Meriter

1 Rosén, Ernst Johan Gustav, f 2 april 1876 i Vallsjö, Jönk, d 10 dec 1942 i Umeå. Föräldrar: överbanmästaren Per Gustaf Andersson o Christina Ottilia Engdahl. Stamanställd vid Andra Göta artillerireg 94, artilleriunderofficersex 97, schaktmästare vid Ofotenbanan 98–99, biträde hos stadsingenjören i Gällivare o Malmberget 00, deltog i utstakningen av Kiruna stadsplan 00–01, red o ansv utg av Västerbottens-Kuriren (VK) 03–26, politisk red där 28–31, led av styr för Umeå frisinnade fören 03, ordf där 08–26, ordf i styr för ab Wester-bottens Kuriren 05–09, för Västerbottens-Kurirens ab 10–27, led av styr där 27–35, led av Umeå stadsfullm 10–26 o 31, ordf där 23–26, ordf i Västerbottens södra valkretsförb av Frisinnade landsfören 10–26 o 29–30, led av FK 12–32 (led av FKs andra tillf utsk 12–14B, av första särsk utsk 18 lagt–18 urt, 19 urt o 25, av bevilln:utsk 19 lagt o 20–24, av liberala saml:partiets förtroenderåd 22–23, statsrevisor o ordf i statsrevisionen 23–25, led av frisinnade folkpartiets riksdagsgrupps förtroenderåd 24–32, av statsutsk 26 o 30–32), led av Västerbottens läns landsting 16–25 o 31, ordf där 20–25, led av sakk ang ödebygdsvägar jan–april 18, av sakk ang fiskehamnsbyggnadsverksamhet maj 22–febr 24, av Frisinnade landsfören:s VU 24, ordf i kasernkomm nov 25–juni 26, statsråd o chef för Försvarsdep 7 juni 26–2 okt 28, grundade tidskr Norrland i ord o bild 28, led av 1930 års försvarskommission okt 30–juli 31, landsh i Västerbottens län från 3 juli (tilltr 1 aug) 31. – Iqml 38.

G 14 sept 1902 i Umeå m Tyra Edit Olivia Lindforss, f 18 juli 1880 i Sävar, Vb, d 19 sept 1961 i Umeå, dtr till fanjunkaren Olof L o Hilda Ulrika Esberg.

Biografi

Gustav R föddes som den andre i en barnaskara på elva i ett religiöst och absolutistiskt hem. Fadern hade varit järnvägsarbetare och banvakt, blev 1875 banmästare i Sävsjö och avancerade 1890 till överbanmästare i Alvesta, men då var R redan utflugen. Redan som 13-åring hade R fått arbete som skrivbiträde på en sprit- och jästfabrik på en småländsk herrgård. Efter en tid anställdes han vid järnvägsstationen i Alvesta men blev sedan schaktmästarelev vid ett järnvägsbygge. Någon utbildning utöver folkskola kunde fadern inte bekosta, men R utnyttjade möjligheten att ta värvning och därmed få undervisning i det militäras regi. 18 år gammal lät han värva sig vid Göta artilleriregemente i Gbg och efter tre år avlade han underofficers-examen med utmärkta betyg. Snart lämnade han dock regementet och begav sig 1898 till Gällivare, där han tillträdde en tjänst som schaktmästare vid byggandet av Ofotenbanan.

De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin (bd 18).

R:s skrift kom ut i Umeå, dit han flyttade efter tre år i malmfälten, häri inräknat också något år som oppositionellt sinnat biträde vid stadsplaneregleringen i Gällivare, Malmberget och Kiruna. I Umeå började han på allvar sin bana som tidningsman. 1903 blev han redaktör och ansvarig utgivare för VK, en nystartad frisinnad tidning, som kämpade för sin överlevnad mot tre konservativa avisor i den högborgerliga residens- och skolstaden. Under R:s ledning blev VK redan efter några år stadens största tidning och R blev senare också dess majoritetsägare. Hans journalistik har karaktäriserats som sarkastisk och träffsäker.

Motståndet från stadens dominerande konservativa byråkrati mot den frispråkige R och hans tidning, som kämpade för demokrati och parlamentarism och konsekvent tog medborgarnas parti mot överheten, var hårt. Det tog sig bl a uttryck i tryckfrihetsåtal och bulvanköp. 1916 dömdes R i ett tryckfrihetsmål till tre månaders fängelse av en jury, dominerad av politiska motståndare. När han frigavs hyllades han av en tusenhövdad människomassa. Fängelsedomen mot R kan betecknas som kulmen på de s k Umeåbråken, som väckte uppmärksamhet runt om i landet.

R var en av ledarna för det frisinnade partiet i Västerbotten från dess tillkomst 1903. Han tillhörde den radikala vänstra flanken och blev den främste företrädaren för det s k Norrlandsfrisinnet, som till skillnad från partiet i stort appellerade också till arbetare och bönder, det s k småfolket, inte bara till medelklassen. De norrlandsfrisinnade ivrade för nykterhet – lokalt veto och spritförbud stod på programmet – sparsamhet med försvarsutgifter och sociala reformer. Andra krav var att de kapitalistiska skogsbolagens exploatering av Norrland skulle stoppas och att landsändans resurser som framtidsland bättre skulle tas till vara. Socialistiska lösningar var dock inte aktuella, i stället stod individens egen förmåga och hjälp-till-självhjälpsideologin i centrum.

Det frisinnade partiet gick starkt framåt i Västerbotten, med R som en av de flitigaste talarna och agitatorerna. Inte minst var VK ett effektivt propagandaorgan.

1912 invaldes R i riksdagen, där han särskilt sysslade med försvarsfrågor. Han verkade också som statsrevisor. I den egenskapen reste han flitigt och lärde väl känna den statliga verksamheten; bl a utsattes kommittéväsendet för en, som det visade sig, behövlig granskning. R införde två nya sedvänjor i statsrevisorernas arbete: dessa skulle kunna komma oanmälda och kunna berömma föredömlig verksamhet, inte bara klandra.

Nykterhetsfrågan var central för R och Norrlandsfrisinnet. I Umeå, liksom i många andra städer, gav det s k Göteborgssystemet, i kombination med den graderade rösträtten, makten över sprithanteringen åt stadens grosshandlare och andra besuttna. Systemet innebar att ju fler krogar som öppnades och ju mer sprit som såldes, desto större inkomster och därmed lägre skatter fick stadsborna. R tog upp kampen mot spritkapitalet och krävde att lokalt veto skulle införas, d v s att alla stadens invånare genom en folkomröstning skulle avgöra spritförsäljningens vara eller icke vara. Detta var samtidigt ett led i hans demokratiska strävan, ett sätt att bakvägen införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Slutmålet var ett totalförbud och därmed – enligt mångas tro – lösningen på samhällets sociala problem.

Förbudsomröstningen 1922 gav ett negativt resultat på riksnivå, men i Västerbotten röstade 81 procent ja till ett spritförbud. I stadsfullmäktigevalet i Umeå s å fick vänsterpartierna majoritet och kunde därmed, med R som stadsfullmäktiges ordförande, genomföra en politik som syftade till ett totalt spritförbud, det s k Umeåsystemet. Detta följdes med stort intresse av sympatisörer och motståndare runt om i landet. Det omfattande kontrollsystemet var emellertid svårt att upprätthålla, handelsintressena tryckte på och efter fyra år framtvangs en modifiering. Under R:s landshövdingetid, och även senare, upprätthölls dock en strängt restriktiv alkoholpolitik, stödd av såväl socialdemokrater som liberaler och deras respektive pressorgan.

I försvarsfrågan intog R en radikal ståndpunkt, påverkad både av sina egna erfarenheter som yrkesmilitär och av Adolf Hedins socialreformatoriska försvarsideologi. Som riksdagsman krävde R sträng sparsamhet med försvarets utgifter men också bättre avlöning åt de värnpliktiga, skydd mot övergrepp från överordnade och kortare tjänstgöringstid. 1915 tycks han dock ha påverkats av det hotfulla världsläget och motionerade om åtgärder mot värnpliktigas simulering. Efter krigets slut greps han starkt av fredsoptimismen och förordade tillsammans med riksdagsledamoten och redaktören för Norra Västerbotten Anton Wikström den allmänna värnpliktens avskaffande. I riksdagen drev han frågan om en avkortning av övningstiden och stödde tillsammans med sina partikamrater ivrigt det nedrustningsbeslut som regeringen Sandler drev igenom 1925.

Som försvarsminister i C G Ekmans (bd 13) regering fick R på sin lott den svåra uppgiften att genomföra 1925 års försvarsbeslut, som bl a innebar omorganisation och flera regementsindragningar. Förväntningarna om besparingar kunde dock inte infrias, trots nedskärningarna, och R fick kritik från högerhåll för bristande besparingsnit. Socialdemokraterna å sin sida beskyllde honom för att sabotera nedrustningen. R tog som minister initiativ till flera sociala och ekonomiska reformer som syftade till förbättringar för manskapet och det lägre befälet. Han sökte på olika sätt demokratisera försvaret och ville göra det till hela folkets angelägenhet. R:s utnämningar ansågs vara politiserade och kritiserades ibland hårt, särskilt från militärt håll.

I det s k kosackvalet 1928 gick högern och bondeförbundet fram och Ekman fick lämna över till Arvid Lindmans högerregering. R återtog sin oppositionsplats i FK och bekämpade där högerns förslag till ökade försvarskostnader. När Ekman och de frisinnade återtog regeringsmakten 1930 erhöll R ingen statsrådspost. Han fronderade nu ofta mot partilinjen, som bl a innebar ökat stöd åt försvaret. Han ville också, liksom många socialdemokrater, via statsbudgeten söka komma till rätta med lågkonjunkturen. I den s k kohandeln 1933, där ett sådant program förverkligades, återfanns norrlandsfrisinnade bland de partifrondörer som stödde krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet.

Som landshövding gick R helhjärtat in för att driva de norrlandsfrågor som han tidigare kämpat för i riksdagen. Nyckeln till ett mer utvecklat näringsliv i Norrland var, enligt hans åsikt, bättre kommunikationer, och redan 1912 motionerade R med framgång om anslag till vägar i Västerbottens lappmark. Han ansåg att enklare och billigare vägar var lösningen för det väglösa Norrland. Han betraktade inte problemet som enbart ekonomiskt och näringspolitiskt utan såg det också som en social och humanitär rättvisefråga för ödemarkens människor. Även på järnvägarnas utbyggnad, särskilt anläggandet av bibanor, lade R demokratiaspekter: kommunikationerna skulle tjäna folket, inte bara militära intressen.

R:s namn har speciellt kommit att förknippas med de s k enkronasvägarna. Som landshövding förverkligade han 1932 sina planer på enkla och billiga – och därmed fler – vägar för lätta fordon i glesbygden. Av arbetslöshetsmedel gavs anslag med en krona per meter och under en tioårsperiod byggdes inte mindre än 900 vägar – till stor välsignelse i ett län med cirka tusen väglösa byar och gårdar. Dessutom fick många en välbehövlig arbetsförtjänst.

Jordbruket såg R som den viktigaste näringen i Västerbotten. I riksdagen stödde han egnahemsbyggande och kolonisation i Norrland. Hjälp till självhjälp var hans modell, förenad med en stark social medkänsla med de fattiga småbrukarna och arrendatorerna. Direkta stödåtgärder som tullhöjningar och sockerbetsstöd motarbetade han. Att hans medkänsla hade en klar regional slagsida går nog inte att förneka: de skånska betodlarnas prekära läge 1930 engagerade honom t ex inte alls i lika hög grad som nöden bland de norrländska småbrukarna.

Som landshövding främjade R på olika sätt jordbrukets utveckling i sitt län. Blivande jordbrukare utbildades i lantmannaskolor, lanthusmödrar in spe i lanthushållsskolor. För småbrukarhustrurna ömmade R särskilt och medverkade till att de fick en välförtjänt avkoppling under s k husmodersveckor. Han uppmuntrade odling av nya grödor och förbättrad avel. Mejerihanteringen gynnades och en mängd mejerier kom igång, bl a det första i lappmarken, i Tärna.

Varmt intresse ägnade R också åt att främja trädgårdsskötseln i Västerbotten. Anläggandet av köksträdgårdar premierades och en mängd trädgårdssällskap bildades. Inte mindre än 5 000 trädgårdar anlades på kort tid. Själv föregick R med gott exempel och hans residens i Umeå kom att omges av en vacker trädgård med bl a vildvin och sydsvenska lövträd som ek, ask och alm.

För att sprida upplysning om norrländska frågor tog R 1928 initiativ till tidskriften Norrland i ord och bild. Hans norrlandsintresse resulterade också i en stor boksamling, som bl a innefattade politisk litteratur och riksdagstryck.

Smålänningen R:s insatser för Norrland, och Västerbotten i synnerhet, var betydande. Som riksdagsman, minister och landshövding tog han på sig uppgiften att utveckla och sprida kunskap om sin nya, nordliga hembygd – okänd för och förbisedd av såväl svenskar i gemen som av många beslutsfattare och myndigheter. För att bevisa att det inte bara växte gräs "däruppe", skickade han en gång lådor med äpplen till regeringen och till tidningar i Sthlm, Gbg och Malmö – ett typiskt exempel på effektiv åskådningsundervisning av R:s modell. För R var Norrland verkligen Framtidslandet, av stor potentiell betydelse för hela riket.

R spelade en viktig politisk roll för det frisinnade partiets utveckling såväl i Västerbotten som på central nivå. Både som flitig, kringresande talare och, framför allt, som redaktör för partiorganet VK kan hans betydelse på länsplanet inte överskattas. Också på riksnivå, som kammarledamot och försvarsminister, var han en uppmärksammad representant för sitt parti. Hans självständighet gjorde honom både älskad och hatad. Som ledare för det radikala Norrlandsfrisinnet, med anhängare också utanför Norrlands gränser, fullföljde han Adolf Hedins försvarsideologiska och socialreformatoriska linje. R:s starka folkliga engagemang och förankring anses ha haft avgörande betydelse för det socialdemokratiska partiets sena etablering i Västerbotten. Efter det liberala partiets sprängning 1923 bildade R tillsammans med C G Ekman och Felix Hamrin (bd 18) det folk-frisinnade partiets ledartrojka, vilket dock inte hindrade senare frondering.

I staden Umeås historia har R satt djupa spår. Som frän och frispråkig VK-redaktör irriterade han starkt stadens konservativa borgerliga makthavare, med de riksbekanta Umeåbråken som resultat. Nationellt uppseende väckte också Umeåsystemet, ett alkoholpolitiskt försök till torrläggning av Umeå med omnejd, under R:s ledning.

R:s memoarer I koja och residens utgavs postumt 1943. De ger en konkret och chosefri bild av R som en självständig, aktiv, målmedveten och socialt engagerad person. R:s klassresa från det blygsamma banmästarhemmet till riksdagsmannaplats, regeringstaburett och landshövdingestol är värd beundran.

R:s äldste son Stellan Gustav Olov Edelweiss R (1902-95) avlade fil kand-examen vid UU 1925 och inträdde s å som medarbetare i VK. Vid faderns statsrådsutnämning 1926 efterträdde Stellan R blott 23 år gammal denne som tidningens ansvarige utgivare, blev följande år även huvudredaktör och kvarstod sedan i dessa befattningar till 1967. Han var ledamot av tidningsbolagets styrelse 1932–71 och ordförande där 1948–52 men utövade aldrig någon ägarmakt eftersom fadern redan 1929 avyttrat sin aktiemajoritet till intressen utanför familjen. Stellan R anslöt sig helt till de frisinnade idéerna men var ingen agitator och hade få offentliga upp- drag. Framför allt ägnade han sig åt det inre arbetet på tidningen där han inte minst lade vikt vid pressetik och språkbehandling. Upplageutvecklingen under hans tid i ledningen var mycket positiv och han förstärkte VK:s förankring genom att bygga ut lokalredaktioner i spridningsområdets alla kommuner. I tidningen medverkade han bl a under signaturen Pål med totalt ca 11 000 dagliga kåserier i aktuella ämnen. R hade ett mångårigt engagemang i Frisinnade landsföreningens, senare Folkpartiets, lokal- och regionorganisationer; 1926–61 var han sekreterare och kassör i partiets valkretsförbund i Västerbottens län. R författade flera press- och organisationshistoriska krönikor, bl a Folkpartiet i Västerbotten 1910–1960 (1960).

Stellan R:s bror Staffan Erik Gustav Alvar R (1905–84) avlade fil kand-examen vid UU 1927 och blev s å redaktör och ansvarig utgivare för den frisinnade Norrbottens-Tidningen, Luleå, vilken fadern förvärvat 1924. Efter denna tidnings nedläggning 1931 medarbetade han i VK och 1933–39 i Sv Morgonbladet, Sthlm. Staffan R var redaktör och utgivare av tidskriften Norrland i ord och bild 1928–52 och blev 1933 redaktör för det frisinnade ungdomsförbundets organ Ungdom och frisinne. Efter de liberala partiernas sammanslagning var han 1934–41 redaktör för Folkpartiets ungdomsförbunds tidning Frisinnad ungdom, där han av och till hårt kritiserade det egna partiet (Ohlin). Under andra världskriget tjänstgjorde han i Statens informationsstyrelse. R var 1947–64 chef för Tidningarnas telegrambyrås radioredaktion och 1964–70 för dess kulturredaktion.

Stellan och Staffan R:s bror Kjell Gustav Helge Oskar R (1909–82) slog efter avbrutna arkitektstudier vid Chalmers tekniska högskola i Gbg in på konstnärsbanan. Han fick 1929–31 utbildning vid Edward Berggrens och Gottfrid Larssons konstskola i Sthlm och debuterade 1933 i Umeå med ett utpräglat koloristiskt landskapsmåleri i Helmer Osslunds och Carl Kylbergs efterföljd. Med ateljé i Tärna tolkade han särskilt den lappländska fjällvärldens skiftande färgspel men senare kom också det öländska alvaret att bli ett återkommande motiv i hans måleri. Kjell R flyttade till Sthlm 1941 och fick sitt verkliga genombrott vid en separatutställning där 1948 med mycket positiva omdömen från konstkritikerna. Så småningom kom han att alltmer ägna sig åt ett psykologiskt orienterat porträttmåleri med inte minst sin egen generations författare och skådespelare som föremål, t ex Ivar Lo Johansson, Sara Lidman och Gunnar Björnstrand. R hade utställningar runt om i landet och är representerad vid ett stort antal sv museer.

Författare

Birgit Petersson

Arkivuppgifter

Gustav R:s arkiv i Folkrörelsearkivet i Umeå. – Brev från R i LUB o i UUB (bl a till D Bergström o Sam Larsson).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan, upptecknade. [Sthlm, tr] Umeå 1902. 164 s. – Umeå allmänna lärovärks byggnadsfråga. Har Umeå stad skyldighet att bygga och underhålla lärovärkshus? En utredning. Umeå 1911. 32 s. – Inför valet. Några erinringar om Umeå stadsfullmäktiges gärningar under åren 1911–1914. Umeå 1914. 29 s. – Föredrag i försvarsfrågan. Hållet i Sörfors den 23 nov. 1913. [Rubr.] Umeå 1914. 4:o. (2) s. – Lokalpatriotism (Svensk hantverkstidning, 1932, Sthlm, 4:o, s 443 f, 454; även sep, 4 s). – Väg och bygd i Västerbotten (STFÅ, 1937, Sthlm, s 176–188). – I koja och residens. Minnen. Sthlm 1943. 272 s, 18 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: A Nilsson, G R:s försvars- o näringspolitiska insatser i riksdagen under åren 1912–1932 (opubl lic:avh, 1966, Umeå univ).

O Ericsson, Krypskytte, en vidräkning med Väster-bottens-kuriren (1912); P Frånberg, Umeåsystemet: en studie i alternativ nykterhetspolitik 1915-1945 (1983); G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa – o återförening 1917–1934 (1980); Norrländsk uppslagsbok, 4 (1996); S I Olofsson, Umeå stads hist 1888–1972 (1972); S Rosén, Smålänningen som blev västerbottning (Min far: trettio sv män o kvinnor om sina fäder, ed E Malmberg, 1948); dens, Folkpartiet i Västerbotten 1910–1960 (1960); dens, Västerbottens-Kuriren 1900–1975 (1975); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902–1927 (1929); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 5 (1992); Umeås blå dragoner, ed A Cronenberg (1994). – Stellan R M Häger, S R (SvD 23 juni 1995); O Kleberg, S R (DN 30 juni o SvD 4 juli 1995); H ANire, Tidningskung minns (SvD 15 nov 1987); N Rudolfson, art om S R (Nordsv dagbl 6 dec 1958). – Staffan R R Lassinantti, S R till minne (DN 3 juli 1984); B Ohlin, Ung man blir politiker (1972). – Kjell R G Boberg, K R: landskapet förlöste känslan (Pionjärerna: den första generationen konstnärer i Västerbotten, ed S Eliasson, 1994); L Gram, K R död (SvD 19 febr o DN 21 febr 1982); A Lindström, KR (OoB 1953); SKL; SMoK; O Stroh, KR till minne (SvD 20 febr 1982).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E J Gustav Rosén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6880, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Petersson), hämtad 2024-11-02.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6880
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E J Gustav Rosén, urn:sbl:6880, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Petersson), hämtad 2024-11-02.