Meriter

Ramel, Sten Gustaf Fredrik Troil, f 9 dec 1872 i Malmö, Garnisonsförs, d 30 okt 1947 där, S:t Petri. Föräldrar: ryttmästaren frih Hans Fredrik R o Anna Carolina Alexandrina v Troil. Mogenhetsex vid H a l i Malmö 11 juni 90, inskr vid LU 18 sept 90, jur fil ex 15 april 91, jur utr kand där 3 nov 94, eo notarie i Hovrätten över Skåne o Blekinge 17 nov 94, ägare av Gårdstånga Nygård, Gårdstånga, Malm, från 95, attaché vid UD 2 juli 95, tjänstg vid generalkonsulatet i Le Havre, Frankrike, 20 juli 95, vid beskickn i Paris 26 jan 96, tf andre sekr vid UD 12 nov 97, ord 25 nov 98 (tilltr 1 mars 99), förste sekr där 22 maj 03, legationssekr i Khvn 9 juni 05, legationsråd i Berlin 28 sept 06, kabinettssekr vid UD 29 juni 08, envoyé i Kristiania 28 nov 13, sv delegerad vid förhandlarna i Spetsbergsfrågan juni–juli 14, led av komm ang UD:s organisation o Sveriges representation i utlandet juni 18–mars 23, av komm ang samarbete mellan regering o riksdag i utrikespol frågor dec 18–mars 19, envoyé i Berlin 23 febr 23, landsh i Malmöhus län 26 sept (tilltr 1 okt) 25–31 dec 38, utrikesminister 7 juni 30–24 sept 32, sv delegat vid Nationernas förb:s (NF) församl 30–32, vid internat nedrustn:konferensen 32. – PS 25, HedLFS 28, LLA 29, serafimerriddare 6 juni 32.

G 30 sept 1899 i Reinberg, Vorpommern, Tyskland (även kbf i Västeråker, Upps) m frih Ida Louise Elisabet v Essen, f 12 okt 1878 i Wien, Evangelische Pfarramt, d 8 juli 1950 i Malmö, Slottsstaden, dtr till ministern greve Hans Henrik v E (bd 14, s 565) o grev Augusta Adelaide Emelie Jacquette Gyldenstolpe.

Biografi

Efter en snabb juridisk examen inledde Fredrik R en diplomatisk karriär, först några år stationerad i Frankrike och därefter vid UD i Sthlm. Sin första självständiga post fick han sommaren 1905, mitt under unionskrisen, som legationssekreterare i Khvn och periodvis chargé d'affaires under vakansen efter den norsk-svenske ministern Ove Gude, som måst avgå efter det ensidiga unionsbrottet 7 juni. Med taktisk skicklighet och stödd av skånska handelsintressen medverkade R till att den inledningsvis starkt norskvänliga hållningen i Danmark gradvis svängde till sv fördel. Under hans tjänstgöring i Berlin blev den känsliga frågan om den norska integritetstraktaten 1907 en stötesten, där R – dock utan resultat – genom tysk medverkan sökte få till stånd även en sv anslutning i syfte att förta intrycket av att akten var en politisk demonstration riktad mot Sverige.

Befordrad till kabinettssekreterare redan 1908 fick R hantera fortsatta konflikter med Norge, främst renbetesfrågorna och den s k Grisbåda-tvisten, i vilken han verkade för en hård linje i hävdandet av den sv territorialvattengränsen, ytterst med militära medel, för att inte ge Norge argument inför den kommande skiljedomen. Efter att året dessförinnan ha erbjudits posten som sändebud i Washington men avböjt av familjeskäl utnämndes R i slutet av 1913 till envoyé i Kristiania. R:s tidigare erfarenheter av relationerna med Norge, som ännu inte var helt normaliserade efter unionsupplösningen, torde ha spelat en avsevärd roll för valet.

Omedelbart efter krigsutbrottet sommaren 1914 kom R att spela en aktiv roll vid förhandlingarna i Kristiania om en offensiv- och defensivallians mellan Norge och Sverige. Tillsammans med kanslirådet Claes Westman utarbetade han det utkast till gemensam neutralitetsdeklaration som antogs av den sv regeringen 7 aug och, på norsk begäran, offentliggjordes följande dag. Även i arrangemangen inför det första trekungamötet i Malmö i dec s å, som visade sig långtifrån okontroversiella, fick R en viktig överbryggande uppgift. Vid täta kontakter hösten 1914 lyckades han etablera ett gott förhållande till den norske utrikesministern Niels Claus Ihlen, något som gagnade hans fortsatta verksamhet i Kristiania.

Redan under sin tid som kabinettssekreterare hade R underhand till tyske militärattachén vidarebefordrat uppgifter om vad som kunde tolkas som ryskt spioneri i Sverige. I Kristiania tycks han ha utnyttjat sina fortsatt goda relationer till den tyska utrikesledningen – R:s svåger Hans v Essen var för övrigt sv sändebud i Berlin och ingift i en ansedd tysk bankirsläkt – till att motverka tyska preventiva angrepp på Norge; ett anfall skulle ha kunnat dra in även Sverige i kriget. R:s påstådda tyskvänlighet bör emellertid inte överdrivas och var sannolikt – utöver släktbanden – delvis taktiskt betingad och en avspegling av primärt antiryska stämningar i politiskt konservativa kretsar. Det kan konstateras att R redan hösten 1914 etablerade en senare återkommande kontakt med Erik Palmstierna (bd 28) och uttryckte såväl intresse för samverkan med socialdemokraterna som oro för den sv pressens dominerande tyskorientering. Han tycks också, i varje fall till en början, ha uppskattat utrikesministern K A Wallenberg för hans konsekventa neutralitetspolitik.

R:s position i Kristiania gjorde det naturligt att utnyttja hans obestridliga diplomatiska och taktiska skicklighet även i internationella förhandlingar med norska intressen berörda. I de av krigsutbrottet avbrutna Spetsbergenförhandlingarna var R en av de sv delegerade. Andra förhandlingsuppdrag avsåg sammankoppling av de sv och ryska järnvägsnäten vid Torne älv, samordning av de skandinaviska passbestämmelserna, handelstraktat med England och aldrig slutförda överläggningar med Ryssland om Ålands ställning i början av 1917. Han medverkade även i ett antal nordiska ministermöten under kriget samt i planeringen av Gustav V:s första besök som kung i Kristiania hösten 1917. Utöver de rent diplomatiska uppgifterna verkade R starkt bl a för det sv kyrkobygget i Kristiania.

R hade 1908–09 tagit initiativ till vad som senare kom att utvecklas till UD:s pressavdelning, och han medverkade under krigsåren i olika kommittéarbeten rörande främst omorganisation av utrikes-tjänsten och samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor, vilket efter kriget resulterade i utrikesnämnden. Vid bildandet av den moderatkonservativa regeringen Carl Swartz våren 1917 var R påtänkt som opolitisk utrikesminister, om Arvid Lindman (bd 23) inte ställt sig till förfogande, likaså efter denna regerings avgång i oktober. Troligen hade R emellertid inte kunnat accepteras i en vänsterregering (Palmstierna), och även kungen bedömde honom som en i det aktuella läget "för deciderad högerman" (Hamilton) och föredrog i alla händelser Johannes Hellner (bd 18) som utrikesminister under Nils Edén (bd 12). På Hellners bestämda begäran fick R till sist, efter att ha avböjt att åter bli kabinettssekreterare, förena posten i Kristiania med att som informell expert stå till Hellners förfogande till årets slut. Framför allt inom UD hade R ett mycket gott renommé och synes även ha varit på tal för Louis De Geers (bd 10) fackmannaministär hösten 1920. Vid detta tillfälle ansågs emellertid diplomatkollegan Herman Wrangel vara ett bättre namn med hänsyn till den då högaktuella Ålandsfrågan. Så tidigt som i början av 1919 tog R tillsammans med Erik Palmstierna initiativ till en snabb sv anslutning till NF, och han fick senare uppdraget att bli förste suppleant till förbundsförsamlingarna i Geneve 1921–24.

Redan 1916 hade R uttryckt intresse för posten som sändebud i Berlin, något som följande år upprepades som informellt villkor för hans speciella biträdestjänst hos Hellner. Samma önskemål uttalades av både Gustav V och drottningen. Mot honom talade dock det faktum att Tyskland inte önskade ett utbyte av den väl etablerade Hans v Essen under pågående krig och att R inte var officer. De kaotiska förhållandena i Tyskland efter kriget tycks också ha fått R:s eget intresse för saken att svalna betydligt. Med posten vakant på nyåret 1923 efter v Essens frånfälle utsågs emellertid R mer eller mindre motvilligt till envoyé i Berlin efter att av statsminister Hjalmar Branting (bd 6) personligen ha utlovats den inom några år vakanta landshövdingestolen i hemlänet Malmöhus. Under Berlinåren arbetade R främst för att skapa en positivare attityd i Tyskland till NF och Dawesplanen. I sina depescher hem förmedlade han konsekvent bilden av ett framåtgående och för stabiliseringspolitiken oumbärligt Tyskland.

Uppvuxen i Malmö och genom arv tidigt jordägare i länet var uppgiften som landshövding där troligen den R eftersträvade mest. Som länschef intresserade han sig särskilt för förstatligandet av vägväsendet under 1930-talet samt för jordbrukets förhållanden, och han medverkade till bildandet av Centralförbundet för civilt luftskydd 1937. Även under statsrådstiden fick han möjlighet att verka för högaktuella stödåtgärder inom jordbruket, bl a den s k mjölkavgiften samt inmalningstvånget, som blev det politiskt gångbara alternativet till skyddstullar.

Ofta tippad utrikesministerkandidat fick R i pressen gälla som en "kapplöpningshäst, som alltid var anmäld, sällan startade men aldrig kom till målet" (Boheman). Som opolitisk karriärdiplomat blev han till sist ändå lösningen på C G Ekmans (bd 13) problem att till sin andra regering i juni 1930 besätta utrikesministerposten. Ett genomgående drag i R:s diplomatiska strävanden, i varje fall efter 1914, var att få till stånd så omfattande nordiskt samarbete som möjligt på den internationella arenan. Detta framgår även av hans förberedelser till NF:s förbundsförsamling i Genève i sept 1930 liksom i arbetet på den s k Oslo-konventionen senare s å, som hade till syfte att motverka onödiga tullhinder. Enligt R:s mening var samarbete av detta mer begränsade slag, gärna med deltagande av ytterligare småstater, ett sätt att indirekt stärka NF. Av praktiska konflikter som R lyckades lösa under sin utrikesministertid märks framför allt gränstvisten med Danmark om den s k Flintrännan i Öresund.

I den första internationella nedrustningskonferensen, öppnad i Genève i febr 1932, fick R, som ledare för den sv delegationen, sitt främsta tillfälle att agera internationellt. Överordnad målsättning från sv sida var att medla mellan tyska och franska intressen genom att verka för dels de tyska kraven på likställighet, dels NF:s möjligheter att använda effektiva, ytterst militära, sanktionsmedel. Speciellt R:s uttalanden i den senare riktningen, som låg nära den franska ståndpunkten men officiellt stöddes av både högern och socialdemokraterna, vållade en irriterad sv riksdagsdebatt om avsteg från nedrustningslinjen och med udden riktad främst mot R. Även i Genève sökte R samla de skandinaviska länderna och ytterligare ett antal mindre stater till informellt samarbete, en grupp som fick namnet "les sept puissances". – Enbart tjänstledig från landshövdingebefattningen i Malmö återvände R dit efter regeringens fall i sept 1932.

Samtidigt som R var en receptiv, taktiskt reflekterande och ytterst rutinerad yrkesdiplomat tycks han i kritiska lägen ha belastats av ett visst vankelmod och brist på koncentration. Nära bedömare kunde uppleva honom som "fram och tillbaka" och "ej ... allt för fast och stadig" (Lindman) eller tycka att det låg något "nervöst och fladdrigt över hans väsen" (Boheman). Välvillig och lättsam i det personliga umgänget saknade R egentlig talegåva, och han uppskattade inte större offentliga framträdanden eller debatter i riksdagen.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

R:s handarkiv (3 vol) i UD:s arkiv, RA. – Brev från R i GUB, KB (bl a många till A Berencreutz), LUB (bl a till E Rodhe oj Thyrén), RA (bl a till O Ewerlöf samt många dll E Trolle och J Hellner) o i UUB (bl a många till T Höjer och C G Westman).

Källor och litteratur

Källor o litt: R:s personakt o kopior av ms, UD:s arkiv. Matr över LA:s led:er, LA:s arkiv, Sthlm.

E Boheman, På vakt. Från attaché till sändebud (1963); W M Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967); G Gerdner, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); T Gihl, 1914–1919 (Den sv utrikespolitikens hist, 4, 1951); H Hamilton, Dagböcker 1917–1919 (1956); T Hammar, Sverige åt svenskarna (1964); J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); G Hägglöf, Möte med Europa ... 1926–1940 (1971); F Lindberg, 1872–1914 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:4, 1958); A Lindman, Dagboksanteckmar, ed NFHolm (SkSH 1,1972); E Lönnroth, 1919–1939 (Den sv utrikespolitikens hist, 5, 1959); T Nothin, Från Branting till Erlander (1955); E Palmstierna, Orostid, 1–2 (1952–53); H Tingsten, Mitt liv, ungdomsåren (1961); S Trönnberg, Nedrustn under mellankrigstiden (1985); K G Westman, Polit anteckn:ar juni 1914–mars 1917, ed W M Carlgren (SkSH 8, 1983). – Nekr:er över R i SvD o Sydsv Dagbl 1 nov 1947.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S G Fredrik T Ramel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7512, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7512
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S G Fredrik T Ramel, urn:sbl:7512, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-18.