(Puke) Erik Kettilsson

Död:1396

Riksråd, Riddare, Marsk


Band 29 (1995-1997), sida 524.

Meriter

Erik Kettilsson (kallad Erik Puke i 4 brev från åren 136771), d omkr 1 febr 1396. Föräldrar: riddaren Kettil P (i sitt sigill o i ett brev kallad Kettil Ragvaldsson) o sannolikt en dotterdotter till Brud Bänason (Lejonansikte). Förekommer tidigast 61, blev marsk senast 64 o riddare något av åren 6467 (sannolikt 65), var kung Håkans råd 70 o ännu 79, sv riksråd 71 o från 89.

G något av åren 135880 m Ingrid Magnusdtr, som dog något av åren 139096, kallades "fränka" av kung Håkan o tidigare varit gift med Eystein Ormsson.

Biografi

E är mest känd som den främste och mest konsekvente av de sv stormän som var knutna till kung Magnus och hans son kung Håkan under deras konflikt med kung Albrekt. Det är svårt att låta bli att sammanställa detta med att hans hustru Ingrid Magnusdotter enligt en 1500-talsanteckning om ett nu ej bevarat brev skall ha kallats "fränka" av kung Håkan (Gillingstam 1950); det har förmodats att hon "varit medlem på sidolinjen av Folkungaätten eller den gamla norska kungaätten" (Nilsson 1993, s 196). I nu bevarade urkunder kan äktenskapet mellan E och henne visserligen inte beläggas förrän 1390, men kung Håkans brev måste vara senast från 1380, hans dödsår. Därtill kommer att hennes föregående make Eystein Ormsson ej kan beläggas i livet efter 1358, då han enligt en isländsk annal fängslades i samband med sin fars, den norske drotsen Orm Eysteinssons, avrättning. Att E:s äktenskap med henne ingåtts långt före E:s död framgår av att E:s dotter då var gift och av att hennes make innehade gods som Ingrid Magnusdotter medfört från sitt första äktenskap (Gillingstam 1965).

Det är alltså troligt att E var gift med denna kungahusets släkting redan då han 1361 första gången förekommer i nu känt källmaterial. Han var då bland de elva borgensmännen för kung Magnus' stora lån från kyrkan med anledning av den danske kungens angrepp.

Ett brev med dateringen 1363 har länge i litteraturen godtagits som källa för en däri förekommande uppgift att E då skulle ha varit riddare och marsk i Värmland. Nyligen har emellertid visats att detta brev är en förfalskning från 1390-talet (Nilsson 1993).

Först i ett brev från 1367 kan E beläggas som riddare. Hans riddardubbning torde ha ägt rum 1365, då kung Magnus blev tillfångatagen av kung Albrekt, ty Magnus' son kung Håkan blev aldrig riddare, varför han inte kunde utdela riddarslag (Löfqvist 1935, s 275).

Genom brevet 1367 förvärvade E jord i Värmland. Det är det första belägget för att han, vars släkt haft sina gods i Östergötland och Småland, förvärvat jord i de till Folkungarnas obestridda besittning Norge gränsande västsv landskap som återstod för kung Håkan, sedan Albrekt blivit sv kung.

Sommaren 1370 var E som marsk en av de svenskar som med riksrådstitel jämte norska stormän på Bohus beseglade kung Håkans ratifikation av det femåriga stilleståndet med hansestäderna. Kort därpå nämns han bland de åtta riksråd som av Håkan  likaledes på Bohus  befullmäktigades att underhandla med de sv herrarna om kung Magnus' utlösning ur fångenskapen. I okt 1370 nämner Håkan E som marsk, då han och Ulf Jonsson (Aspenäs-ätten; bd 2) beordrades att ingripa mot en Sven Basse och dennes kumpaner, som tillfångatagit kungens tjänare. I stilleståndstraktaten vid Edsviken i Sollentuna norr om Sthlm våren 1371 med kung Albrekts representanter uppträder E främst bland kung Håkans världsliga anhängare. I aug s å nämns han i kung Albrekts kungaförsäkrans uppräkning av sv riksråd men i fredstraktaten mellan Albrekt och Håkan som norskt riksråd.

I Värmland uppträder E tidigt i maktposition. 1367 återlämnade han till Riseberga kloster dess jord i Rudskoga och tog i sitt beskydd dess syssloman och det gods han förvaltade å klostrets vägnar. 1369 återgav E dll samma kloster alla dess gods i Värmland, uppmanade klostrets underlydande att fullgöra sina skyldigheter mot klostret och förbjöd alla fogdar och länsmän i Värmland att befatta sig med dessa gods. Då kung Håkan 1371 gav Agmund Hatt (bd 22, s 769) rätt att för trogen tjänst och därvid ådragen skada köpa skattegods i Värmland, åberopade han samtycke av "marsk Erik". Man har därav dragit slutsatsen att E haft Värmland som pantlän med tillgång till alla kungliga rättigheter, bl a kronoskatten (Nilsson 1993, s 194). Tidigare s å hade kung Håkan å sin fars vägnar påbjudit att invånarna i Amneholms fögderi i norra Västergötland närmast söder om Värmland i fråga om all k rätt skulle svara enbart inför E.

Senare nämns E bland kung Håkans råd i den i Kalundborg på Själland daterade fredstraktaten med hansestäderna 1376 och ännu i jarlens av Orkneyöarna länsed i Marstrand 1379.

Vid drotsen Bo Jonssons (Grip; bd 5) död 1386 befanns E vara en av de genom dennes 1384 daterade testamente förordnade tio testamentsexekutörer som skulle förvalta den avlidnes kolossala pantlän, vilka därigenom undandrogs den impopuläre kung Albrekt. Linköpingsbiskopen Nicolaus Hermannis kanonisationsprocess 1417 har bevarat minnet av ett häftigt uppträde mellan denne och kungen, som blev så hårt kritiserad att han skulle ha dödat biskopen  också en av Bo Jonssons testamentsexekutörer  om inte E räddat honom, ett uppträde som möjligen kan dateras till Albrekts vistelse i Linköping 16 nov 1387 (bd 26, s 605).

23 mars 1388 utfärdade E på Dalaborg i Dalsland ett brev, genom vilket han anslöt sig till den skrivelse genom vilken representanter för Bo Jonssons övriga testamentsexekutörer dagen förut hyllat kung Håkans änka Margareta och överlämnat Bos pantlän till henne. Enligt drottningens manifest 23 april s å till invånarna i Östergötland, Tjust och Kinda skall hennes samarbete med de sv herrarna ha etablerats genom att E jämte fyra av utfärdarna av brevet av den 22 mars uppsökt henne och beklagat sig över kung Albrekts och hans anhängares våldgästningar, rov, brand och olaga skatter.

Den under 1400-talets senare hälft verksamme historieskrivaren Ericus Olai (bd 14) uppger att E skall ha fört befälet över den här som besegrade och tillfångatog Albrekt i febr 1389. Eftersom den redan 1395 avlidne lübske krönikören Detmar uppger att befälhavaren där var Henrik Parow, har emellertid Ericus Olais uppgift betvivlats och ansetts ej ha annan grund än E:s marsktitel (Karlsson).

Hösten 1389 nämns E för första gången efter 1371 som sv riksråd. Som den näst främste av de världsliga herrarna uppträder han då på mötet i Söderköping bland utfärdarna av brev om en drottningen beviljad skatt, om pantsättning av kronogods för en stor donation till kyrkor och kloster samt om den heliga Birgittas kanonisation. I de brev genom vilka Bo Jonssons testamentsexekutörer från samma möte uppmanade Magnus Kase och Tavastlands invånare att överlämna Tavastehus till drottningen och hennes ombud står han främst av de världsliga herrarna.

1391 var E den ene av de båda personer som höll räfsteting i Dalsland. Det kan kombineras med en notis i Eriks av Pommern skattebok 1413 om att på hans och drottning Margaretas tid utlagorna i Dalsland löstes.

Ännu 1395 kallas E marsk, då han senast kan beläggas i livet. Han var då bland löftesmännen i fredstraktaten på Lindholmens slott i Skåne om kung Albrekts frigivning och vid drottningens uppgörelse i Helsingborg med hanseaterna om deras övertagande av Sthlm från Albrekts anhängare.

Efter sin död kallas E i ett par brev från 1396 och 1397 "marsk af Vermelande" resp "marsk i Waermelande". Detta ger associationer till det förutnämnda förfalskade brevet med dateringen 1363, vilket varit sammanbundet med brevet 1397 och är skrivet med en handstil som förekommer i brev från 1389, 1396 och 1397 (Nilsson 1993, s 203 o 303). Ett brev från 1399 nämner honom som "Erik Kaetilson kalladher marsk", vilket föranlett undran, om titeln endast inneburit att han var en regentens förtroendeman (Löfqvist 1936, s 47); något militärt befäl kan han inte säkert beläggas ha haft. Efter E återbesattes marskämbetet först då Erik av Pommern 1435 blev tvingad därtill genom Engelbrekts uppror.

Efter E:s död upplät hans svärson Axel Kettilsson (Krognos) till drottning Margareta Värmland, Amneholm, Orust, som kung Magnus 1356 eller 1357 pantsatt till E:s antecessor matrimonii Eystein Ormssons far Orm Eysteinsson, och Solör i Norge invid gränsen till Värmland. Samtidigt sålde Axel Kettilsson till drottningen de gods marsken ägt i Bohuslän  bl a på Orust , Värmland och Dalsland.

Vid räfsteting 139697 fråndömdes E:s arvingar mängder av skattehemman i Nordmarks och Tössbo härad. 1397 tilldömdes en person en gård i Fryksdalen, som marsk Erik avhänt vederbörandes hustru mot lag och rätt. Så sent som 1454 tilldömdes en person gårdar i de värmländska socknarna Ed och Nor, som E orättmätigt berövat hans far.

E:s dotter Katarina blev i sitt äktenskap med Axel Kettilsson mormor till bl a de danska riksråden Olof och Åke Axelsson (Tott).

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enstaka rester av E:s arkiv bland pergamentsbreven i RA, DRA o UUB.

Källor och litteratur

Källor och Ull: A1, f 10 v, RA.

I Andersson, "Folkresningen" i Sverige 1371 (Sc 1929), s 35, 37 f, 42, 50 o 52; Arfstvisten emellan Erik Eriksson (Gyllenstjerna) o Ture Turesson (Bjelke) 1451-80 (1908), s 67; Biskop Eysteins Jordebog (1879); O Bjurling, Das Steuerbuch König Eriks XIII (1962); G Authén Blom, Norge i union på 1300-tallet, 2 (1992); YBrilioth, Sv kyrka, kungadöme o påvemakt 1363-1414 (1925); Canonizado sancta: Birgitta: Petro Amelio auctore (SRS 3:2, 1871), s 241; G Carlsson, Ätten Gädda i Gäddeholm (PHT 1951); De addste danske Archivregistraturer, 1 o 4 (1854-85); Diarium Vad-stenense (1988); Diplomatarium Danicum, 4:3-4 (1993-94); DN 1:12:2, 4:2, 7:1-8:2 o 10:111:2 (1847-84); DS 7:4 o 6 (198591), 8 (1953-76), 9:1 (1970), nr 7486, 7564 o 7604, 9: 2 (1995), nr 7757 o 7846, 10:1 (1970), nr X 34, 45, 67, 75, 79, 85, 156 o 171, samt 10: 2 (1974), nr X 217; S Engström, Bo Jonsson, 1 (1935); Ericus Olai, Chrönica regni Gothorum (199395); FMU 1 (1910); B Fritz, Hus, land o län, 12 (197273); dens, Året 1369 (Källor till den sv hist:en. Årsbok för RA o Landsarkiven 1993), s 16; H Gillingstam, Drotsen Orm Eysteinsson o marsken Erik Ketulsson Puke (Norsk slektshist tidsskr, 12, 1950); dens, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (195253); dens, Puke (ÄSF 1:2, 1965); B Hildebrand, Esbjörn Blåpanna o hans arvingar (PHT 1934); C Härenstam, Finnveden under medeltiden (1946); Isländske Annaler indtil 1578 (1888), s 357; K H K[arlsson], Erik Ketulsson P (NF, ny uppl, 22, 1915); L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964); J Liedgren, Kammarmästaren Ingemar Ragvaldsson o hans arvingar (Båtsmän, ryttare & soldater, Sveriges släktforskarförbund. Årsbok 1988), s 232; A Lignell, Beskrifning öfver grefskapet Dal, 2 (1852), s 220 ff; A F Liljeholm, rec av Gillingstam, a a 195253 (PHT 1955); M Linton, Drottning Margareta (1971); K-E Löfqvist, Om riddarväsen o frälse i nord medeltid (1935), s 249, 253 o 261; dens, De sv drots- o marskämbetena under 1200- o 1300-talen (VSLÅ1936), s 47 o 53 f; Y Nielsen, Det norske rigsraad (1880), s 238 f o 242 f; H Nilsson, Det medeltida Värmland  ett landskap mellan Sverige o Norge (Värmland förr o nu 1970) s 18 f; dens, "Erik Kettilsson riddare o marsk i Värmland" (d:o 1993); dens, De värmländska medeltidsbreven (1995); V A Nordman, Albrecht, Herzog von Mecklenburg, Königvon Schweden (1938);J Pettersson, Medeltidsborgen på Boberg (1987), s 43 o 47 f; J Rosén, Drottning Margaretas sv räfst (Sc 1950), s 201 f; H Rosman, Bjärka-Säby o dess ägare, 1 o 3, 192327); RPB; Sankt Nikolaus' av Linköping kanonisadonsprocess (1963); SBL, N F, 8 (187981); H Schuck, Rikets brev o reg (1976), s 116, 194, 200 o 202; SD 3 (1885-1902); L Sjödin, Kanslistilar o medeltida arkiv, 1 (MRA 1939), s 108; SMoK; ST 2 (1883); Sveriges medeltida personnamn, 1 (196776), sp 703; Sv uppslagsbok; Å M Sällström, Aristokrati o hierarki i det medeltida Sverige (1951), s 3 f, 9, 11 f, 16 o 22; L Wikström, Kungsholmen intill 1700-talets början (1975); P-A Wiktorsson, Var utfärdades den s k Dalaborgstraktaten? (ANF 105, 1990).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
(Puke) Erik Kettilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7424, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2021-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7424
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
(Puke) Erik Kettilsson, urn:sbl:7424, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2021-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se