Erik Ryning

Född:1592-11-01 – Julita församling, Södermanlands län
Död:1654-12-06 – Jakobs församling, Stockholms län

Diplomat, Sjöofficer, Riksråd, Generalguvernör, Kammarjunkare, Jurist


Band 31 (2000-2002), sida 141.

Meriter

Ryning, Erik, f 1 nov 1592 i Juli ta, Söd (Epitaphium, se Hallman, s 64), d 6 dec 1654 i Sthlm (anf källa; bet för själaringn 13 dec bl a i Jak o Joh). Föräldrar: ståthållaren Erik R o Anna Månsdtr (Lilliehöök). I nederländsk krigstjänst, fänrik vid Hovreg 18, kammarjunkare hos konungen 20, kapten vid Arvid Hands (bd 18, s 235) östgötska fältreg 21, överstelöjtn vid Alexander Leslies (bd 22) landsreg från Södermanland, Närke o Värmland 22, vid dennes reg från Närke o Värmland 26, guvernör i Elbing 27–29, överste för Södermanlands reg 27–29, kommissarie vid underhandl:arna med Polen 27–28, led av preussiska hovrätten 29, befälhavare för en flotteskader 5 juni 29, vice amiral juni 30, guvernör i Stralsund 5 nov 30, i Wismar trol 5 jan 32 (tilltr ej), ståth på Älvsborg 10 aug 32 (tilltr ej), riksråd 4 febr 33, amiralitetsråd i Amiralitetskoll 23 mars 33–6 dec 50, administratör vid k hovet i Nyköping 26 aug 33, lagman i Södermanland från 4 mars 34, häradsh i As hd, Älvsb, 19 dec 34–52, generalguvernör i Livland 30 april–12 aug 44, kommenderande amiral över huvudflottan samt flottstyrkorna i Wismar o Gbg 21 maj 45, frih 15 dec 51 (introd 52).

G 20 aug 1620 i Nyköping (Karin Jonsdtrs inbjudn:brev 22 juli 1620 till Abraham Brahe, Skoklosterarkivet, E 8133, RA) m sin brylling Maria Elisabeth Kurtzel, f 23 juli 1599 i Örebro (Epitaphium, s 64; Schmidt, s 19), d 2 dec 1678 i Vadsbro, Söd (Schmidt, s 19; bet för begr 8 mars 1679 i Sthlm, Nik), dtr till ståthållaren Jost K o Ebba Esbjörnsdtr (Lilliehöök).

Biografi

R var brorson till Karl IX:s nära förtroendemän Axel och Peder R (ovan), och hans karriär inleddes i Gustav II Adolfs närmaste omgivning. Som fänrik vid Hovregementet och som konungens kammarjunkare ingick han i det lilla följe som ledsagade Gustav Adolf vid hans friarresa till Tyskland våren 1620. Han deltog också i den större delegation under Axel Oxenstiernas ledning som på hösten s å förde den blivande drottningen Maria Eleonora till Sverige. De närmast följande åren tjänstgjorde han vid olika lantregementen och deltog bl a i belägringen av Riga 1621 samt i de preussiska fälttågen i slutet av 1620-talet. Han avancerade snabbt på krigarbanan, blev regementschef och anförtroddes uppgiften att vara guvernör i Elbing, Axel Oxenstiernas residensort som sv generalguvernör i Preussen. R användes också i diplomatiska värv; tillsammans med Oxenstierna och Johan Banér (bd 2) var han Sveriges ombud vid de resultatlösa underhandlingarna med Polen 1627–28.

Sommaren 1629 övergick R från lantmilitär till sjömilitär verksamhet, då han anförtroddes uppgiften att med en flottavdelning dels hålla farvattnen utanför Stralsund fria från kapare, dels blockera hamnen i Wismar, där uppbyggnaden av en kejserlig östersjöflotta inletts. I sept ägde en mindre skärmytsling rum med några kejserliga skepp, som tvingades återvända till hemmahamnen. Året därpå förde R befälet över arriärgardet i den flotta som förde Gustav II Adolf och hans armé till Tyskland. Efter överskeppningen användes han och hans fartyg i bevaknings- och blockaduppdrag, bl a till stöd för kungens misslyckade försök hösten 1630 att skapa ett basområde i Mecklenburg. I nov placerades R som guvernör i Stralsund, med ansvar också för sjöblockaderna av Wismar, Rostock och Greifswald. Sedan Greifswald fallit i juni 1631 och Rostock i okt koncentrerades ansträngningarna på Wismar. R, som under hösten uppehöll sig på den blockerande sjöstyrkan, kunde efter stadens kapitulation i jan 1632 införliva befintliga kejserliga örlogsfartyg med sv flottan. Inför ett befarat sjökrig med spanjorerna, som man fruktade skulle angripa Gbg, utnämndes han senare s å till ståthållare på Älvsborg och chef för flottstridskrafterna vid västkusten. Denna befattning kom han dock aldrig att tillträda.

I början av 1630 återfinns R för första gången bland de administrativt verksamma amiralerna på Skeppsholmen i Sthlm. Hans arbete där avbröts snart av tjänstgöringen på flottan och i Nordtyskland, men som nyblivet riksråd återkom han vintern 1633. Övriga rådsherrar i amiralitetet var riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (bd 17), som var den nominelle chefen, samt Claes Fleming (bd 16), som utövade den verkliga ledningen. Fleming och R kom sinsemellan väl överens men låg i ständig tvist med riksamiralen, som ryckvis ingrep i arbetet utan att ta hänsyn till ämbetsverkets kollegiala styrelseform. Motsättningen mellan Gyllenhielm och hans båda närmaste män kom ibland till uttryck också i riksrådet, bl a vid konflikter mellan honom och R 1640 och 1641. Av betydelse i sammanhanget var Gyllenhielms gamla fiendskap till Axel Oxenstierna; både Fleming och R räknades till kanslerns pålitligaste vänner. Som flottadministratör ådagalade R praktisk blick och initiativförmåga (Wendt). Av stor betydelse blev hans förslag 1638 att inrätta ett varv i Nordtyskland. Varvet, som byggde småfartyg, upprättades i Alt-Stettin 1639 men flyttades 1643 till Kaseburg på ön Usedom.

Även som riks- och amiralitetsråd deltog R i sjötågen. 1633 tjänstgjorde han under riksamiralen i den flotta som förde Gustav II Adolfs lik från Wolgast till Sverige. Somrarna 1634 och 1635 seglade huvudflottan under hans befäl i de preussiska farvattnen; sistnämnda år medfördes till Preussen en armé, avsedd att sätta press på polackerna inför omförhandlingen av 1629 års vapenstillestånd. När ovanligt stora truppförstärkningar sändes till Tyskland 1638,1641 och 1642 leddes sjötransporterna av R. Sommaren 1644 syntes hans verksamhet få en ny inriktning, då han tillträdde posten som generalguvernör i Livland. Han återkallades emellertid redan efter några månader för att efter den stupade Claes Fleming ta befälet över örlogsflottan mot Danmark under 1645 års sjötåg. I nov redovisade han inför riksrådet sitt arbete som generalguvernör (SRP 10, s 671 f).

Huvudflottan avseglade under R:s befäl från Dalarö vid midsommartiden 1645, fördröjd en hel månad av storm och motvind. Målet för operationen var att bjuda danska flottan batalj; om detta ej lyckades skulle den stängas in i Khvn och danskarnas förbindelser mellan Själland och Skåne avskäras. Rikstygmästaren Carl Gustaf Wrangels flottstyrka, baserad i Wismar, skulle underställas R. Något sjöslag kom ej till stånd. När R:s flotta, till vilken Wrangel anslutit, slutligen ankrade utanför Khvn 25 juli innestängdes de danska örlogsmännen planenligt. R och Wrangel höll överläggningar med den sv överbefälhavaren i Skåne, Gustaf Horn (bd 19), och beslöt att åarna i Stora Bält skulle anfallas. Operationen hann dock inte komma till utförande, innan R nåddes av budet om freden i Brömsebro 13 aug. Genom Brömsebrofre-den överlämnades bl a Gotland till Sverige. Åt R uppdrogs att verkställa besittningstagandet och ta en överblick av den nya provinsen. Efter att 27 okt ha landat i Kappelshamn utfärdade han samma dag en proklamation, vari gotlänningarna beordrades att en vecka senare samlas i Visby för att avlägga eden som sv undersåtar. Med detta uppdrag avslutade R sin sista kampanj. Belysande för hans förhållande till sina förmän är att han under 1645 års sjötåg höll vida livligare kontakt med rikskanslern Oxenstierna än med riksamiralen Gyllenhielm.

Sedan Claes Fleming avlidit och R själv genomfört framgångsrika operationer till sjöss återvände han till Amiralitetskollegium som dess obestridligen ledande kraft. Med riksamiralen var han stundom ense, t ex i kollegiets kompetenstvist med Sthlms rådhusrätt, men den grundläggande motsättningen bestod. 1647 insattes två civila, lagfarna, assessorer i kollegiet. Enligt den uppfattning som hystes av R och huvuddelen av kollegiet skulle assessorerna vara bisittare i amiralitetsrätten, dvs i Amiralitetskollegium i dess funktion som domstol, men alls inte vara ledamöter i det förvaltande kollegiet. På Gyllenhielms tillskyndan förordnades emellertid assessorerna som fullvärdiga ledamöter av kollegiet, vilket av de övriga ledamöterna tolkades som ett försök av riksamiralen att bland dem insätta handgångna kontrollanter. Ett förslag till arbetsordning för Amiralitetskollegium, som uppsatts i samarbete mellan riksamiralen och assessorerna, utfärdades av riksamiralen ensam; R och hans kolleger vägrade att underteckna. Medelst skrivelser från såväl riksamiralen som kollegiet fördes den bittra trätan upp till drottningen och blev också föremål för överläggningar i riksrådet. Konflikten bilades egentligen aldrig. R förblev amiralitetets ledande man; en uppgående stjärna var den energiske Herman Fleming (bd 16).

I mars 1650 dog Gyllenhielm utan att tills vidare få någon efterträdare. Strax dessförinnan hade den av drottning Kristina gynnade Fleming utnämnts till riksråd och överståthållare. Samtidigt kvarstod han i Amiralitetskollegium och genomdrev vid ett par tillfällen sin vilja gentemot R:s. Om R hyst förhoppningar om att efterträda Gyllenhielm som riksamiral, vilket förefaller troligt, måste de vid det här laget ha grusats. Maktkampen med Fleming slutade med att R i sept upphörde att infinna sig vid kollegiets sammanträden och i dec fick sitt avsked.

Strax efter Gustav II Adolfs död utökades riksrådet med åtta nya medlemmar. Al- la invaldes på förslag av Axel Oxenstierna, vilken åberopade den avlidne konungens vilja. En av de nya rådsherrarna var R, som ända till tiden för avskedet ur Amiralitets-kollegium flitigt deltog i riksrådets överläggningar. Efter Claes Flemings död var han sjöförsvarets främste talesman där; riksamiralen var under 1640-talets sista år sällan närvarande. R:s yttranden under överläggningarna var dock inte begränsade till sjömilitära spörsmål utan avsåg också andra ärenden, inte minst utrikespolitiska. I de grannlaga diskussionerna 1644 om gäldandet av kronans skuld till Louis De Geer (bd 10), sedan denne med egna medel bekostat en holländsk flottstyrka i sv krigstjänst, deltog från statsledningens sida riksamiralen, riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna (bd 28, s 476) samt R. Hans närvaro i rådet var 1651, efter avgången från amiralitetet, betydligt sparsammare än förut, medan deltagandet 1652–1654 är svårt att bedöma på grund av källornas beskaffenhet. Dock återfinns han ännu under 1652 års riksdag bland riksrådets företrädare i dess underhandlingar med ständerna.

Ibland användes R till uppgifter som anknöt till hans tidiga hovtjänstgöring. Från aug 1633 till mars 1634 fungerade han jämte Axel Banér (bd 2) som ett slags riksrådets ombud vid den för statsledningen svårhanterliga änkedrottningen Maria Eleonoras hov i Nyköping. Uppdraget innebar bl a att han skulle fungera som ett slags "grindvakt" gentemot främmande diplomater; så skedde då en brandenburgsk legation anlände i okt 1633 (Kretzschmar). När Maria Eleonora 1648 skulle föras från Pommern till Sthlm, anförtroddes uppdraget att ledsaga henne åt R och riksrådet Erik Gyllenstierna.

Genom giftermål och arv kom R på 1620-talet i besittning av säterierna Lagmansö i Vadsbro (Söd), Sjösa i Svärta (Söd) och Riseberga i Edsberg (Ör). Dessa gods förblev kärnan i hans egendomsinnehav, som sedan utökades såväl i Sverige som i östersjöprovinserna genom köp, donationer och byten. Som donationer erhöll han bl a Kaibala i Ingermanland 1639 och Nitau i Livland 1643. Vid Stora Nygatan i Sthlm lät han uppföra ett av stadens, ännu bevarade, största privatpalats, fullbordat 1644. Mot slutet av sitt liv tilldelades R friherreskapet Sund, vilket omfattade en del gods som förut anordnats honom på hans lön. Det geografiskt ovanligt splittrade Sund, vars gårdar var belägna i Södermanland, Närke, Värmland och Ångermanland, var ett av de mest inbringande friherreskapen. Efter den barnlöse R:s död återgick det till kronan.

R tillhörde det högadliga samhällsskikt vars manliga medlemmar regelmässigt anförtroddes höga statliga ämbeten. Han var dock på intet sätt självskriven som riksråd, ej heller som ledare av sjöförvaltningen eller av flottexpeditioner. Dessa uppdrag tillföll honom tack vare det förtroende han åtnjöt hos Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna, sedan han visat sig framgångsrik och lojal vid utförandet av tidigare åligganden. Inte oväsentligt var att han länge åtnjöt en, åtminstone med tidens mått, god hälsa. När riksrådet i drottningens närvaro 6 aug 1644 beslöt förordna honom till Claes Flemings efterträdare som chef för stora flottan, motiveras det i protokollet med att han var "1. van vid sjön och flottan; 2. av god styrka". Sina viktigaste insatser gjorde R i Amiralitetskollegium och som befälhavande amiral till sjöss.

Författare

Björn Asker



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till R i saml Riska familjepapper, RA, o i UUB. - Brev från R i RA (bl a till Johan Kasimir, Karl (X) Gustav, P Brahe, M G De la Gardie, J Oxenstierna o C G Wrangel samt många till A Oxenstierna) o i UUB (bl a till E Kruse).

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP 1-5:2 (1871-1906); N Ahnlund, Gustaf Adolf inför ryska kriget (1918); dens, Axel Oxenstierna intill Gustaf Adolfs död (1940); H Alm-quist, Gbgs hist, 1 (1929), s 107 f; B Asker, Officerarna o det sv samhället 1650-1700 (1983); B C:son Barkman, Gustaf II Adolfs reg.organisation vid det inhemska inf (1931), bl a s 175 o 182; dens o S Lundkvist, K Svealivg:s hist, 3:1 (1963); des o L Tersmeden, K Svea livg:s hist, 3:2 (1966); B Boéthius, Svenskarne i de ne-dersachsiska o westfaliska kustländernajuli 1630-nov 1632 (1912); E Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); K-R Böhme, Die schwedische Besetzungdes Weichseldeltas 1626-1636 (1963); dens, Organisation o rekrytering 1627-1682 (K Södermanlands reg under 350 år, 1977); E W Dahlgren, Louis De Geer 1587-1652, 2 (1923); C Ellehag, Palatsen i Sthlm under stormaktstiden (1998); Från Fe-mern ojankow till Westfaliska freden (1948); Frälseg, 1-4 (1931-76); E Grill jacob De la Gardie (1949); L Hallman, Blacksta o Wassbro sokn år 1748 o 1759, ed S Wallin (Arkiv för Sv konst- o kulturhist, 2, 1917); HH 8 (1879); HSH 7, 24, 26-27, 36 o 40 (1819-60); A Jansson, Bördor o bärkraft; borgare o kronotjänare i Sthlm 1644-1672 (1991); Kammarkolks prot med bikor, 1-3, ed S Hedar (1934-41);J Kretzschmar, Der Heilbronner Bund 1632-1635, 2 (1922); Lags o doms (1954-55); KKison Leijonhufvud, K Södermanlands reg:s hist, 3 (1919); R Liljedahl, Sv förvaltn i Livland 1617-1634 (1933); A Munthe, Sjömaktens inflytande på Sveriges hist, 1 (1921), s 271, o 2 (1922), s 248, 403 o 405 ff; T 0:son Nordberg, De la Vallée: en arkitektfamilj i Frankrike, Holland o Sverige (1970); dens, Gamla stan i Sthlm: kulturhist beskrivn hus för hus, 1 (1975), s 85 ff; SI Olofsson, Drottning Christinas tronavsägelse o trosförändring (1953); G Petri, K Första livgrenadjärreg:s hist, 2 (1928); Kaf Schmidt, En adlig o furstlig hofpredikant under 1600-talets senare hälft: Utdrag af... Petrus Gustavi Öjers dagboksanteckn:ar åren 1673-1691 (Handhar utg genom Sv autograf-sällsk, 2, 1897); SRP 4-15 (1886-1920); R Steffen, Återgången 1645 (Boken om Gotland, 2, 1945); R Swedlund, Grev- o friherreskapen i Sverige o Finland (1936); Sveriges krig 1611-1632, 2-5 o Bil: bd 1 (1936-38); E Wendt, Det sv licentväsendet i Preussen 1627-1635 (1933); dens, Amiralitetskolks hist, 1 (1950); A Zettersten, Sv flottans hist åren 1522-1634 (1890), s 32, 157, 163 o 494 ff; dens, dito 1635-1680 (1903), s 13 f, 225 f, 347, 350 f, 354 ff, 373 f, 377 f o 384; K Ågren, Rise and decline of an aristocracy: the Swedish political elite in the 17th century (Scandina-vian journal of history 1976), s 61.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Ryning, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6291, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6291
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Ryning, urn:sbl:6291, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se