Meriter

Rathou, Emilie, f 8 maj 1862 i Lösen, Blek, cl 12 okt 1948 i Sthlm, Bromma. Moder: Anna Maria Svensdtr. Elev vid folkskollär:sem i Kalmar 78, ex där 82, folkskollär i Hed, Vm, 83–84, resetalare för Sveriges storloge av IOGT 85–00, andre red för Dalmasen april–juli 90, ägare, red o utg av Dalmasen (från 92 Sv Medborgaren Dalmasen) 90–95, initiativtagare till Vita bandets Östermalmsfören i Sthlm 00, ordf där 00–35, v ordf i Riksfören Vita bandets centralstyr 02–03, sekr där 03–47, led av nykterhetskomm nov 11–aug 20, medred för tidskr Vita bandet 13, red där från 22, generalsekr o led av arbetsutsk inom Förbudsvännernas rikskomm 21–22, ordf i Centralrådet för kvinnornas förbudsarb 21–47, i Nord kvinnoförb för alkoholfri kultur 26–47. – Iqml 18. – Ogift.

Biografi

R är en av det demokratiska genombrottets färgstarkaste kvinnogestalter. Hon anslöt sig till nykterhetsrörelsen 20 år innan kvinnor mer allmänt började ägna sig åt nykterhetsarbete, och hon var den första kvinna som framträdde vid en 1 maj-demonstration, 1891 på Gärdet i Sthlm. Hon talade där om Kvinnan och den politiska rösträtten drygt tio år innan någon förening för kvinnans rösträtt hade bildats. Som pionjär inom dessa områden mötte dock R många svårigheter. Sin yrkesutbildning fick R i Kalmar. Hon kom ut som färdig lärarinna i en tid full av sociala, ideologiska och politiska motsättningar, och hon drogs till folkrörelsernas radikalaste riktningar. Som lärarinna kom hon till Hed i Västmanland och antog namnet Rathou.

R kunde inte tåla anblicken av onyktra personer på gator och i sällskapsliv. Hon såg ett samband mellan superi och kvinnoförtryck och tog upp kampen mot båda. 1884 gick hon in i godtemplarlogen Heds vapen i Bysala. Året därpå tog hon storlogegraden, blev barntempelledare och den första kvinnan i Västmanlands distriktsråd av IOGT. Hon lämnade då Hed, yrket och en säker inkomst för att bli resetalare på heltid.

1888 uppmärksammades R för sina "missionsresor" i Jämtland. Hon stod då som första kvinna i en predikstol och talade om rösträtt för tusentals åhörare i Åres och Offerdals kyrkor. S å deltog hon i det första nordiska kvinnomötet som ägde rum i Danmark. Under drygt fem år ägde och utvecklade hon den radikala och nykterhetsvänliga tidningen Dalmasen från lokalorgan till rikstidning med namnet Svenska medborgaren Dalmasen. I tidningens spalter angreps överklass och etablerad religion men även arbetarrörelsens ointresse för nykterhetsfrågan.

Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen var och förblev länge starkt mansdominerade. R upphörde dock aldrig att betona kvinnors behov av föreningar där de kunde agera självständigt och driva frågor som männen förbisåg. Tillsammans med ett antal arbetarkvinnor bildade hon 1892 Stockholms allmänna kvinnoklubb, sannolikt i polemik mot de befintliga kvinnoföreningarna, som enligt R dominerades av överklassdamer. Medlemskapet i klubben blev inte långvarigt. Den anslöts efter några månader till det socialdemokratiska partiet, och R var en alltför radikal feminist för att stanna kvar i en organisation underordnad en manshegemoni, som förnekade att det fanns en särskild kvinnofråga. Hon var också kritisk till att klubben inte engagerade sig helhjärtat för arbetarnas nykterhet. Ännu hösten 1892 var dock R populär inom socialdemokratin, och hon utsågs till partiets kandidat till folkriksdagen 1893. Väl där lämnade hon stockholmsbänken och tog plats bland ombuden från Västerbotten, dit hon också blivit vald. Denna handling såväl som R:s skriverier i Dalmasen sårade en del av kvinnoklubbens medlemmar djupt och hennes kontakt med klubben bröts. R var således aldrig socialdemokrat utan hade ett närmast ultraradikalt medelklassmedvetande. Många år senare anslöt hon sig till Frisinnade landsföreningen och invaldes 1924 som suppleant i dess förtroenderåd.

De omständigheter under vilka R började sin karriär präglade resten av hennes liv. Hon behöll åttitalistens vakenhet för sociala frågor och breda intresseinriktning. Hon var en sökare och till slut fann hon en lämplig plattform att verka från. Under Nordiska nykterhetskonferensen i Kristiania 1900 bevistade hon ett kvinnomöte med nykterhetsföreningen Vita bandet. Där lärde hon känna Maria Sandström, blåbandist från Uppsala. En nästan 50-årig gemenskap inleddes. I Vita bandet delade de två kvinnorna arbetsuppgifter och i det gemensamma hemmet livets glädjeämnen och vedermödor.

Vita bandet-rörelsen uppstod på 1870-talet i USA, där kvinnornas frigörelse kommit längre än i Skandinavien. Den fick en stark ledare i prof Frances Willard. 1883 bildades World's Women's Christian Temperance Union (WWCTU) för vilken Willard var ledare. Ofta har R framställts som initiativtagare till Vita bandet-rörelsen i Sverige. Dess verksamhet var dock känd i landet redan på 1880-talet, och Svenska Vita bandet bildades 1897 av kvinnor ur högre samhällsskikt än dem R företrädde. R:s insats var att hon återknöt en bruten förbindelse med WWCTU och skapade en riksorganisation med ett vidsträckt feministiskt och socialt program. Som den första självständiga kvinnliga nykterhetsföreningen i Sverige öppnade Vita bandet möjligheter för kvinnor att agera och påverka samhället.

Vita bandet bidrog till att radikalisera den tidiga feminismen. De tre huvudpunkterna i rörelsens program var avskaffandet av rusdryckerna och den sexuella dubbelmoralen samt strävan efter fred. Man kämpade för en högre allmän moral, kvinnans jämställdhet med mannen på samhällets alla områden och för sociala reformer. Rösträtt var ett första steg mot samhällets omvandling. Sedlighet och nykterhet förutsatte varandra.

R kom fram till att de idéer som hon själv omfattade och som grupperade sig kring nykterhet, sedlighet, hygien, rösträtt och fred i stort sammanföll med Vita bandets program. Hennes och Maria Sandströms planer på en sv avdelning av WWCTU förverkligades 12 sept 1900 då på R:s initiativ en förening på Östermalm i Sthlm bildades. Följande år tillkom en riksförening. Vid nyår 1903 öppnades Vita bandets första byrå, en intensiv upplysningsperiod inleddes och en mycket omfattande social verksamhet påbörjades. R var centralstyrelsens sekreterare till 1947, då hon och Maria Sandström lämnade sina uppdrag som sekreterare respektive ordförande. 1915 hade Vita bandet över 7000 och under resten av R:s verksamma tid 8 000–9 000 medlemmar. 1911 hade WWCTU blivit världens största kvinnoförening med över en miljon medlemmar.

Vita bandet i Sverige organiserades enligt WWCTU:s mönster med lokala föreningar sammanhållna av en centralstyrelse. Förebyggande nykterhetsarbete bedrevs genom föredrag, möten och skrifter. Den civilrättsliga lagstiftningen påverkades genom opinionsyttringar. En social verksamhet eller "organiserad moderskärlek" växte fram i form av bl a skydds-, vård-, barn-, vilo- och sommarhem samt sommarkolonier och utbildningsverksamhet. Över 200 fredsföreningar bildades. De flesta av Vita bandets inrättningar övertogs senare av stat eller kommun. Det låg i linje med R:s önskemål att enskild hjälpverksamhet med tiden skulle ersättas av kommunala och statliga inrättningar så att Vita bandet kunde koncentrera sig på folkbildning och uppfostran till nykterhet. I all denna verksamhet gav R som sekreterare impulser, upplysningar och bistånd av olika slag. Dessutom redigerade hon under decennier rörelsens periodiska skrifter.

Sitt viktigaste mål, ett helnyktert samhälle, fick R aldrig se förverkligat. I över 60 år propagerade hon för absolutismen och mot dryckesseden. Hon ogillade Brattsystemet och ansåg det förkastligt att blanda ihop statens finanser med rusdrycksindustrins. Hon var kritisk till socialdemokratins inställning i denna fråga. När nykterhetsrörelsen hade sin framgångsrikaste period före första världskriget trodde R att rusdrycksindustrin skulle vara avvecklad inom ett par decennier. 1911 tillsatte regeringen Staaff en nykterhetskommitté och R utsågs till ledamot som enda kvinna bland tio män. Kommittén skulle utreda frågorna om lokalt veto och spritförbud. Under första världskriget krävde Vita bandet tillsammans med andra kvinnoföreningar förbud mot tillverkning av brännvin under kristiden och deras krav hörsammades också. R var övertygad om att folkets vilja talade. Trenden vände emellertid. Antalet kvinnor med motbok fyrdubblades mellan 1916 och 1922. Samtidigt fick den förbudskongress för kvinnor som R anordnade 1921 ett rekordstort deltagande. Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete med R som ordförande bildades. När riksdagen beslöt om allmän folkomröstning i förbudsfrågan och att mäns och kvinnors röster därvid skulle särskiljas såg R det sistnämnda som ett angrepp på demokratin och sökte få kända kvinnor att uttala sig däremot.

Efter nederlaget i 1922 års förbudsomröstning beslöts att Centralrådet skulle fortsätta arbetet för förbud. 1926 hölls åter en kvinnlig förbudskongress, och vid Vita bandets nordiska möte i Dorpat s å tillkom Nordiska kvinnoförbundet för alkoholfri kultur, där R blev ordförande. 1928 och 1931 höll förbundet kongresser i Sthlm och Hfors. Därefter förde det en tynande tillvaro.

Det har sagts att R alltmer tog avstånd från förbudsidén, men det är inte helt riktigt. Nykterhetsrörelsen uppgav förbudsidén och gick i stället in för minskning av alkoholbruket och för att få bort motboken. R gav för den skull aldrig upp förbudsidén som sådan. Hon beklagade djupt att förbudet upphävdes i de länder som infört det, att inte ens kvinnorna ville ha förbud och att ingen annan kvinnoförening än Vita bandet tog itu med alkoholfrågan på allvar. Hon förebrådde socialt engagerade kvinnor som motsatte sig alkoholrestriktioner för att de inte såg inkonsekvensen i att söka lösa sociala problem utan att samtidigt angripa dryckesvanorna. R såg också ett samband mellan kvinnornas ointresse för att bekämpa dryckenskapen och den långsamma ökningen i deras representation på olika områden.

R har beskrivits som en fascinerande person med skarpt intellekt, stor energi och kraftig stämma. Som talare gjorde hon ett outplånligt intryck. Som skribent använde hon ett nästan rabulistiskt skrivsätt liknande det som lanserades av ultra-radikala tidningar mot 1800-talets slut. Det kan verka motsägelsefullt att R, som i början av sin karriär propagerade mot religion och prästerskap, anslöt sig till det religiösa Vita bandet och blev en samhällets moraliska stöttepelare. I likhet med många andra radikaler kritiserade emellertid R inte kristendomen utan "missbruket" av densamma. Inom Vita bandet fann hon en kristendom som förenade gudstro med praktisk kärlek. De lägre och hårdast drabbade klasserna kunde, menade R, rusta sig till kamp mot förtryck och utsugning; vapnen var en stabil moral och starka kroppar. Därför hyllade hon sunda och enkla levnadsvanor med frisk luft, vatten, motion och vegetarisk kost. R:s ideal blev dock med tiden allt mindre populära, och hon upplevdes sannolikt av många som alltför krävande. Hennes egen klarhet och insikt i olika samhällsfrågor fördunklade ibland hennes förmåga att förstå andra och konflikter kunde inte undvikas.

Författare

Hjördis Levin

Arkivuppgifter

Brev från R i LUB (till G M Pfannenstill), UUB o i SSA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hvarföre böra kvinnorna deltaga i nykterhetsarbetet? Föredr ... Hållet vid Hvita Bandets årsfest sond d 20 okt. 1901. Sthlm 1901. 22 s. (Svenska kvinnors kristna nykterhetssällskap i förbund med W. W. C. T. U. [1.] Till kvinnorna, föredr. [Omsl.]) 2. uppl 1903. 23 s. – Rusdryckerna och de sociala missförhållandena. Föredr (Berättelse öfver första nordiska Hvita bands-mötet i Stockholm 1902, Sthlm 1903, s 36-45). – Hvita bandets uppkomst och utveckling i Sverige [efter E R] (Mimer, sv tidskr för studium av alkoholfrågan o nykterhetssträfvandet, årg 4, 1906, Sthlm, s 144–151). – Hvarföre böra kvinnor ansluta sig dll föreningen? (Minnesblad med Femårsredogö-relse 1905–1910 öfver Hvita bandsrörelsen ijämtland, Östersund 1910, [omsl, 2.] Minnesblad om Hvita bandrörelsen, en femte årets berättelse 1909–1910 om verksamheten i Jämtland, utg av I Hallström, Östersund 1909, 4:o, s 23 f). – Frances Willard. Ett hundraårsminne 1839-1939. Sthlm 1939. 31 s. – Kvinnor i svensk nykterhetsrörelse (Kvinnor i fosterländsk gärning. Samlingsverk över sv kvinnor i arb för land o folk, Sthlm 1943, 4:o, s 229–232). – Bidr i bl a Hvita bandet 1904-48 (över 200 sign artiklar samt anon bidr som red, se nedan), o Jultoner, Vita bandets jul-tidn, 1911, 1922, 1924–26, Sthlm, Ystad, fol. Utgivit: (Svenska medborgaren) Dalmasen. 1890–94. Sthlm. Fol. [Även red till febr 1895.] – Ljusbringaren. Folk-kalender för sanning, nykterhet o människorätt. 1891. Sthlm. 78 s. [Bilaga till föreg s å, nr 52 B.]

Redigerat: Berättelse öfver första Nordiska Hvita Bands mötet i Stockholm 1902. [Omsl: Föredrag vid första... d 9–1 O juli 1902.] Sthlm 1903. 83 s. [Anon.] – Kvinnan och samhället. Sthlm 1906. Stor fol. 4 s. – Kvinnokrafter. Redogörelse för Vita bandets verksamhet. Arbetsåret 1911/1912. (Tills med A Symonds Ohlin.) [Forts:] Vita bandets årsbok. 1912–1945/46. Sthlm 1913–47. – Vita bandet. Tidskr ... 1913-48. Sthlm. Fol. (1913–22 tills med A Sandström.)

Källor och litteratur

Källor o litt: Sthlms allm kvinnoklubbs prot 1892-93, AA.

J Bergman, Den sv nykterhetsrörelsens hist (1913); C Carlsson, Kvinnosyn o kvinnopolitik. En studie av sv socialdemokrati 1880–1910 (1986); E Elgham, Historik över Vita Bandets i Sverige 60-åriga verksamhet 1901-1961 (1965); Femtio års godtemplararb i Sverige (1929); H Flood, Den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige (1939); G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa – o återfören 1917–1934 (1980); B Persson, ER- rösträttskvinna o nykterhetskämpe (Kvinnovetensk tidskr 1990); H Sachs, Kvinnoporträtt (1918); SMoK; S Walder, Kvinnogestalter. Från skilda tider o folk (1949); T VaHinder, I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen i Sverige 1886-1900 (1962); Vita bandets minnesbok 1901–1931 (1931). – Art:ar om R i Idun 1922 o 1934, i Vita bandet 1911–12 o 1947; nekr:er över R i SvD 16 okt 1948, i Vita bandet nov 1948.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emilie Rathou, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7563, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjördis Levin), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7563
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emilie Rathou, urn:sbl:7563, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjördis Levin), hämtad 2024-11-03.