Adolf K H Phalén

Född:1884-01-19 – Tuna församling (H-län), Kalmar län
Död:1931-10-16 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Filosof


Band 29 (1995-1997), sida 285.

Meriter

Phalén, Adolf Krister Hermansson, f 19 jan 1884 i Tuna, Kalm, d 16 okt 1931 i Uppsala, Domk. Föräldrar: kaptenen Carl Krister Herman P o Elina Matilda Lundberg. Mogenhetsex vid H a l å Södermalm i Sthlm 14 maj 02, inskr vid UU 26 maj 02, jur fil ex 27 maj 03, FK 31 jan 07, FL 15 sept 10, disp 30 mars 12, doc i teor filosofi 6 maj 12, FD 31 maj 12, tf prof i teor filosofi 7 maj (tilltr 1 juni) 14, ord från 29 sept 16, allt vid UU.  LHVU 18.

G 25 maj 1909 i Sthlm, Jak, m Elsa Margareta Wahlin, f 28 juli 1881 där, Hedv El, d 15 juni 1970 i Uppsala, Domk, dtr till grosshandlaren Carl Abraham W o Klara Johanna Stanislawska Syberg.

Biografi

Adolf P, som tre år gammal miste sina föräldrar i en isolycka, togs omhand av släktingar i Sthlm, där han fick sin skolgång. Han avlade mogenhetsexamen på reallinjen med högsta vitsord i matematik och fysik men valde ändå inte att fortsätta med matematisk-naturvetenskaplig eller teknologisk utbildning. När han skrev in sig vid UU var hans avsikt att läsa juridik, men efter den förberedande juridisk-filosofiska examen slog han om till studier i teoretisk o praktisk filosofi och avlade licentiatexamen för Reinhold Geijer (bd 17). P:s studieresor gick till Freiburg im Breisgau och Heidelberg.

Större betydelse för P:s intellektuella utveckling i ungdomen än Geijer och de tyska kontakterna fick fyra i Uppsala verksamma filosofer: E O Burman (bd 6), Axel Hägerström (bd 19) och Karl Hedvall (bd 18, med rättelse i bd 24) samt P:s äldre studiekamrat Harry Meurling. Hägerströms inflytande var otvivelaktigt betydelsefullast. Hos dem alla var intresset för filosofihistoriens system och de interna drivkrafterna i den filosofiska utvecklingen mycket starkt, och P kom tidigt att dela denna inriktning. Redan på 1880-talet hade Kant genom Burmans bok Om Kants kunskaps- lära (1884) och Artur Bendixsons korta men skarpsinniga avhandling Kritiska studier till Kants transcendentala ästetik (1885) fått en central roll i den filosofiska reflexionen i Uppsala. En höjdpunkt nådde den uppsaliensiska Kantforskningen i Hägerströms omfattande, internationellt uppmärksammade Kantundersökning 1902. Det var naturligt att P i denna miljö stimulerades att bli en initierad kännare av Kants teoretiska filosofi. Burman inspirerade filosoferna i Uppsala till ett intensivt studium också av den efterkantska transcendentalfilosofin, och P ägnade en stor del av sin tidiga produktion åt denna.

Tänkesätten i principiella frågor var i den filosofiska miljö P mötte under sina första studentår präglade av Kant, av Fichte och alltjämt även av boströmianismen. Men bara ett par år senare begynte en radikal nyorientering. I den praktiska filosofin skedde denna genom Hägerströms omvälvande idéer i moralfilosofin som fick ett tydligt uttryck i hans installationsföreläsning 1911. I den teoretiska filosofin markerades förändringen av Hedvalls kunskapsteoretiska överväganden i hans avhandling Humes Erkenntnistheorie (1906) och av Hägerströms antiidealistiska tankegångar i Das Prinzip der Wissen-schaft (1908). Inom den teoretiska filosofin vidareutvecklade och fördjupade P under 1910-talet på ett väsentligt sätt den radikala nyorienteringen. Denna resulterade så småningom i den begreppsanalytiska uppsalafilosofin (oftast benämnd "uppsalafilosofin"), en under 1920- och 30-talen betydelsefull skolbildning, vars ledande namn var Hägerström och P. Till dess kännetecken hörde åsikten att de fundamentala begreppen i det allmänna föreställningssättet (t ex begreppen förändring och relation) vid analys visar sig vara motsägelsefulla och därför måste logiskt bearbetas. Den utmärktes också av en emotivistisk värdeteori och en deterministisk verklighetsuppfattning samt av sin negativa hållning till metafysiken, den kunskapsteoretiska idealismen och den pragmatistiska sanningsteorin.

Inom den teoretiska filosofin förelåg en ömsesidig påverkan mellan Hägerström och P; båda erkände detta. I slutet av sitt liv kände emellertid P en viss, av allt att döma helt berättigad, irritation över att Hägerström i sin Selbstdarstellung 1929 om vissa idéer, som P brukat räkna som sina, gjorde gällande, att de skulle ha utvecklats av Hägerström själv redan i Das Prinzip der Wissenschaft. Varken P eller andra kompetenta bedömare kunde återfinna dem där. Uppsalafilosofins idéer inom moral-, rätts- och religionsfilosofi emanerade från Hägerström ensam; P forskade aldrig inom den praktiska filosofin. I motsats till Hägerström ingrep P heller aldrig i idédebatten kring samhälls- och kulturfrågor. P var uteslutande en filosof för filosofer.

Åren 1910–14 var för P en period av ofattbar produktivitet. Då tillkom tre stora verk, nämligen gradualavhandlingen om Hegel (1912), det mer än 600 sidor starka huvudarbetet om begreppet psykisk (1914) och mellan dessa två arbeten P:s viktigaste kunskapsteoretiska skrift, boken om begreppet inre erfarenhet (1913). Dessutom publicerade han två andra böcker och fyra tungt vägande uppsatser. Med produktiviteten var en nästan lika förbluffande receptivitet förbunden. P förde i dessa arbeten en detaljerad kritisk diskussion av ett omfattande och till större delen svårpenetrerat material ur nyare tidens filosofihistoria och av en mycket stor mängd – mest, men ingalunda enbart, tyskspråkiga – avhandlingar ur samtidens psykologi och filosofi. Tankeskärpa och synpunktsrikedom präglar P:s alla arbeten. Dispositionen är klar vad kapitelstrukturen beträffar, men den detaljrika genomgången av gamla och nya texter gör ofta de enskilda kapitlen svåröverskådliga i P:s arbeten från denna period. Den hastiga produktionen ledde också till formella bristfälligheter. Att P:s författarskap från dessa år fick en ganska begränsad läsekrets berodde nog inte uteslutande på de behandlade problemens mycket komplicerade och abstrakta karaktär.

1910 publicerades P:s debutarbete Kritik av subjektivismen i olika former med särskild hänsyn till transscendentalfilosofien. Subjektivismen i kunskapsteorin är tanken att det enda för ett kunskapssubjekt omedelbart givna är subjektet självt, eller med andra ord att ett subjekt har omedelbar kunskap endast om sig självt. Med ett subjekt förstås på olika reflexionsnivåer olika saker: en konkret psykofysisk organism, ett individuellt psykiskt jag (Cartesius), en tidlig mångfald av förnimmelser (Hume) och det rena förnimmandet med abstraktion från allt innehåll och alla specifika bestämningar (Fichte). Mot de olika subjektsbegreppen svarar olika former av subjektivism. I P:s uppsats riktas både en generell kritik och kritik emot enskilda former. Det klassiska kunskapsproblemet hur kunskap om objekt överhuvudtaget är möjlig utgår från subjektivismen som förutsättning och kan också formuleras: "Hur kan objektet förklaras ur subjektet?" P hävdar att kunskapsproblemet är ett specialfall av ett annat klassiskt problem, det metafysiskkosmologiska: "Hur kan det ändliga (relativa) förklaras ur det oändliga (absoluta)?" Enligt P är kärnan i båda problemen en klart orimlig fråga: "Hur kan differens förklaras ur det differenslösa?" P följer kunskapsproblemet i nyare tidens filosofi i dess samband med subjektivismens olika former och med det metafysisk-kosmologiska problemet. Särskilt ingående analyserar han, liksom senare i gradualavhandlingen, utvecklingen från Kant till Hegel. Debutskriften är till icke ringa del en Fichtestudie.

1911 utgav P sin första bok, Om det kvantitativa betraktelsesättet i logiken. Titeln kan möjligtvis få en sentida läsare att förmoda, att boken handlar om den matematiska logiken, som skapades av P:s äldre samtida Frege och Russeli, men så är inte fallet. För den matematiska logiken visade P varken då eller senare något intresse. Med det kvantitativa betraktelsesättet i logiken avser P åsikten att ett begrepp har ett mindre eller större antal bestämningar. P förkastar denna begreppsteori och anser att den har sin grund i, eller är nödvändigt förbunden med, subjektivism. Större delen av boken behandlar den boströmianske tänkaren Carl Yngve Sahlin som exponent för en sådan begreppsteori; också en annan sv 1800-talsidealist, Sigurd Ribbing, diskuteras. En samtida filosof som uppmärksammas i denna bok är Edmund Husserl; sannolikt är det första gången dennes filosofi diskuteras i Sverige. P finner hos Husserl det kvantitativa betraktelsesättet, subjektivismen och andra idéer som han avvisar men samtidigt också något han i hög grad uppskattar: vederläggningarna av vissa relativistiska sanningsteorier i Husseris Logische Untersuchungen. Även i flera av P:s senare arbeten blir Husserl ingående behandlad, med både väsentlig kritik och viktiga instämmanden.

1912 ventilerades P:s nästan 460 sidor starka gradualavhandling Das Erkenntnis-problem in Hegels Philosophie vitsordades, på förslag av Geijer och Hägerström, med det mycket sällsynta betyget Berömlig ("laudatur"); på disputationsförsvaret fick P dock nöja sig med Med utmärkt beröm godkänd ("cum ins."). Denna bok är utan jämförelse det mest inträngande arbete om Hegel någon sv forskare presterat (1995). I den internationella kritiken gavs både ros och ris; skarpsinnet och lärdomen kan knappast ha undgått någon bedömare, men avhandlingens huvudtes övertygade inte alla. Denna tes kan kort formuleras så: Ehuru Hegel deklarerar en mycket negativ attityd till det klassiska kunskapsproblemet, är det faktiskt detta som, i viss mening, är huvudproblemet i hans system.

I avhandlingens förra del utgår P från systemet såsom det föreligger i Hegels verk; efter en komplicerad analys framträder kunskapsproblemet. Analysen är till stor del inriktad på Hegels metod. P söker också visa att de mera betydelsefulla begreppen i systemet är väsentligen kunskapsteoretiska; han går igenom de viktigare trilogierna i Hegels logik och analyserar även Hegels religionsbegrepp. I avhandlingens senare del går P en motsatt väg: han utgår från kunskapsproblemet, och ur dess förutsättning, subjektivismen, härleds fundamentala tankar i systemet. Eftersom det klassiska kunskapsproblemet enligt P:s Kanttolkning också är huvudproblemet hos Kant, finns det ett mycket närmare samband mellan Kant och Hegel enligt P:s sätt att se än enligt andra filosofihistorikers. I ett av de sista kapitlen söker P visa att det hegelska systemets tillkomsthistoria ger ett slags bekräftelse på avhandlingens huvudtes.

1913 publicerade P Beitrag zur Klärung des Begriffs der inneren Erfahrung, otvivelaktigt ett av de skarpsinnigaste arbeten på kunskapsteorins område som framlagts i Sverige. Med den inre erfarenheten avses förnimmelserna av det egnajaget, dess tillstånd och akter. Boken jämför från kunskapsteoretiska synpunkter den inre erfarenheten först med den icke-empiriska, "spekulativa", själskunskapen, sedan med den yttre erfarenheten och till sist med erfarenheten av andras själsliv. Den sista delen är relativt kort men innehåller åtskilliga originella synpunkter. P argumenterar här emot den vanliga analogislutsteorin om kunskapen om andras själsliv och bestrider, att denna kunskap logiskt förutsätter inre erfarenhet. P avvisar också den gängse åsikten att den inre erfarenheten har en högre grad av visshet än den yttre. P menar att den omständigheten att ett omdöme handlar om en viss typ av föremål (t ex om egna förnimmelser) aldrig kan vara en garanti för att omdömet är sant, och inte heller det förhållandet att omdömet har en viss psykologisk karaktär (t ex evidens) ger en sådan garanti. P anser att detta inte implicerar skepticism. Den omständigheten att vårt verklighetsbestämmande tar sin utgångspunkt i våra förnimmelser kan enligt P inte ges ett logiskt rättfärdigande; det är bara ett faktum att vi förfar så.

Ett tema som P var inne på i de föregående skrifterna och som ofta återkommer i denna bok är orimligheten av ett subjekt-objektivt medvetande, d v s av en medvetandesakt som utgör eller ingår i sitt eget innehåll. P hävdar nämligen i fråga om en rad av de av honom avvisade teorierna om den inre erfarenheten, att de implicerar existensen av subjektobjektiva medvetanden. Ett annat tema som återkommer i boken är konstansfenomenen i perceptions-psykologin; i den internationella kunskapsteoretiska litteraturen är P en av dem som först beaktat dessa (Marc-Wogau).

1914 utgav P en koncis Humestudie, Hume's psykologiska härledning av kausalitetsföreställningen, en provföreläsning över förelagt ämne för professur. Om P genast hade låtit översätta den, skulle den ha kunnat tillföra den internationella Hume-forskningen en rad värdefulla distinktioner och synpunkter. Den var emellertid bara ett litet inslag i P:s mäktiga produktion detta år. Denna bestod i övrigt främst av en mycket omfattande insats i philosophy of mind: huvudarbetet Zur Bestimmung des Begriffs des Psychischen och de två till detta nära relaterade uppsatserna Till frågan om de psykiska företeelsernas allmänna struktur och Hypotesen om det omedvetna i empirisk psykologi (provföreläsning över självvalt ämne) samt den postumt publicerade boken Om erinringen.

Av de många problem och problemtyper inom medvetandets filosofi som blir omsorgsfullt och synpunktsrikt genomdiskuterade i dessa arbeten kan nämnas följande: (1) Det klassiska psykofysiska problemet, som P ger en egen lösning: en variant av den interaktionistiska ståndpunkten som undgår den vanliga, på energiprincipen baserade, invändningen. (2) Kan varje psykisk företeelse karakteriseras som ett medvetande om något? P bejakar detta och kritiserar ingående argumenten för motsatta ståndpunkter. (3) Abstrakta problem rörande medvetandenas struktur, t ex frågan om ett medvetande om AB är sammansatt av ett medvetande om bara A och ett medvetande om bara B. I likhet med William James bestrider P detta. P underkänner emellertid James' motivering och ger en egen. P:s argument har på ett subtilt sätt diskuterats i senare sv medvetandefilosofi (Mac Leod 1927 o 1960, Segelberg). (4) Problem rörande distinktioner mellan olika slag av medvetanden, t ex mellan varseblivningar och föreställningar, mellan minnesföreställningar och fantasiföreställningar. (5) Problem rörande jagbegreppet.

1914 sökte P den efter Geijer lediga professuren vid UU. Han var yngst av de sju sökande men samtliga sakkunniga gav honom förnämliga vitsord och placerade honom i första förslagsrummet. Vitalis Norström (bd 27) konstaterade, att P "på ett i den svenska filosofien mycket sällsynt sätt styrkt sin skicklighet" och tillade: "Detta må erkännas även av dem som icke stå på hans allmänna filosofiska ståndpunkt." Självfallet fanns det i utlåtandena också en del, inte bara bagatellartade, anmärkningar.

Det är självklart att P inte kunde hålla samma höga forskningstempo livet ut som under de intensiva åren från debutskriften till provföreläsningarna. Men även efter 1914 var han i hög grad aktiv som forskare. Han publicerade sex vetenskapliga skrifter, därav flera mycket viktiga, och efterlämnade en stor samling manuskript. Bland de arbeten P själv lät trycka fanns Ueber die Relativität der Raum- und Zeit-bestimmungen (1922), som väl får sägas vara den bäst gestaltade av P:s böcker. Den är så "lättläst" det svåra ämnet tillåter. Rums-, tids- och rörelsebegreppen samt kunskapsteoretiska frågor om geometrins grundvalar diskuteras här liksom begreppen oändlighet och antal. I filosofin har det länge varit vanligt att fatta rums- och tidsbegreppen som i väsentliga avseenden analoga; i likhet med Bergson men på andra grunder avvisar P detta synsätt. Han anser att tidlighet men inte rumslighet är en relationsbestämning. De ståndpunkter P argumenterar för är i stor utsträckning olika dem som framställs inom den logiska empirismen. P kommer därmed i konflikt med två betydelsefulla doktriner inom de exakta vetenskaperna; Cantors mängdlära och Einsteins relativitetsteorier. I sin kritik av mängdläran ansluter sig P till den långa tradition inom matematiken och filosofin som förkastar det aktuellt oändliga och endast accepterar det potentiellt oändliga. Mängdteorins vanliga definition av oändlig mängd finner P cirkulär.

I arbetet Ueber die Relativität... är det främst P:s kritik av Einsteins Uber die spezielle und die allgemeine Relativitätstheorie som lett till kontroverser. P skiljer mellan en filosofisk och en fysikalisk del av Einsteins teorier; det är endast den filosofiska han diskuterar. Huruvida hans kritik också har implikationer för den fysikaliska, yttrar han sig inte om. En av huvudtankarna i P:s kritik är att Einstein gjort sig skyldig till det i den empiristiska kunskapsteorin vanliga misstaget att i innebörden av ett begrepp inlägga tanken på det förfarande genom vilket begreppet fastställs. Liksom senare bl a Popper kritiserar P Einsteins definition av samtidighetsbegreppet. En initierad och saklig antikritik av P:s Einsteinkritik gavs 1937 av fysikern och filosofen Philipp Frank; den bemöttes av P:s lärjunge Gunnar Oxenstierna (bd 28).

Till den filosofiska logiken gav P under professorstiden två bidrag, festskriftsuppsatserna Om omdömet (1927) och Anmärkningar till läran om det hypotetiska omdömet och slutledningen (1928). P:s position i den filosofiska logiken karakteriseras av att han å ena sidan i Husserls efterföljd avvisar den psykologistiska logiken hos bl a Mill och Sigwart och skarpt skiljer mellan logiska och psykologiska frågeställningar, och att han å andra sidan i motsats till Husserl inte räknar med omdömen i någon icke-psykologisk mening. En intressant innovation i P:s omdömeslära, som han emellertid inte helt lyckats tydliggöra, är hans distinktion mellan det i ett omdöme uppfattade och det som omdömet innehåller en hänvisning till.

I två andra uppsatser belyses på olika sätt P:s s k dialektiska metod i studiet av filosofins historia: Ur erfarenhetsbegreppets historia, ett exempel på dialektikens betydelse i begreppsutvecklingen (1916), och P:s sista opus Our Common Notions and Their Dialectic Movements in the History of Philosophy, ett kongressföredrag i Oxford 1930. Den dialektiska metoden är ett sätt att förklara motsägelser i eller mellan filosofiska system genom att återföra dem på motsägelser i det allmänna, oreflekterade föreställningssättet: dialektik i filosofins historia förklaras ur dialektik i common sense. P visade påfallande skicklighet i att upptäcka kontradiktioner i en tänkares åskådning. Han fattade dessa ingalunda som indikationer på bristande logisk förmåga eller tankeslarv hos tänkaren ifråga; kontradiktionerna visades i många fall ha inbördes samband och ha sin grund i dialektik i det vanliga föreställningssättet.

Liksom senare Hägerström anmodades P att lämna ett bidrag till den ansedda tyska serien Die Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstellungen. I stället för att ge en exposé över de frågeställningar han arbetat med och de teser han kommit fram till gav P ett exempel på sin begreppsanalytiska metod: huvuddelen av hans Selbstdarstellung (1924) är en analys av verklighetsbegreppet. P:s analys är en skarpsinnig vidareutveckling av den centrala idén i Kants kritik av det ontologiska gudsbeviset, och P visar, att vissa i filosofin mycket vanliga sätt att definiera verklighetsbegreppet är ohållbara.

Betydligt mera omfattande än den av P 1915–31 publicerade produktionen är de från samma tid efterlämnade manuskripten. Dessa utgörs i huvudsak av föreläsningsserier, men det är att märka, att P:s föreläsningar aldrig var handboksmässiga översikter utan alltid originalforskning, begreppsanalytisk eller filosofihistorisk. En stor del av de begreppsanalytiska manuskripten behandlar samma ämnen som de tryckta skrifterna; i flera fall kan intressanta ståndpunktsförändringar noteras, och på många punkter ger dessa texter värdefulla kompletteringar. I de filosofihistoriska manuskripten undersöks kunskapsteorins utveckling från försokratiker och sofister till P:s samtida Bergson, Cassirer och Rickert. Under det att P i de arbeten han själv lät trycka hade ganska litet att säga om antik filosofi, lämnar han i manuskriptsamlingen en ingående framställning av antikens kunskapslära med åtskilliga för honom originella grepp; särskilt utförlig och djupgående är analysen av Aristoteles. - I formella avseenden är det efterlämnade materialet ojämnt. Huvudparten ederades mer än 40 år efter P:s död av hans lärjunge och vän, matematikern och skolmannen C E Sjöstedt.

Den filosofiska forskningen och den akademiska undervisningen fyllde P:s liv; några engagerande aktiviteter av annat slag torde han inte ha haft. Hans relationer till studenter och medarbetare präglades av vänlig saklighet. Han hade rykte om sig att vara krävande som tentator, och eftersom arbetsmarknadsläget var kärvt för filosofer, var han mycket restriktiv med att uppmuntra studenter till högre studier. I politiskt avseende var P närmast konservativ; för den framväxande tyska nazismen kände han avsky. I unga år deltog han i livsåskådningsdebatter med ledande män inom ungkyrkorörelsen som Einar Billing (bd 4) och Manfred Björkquist (bd 4), och senare hade han personlig förbindelse med lundateologen Anders Nygren (bd 27), men något personligt intresse för religiösa spörsmål torde han inte ha haft. Klassisk musik var ett av P:s fritidsintressen.

Författare

Thorild Dahlquist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

P:s efterlämnade papper (ms till vetenskapl skrifter, brev mm) i UUB.  Brev från P i GUB (bl a till V Nor-ström), LUB (till E Liljeqvist o A Nyman) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Från Pedagogiska övningsskolan i Upsala. 1*. Undervisningen i historia (Manhem, sv tidskr för uppfostran o undervisn utg af F v. Schéele, årg 2, 1907, Sthlm, s 129131).  Kritik av subjektivismen i olika former med särskild hänsyn till transscen-dentalfilosofien (Festskrift tillägnad E. O. Burman Upps 1910, s 118167; även sep, 1911,50 s).  Om det kvantitativa betraktelsesättet i logiken. En kritisk granskning av några logiska grundbegrepp. Upps 1911. VII, 134 s,  Das Erkenntnisproblem in Hegels Philosophie. Die Erkenntniskritik als Metaphysik. In-auguraldiss. Upsala 1912. VII, 458 s.  Beitrag zur Klärung des Begriffs der inneren Erfahrung. Upps 1913. IV, 307 s. [UUÅ, 1913, Filosofi, språkvetensk o hist vetenskaper, 3.]  Zur Bestimmung des Begriffs des Psychischen. Upps & Leipzig ... 1914. 617 s. (SHVU, 16.)  1. Hume's psykologiska härledning av kausalitetsföreställningen. / 2. Hypotesen om det omedvetna i empirisk psykologi. Två provföreläsn. Upps... 1914. 38 s. Övers av 1: Hume's psychological explanation of the idea of causality (International philosophical quarterly, vol 17, 1977, New York, s 4357).  Till frågan om de psykiska företeelsernas allmänna struktur (Psyke, tidskr för psykol forskn, utg af S Alrutz, årg 9, 1914, Upps .... s 155-179). - Ur erfarenhetsbegreppets historia. Ett exempel på dialektikens betydelse i begreppsutvecklingen (Festskrift tillägnad Vitalis Norström Gbg 1916, 4:o, s 5195). – Ueber die Relativität der Raum- und Zeitbestimm-ungen. Upps ... 1922. 176 s. (SHVU, 21: 4.)  Adolf Phalén (Die Philosophie der Gegenwart in Selbstdar-stellungen, hrsg v R Schmidt, [Bd 5,] Leipzig 1924, s 165-204,1 portr; även 40 s, 1 portr).  Om omdömet (Festskrift tillägnad Hans Larsson ... red A Nyman, Sthlm 1927,4:o, s 157175).  Anmärkningar till läran om det hypotetiska omdömet och slutledningen (Festskrift tillägnad Axel Hägerström Upps ... 1928, 4:o, s 111149).  Utlåtande (Handlingar rörande tillsättandet av lediga professorsämbetet i teoretisk filosofi vid Universitetet i Lund 19271929, Lund 1929, s 255320).  Phalén, Adolf Krister (Natur och kultur 39. A Ahlberg, Filosofiskt lexikon under medv av B Hammer... [m fl], 2. uppl Sthlm 1931, s 149152; föret).  Our common notions and their dialectic movements in the history of philosophy (Proceedings of the seventh international congress of philosophy held at Oxford, England, Sept 1-6 1930, Oxford & London 1931, s 414420).  Uber das Prob- lem der Veränderung (Adolf Phalén in memoriam, philosophical essays ed by I Hedenius, KMarc-Wogau, Harald Nordenson, Upps... 1937, 4:o, s 115).  Ur efterlämnade manuskript. 1-9. Sthlm 197378. [Utg av G Hornwall, K Marc-Wogau o H Nordenson samt C E Sjöstedt, red.] 1. Omdöme och verklighet. 1973. 139 s. 2. Omdömet. 1973.155 s. 3. Filosofiens uppgift och metod. Ontologiska, psykol, o naturfilos frågor. 1974. 184 s. 4. Kunskapsläran under antiken (utom Aristo-teles). 1974. 135 s. 5. Aristoteles' kunskapslära. 1975. 170 s. 6. Kunskapsläran från antiken dll Kant. 169 s. 7. Kants kunskapslära. 1976. 245 s. 8. Några riktningar i nyare kunskapslära. 1977. 235 s. 9. Om erinringen. En psykol analys. 1978. 155 s. - Mindre arbeten utg av C. E. Sjöstedt. Lund 1979. 503 s.

Källor och litteratur

Källor o UU: ED:s konseljakter 29 sept 1916, nr 25, RA. Artiklar i ms om A P av A Mac Leod o C E Sjöstedt, UUB.

J Bengtsson, Den fenomenologiska rörelsen i Sverige (1991); Centeron the periphery. Historical aspects of 20th-century Swedish physics, ed S Lindqvist (1993); T Dahlquist,TheoreUcal Philosophy, Practical Philosophy. Some pages from the history of philosophy in Uppsala (Uppsala University 500 years, 5, 1976); dens, A P:s efterlämnade ms (Lychnos 1990); dens, recensioner av A P, Ur efterlämnade ms, ed C E Sjöstedt, [15, 7 o 9 ] (ibid 199094); P Frank, Was versteht der Physiker unter der "Grösse" eines Körpers? Bemerkungen zu A P:s Kritik der Einsteinschen Relativitätstheorie (Theoria 1937); L Fröström, Omdöme o proposition. En begreppsanalys o en diskussion av några omdömes- o propositionsteorier (1983); I Hedenius, Uberzeugungund Urteil (Theoria 1944); dens, Minnen av A P (dens, Om stora män o små, 1980); RJosephson, Strimmor av liv (1967); S Källström, Värdenihilism o vetenskap. Uppsalafilosofin i forskn o samhällsdebatt under 1920- o 30-talen (1984); A Mac Leod, Sur diverses quesuons se présen-tant dans 1'étude du concept de réalité (1927); dens, Beskaffenhet o innehåll av ett medvetande (1960); K Marc-Wogau, Die Theorie der Sinnesdaten. Probleme der neueren Erkenntnistheorie in England (1945); dens, Studier dll Axel Hägerströms filosofi (1968); T Mautner, Inledn (A Hägerström, Moralfilosofins grundläggn, 1987); S Nordin, Den Boströmska skolan o den sv idealismens fall (1981); dens, Från Hägerström till Hedenius (1983); A Nygren, A P (Sv teol kvartalsskr 1931); G Oxenstierna, Was versteht der Physiker unter der "Grösse" eines Kårpers? Bemerkungen zu Philipp Franks vorherstehenden Artikel (Theoria 1937); dens, Vad är Uppsalafilosofien? (1938); E Ryding, Den sv filosofins hist (1959); T Sandström, Begreppsanalys på avvägar. Randan-märkmar till A P:s kritik av relativitetsteorien (1944); I Segelberg, Studier över medvetandet o jagidén (1953); V Svanberg, Leva för att leva (1970); UUM ht 1926 (1927); A Wedberg, Den logiska strukturen hos Boströms filosofi (1937); dens, Filosofins hist, 3, (1966).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf K H Phalén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7252, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thorild Dahlquist), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7252
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf K H Phalén, urn:sbl:7252, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thorild Dahlquist), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se