Meriter

Runeberg, Ephraim Otto, f 29 juli 1722 i Lovö, Sth, d 20 jan 1770 i Vasa. Föräldrar: prosten Lars Runnebergh o Agneta Elisabeth Maistrin. Inskr vid UU 2 mars 33, teol ex där 10 dec 42, informator hos överintendenten Louis De Geer (bd 10, s 453) juni 44, erhöll testimonium academicum från jur fak vid UU 19 okt 44, auskulterade vid rådhus- o kämnärsrätterna i Sthlm 45, volontär vid Fortifikationen 6 mars 46, v adjutant 6 juni 48, underkonduktör 10 juni 48, allt vid Fortifikationen, uppsyningsman vid fästn:byggnaderna i Finland 14 febr (tilltr maj) 50, e o konduktör vid Fortifikationen hösten 50, dir för lantmäterikommissionen i Finland från 31 okt 50, led av Tabellkommissionen från 28 jan 61, Vasa stads representant vid länsmötet i Gamlakarleby sommaren 63. – LVA 59.

G 1 aug 1758 i Sthlm, Jak o Joh, m Hedvig Faggot, dp 21 dec 1738 där, ibid, d 1772, begr 31 mars där, ibid, dtr till överdir vid lantmäteri- o justeringsverket Jacob F (bd 14) o Elisabeth Ehrenström.

Biografi

Efter studier i främst ekonomi och juridik vid UU blev R volontär vid Fortifikationen och 1748 underkonduktör; som sådan fick han biträda vid undervisningen av volontärerna i matematik och geometri. Befordran dröjde dock varför R såg sig om efter annan tjänst, och på rekommendation av sin blivande svärfar J Faggot togs han 1750 i anspråk vid fästningsarbetena på Sveaborg, som intensifierats detta år, och där ledde han byggnadsverksamheten vid en av bastionerna. Där fick general A Ehrensvärd (bd 12) ögonen på den skicklige R, och utnämningen till konduktör följde snart.

I aug 1750 hade chefen för lantmäterikommissionen – senare ofta benämnd den äldre kommissionen - i Finland O Ehrenström (bd 12), kusin till R:s blivande svärmor, dött efter endast knappt tre års verksamhet. Lantmäteriet i Finland befann sig i ett dynamiskt skede och en ny chef måste snarast utses. Trots sin relativa ungdom blev R på Faggots förord utnämnd. Med utgångspunkt i de idéer och förslag till främjande av Finlands ekonomiska utveckling som emanerat från framför allt den finska ekonomiska kommissionen hade en särskild instruktion för lantmätarna i Finland utfärdats 1747 och lantmätarkåren där fått en behövlig förstärkning. R fullföljde vad företrädaren påbörjat och genomförde med stor energi de uppgifter som ålåg lantmäterikommissionen. Dessa var av två slag: geografisk uppmätning (kartläggning) och geometrisk (revning och skattläggning). Till den förstnämnda kategorin fogades snart även ekonomiska sockenbeskrivningar, och till den senare kom storskiftesförrättningarna. Dessa sköttes av den 1757 ombildade lantmäterikommissionen, kallad storskifteskommissionen, till vilken R:s chefskap överflyttades.

Från sin stationeringsort i Vasa, där R hade ett litet kansli, ledde han direkt under Faggot verksamheten i Finland. Detta innebar åtskilliga krävande resor i provinsen för kontroll av lantmätarnas arbete och framför allt utfärdande av instruktioner och andra riktlinjer rörande nya arbetsuppgifter. Viktigast av dessa var R:s förordning från jan 1765 angående ägorevningar och upprättande av kartor, vilken innehåller detaljerade föreskrifter och tekniska anvisningar för hur arbetet skulle utföras. Genom sin utförlighet och pedagogiska klarhet kom instruktionen nästan att fungera som lärobok i lantmäteriteknik. Vissa avsnitt speglar uppfattningar som låg så långt före de i samtiden gängse att närmare 150 år skulle förflyta innan de blev allmänt godtagna (Svärdson, s 199 f). På grund av ständernas skarpa kritik mot delar av R:s verksamhet vid 1765–66 års riksdag fick dock knappast något av innehållet i hans förordning genomslag i den för hela riket gällande 1766 års lantmäteriinstruktion.

Den geografiska mätningen, som till en början var huvuduppgiften, skedde delvis av militära skäl. Att ha god kännedom om framför allt gränsområdena mot Ryssland var från försvarssynpunkt viktigt. Kymmenegårds län var därför det första län som behandlades, men redan vid R:s tillträde beslutades att huvuddelen av mätningarna skulle ske i Österbotten och där omfatta skogsdelning och skattläggning. R vinnlade sig för exakthetens skull också om att trigonometriska uppmätningar (fastställande av latituder och longituder) skulle göras, och resultaten sändes sedan till lantmätarna i Österbotten som underlag för deras dagliga arbete. 1752 bestämdes visserligen att det geografiska arbetet tills vidare skulle upphöra men så skedde inte; ett mindre antal lantmätare fortsatte med detta i syfte att få hela Finland kartlagt. Därutöver antogs 1757 ytterligare 20 lantmätare för att få arbetet slutfört.

Av militära skäl ville även Ehrensvärd att de geografiska mätningarna skulle fortsätta och framförde sitt missnöje över tidsutdräkten till R, som dock ville satsa resurserna på storskiftet; i början av 1760-talet föreslog R att all geografisk mätning i Finland skulle upphöra. 1765–66 års riksdag följde R:s förslag.

Vid R:s död hade kartor och ekonomiska beskrivningar för uppemot 70 socknar upprättats. Dessa kartor samt några senare tillkomna låg till grund för den atlas över Finland som utkom 1775. – De ekonomiska sockenbeskrivningar som på Faggots föranstaltande framställdes blev metodiska resursinventeringar av Sveriges naturtillgångar. Särskilt en har blivit välkänd – nästan något av en klassiker i sitt slag: R:s beskrivning över Laihela socken i Österbotten. Den trycktes i sammandrag 1758 i VAH och mottogs synnerligen positivt och ansågs som ett föredöme; R erhöll akademins guldjetong och invaldes följande år. En planerad oavkortad separatutgåva kom dock inte till stånd.

I beskrivningen, som bygger på ett grundmanus av lantmätaren C F Stierwald, redogör R med stor klarhet för bl a socknens geografi, naturalhistoria, ekonomi, lantbruk och handel. Han redovisar strikt mätbara uppgifter om dess tillgångar från "åldrigaste gubbe [och] sumpigaste mosse" till mera betydande resurser. Allt redovisas, olika typer av mark, vattendrag, vägareal, boskap och bebyggelse: bl a boställen, lador och kvarnar (Johannisson, s 113 f). Allt mätbart beskrivs noggrant i siffror. Det väsentliga för R är dock inte det aktuella tillståndet utan att genom beräkningar visa på de potentiella tillgångarna. För varje angiven naturresurs följer en beräknad mångdubbelt större siffra som indikerar hur det kunde vara om tillgångarna utnyttjades maximalt.

1759 fullföljde R sin redogörelse i VAH med en artikel Försök till en politisk värdering på land och folk ..., där han använde vad som benämnts "den politiska aritmetiken" (Widmalm) som metod. Syftet var att peka på traktens ekonomiska utvecklingsmöjligheter, och särskild uppmärksamhet har R:s kvantitativa analys av befolkningen väckt. Vad beträffar dess arbetskapacitet gör han skillnad mellan människa och arbetare, innebärande att individens värde relateras till hennes kapitalproducerande förmåga. Samtidigt reduceras människan tidstypiskt till ett redskap i statens tjänst. R beräknade Sveriges potentiella folkmängd till häpnadsväckande 29 miljoner. Han var medveten om sin metods begränsningar och att allt inte kan mätas, men han framstår ändå som en typisk företrädare för vad som kallats den utopiska statistiken. Givetvis vilade räkneoperationerna ofta på bräckliga antaganden och kalkyler, och även i samtiden fanns kritiker, t ex P W Wargentin. R:s framställning ger dock uttryck för en vision om möjligheten av ett förändrat, mer välmående samhälle, som skulle uppnås framför allt genom befolkningsökning. Det var således naturligt att R även utsågs till ledamot av Tabellkommissionen. Han kunde inte delta i dess sammanträden men framförde synpunkter skriftligt.

Ett visst samband med det geografiska arbetet hade R:s inlägg i den vetenskapliga striden om vattenminskningen och dithörande frågor. 1765 publicerades hans artikel i VAH om förändringar på jordytan, i synnerhet i kallt klimat, och fyra år senare kom hans Förklaring på några omständigheter, rörande frågan om vatten-minskningen. Först av alla framförde R här teorin att det är landet som höjt sig i stället för tvärtom. Han menade att jordskorpan alltsedan skapelsen utsatts för förändringar som tillsammans med ett kallt klimat i Norden medfört större förskjutningar mellan land och vatten där än på andra håll, vilket sedan åter håller på att utjämnas. Prof Bengt Ferrner (bd 15) hade utifrån andra utgångspunkter kommit fram till samma resultat, vilket presenterades några månader senare i VA, då han gav R sitt betydelsefulla stöd. R hyste således en för sin tid ovanligt korrekt uppfattning om jordskorpans förskjutningar och om dessas betydelse för strandlinjeförändringar. Det skulle dock dröja ett drygt århundrade innan de egentliga orsakerna till landhöjningen hade fått sin förklaring.

R:s andra huvuduppgift, det geometriska arbetet, var under större delen av hans chefsperiod den centrala. Redan i början av 1750-talet påbörjades skattläggningar och ägodelningar i Österbotten, de första i riket enligt de riktlinjer som senare fullt ut genomfördes enligt storskiftesförordningen, och detta arbete intensifierades genom 1757 års beslut om storskifte. R skulle således hädanefter se till att skiftet på allvar inleddes i Finland. Arbetet började i Österbotten, för vilket ett särskilt cirkulär utfärdades i maj s å, och fortsatte sedan i Åbo och Björneborgs samt Nylands och Tavastehus län. 1764 utarbetade han särskilda formulär till kartbeskrivning för bl a skattläggning och storskifte till ledning för lantmätarna.

Förhållandet till landshövding G A Piper (bd 29, s 320) i Österbotten blev redan från början ansträngt, eftersom denne ofta hade andra meningar än R om vad som skulle prioriteras, t ex skogsdelning före storskifte. Även om vilka områden i länet som skulle behandlas först rådde det delade meningar. R ansåg sig med all rätt vara den mest sakkunnige i dessa frågor och lämnade Pipers propåer utan åtgärd. Denne beklagade sig över R i sin riksdagsberättelse 1755, men när rådet tog upp saken gav man R rätt, och han fick vid storskifteskommissionens tillkomst t o m utökade befogenheter. Vid något tillfälle var meningsskiljaktigheterna så stora att de blev domstolssak och R vädjade till Åbo hovrätt.

Även lokalt kunde beslutet om storskifte leda till stridigheter mellan lantmätarna och befolkningen, t ex i Laihela där även kyrkoherde S Vacklin vände sig mot reformen och i en skrift bl a hävdade att den skulle medföra sedernas förfall. Det förekom även olika meningar främst beträffande prioriteringen mellan geografiska mätningar och storskiftesmätningar, där R gentemot Kammarkollegiet betonade vikten av de senare. Motsättningar i bl a denna fråga och i vilka socknar storskiftet skulle inledas uppstod mellan honom och riksens ständers ekonomikommissioner till Österbottens resp Åbo och Björneborgs län. R ville inledningsvis koncentrera storskiftet till Österbotten till men för arbetet i t ex Tavastland och Satakunda; han anklagades för egenmäktighet men fick Faggots stöd då finska beredningen, dit deputationerna rapporterade, tog upp saken. 1763 kunde R meddela att 14 socknar i Österbotten var klara för skattläggning, så när som på delning av skogen. En skogsdelning var dock i många socknar inte möjlig på grund av oklara ägogränser.

Liksom sin äldre bror Edward Fredric (ovan) ägnade sig R åt nationalekonomiskt författarskap, om än inte av samma omfattning och betydelse. R är liksom brodern en representant för ett försiktigt reformmerkantilistiskt synsätt men av något liberalare snitt än Edward Fredrics. Härvidlag skilde de sig från den samtida A Chydenius' (bd 8) modernare banbrytande idéer. Denne säger sig dock i vissa frågor ha influerats av de båda brödernas skrifter (Virrankoski), som han vid några tillfällen refererar till i positiva ordalag. R:s idéer kommer fram i hans lilla skrift Instruction för den unge Polaetus i någre handels-rörelser (1765), där han framhåller det felaktiga i åsikten att Sverige i längden kunde råka i "underbalans" gentemot utlandet när det gällde handeln. Den mer praktiska sidan av nationalekonomin lägger han fram i sina två publikationer Undersökning, om våre näringar ... (1763) och Svar til den unge Polaetus, om handels- och slögde-friheten (1765), där han förfäktar nyttan av fri utländsk handel för rikets sjöstäder och fördelarna av att fabriker förläggs till mindre orter med billig arbetskraft och framför allt till sjöstäder. Förespråkandet av fri handel får också ses som ett bidrag i den kamp som fördes av de städer – bl a de finska – som drabbades av det bottniska handelstvångets inskränkningar. R tar emellertid här bl a avstånd från Chydenius' tankar som han anser leder för långt och är onaturliga och skadliga-

R diskuterade mer ingående för- och nackdelar med en centraliserad ekonomisk politik – förkroppsligad i det rådande merkantilistiska systemet – gentemot en decentraliserad och föredrog därefter i stort sett den decentraliserade. Den skulle nämligen leda till avskaffande av konstlade regler, t ex skråtvånget, och därmed ge ökad näringsfrihet till fördel för mindre städer. Detta hindrade emellertid inte att R ansåg att framför allt utrikeshandeln men även andra näringar kunde gynnas av statens styrande ingrepp i form av tullar och exportpremier, något som också indirekt skulle gynna jordbruksnäringen och på sikt medföra uppodlingar.

Trots allt tal om fabriker och handel var det dock jordbruksnäringen som R liksom brodern i fysiokratisk anda ansåg viktigast. I bl a sin skrift Tankar om et rätt kammar och skattläggningsvärk (1761) framför R sina åsikter om att den nyttigare näringen skall gynnas före andra och rekommenderar förbrukningsskatter, som på landsbygden skulle tas ut i form av personell skatt, i städerna som tull och accis, vidare s k avvägningsskatter, vilkas storlek skulle grundas på de olika näringarnas nyttighet, samt taxeringsräntor, som skulle tvinga de olika näringarna till de för dem lämpligaste orterna. Därmed skulle skatt på jord nästan helt kunna avskaffas. Omtanken om jordbruket bottnar i att detta av alla näringar sysselsätter flest individer och att en stats styrka och förmögenhet ligger i folkmängdens storlek. I förverkligandet av dessa idéer hade även storskiftesreformen sin givna plats.

I R:s idéer fanns även socialpolitiska inslag: han förespråkade rätt till nybyggen för de obemedlade befolkningsgrupperna, införande av ett system med offentligt understöd till dessa, skattelindringar för hushåll med små barn och upphävande av lösdriveriförordningarna. Dessa synpunkter utgjorde samtidigt inlägg i den politiska debatten – t ex hos Chydenius och A Nordencrantz (bd 27) – om behovet av konstitutionella reformer och om de ofrälses rättigheter visavi adelns. – I den kort efter R:s död publicerade Samtal om människans själ framträder han som filosofisk författare efter franskt mönster i diskursens form men utan spirituell lätthet, snarare filosofiskt tungfotad.

R måste betecknas som frihetstidens främste lantmätare i Sverige näst Faggot med idéer och åsikter om yrket som var före sin tid. I förening med stor arbetskapacitet innebar detta att R var mycket lämpad för uppgiften att införa storskiftet i Finland. Han framstår vidare som en synnerligen typisk representant för frihetstidens mest utrerade "utvecklingsoptimister" med en stark tro på människans egen förmåga till framsteg och "försvarar sin plats som politisk aritmetriker" (Rantanen, s 155). R förefaller ha varit "en fängslande gestalt – sangvinisk, sårbar och med en lite autodidaktisk glöd som fick honom att ge sig i kast med de svåraste ämnen" (Johannisson, s 113).

Författare

Lars-Olof Skoglund

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar om et rätt kammar och skattläggnings värk, tipsatte. Sthlm 1761. 92 s. – Nödige påminnelser vid tjenstehjons-stadgan. Af E. O. R. Sthlm 1761. 4:o. (12) s. [Sign.] – Undersökning, huru vårt landtbruk bäst må kunna uphielpas genom praemier. Gefle 1762. 48 s. [Anon.] – Undersökning, om våre näringar äro komne, eller huru de kunna komma dl en emot folkhopen svarande högd. Sthlm 1763. 4:o. 48 s. [Anon, tillskr; trol av Edvard Fredric P.] – Instruction för den unge Polaetus i någre handels-rörelser. Sthlm 1765. 4:o. 39 s. [Anon.] – Svar til den unge Polaetus, om handels- och slögde-friheten. Sthlm 1765. 4:o. 20 s. [Anon.]-Ödmjukt memorial. [Rubr.] Sthlm 1769. 4:o. (16) s. [Pseud, tillskr; s 8: undert Birger Fougek] – Samtal om människans själ. Förf af E. O. R. D 1–2. Sthlm 1770. 80, 86 s. [Sign.] – Bemerkungen wegen einiger Veränderungen der Erdfläche überhaupt, und besonders im kaltem Landstriche (Schwedisches Magazin oder gesammlete Schriften der grössten Gelehrten in Schweden Bd 2, Khvn 1770, s 355–402). – Instruction för samtelige landtmätare i Finland och Österbotten, angående ägo-refningar och chartors upprättande, utfärdad af directeuren för finska landtmäteriet... den 2 Januarii 1765 (Samling af författningar rörande landtmäteriet och justeringen af mått, mål och vigt i Finland, jemte Anvisning eller sak-register; utg af C W Gyldén, d 1, Hfors 1836, 4:o, s 120–123). – Kertomus Laihian pitäjästä 1750 vaiheilla. Vasa 1904. 46 s. [Anon; övers av Beskrifning öfver Lajhela socken i Österbotten (varav sammandrag i VAFI 1758).] – Bidr i VAH 1754, 1758, 1759, 1765, 1769.

Källor och litteratur

Källor o litt: Inrikescivil exp:s registr 31 okt 1750; Tabellverkets arkiv: k brev 28 jan 1761; allt i RA.

H E Aspelin, Wasa stads hist (1892–94); A J Alanen, Etelä-Pohjanrnaan historia 4:1 (1948), s 447 f o 450; Ekstrand; K Forsman, Studier i det sv 1700-talets ekon litt (Hist o litt:hist studier 23= SSLF 312, 1947), s 197 f, 222, 226 f o 229 f; Fortifik, 4:1 (1930); A A Gustafsson, Maanmittarikunta ja mittaustyöt Ruotsin-vallan aikana (Suomen maanmittauksen historia, 1, 1933); E F Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 2:2 (1949); A Hultin, Det ekon tidevarvet i Finlands litthist (SSLF 94, 1910); A G Högbom, Nivåförändringarna i Norden (WSH 4:21–22, 1920–22), s 81–85; KJohannisson, Det mätbara samhället: statistik o samhällsdröm i 1700-talets Europa (1988); G Kjellin, Kring Alexander Kepplerus' memorial (HT 1955); J F Kryger, Åminnelsetal öfver ... E O R ... 1770 (1770); S Kuusi, Isonjaon alkuvaiheet Pohjan-maalla (1914), s 17, 26, 75–83, 86–94, 98–104 o 167; dens, Maataloudelliset uudistusvirtauksetja maanmit-tauslaitos Suomessa vuosinal 725–56 (Suomen maanmittauksen historia, 1, 1933); dens, Isojako Suomessa vuosina 1757–1809 (ibid); K F Lagus, Om jordaskiften efter svensk-finsk lagstiftn (1857), s 63–69; S Lindroth, VA:s hist 1739–1818, 1:1-2 (1967); A Luukko, Vaasan historia, 2, 1721–1808 (1979); O Nikula, Augustin Ehrensvärd (1960); T Paloposki, Suomen talouden kehittäminen 1750–1760-Iukujen valtiopäi-väpolitiikassa (1976); K Petander, De nationalekon åskådn:arna i Sverige sådana de framträda i litt:en, 1, 1718–1765 (1912); M Rantanen, Tillväxt i periferin: befolkn o jordbruk i Södra Österbotten 1750–1890 (1997), särsk s 136–158; H Richter, Geografiens hist i Sverige intill år 1900 (1959); Saml:ar i lantmäteri, 3 (1902); SMoK; J Svärdson, Lantmäteriteknik (Sv lantmäteriet 1628–1928,1,1928), s 190-197 o 199; S Widmalm, Mellan kartan o verkligheten: geodesi o kartläggn 1695–1860 (1990); P Virrankoski, Anders Chydenius (1995).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ephraim Otto Runeberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7032, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7032
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ephraim Otto Runeberg, urn:sbl:7032, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-19.