavhandlingar och antalet docentstipendier utökades kraftigt.

Ett särskilt intresse lade R i dagen när det gällde professorstillsättningar. Mycket omdiskuterad blev utnämningen till en professur i kyrkohistoria av Emanuel Linderholm (bd 23), trots att sakkunniga och fakulteten förordade en annan kandidat.

Tyngdpunkten i R:s arbete kom att ligga på skolområdet. De genomförda reformerna präglades av en strävan till centralisering och därigenom likvärdighet i skolans undervisning. Den sexåriga skolplikten utvidgades genom införande av en tvåårig fortsättningsskola med deltidsun- dervisning. Denna skolform innehöll yr-kesförberedande kunskaper men tyngdpunkten låg på allmänna, medborgerligt bildande uppgifter, där modersmålet och medborgarkunskap utgjorde de bärande elementen. Propositionen betonade starkare än förarbetena just medborgaraspekten. R hyste förhoppningen att fortsättningsskolan och de samtidigt genomförda förändringarna av yrkesundervisningen skulle leda till en ökad värdesättning av den praktiska undervisningen och yrkesarbetet, men fortsättningsskolan ansågs främst svara mot de krav som en demokratisk stat ställde på sina medborgare.

En gemensam ledning för skolväsendet tillkom genom Skolöverstyrelsen och att folkskoleinspektionen byggdes ut. Trots kraftigt motstånd, bl a från R:s partivän Olof Olsson (bd 28), fick kvinnor behörighet till tjänster som skolledare och lärare i statliga skolor. I R:s skolpolitiska syn intog principen om bottenskolan en central ställning. I slutet av 1918 tillkallades en skolkommission med uppgift att bl a genomföra detta program och att därvid särskilt förbättra utbildningsmöjligheterna för landsbygdens barn och för flickorna. Direktiven låste fast utredningsarbetet och R satte sig själv som ordförande i utredningen. Syftet med kommissionen var långsiktigt. Direkt och omedelbar påverkan på folkskolan hade den på hösten 1919 utfärdade undervisningsplanen. R lade själv ned ett betydande intresse i granskningen av Folkskoleöverstyrelsens förslag, främst i fråga om ämnena historia och kristendomskunskap. För första gången fastställdes en undervisningsplan som skulle vara giltig för hela folkskolan och innehöll en förpliktande timplan. Mest uppmärksamhet – och motstånd – väckte emellertid de förändringar som gjordes beträffande kristendomskunskapsämnet, där redan överstyrelsens förslag beskurit antalet veckotimmar kraftigt. R gjorde en ytterligare minskning till förmån för modersmålsämnet och lade innehållsmässigt tyngdpunkten på Jesu bergspredikan. Genom utformningen av undervisningsplanen ville R markera att skolan i sin undervisning inte borde dragas in i strider beträffande religiösa spörsmål utan i stäl- let sträva efter objektivitet i framställningen. Att katekesen inte längre skulle läras utantill av eleverna blev nära nog den symboliska stridsfrågan i de många hetsiga debatter som initierades främst från prästerligt och konservativt håll. "Den religiösa underdånighetsfostran ersätts av en till barnens utvecklingsnivå medborgerligt präglad förberedelse till det praktiska och sociala livet" (Englund). R:s reformer kom att möta ett betydande motstånd från både kyrkligt och konservativt håll. En motståndshärd var de s k kommunala folkskoleförbunden som kraftigt värnade om halvtidsundervisning och kristendomsundervisningen i dess tidigare former.

R spelade även i regeringsarbetet i övrigt en betydande roll. I flera frågor kom han att tjäna som en brobyggare mellan de båda partierna. I författningsreformens slutskede i nov 1918 deltog han aktivt för att nå en uppgörelse med liberalerna; de dagboksanteckningar han förde från dessa dagar ger en viktig inblick i tidsläget men också en bild av en självmedveten politiker, som ville teckna ned också sin roll i ett skede som han bedömde bli historiskt.

I nov 1919 publicerades uppgifter om att bl a R och hans statsrådskollega, civilministern Axel Schotte, var aktieägare i ett konkursfärdigt företag, Svensk import ab. Detta hade bildats i början av 1918 av ett antal personer - främst liberaler och socialdemokrater med anknytning till livsmedelsnämnder i stockholmsområdet - med syftet att importera livsmedel; vid denna tid hyste många förhoppningen att händelserna i Ryssland skulle leda till en växande östhandel. Under hösten vidgades affärsidén till att omfatta även export och transithandel och bl a R och flera andra socialdemokrater köpte aktier. Merparten av aktiestocken hade vid bildandet förvärvats av en bankirfirma. Affärerna sköttes emellertid dåligt, stora utdelningar gjordes till ägarna och när uppgifterna härom kom ut, blev kritiken hård mot bl a de båda statsråden, vilka dock vare sig medverkat i företagets skötsel eller varit närmare informerade om läget i detta. Den socialdemokratiska partiledningen, som var oroad genom att även vissa andra le- dande partimän var inblandade i vad som upplevdes som tveksamma företagsaffärer, krävde in uppgifter av de socialdemokratiska aktieägarna, av vilka R var den störste. Han insåg snabbt omöjligheten att kvarstå i regeringen och avgick i slutet av november men behöll uppdraget som riksdagsman. Kritikerna inom partiet riktade in sig på att tvinga fram en avgång även från denna post, något som kom till avgörande vid den partikongress som hölls i början av febr 1920. Bakom kritiken låg både taktiska hänsyn som hos partisekreteraren Gustav Möller (det kommande riksdagsvalet), önskan som hos Wigforss att komma åt R:s ställning i partiet och en moralisk upprördhet över att framstående socialdemokrater engagerat sig i jobberi".

R:s mest energiske försvarare var huvudredaktören för Arbetet Arthur Engberg (bd 13), som på R:s tillskyndan hade utsetts till posten 1918; den främste motkandidaten hade varit Wigforss. Engberg utvecklade för R hur han borde agera för att kunna behålla sitt riksdagsmandat, ett förslag som R också följde. Arbetarekommunen i Malmö uttalade vid ett stormigt möte i dec 1919 sitt ogillande och beklagande men slog även fast att någon ytterligare åtgärd inte var aktuell och med detta som underlag avstod partistyrelsen att kräva hans avgång. Också Branting agerade kraftigt till förmån för R. Vid kongressen lyckades emellertid kritikerna, bl a Möller, Wigforss och Nils Karleby (bd 20), tvinga fram en frivillig avgång från R.

Efter kongressen återstod för R att ordna upp sina ekonomiska problem, vilket skedde bl a under medverkan av Branting. Han fortsatte att vara aktiv i Malmö, siktande på att återkomma och nominerades också till riksdagen inför höstvalet 1920. Arbetarekommunens valledning inhämtade partiledningens uppfattning och VU, med Branting frånvarande, avstyrkte R:s uppsättande på listan vid det aktuella valet men höll dörren öppen för en återkomst längre fram. Med knapp majoritet beslöt dock valledningen att inte göra något uttalande och R:s namn fördes upp på provvalsedeln. Vid provvalet, med stort deltagande, nominerades R med god röstövervikt till en andraplats och återvaldes även vid riksdagsvalet. Utan det aktiva stödet från Engberg och partiordföranden hade R:s återkomst till riksdagen knappast varit möjlig.

R återvann under sina återstående riksdagsår inte sin tidigare centrala ställning i partiet även om han återbördades till statsutskottet, där han återtog rollen som kompromissmakare. Den förmågan sattes ofta på prov i 1920-talets osäkra parlamentariska ställning, och R tvekade inte att i enskilda sakfrågor göra upp med företrädare för andra partier, även när det gick det egna partiets ministrar emot. I sina framträdanden i kammaren var han också som regel framgångsrik; vid 1924 års riksdag väckte han t ex tolv motioner – för övrigt det största antalet enskilda motioner under hans riksdagstid – inom ED:s område och vann framgång med praktiskt taget alla förslag; de hade tillkommit som en reaktion mot vad R ansåg som en kulturell nedrustning av ecklesiastikministern i Tryggers regering Sam Clason (bd 8).

Vid några tillfällen spelade R en betydelsefull roll även i frågor av mer allmänpolitisk natur. Han medverkade således vid kompromissen i arbetslöshetsfrågan vid 1923 års riksdag och uttryckte sedan C G Ekman (bd 12) fallit ifrån denna, både då och senare, en stark kritik mot denne som han ansåg ha svikit den vänstersamverkan som var en ledstjärna i R:s politiska gärning. I försvarsfrågan fortsatte R att driva sin linje om en modernisering av flottans stridskrafter medan han var starkt kritisk mot arméns storlek. Delvis återgick han till den kritiska syn på försvaret som kännetecknat hans agerande under förkrigsåren. I samband med krisen för Jord-brukarbanken 1929 drev R, tillsammans med bl a Engberg, inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen och mot partiledningen fram en anmälan till KU mot finansministern Nils Wohlin. R hävdade att regeringen Lindman saknade riksdagens förtroende och förordade vid ett anförande inför den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus att socialdemokrater och frisinnade borde pröva möjligheterna till samverkan, en ståndpunkt som han upprepade när regeringen året därpå föll. R hade i praktiken varit heltidspolitiker sedan omkr 1910 men han kom under ett år att, överraskande, tjänstgöra som generalkrigskommissarie, dvs chef för arméförvaltningens administrativa funktioner. Utnämningen i okt 1925 möttes av en stark kritik i många borgerliga tidningar men denna gång kunde R glädja sig åt en total uppslutning kring sitt namn från det egna partiet. R vantrivdes dock med uppgiften och lämnade befattningen efter endast ett år. I samband med utnämningen hade R flyttat från Malmö och lämnade därmed det uppdrag han sedan 1921 haft som folkskolestyrelsens ordförande; trots ett närmast oförändrat elevantal skedde en stark utveckling av skolväsendet i staden under dessa år. Den partipolitiska aktiviteten från R:s sida hade avtagit; han var t ex inte längre huvudtalaren i staden vid 1924 års valrörelse. Medarbetarskapet i Arbetet blev allt sällsyntare efter valet 1921, även om han gjorde ett kort gästspel i början av 1927, varvid han dock ådrog sig misshag genom en artikel som innebar kritik av bl a Wigforss som finansminister.

Vid sidan av ledamotskapet i statsutskottet var det som skolman och skolpolitiker R verkade under 1920-talet. Redan under de första malmöåren hade R blivit aktiv i folkskollärarnas organisation, och 1915 invaldes han i centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening. Under 1920-talets senare del var motsättningarna stora inom organisationen; de manliga lärarna drev kraftigt ståndpunkten om en starkare lönedifferentiering till förmån för männen, medan R i likhet med övriga riksdagsledamöter i styrelsen och företrädarna för småskollärarinnor och folkskollärarinnor motsatte sig detta. Det rådde även oenighet om organisationens uppgifter och arbetsformer men 1930 uppnåddes enighet om en modernisering av organisationen; risken var annars uppenbar att föreningen skulle ha spruckit. Bl a R:s ståndpunkt i lönefrågan torde ha bidragit till att valet av honom till ordförande inte blev enhälligt.

I riksdagen agerade R tillsammans med folkskollärarkollegerna Johan Johansson (frisinnad) och partibrodern Ruben Wagnsson för förbättringar av lärarlöner- na, vilka till skillnad från statstjänstemannens inte justerats, men mötte hårt motstånd från företrädare för högern och bondeförbundet liksom även inom det egna partiet. Vid flera tillfällen tvangs han konstatera att opinionen inom riksdagen inte var gynnsamt inställd till folkskolans lärare. Många socialdemokrater pekade på lärarnas goda standard jämfört med den nivå som arbetare och bönder tvangs leva på och för de konservativa blev även skolreformerna ett argument mot höjda lärarlöner. Först 1929 beslöts en partiell löneförstärkning, den första reella efter R:s egen reform 1918, dock utan att fullt ut tillgodose önskemålen från lärarhåll.

R:s ecklesiastikministertid hade präglats av reformanda och framtidstro. Det efterföljande decenniet innebar däremot främst en strid för att försvara vad som uppnåtts. Det radikala skolpolitiska program som den socialdemokratiska partikongressen antog 1920 kunde inte realiseras och inom partiet tvangs R till reträtter i flera sakfrågor, bl a när det gällde privatskolorna. För den nya undervisningsplanen anmäldes R till KU 1920 men försvarades energiskt av bl a de socialdemokratiska prästerna Ernst Klefbeck (bd 21) och Karl Sandegård. En viss ökning av timtalet för kristendomsämnet skedde visserligen 1921 men i huvudsak blev R:s reform gällande, dock att den Lindmanska regeringen 1929 ånyo öppnade vägen för utan-tillärande av katekesen.

Efter flera utredningar lade den frisinnade regeringen med ecklesiastikminister John Almkvist vid 1927 års riksdag fram förslag om en skolreform, bl a avseende anknytningen mellan folkskola och realskola. R utsågs, dock först efter interna motsättningar i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, till ordförande i det särskilda utskottet och lyckades genom en överraskande uppgörelse inte bara med de frisinnade utan också med bondeförbundet få majoritet för ett beslut som ur R:s synvinkel i den viktiga anknytningsfrågan innebar en kompromiss men likväl samtidigt lade fast skolstrukturen för lång tid.

R verkade även som läroboksförfattare och föredragshållare i skolradion. "Läroböcker för folkskolan, utgivna av Värner Rydén" blev ett varumärke som säkerligen uppfattades som en kvalitetsstämpel av skolstyrelser, skolchefer och lärare. Den verkliga storsäljaren var dock en bok i medborgarkunskap, ursprungligen tillkommen för fortsättningsskolan men utnyttjad även i frivilliga skolformer. Denna faktaspäckade bok präglades av R:s syn på det aktiva medborgarskapet och hans up-fattning av historien; den bar samtidigt klara inslag av den nationalism och historiesyn som gjorde sig gällande inom sv socialdemokrati från denna tid. Sverige och dess historia skulle återerövras av folket. Under 1920-talets senare del var R ansvarig för Skolöverstyrelsens medborgarkurser för fortsättningsskolans lärare, vilka innehållsmässigt nära anknöt till R:s bok. Med medborgarkunskapsboken och inriktningen av kurserna syftade R till att befästa den politiska demokratin som moraliskt rättfärdig, att skapa en gemensam, socialt präglad referensram och att påverka till ett aktivt medborgarskap.

R:s sista pedagogiska insats avsåg historieämnet. Till det nordiska folkskollärarmötet 1930 hade en kommitté med R som ordförande förberett förslag om granskning av läroböckerna i historieämnet, bl a med syfte att lyfta fram den fredliga kulturutvecklingen och ge en objektiv skildring av de nordiska länderna. Vid mötet, som hölls i Khvn, insjuknade R och avled hastigt vid återkomsten till Sthlm.

R:s politiska verksamhet spände över ett brett fält, även om en koncentration hela tiden fanns till skolområdet. Han blev jämte Fridtjuv Berg den främste företrädaren för bottenskoleidén som också partiellt stadfästes genom 1927 års beslut. Den kompromiss som R då uppnådde med bondeförbundet kan sägas ha utgjort inledningen till ett långvarigt samarbete mellan socialdemokraterna och detta parti i skolfrågor. R var allmänpolitiskt en övertygad anhängare av vänstersamverkan, vilket han visade i en rad ståndpunktstaganden inom socialdemokratin. I koalitionsregeringen intog han vid flera tillfällen en medlande hållning och hans påtvungna avgång innebar att de sammanhållande krafterna minskade i styrka. In- om partiet var R starkt kritisk mot vänsteroppositionen och utgjorde ett starkt och snarast pådrivande stöd för Branting, bl a från sin position i förtroenderådet. I riksdagen, där R var en av de flitigaste talarna, hade han en viktig position genom ledamotskapet i statsutskottet och, under några år, även i statsrevisionen. I Malmös arbetarrörelse kom han tidigt att åtnjuta förtroende och kunde trots debaclet med Svensk import snabbt återkomma till riksdagen.

I flera avseenden visade R en öppenhet för en ny tid och ny teknik. På försvarsområdet ivrade han för ubåtsvapnet; han argumenterade för postgiro som ett framtida betalningsmedel och såg engelska som ett obligatoriskt språk i den obligatoriska skolan; han föreslog radiosändningar från riksdagsdebatter och var positiv till civilflyget. Få torde kunna uppvisa en så omfattande verksamhet på skolans område: lärare, skolboksförfattare, fortbildningsledare, skolfacklig förtroendeman, skolstyrelseordförande, skolutredare, riksdagsman och ecklesiastikminister.

R:s anföranden - liksom hans artiklar i Arbetet där han medverkade i nästan 20 år - var ofta starkt polemiska. Ett drag av självmedvetenhet präglade också hans uppträdande. Detta, i förening med en klar viljeinriktning men också ibland hänsynslöshet och en bestämd uppfattning om andra personer, skaffade honom flera motståndare, både inom och utom det egna partiet. Omdömena om R som person är därmed mycket skiftande. Vid hans bortgång användes betecknande nog i flera eftermälen ord som strid och stridsfält. Hans stora arbetskapacitet och kunnande på flera politikområden var allmänt omvittnade liksom förmågan att komma till samförstånd i enskilda sakfrågor. Han hade lätt att finna formuleringar som kunde ena olika parter. Trots att R var så pass kontroversiell kunde han inta en central position i sv politik under ett kvartssekel.

Författare

Ulf Larsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s arkiv (32 vol: ms, brev samt anteckmar o handbar ang bl a riksdags- o skolfrågor m m) i RA; ms även i AA. - Brev från R i LUB (bl a till Per Nilsson oj Thyrén) o i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 8 timmars arbetsdag. Sthlm 1908. 131 s. - Välj! Vad gäller årets valstrid? [Sthlm, tr] Malmö 1908. 31 s. [Anon.] - I anledning av Kungl. inaj:ts proposition angående godkännande av tele-grafvärkets utgiftsstater för år 1908 m. m. [Rubr.] Gbg 1907. 4:o. 4 s. [2 motioner daterade 10/4 s å.] - Valhandbok innefattande redogörelse för politiska, kommunala och landstingsmannaval jämte en utförligare framställning om det nya valsättet, utarb. [Omsl: Soc-demokratiska arbetarepartiets valhandbok ...] Malmö 1909. 206 s. [Ny uppl:] Politisk valhandbok, innefattande ... landstingsmannaval samt elektorsval enligt de nya grunderna jämte ... av det nya sammanräkningsförfarandet. Sthlm 1921. 116 s. - Militarismen, första kammaren och storbondeväldet. Tal ... vid fjärde huvudtitelns behandling den 2 mars 1910. Sthlm 1910. 8 s. (Socialdemokratin från den svenska riks-dagstribunen år 1910, 3.) - Varför jag röstar för allmänt rusdrycksförbud. [Rubr.] Malmö 1910. (2) s. (Järnvägsmännens helnykterhetsförbund, J. H. F:s ströblad n:r 4.) — De nya skattelagarna. Självdeklaration m. m. Hjälpreda för menige man. Malmö 1911. 96 s, 4 bl blanketter. 2.-4. uppl [omsl] s å. 5. omarb uppl 1912. - Ideella föreningars beskattning. Ett giv akt för våra nykterhets- o fackorganisationer, för skyt-te-, idrotts- o försvarsföreningar, för politiska, sociala, religiösa, sällskapliga o varjehanda andra slags sammanslutningar. Malmö 1913. 23 s. - Huru tillämpas skattelagarna? 100 prejudikat m. m. Sammanställda. Malmö 1913. 64 s. - Folkpensioneringen. 1*. Redogörelse för pensionsförsäkringens allmänna grunder jämte förklaringar till lagtexten. Malmö 1913.128 s. -Den allmänna fastighetstaxeringen 1913. Redogörelse med råd o anvisningar. Malmö 1913. 32 s. - Självdeklaration enligt nya deklarationsformulären jämte ändringarna i taxeringsförordningen med kommen-tarier och anvisningar. Malmö 1914. 64 s, 4 bl blanketter. — Värnskatten. Lagtexten med förklaringar, tabeller o belysande exempel jämte historik. Malmö 1914. 84 s. - Socialdemokratin och försvarsfrågan. [Omsl:] En framställning till valmännen. Sthlm [1914]. 91 s. [Anon; motion väckt vid urtima riksdagen 1914.] - Kommunalskattereformen. Regerings-förslagets principer och verkningar. En summarisk redogörelse. Malmö 1920. 45 s. - Vårt modersmål. [l]-3. Sthlm 1922-26. (Tills med O Friberg.) [1.] Övningsbok och språklära för folk- och fortsättningsskolor. 1922.132 s. 2.-11. tr 1923,1924,1927, 1928,1929, 1932, 1935, 1939, 1942, 1947. 2. Rättstavningslära för folkskolor ... Stavsätt enligt K brev d 30 jan 1925. D 1-2. 1926. 1. 46 s. 2.-7. tr 1928, 1930, 1932, 1935, 1939, 1945. 2. 64 s. 2.-9. tr 1928, 1931, 1933, 1935, 1938,1940,1944, 1947. 3. Praktiska övningar för fortsättnings- och andra praktiska ungdomsskolor. 1926. 72 s. 2.-3. uppl 1932, 1938. 4. uppl 1943. 67 s. 2.-3. tr 1947, 1950. [Till 1-2:] Parallelluppl. 1930-34. 1. Övningsbok ... 1934. 128 s. 2.-8. tr 1936, 1938, 1939, 1943,1945,1947,1950. 2. Rättstavningslära ..., d 1*... med arbetsövningar. 1930. 67 s. 2.-6. tr 1937, 1940, 1943, 1946, 1948. [I anslutn till 3:] Övningsblanketter för fortsättnings- och andra praktiska ungdomsskolor. 1927. [Konvolut, 4:o, med 20 lösa blanketter av olika storlek, några i 2 ex.] 2. tr s å. 2. uppl 1929. 2.-3. tr 1932, 1936. 3.-4. uppl 1943, 1949. - Medborgarkun-skap för fortsättnings- och andra ungdomsskolor. Sthlm 1923. 152 s. 2.-5. uppl 1923, 1925, 1927, 1929. Ändringar o Ullägg... [Rubr.] 1931. 8 s. [Ny tr] 1932. 6. uppl: Revid av A. Thomson. 1932. 160 s. 7. uppl 1935. 8. uppl utarb av A. Thomson. 1937. IV, 180 s. 9-10. uppl 1940, 1943. 11. uppl 1946. 179 s. 12. uppl 1948. 180 s. 13. uppl 1950. IX, 181 s. 14. uppl 1953. IX, 177 s. 15. uppl, revid av E G. Ohlin. 1958. 165 s. 2. tr 1959. - Arbetsbok i modersmålet. Andra klassen. H 1-3. Sthlm 1928. [Omsl.] 32, 32, 32 s. (Läroböcker för folkskolan utg av V R [titelrubr].) - Arbetsbok i modersmålet. Tredje klassen. H 1-3. Sthlm 1929. [Omsl.] 32,32,32 s. (D:o.)-Folkskolansräknebok. D 1-5. Sthlm 1928-29. (D:o.) 1-4 = Tredje (-Sjätte) årsklassens (senare: klassens) kurs. 1928. (Tills med K Frank 8c H Norgren, från 1940 även med R Bjurulf; ännu i den senare utg utan nr med titelrubr: Rydén -Frank - Norgren - Bjurulf.) 1. 84 s. 2.-4. uppl 1933, 1935, 1938. 5. uppl 1940. 6. uppl 1942. 2.-5. tr 1944 (omsl: 1945), 1947, 1948, 1949. Facit... [Rubr.] 1928. 12 s. 2. uppl 1937. 3. uppl 1939. 2.-5. tr 1943, 1945, 1948, 1950. 2. 84 s. 2.-3. uppl 1933, 1936. 2.-3. tr 1938, 1939. 4. uppl 1940. 93 s. 2.-7. tr 1942, 1945, 1947, 1948, 1949, 1950. Facit ... [Rubr.] 1928. 10 s. 2.-3. uppl 1935, 1938. 4. uppl 1940. 2.-8. tr 1942, 1943, 1945, 1947, 1949, 1950, 1951. 3. 88 s. 2. uppl 1922. Tillägg till ... 1934. 8 s. 3. uppl 1936. 96 s. 4. uppl 1938. 5. uppl 1941. 2.-7. tr 1943, 1945, 1947, 1949, 1950, 1951. Facit... 1928. 10 s. 2.-3. uppl 1935, 1938. 4. uppl okänd. 5. uppl 1941. 2.-7. U' 1943,1946, 1948, 1949, 1950, 1951. 4. 88 s. 2. uppl 1933. Tillägg till ... 4. 1934. 11 s. 3. uppl 1936. 100 s. 4. uppl 1939. 5. uppl okänd. 2.-9. tr 1943, 1945, 1947, 1948, 1949, 1950, 1951,1952. Facit... 1928. 10 s. 2.-4. uppl 1934, 1938, 1939. 5. uppl 1940. 2.-10. tr 1942, 1944, 1945, 1947, 1948, 1949, 1950, 1951, 1952. [1-4.] 1950-53. (Utg av H Norgren o R Bjurulf.) [Facit ej redovisade.] 1. 7. uppl 1950. 114 s. 2. tr 1951. 3. tr 1953. 8. uppl 1955. 2.-5. tr 1956, 1958, 1958 (utg 1960), 1963. 2. 5. uppl 1951. 118 s. 2.-4. tr 1952, 1952, 1954. 6. uppl 1955. 115 s. 2.-7. tr 1956, 1957, 1958, 1960. 3. 6. uppl 1952. 118 s. 2.-3. tr 1953, 1955. 7. uppl 1956. 117 s. 2.-5. tr 1958, 1958 [utg 1960], 1961, 1963 [utg 1965]. 4. 6. uppl 1953. 117 s. 2. tr 1955. 7. uppl 1956. 2.-5. tr 1958,1958,1960,1963. 5. För folkskolans sjunde klass och Fortsätlningsskolan. 1929. 96 s. (Tills med H Norgren.) 2.-5. uppl 1932, 1935, 1939, 1941. 6., nästan oförändr uppl 1944. 2.-6. tr 1947, 1948, 1950, 1952, 1953. Facit ... 1929. 8 s. 2. uppl 1932. 3. uppl 1935. 2. tr 1937. 4.-5. uppl 1939, 1941. 6. uppl 1943. 2.-6. tr 1945 (omtr 1946), 1948,1949,1951,1952. [5.] Sjunde klassens kurs. 7. uppl 1954. 123 s. (Utg av H N o R B; titelrubr: Rydén - Norgren - Bjurulf.) 2. tr 1955. 8. uppl 1957. 124 s. 2.-3. tr 1958, 1961. [Facit ej re-dov.] - Provräkningsuppgifter till Folkskolans räknebok. [Rubr.] D 1-5 (3:e-7:e årsklassens kurs, senare: 3.-7. klassen). Sthlm 1928-29 [årtal enl vissa bl]. Vardera 10 å 11 lösa bl o Facit ... 1 bl, i konvolut. (Tills med K Frank o H Norgren.) 1-4. 1928. 2. uppl 1936, 1935,1935,1935. 3. uppl 1939. (Utarb av H N o R Bjurulf.) 2.-4. tr 1943, 1946, 1949. (Titelrubr: Rydén - Norgren - Bjurulf.) 1:5. tr 1950. 6.-7. tr 1952,1954. 4. uppl 1956. 2. tr 1958. 2: 5. tr 1951. 6. tr 1954. 4. uppl 1956. 2.-3. tr 1958, 1960. 3: 5.-6. tr 1951, 1954. 4. uppl 1956. 2.-3. tr 1958, 1961. 4: 5.-6. tr 1951, 1955. 4. uppl 1956. 2. tr 1959. 5: 7:e årsklassen och Fortsättningsskolan. 1929. 11 lösa bl o Facit... 1 bl, i konvolut. (Av V R o H N.) 2.-4. uppl 1939, 1944, 1948. 5. uppl 1949. 2. tr 1953. 6. uppl 1954. (Titelrubr: Rydén -Norgren-Bjurulf.) 7. uppl 1957. 2.-3. tr 1957, 1959. - Övningsbok i mekanisk räkning. Avsedd för folkskolans överbyggnader. Sthlm 1930. [Omsl.] 24 s. (Tills med L Bäckström; Läroböcker för folkskolan utg av V R.) - Övningsbok i mekanisk räkning och sorträkning ... Tredje(-Sjätte) skolåret o Facit. Sthlm 1930-31. [Omsl.] [Föret; tills med K Frank & H Norgren.] (D:o.) Tredje ... 1930. 24 s. 2.-3. tr [omsl] 1944, 1949. [4. tr] 1951. 5.-6. tr 1957, 1961. Fjärde ... 1930. H 1-2. 24, 24 s. 1. 2.-6. tr [omsl] 1946,1950,1953,1957, 1959. 2. 2.-3. tr [omsl] 1949, 1952. 2. uppl 1955. 2. tr 1959. Femte ... H 1-2. 1930. 24,24 s. 1. 2.-5. tr [omsl] 1949, 1954, 1957, 1959. 2. 2. tr [omsl] 1951. Sjätte ... H 1-2. 1931. 24, 24 s. 1. 2.-3. tr [omsl] 1951, 1961. 2. 2.-4. tr [omsl] 1953, 1956, 1959. Facit ... [rubr; omsl:] Tredje-sjätte skolåren. 1931. 15 s. 2. tr: Facit... skolåren. [Omsl.] 1950. 3. tr: ... till 3:e-6:e klassens kurs. 1954. (24) s. 4.-5. tr 1957, 1963.

Utgivit Läroböcker för folkskolan [titelrubr]: V R, Arbetsbok i modersmålet. Andra/Tredje klassen. H 1-3, 1-3. Sthlm 1928-29.6 x 32 s. - V R, K Frank & H Norgren, Folkskolans räknebok. D 1-5. Sthlm 1928-29.84, 84, 88, 88, 96 s o Facit 12, 10,10,10, 8 s. [Uppl se ovan.] - Valfrid Karlsson Sc Axel Swenson, Dubbel svensk deklarationsbokföring. Lantbruksbokföring för forlsättningsskolor. Utarb. Sthlm 1930. 4:o. 19 s. [Jämte:] ... Handledning för lärare. 1930. 4:o. 19 s, 1 bil. - V R o L Bäckström, Övningsbok i mekanisk räkning. Avsedd för folkskolans överbyggnader. Sthlm 1930. [Omsl.] 24 s. - V R, K Frank & H Norgren [föret], Övningsbok i mekanisk räkning och sorträkning ... [Omsl.] [1-4: 1-2 o Facit.] Sthlm 1930-31. 7 x 24, 15 s. [Uppl se ovan.] - J Wahlman, Geografi. Sthlm 1931. 320 s. - H Norgren & Magda Carlson, Småskolans räknebok. D 1-2. Första/Andra årsklassens kurs. Sthlm 1931-32. 64, 64 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Heml utsk:s prot 1916-18 o Carl Sandgrens anteckmar från dessa utsk:möten, RA. Prot från socialdemokratiska partikongresser, från sammanträden med riksdagsgruppen, dess förtroenderåd o partistyr samt verksamhetsbener; Utredn om Vissa affärer: Sv import m m; Arbetet 1902-30 (urval); allt i AA. Prot från Sveriges allm folkskollänfören, Lärarförb:s arkiv, Sthlm.

L Andersson, Beslut(s)fattarna: socialdemokratiska riksdagsgruppen 100 år (1996); C G Andrae, Revolt eller reform (1998); Asarum, ed B Elmqvist (1965); P Billing, Människovärdet vi fordra tillbaka: arbetarklassens formering o det socialdemokratiska arbetarepartiets framväxt o utveckl i Skåne fram till 1911 [1986]; N o L Beltzén, Arthur Engberg - publicist o politiker (Arbetarrörelsens årsb 1973); N-O Bruce, Det sv folkundervismväsendet 1900-1920 (Sv folkskolans hist, 4, 1940); W M Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967); T Cronqvist, V R, den mest kände seminaristen i Växjö (1992); R Edenman, Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920 (1946); T Englund, Samhällsorientering o medborgarfostran i sv skola under 1900-talet (1994); Folkskollär.nas tidn 1927; J Franzén, Sveriges allm folkskollänfören 1880-1930 (1930); V Fredriksson, Det sv folkunder-visn.väsendet 1920-1942 (Den sv folkskolans hist, 5, 1950); C Florin, Kampen om katedern: feminiserings-o professionaliseringsprocesser inom den sv folkskolans lärarkår 1860-1906 (1987); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917-1920 (1946); dens, Ministären Eden o författmrevisionen (Kring demokratins genombrott i Sverige, 1966);TGihl, 1914-1919 (Den sv utrikespolitikens hist, 4, 1951); A Gustafsson, Mellan "högern" o "vänstern": Branting o Palmstierna (Bilden av Branting, ed J Lindhagen, 1975); T Gårdlund, Marcus Wallenberg 1864-1943 (1976); H Hamilton, Dagböcker 1911-1916 (1955); dens, Dagböcker 1917-1919 (1956); B Hagård, Nils Wohlin, konservativ centerpolitiker (1976);J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); G Herrström, 1927 års skolreform (1966); A Isaksson, Per Albin, 1-3 (1985-96); Å Isling, Kampen för o emot en demokratisk skola, 1-2 (1980-88); A Jarlert, Emanuel Linderholm som kyrkohistoriker (1987); L Kvarnström, Y Waldemarson, K Amark, I statens tjänst: statlig arbetsgivarpolitik o fackliga strategier 1870-1930 (1996); U Larsson, Breven till Branting (Tiden 1997); T Lindbom, Den sv fackfören:rörelsens uppkomst o tidigare hist 1872-1900 (1938); S-O Lindeberg, Nödhjälp o samhälls-neutralitet: sv arbetslöshetspolitik 1920-1923 (1968); A Lindman, Dagboksanteckn:ar, ed N F Holm (1972); J Lindroth, Idrottens väg till folkrörelse (1974); S Lundkvist, Politik, nykterhet o reformer: en studie i folkrörelsernas polit verksamhet 1900-1920 (1974); Malmö arbetarekommun 50 år, ed E Holmqvist, G Sjölander o GNetzén (1951); F Mellvig, Industrikung o idealist: boken om R F Berg ... (1945); K Moberger, Religionsenhet o religionsfrihet i folkskolans kristen-domsundervisn 1911-1919, 1-2 (KÅ 1961 o 1962); E Palmstierna, Orostid, 1-2 (1952-53); riksdagstrycket 1907-30; Ringamåla kommun 1881-1951 (1985); H Sellberg, Staten o arbetarskyddet 1850-1919 (1950); M Sjöberg, Att säkra framtidens skördar: barndom, skola o arbete i agrar miljö: Bolstad pastorat 1860-1930 (1996); F Ström, Branting o hans garde (1918); Sv folkskolans märkesmän under de senaste femtio åren (1942); Sv läraretidn 1927, 1929-30; S-A Söderpalm, Storföretagarna o det demokratiska genombrottet (1969); L Tegborg, Folkskolans sekularisering 1895-1909 (1969); H Tingsten, Den sv socialdemokratins idéutveckl, 1-2 (1941); dens, Gud o fosterlandet: studier i hundra års skolpropaganda (1969); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); A Uhlén, Arbetet 1887-1937 (1937); N Unga, Socialdemokratin o arbetslöshetsfrågan 1912-34 (1976); RWagns-son, Många järn i elden (1969); J Widén, Dagboksan-teckmar 1914-1917 (1984); G Wieselgren, Den höga tröskeln: kampen för kvinnas rätt till ämbete (1969); E Wigforss, Minnen, 2 (1951); K Östberg, Byråkrati o reformism; en studie i sv socialdemokratis polit o sociala integrering fram till första världskriget (1990); dens, Kommunerna o den sv modellen (1996); dens, Efter rösträtten (1997).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Verner (K Värner) Rydén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6278, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Larsson), hämtad 2019-06-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6278
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Verner (K Värner) Rydén, urn:sbl:6278, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Larsson), hämtad 2019-06-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se