Meriter

Olaus Magnus, f okt 1490 i Linköping, d 1 aug 1557 i Rom. Föräldrar: borgaren Måns Petersson o Kristina. Skolstudier trol i Linköping samt i Västerås, univ:studier i Tyskland omkr 10–17, inskr vid univ i Rostock 20 juni 13, baccalaureus där 14, magister, kanik i Linköping senast 18 o i Uppsala, kh i Sthlm hösten 20–dec 22, domprost i Strängnäs 23, vistades i Europa, bl a för diplomatiska uppdrag, från 23, förest för Birgittahuset i Rom 24 o från 49, titulärärkebiskop i Uppsala 26 okt 44.

Biografi

Föga är känt om O:s barndom. Troligen kom han från ett välbärgat hem eftersom han och den äldre brodern Johannes (bd 20) tilläts studera. Tillnamnet Magnus som återgår på hans patronymikon tyder inte på någon hög börd (bd 20, s 220). Det av samtiden använda tillnamnet Svinefot har endast i enstaka fall kunnat visas sammanhänga med släktskap med andra personer med samma namn (Collmar). I O:s skrifter förekommer ibland notiser som kan hänföras till barndomsminnen, t ex den grymma leken där man band ihop anka och katt vid stranden av en sjö, för att se vems natur som segrade (Historia bok 17, kap 19). O uppger sig 1505 ha varit i Oslo där han besåg grönländska skinnbåtar upphängda i en kyrka (2:9). Omkring 1510 påbörjade han högre studier. Förmodligen har bröderna gjort sällskap ut i Europa. O uppger sig ha bedrivit "sju års studier i flera av Germaniens mest berömda städer" (HH 12:2:1, s 1) och kallas 1522 magister (Carlsson 1922, s 77). 1518 skriver O sig som canonicus Lincopensis och omtalas under 1520-talet även som kanik i Uppsala. 1518 härjade den danska flottan vid de sv kusterna. Den påvlige legaten Arcimboldus, som hade kurians uppdrag att medla, gav O uppdraget att resa i Norrland som subkollektor. Med goda skäl har antagits att O:s roll inte bara var avlatsförsäljarens, utan att han även skulle sondera stämningar och agera kunskapare åt Sten Sture d y. Denna resa, som fick stor betydelse för historieverket liksom för Carta marina, förde O längs norrlandskusten. Det är troligt att han då kom i kontakt med samer (jfr 4:11). Resan vändes västerut genom Jämtland mot Trondheim. O:s insikter i nordnorskt fiske kan tyda på resor i Nordnorge (Richter). Midsommartid 1519 nådde O Torneå där han besåg laxfisket (20:3), knutet till Uppsala ärkestift. Resans exakta sträckning kan inte fastställas, men klart är att han färdades längs kusten både landvägen och till sjöss.

1520 befann sig O i Sthlm, där han uppenbarligen besåg Kristian II:s kröning (14:6), på nära håll också Sthlms blodbad (8: 39). Han var under ett par år kyrkoherde där. Gustav I stödde till en början O och gjorde honom 1523 till domprost i Strängnäs. Några månader senare utsågs brodern Johannes till ärkebiskop varvid han och O reste till Rom för att få valet stadfäst. O träffade där Peder Månsson, vars omfattande författarskap han troligen fick ta del av. På hemresan tog O vägen över S:t Gotthard och anlände till Lübeck 1525, där brodern anslöt för underhandlingar med holländarna för Gustavs räkning. Verksamheten överflyttades snart till Danzig som under ca tio år skulle bli O:s fasta punkt. Han var verksam som sin brors sekreterare och arbetade för dennes utnämning men också diplomatiskt för Gustav. Härifrån gjordes resor, bl a till Holland och Belgien (1528). O gavs också uppdraget att sköta kungens giftermåls- underhandlingar med det polska kungahuset, varvid han passade på att studera de berömda saltgruvorna i Bochnia och Wieliczka. Brödernas läge försämrades därefter drastiskt eftersom påven inte accepterade Johannes som ärkebiskop utan behöll Gustav Trolle, och eftersom Gustav I hotade att konfiskera Johannes' och O:s tillgångar om de inte återvände, ett hot som realiserades i början av 1530. De blev nu beroende av enskildas välvilja, en situation som uppenbarligen inte kunde vara för evigt. A andra sidan innebar tiden i Danzig att de fick kontakter med europeiska humanister, bl a biskop Johannes Dantiscus och möjligen Copernicus, och viss arbetsro.

Från 1527 arbetade O på sin karta över Norden. Hans olika resor måste ha gett goda möjligheter att kontrollera äldre uppgifter och skaffa ytterligare information. Påven accepterade Johannes som ärkebiskop i Sverige sommaren 1533, men då hade Laurentius Petri (bd 22) redan under ett par år fungerat som sådan. Någon möjlighet att återvända utan Gustavs stöd fanns inte. Bröderna kallades till kyrkomötet i Mantua 1537, och därmed var deras nordeuropeiska period slut.

Bröderna bosatte sig 1538 i Venedig, där de inte skulle ha klarat sig utan stöd från patriarken Hieronymus Quirinus. Det var också denne som hjälpte till med de dryga utgifterna för Carta marina eller Carta Gothica, tryckt i Venedig 1539. Påven kallade dock Johannes till Rom, där en usel bostad och svåra tider väntade bröderna. Johannes' död 1544 medförde att O vigdes till ärkebiskop av Paul III. Han deltog 1545–47 i konsiliet i Trident och övertog ett par år senare föreståndarskapet för Birgittahuset i Rom. Allt tyder på att O nu var en ganska etablerad gestalt där. En relativt stor korrespondens (främst utg av Buschbell) vittnar om hans kyrkopolitiska kontaktnät. 1552 installerade O en tryckpress i Birgittas hus och gav i rask takt ut biografier över Birgitta och Katarina (1553), vidare sin brors götiska historia (1554), sitt eget stora arbete Historia de gentibus ... (1555), Uppsala ärkestifts historia (1557) och slutligen Birgittas Revelationes, färdigtryckt först några dagar efter O:s död. – Testamente och bouppteckning vittnar om visst välstånd och ett troligen rikt men i källorna ospecificerat bibliotek. O ligger begraven i kyrkan Santa Maria dell 'Anima i Rom.

Carta marina, i historieverket konsekvent kallad Carta Gothica, var ett märkligt verk redan genom sin anspråksfulla storlek, 170 X 125 cm fördelat på nio kartblad. Det är genom sin detaljrikedom ett nästan outtömligt arbete. Som en sorts reklam med mer eller mindre utförliga kommentarer trycktes den italienska Opera breve och den tyska Ain kurze Auslegung. En sådan lansering borde tyda på att en betydande upplaga skulle ges ut, men så skedde knappast. Bakom kartans uppgifter skymtar ett kunskapsinhämtande från en mängd olika håll, muntligt såväl som skriftligt. En rekonstruktion av källäget kan bara undantagsvis göras, t ex när det är känt var O rest eller hur tidigare tillgänglig kunskap såg ut. En källa har varit Jacob Zieglers karta (tr 1532) som i sin tur bygger på muntliga uppgifter från Johannes Magnus. O:s arbete ger emellertid långt fler detaljer än Zieglers, och där dras även de stora linjerna med en annan korrekthet. För den mycket rikliga utsmyckningen, särskilt av annars tomma havsytor, tycks O till stor del ha använt egna teckningar. Han har också lånat ur litteraturen, bl a återfinns bland havsmonstren en "porcus marinus" ur en pamflett tryckt i Rom 1537 (som därmed eventuellt har O till författare). Längst ner i högra hörnet avslutar O sitt arbete med sinnebilden musen och lejonet – det är den lilla som skall hjälpa den stora. "Stark självkänsla talar ur denna bild" (Granlund). – I kartans vinjett finns en mängd sköldar som säger åtskilligt om dennas politiska tendens. Dessa kan nämligen sägas symbolisera de många folk som brutit upp från Norden och befolkat världen (Nevéus).

Den nya kartan fick snart avgörande betydelse för uppfattningen av Nordens geografiska kontur och inarbetades i de kontinentala standardverken. Någon egentlig förbättring av kartbilden kom inte förrän trekvarts sekel senare genom Andreas Bureus' (adl Bure; bd 6) karta. Carta marina gav också en mängd naturalhistorisk information som gick ut i vida kretsar genom Conrad Gesners Historia animalium (1551). Den försvann sedan från synfältet och har på allvar uppmärksammats först efter återupptäckten av två exemplar, det ena i München 1886, det andra i Schweiz, köpt av UUB 1962. Genom sitt varierade innehåll och dekorativa utförande har i senare tid blad av Carta marina spritts som reproduktioner.

Historia de gentibus ... har visats till stora delar vara skriven under det tridentinska mötet (Nordström) och kan sägas utgöra en sorts kommentar till Carta marina. Uppläggningen tycks återgå på någon form av arbetsdelning med brodern, på vars lott föll den nordiska historien, medan O ansvarade för samtiden. Anmärkningsvärt är att Historia inte skrevs på uppdrag av någon furste utan på O:s eget bevåg. Likaväl kan yttrandet att "incitamentet var forskningshågen och upplysningsbegäret" (Granlund) ifrågasättas. Vad som vid denna tid skall kallas forskning är oklart liksom vilket upplysningsbegrepp som är det lämpliga. Alldeles tydligt var Historia en engagerande uppgift för O, och uppenbar är även hans vilja att påverka sina läsare. Det önskade han göra med alla tänkbara medel, t ex genom mångfalden fakta och retoriskt patos. Historia är inte bara ett storverk utan också ett stort verk, uppdelat i 22 böcker och 476 kapitel. Det är vidare ett lärt arbete inspirerat av tyska humanister som Conrad Celtis och Aeneas Sylvius och deras historisk-topografiska verk. O läser och lånar, men stommen måste uppfattas som hans egen. Trots det har inte mindre än en tredjedel av texten bedömts vara så gott som ordagranna citat (Granlund). Mängden lån växlar dock: den femte boken bygger i huvudsak på Saxo grammaticus, den tredje består till tre femtedelar av en mosaik av andras texter. Den tjugonde boken däremot är till största delen O:s egen och i den sjunde och tionde utgör citaten inte mer än ca tio procent.

Självständigheten är ännu större när man ser till illustrationerna i Historia, där 228 av 481 träsnitt är nya, medan 124 lånats ur egen fatabur, d v s från Carta marina. Lånen är också gjorda med smak; sålunda är t ex förlagan till en skördebild (12:18) Hans Holbein d y:s illustration av Rut som plockar ax på Boas' åker. Förhållandet mellan sakupplysning och retoriskt broderi är svårt att formalisera, men båda sidor är rikt företrädda. Taktiska hänsyn gör det även svårt att avgöra O:s förhållande till den nya lärans världslige ledare i Sverige. Hans beundran för Gustav under befrielsekriget var oreserverad, och ännu på 1530-talet var breven dem emellan vänskapliga. Men O:s tyrannkaraktäristik vittnar inte om varma känslor. En variantupplaga är tillägnad Gustav I:s söner – han hoppades alltså fortfarande på ändring. Sextonde boken tar sikte på föräldrars missgärningar och hur de straffas på barnen. I allt detta är O mitt uppe i sin tids strider. När hans och Johannes' arbeten ingick bland presenterna vid Erik XIV:s engelska frieri hade de erkänts som officiella presentationer av forna och närvarande Norden.

O:s författarskap och kartografi utgör en av de viktigaste byggstenarna i den gotisk-patriotiska traditionen som leder från prosaiska krönikan till Olof Rudbecks Atlantica. Hans patriotism var dels lärd med rötter hos de antika författarna, dels politisk med syftet att till den katolska läran vinna Norden, dels också emotionell med resonans i den landsflyktiges saknad av hemlandet. Det går inte att skilja dessa komponenter från varandra och det bör heller knappast ske. En renodling av t ex det sista inslaget skulle av O göra en trånsjuk expatrierad poet. Han skrev för den internationella lärdomen, för dem som styrde inom kyrkan, men han skrev också för den sv publiken, för Gustav I och hans närmaste. Han ville väcka sina läsare för sin sak genom känslomässiga inslag, genom att förbluffa och överdriva. I Norden finns "mandom, mod och morske män" men också konstnärlig känslighet med uttryck särskilt i en sorts snöflingans estetik (1: 22). Beskyllningar för godtrogenhet faller eftersom O:s syfte aldrig var att entydigt ge vetenskaplig sanning.

Genom en rad utgåvor – på sv dock först på 1900-talet genom Michaelisgillet – vann Historia en vid internationell läsekrets; verket blev grundläggande för den internationella bilden av Norden. Det citerades gärna också i sv akademisk litteratur under stormaktstiden. Det har i hög grad byggt upp senare tiders bild av medeltid och renässans, t ex i T Troels-Lunds tappning. Stilistiskt har O:s verk bedömts som fantasifullt och språkligt friare än broderns (Johannesson). "En viss gammalmansaktig utförlighet" kan rentav verka inspirerande (Gustafsson). Det skall inte bedömas efter den sv översättningen, som måste betecknas som stel. Det är dock inte O:s stilkonst som fått hans verk att leva utan det färgstarka, exotiska stoffet. Härur kan många upplysningar hämtas. Man har t ex utifrån O:s arbete föreslagit en handelsförbindelse Norrlandskusten-Portugal som förklaring till en gemensam ärftlig sjukdom, den s k skellefteåsjukan eller familjär amyloidos. Faktamängden är sådan att en etnologisk forskning för sv senmedeltid och renässans svårligen kan göras O:s bidrag förutan. Trots att illustrationerna ofta reproducerats saknar O:s bildvärld en sammanfattande konstvetenskaplig studie (1991). En stor idéhistorisk forskning har däremot ägnats hans texter.

O:s levnadslopp kan bara förstås mot bakgrund av de religiösa slitningar som delade Europa och dess befolkning vid 1500-talets början. Däri ingick ekonomiska och politiska faktorer i vilka O själv spelade en inte obetydlig roll. Hans verksamhet hör även till den övergripande bildningsförändring som brukar kallas humanismen. I dessa sammanvävda processer framträder O omväxlande i påvens och Gustav I:s tjänst. Hans position bestäms under en stor del av hans liv av rollen som sekundant till brodern Johannes. Till sist framträder han ensam och i landsflykt men som den sv humanismens mest betydelsefulla gestalt och med ett inflytande som sträcker sig genom seklerna.

Personen O är svår att fånga. De privata dokument som finns kvar rör främst yttre ting. Allt tyder på att hans fromhet var äkta, vilket inte behöver betyda att den var djup. Hans trohet både mot katolska kyrkan och mot sitt hemland ger hans profil dess särprägel, likaså hans osjälviska stöd till brodern. Den humanistiska bildningen möjliggör engagemang och personliga tonfall. Inget pekar på fåfänga eller särskilt utvecklade karriäristiska drag. Desto mer motiverat är det att framhålla just O som räddaren av nordisk medeltid och renässans till eftervärlden.

Författare

Gunnar Broberg

Tryckta arbeten

O:s brev, se Tryckta arbeten nedan: bl a Briefe von Johannes und O M ... (HH d 28:3, 1932). Tryckta arbeten: Monstrum in Oceano Germani-co a piscatoribus nuper captum ... ac theologica interpretatio. Roma 1537. (7) s. [Anon, tillskr.] – Carta marina et descriptio septemtrionalium ter-rarum ac mirabilium rerum in eis contentarum diligcntissime elaborata anno Domini 1539 Veneciis ... [Venedig 1539.] Stor fol. 9 bl träsnitt. Reprod: i ljustryck Munchen 1887, efter detta [Sthlm 1938] jämte 1 bl med allt i förminskat faksimil; vidare Phototypice edita [Upps & Sthlm, tr] Malmogiae 1949 (Lychnos-bibliotek, 11:1, i mapp), även [Malmö 1949] jämte 1 bl d:o; förminskat bl även Munchen u å i O Brenner, Die ächte Karte des OM..., Christiania 1886 (Christiania Videnskabs-Selskabs Forhandlinger, 1886, no. 15), o separat bl a Sthlm 1940 (väggkarta), [Sthlm 1944,] Sthlm 1959 (av färglagt ex), Malmö 1960 (även med Q Kroon,] O M och hans Carta marina ..., 7 s), Upps 1975, 1976 (färg), 1986. [2. betydl förminskade utg] Rorme 1572. Stor fol. 2 bl kopparstick. Repr: i A E Nordenskiöld, Facsimile--atlas ..., Sthlm 1889, stor fol, nya tr New York 1961, 1973. Repr tills med utg av kommentaren s å se följande arb. – Opera breve, laquale de-monstra, e dechiara, ouero da il modo facile de intendere la charta, ouer del le terre frigidissime di Settentrione ... Venetia 1539. 4:o. (16) s. [Italiensk kommentar till föreg arb.] Fotolitogr facsi-mil Sthlm 1887. (18) s. [Kortare tysk version:] Ain kvrze avslegvng vnd Verklerung der neuuen Mappen von den alten Goettenreich vnd andern Nord-lenden ... Venedig 1539. 4:o. (16) s. [2 titelvar.] Reprod: Ain kurze Auslegung der neuuen Mappen ... Faksimile i ljustr med inl utg af I Collijn. Sthlm 1912. VII, (18) s, 1 karta [efter utg 1886, se föreg]. Beskrivning till Carta marina. Sthlm 1960. 31 s. [Till kartan utg 1959, se föreg; från tyska versionen.] [Ny uppl] 1965. [Faksimil av båda versionerna:] H Richter, O M Carta marina 1539, [Upps & Sthlm, tr] Lund 1967 (Lychnos-bibl, 11:2). [Parallell sv övers o modern tysk från tyska versionen:] Carta marina. Karta o beskrivn över de nord länderna samt de underbara ting som där finnas ... I faksimil o övers utg av E Gamby. Upps 1964. 4:o. 41 s. – Historia de gentibvs septen-trionalibvs, earvmqve diversis statibvs, conditio-nibvs, moribvs, ritibvs, svperstitionibus, discipli-nis, cxercitiis, regimine, victu, bellis, strueturis, instrumentis, ac mineris metallicis, & rebus mira-bilibus, necnon vniuersis pené animalibus in Sep-tentrione degentibus, eorumqz natura. Roma? 1555. Fol. (84), 815 s. [Fotogr repr:] Farnbo-rough 1971. 4:o. (86), 815 s. [Med inl:] ... septentrionalibus Romae 1555. Introd by J Granlund. Khvn 1972. 4:o. 37, (86), 815 s. [Ny utg:] Historia ... de gentivm septentrionalium uariis conditionibus statibusue ... Basileae 1567. Fol. (96), 854 s, 1 karta. Övers: Historia delle genti et della natvra delle cose settentrionali ... descritta in XXII libri. Vinegia 1565. Fol. (26), 286 bl. Historien, der mittnächtigen Länder ... Basel 1567. Fol. (58), DCXXIII s, 1 karta. Historia om de nordiska folken. Nu för första gången i sv öfvers utg genom Michaelisgillet. D 1–5. [Sthlm, tr] Upps & Sthlm 1909-51. 4:o. 1 (bok 1–5). Upps 1909. V, II, 264 s. 2 (bok 6-11). Upps 1912. II, 280 s. 3 (bok 12-16). Upps 1916. II, 228 s. 4 (bok 17–22). Upps 1925. III, 330 s. 5. [Korrekturuppl (omsl): Kommentar till första boken utarb ... Upps 1945. 45 s.] Kommentar utarb avj Granlund. Sthlm (tr Upps & Sthlm) 1951. XI, 705 s. [1–4 i faksimilutg med resp avd av 5 i ny utg:] ... folken. Kommentar: J G. Utg i samarb med Institutet för folklivsforskning vid Nordiska museet o Stockholms univ. [Sthlm] 1976. (8), II, 1087, (15) s. [Utg i förk av C Schrijver, anon:] Historia de gentibus septentrionalibus ... Sic in epitomen redacta. Antverpiae 1558. (8), 192 bl, 1 karta ... a Cornelio Scribonio Graphseo ... redacta ... 1562. U å [före 1596]. (8), 512, (55) s. De gentibus septentrionalibus historia ... Ambergae 1599. (23), 592 s. [Restuppl utan titelbl utg tills med A Sardi, De moribus et ritibus gentium ..., Ambergse 1662.] Historia ... de gentibus ... Francofurti 1618. (20), 461 s. [Titeluppl] 1622. (16), 461 s. Historiae septentrionalium gentium breviarium libri XXII. Lugduni Batavorum 1645. (14), 589, (67) s. Gentium septentrionalium historia; breviarium. Ibid 1652. (12), 611, (73) s. Amstelodami 1669. (10), 492, (48) s. Övers: His-toirc des pays septentrionavs écrite par Olavs le grand, goth ... Anvers 1560, [utg:] 1561. (8), 264 bl. [Titeluppl] Paris 1561. Storia ... de' costumi de' popoli settentrionali. Vinegia 1561. (44), 511 s. [Ny utg:] Torino 1958. XXIII, 323 s. De vvonderlijcke historie van de Noordersche landen be-schreuen door ... Olaus de Groote. Antwerpen 1562. (12), 264 bl, bl CCLXV-CCLXXXIII. [Nya utg:] Amsterdam u å [1599?]. (16), 302, (14) bl. Toonneel der Noordsche landen ... Amsterdam 1652. (22), 563, (13) s, 3 kartor i kopparstick. [Titeluppl] 1665. Beschreibung allerley Gelegen-heyte, Sitten, Gebräuchen und Gewonheyten, der mitnächtigen Völcker in Sueden, Ost vnnd West-gothen, Norwegen vnnd andern, gegen dem eussersten Meer daselbst hinein weiter gelegenen Landen ... Strassburg [1567]. (6), CCCXXXVII, (9) bl. A compendious history of the Goths, Svve-des, & Vandals, and other Northern nations. London 1658. Fol. (12), 342 s. [Utdrag:] Ur Olaus Magni historia (Svensk historia enligt samtida skildringar, utg af P G Berggren, Serie 2, Sthlm 1901, s 47–78). Historia om de nordiska folken. I urval av K Hagberg. Sthlm 1963. 201 s. Pohjois-ten kansojen historia. Hfors 1973. 4:o. 125 s. – Mäster Oluf Swinefootz bref til konung Gustaff den förste. Dat. Rom den 1 Maji 1554 (Skriftelige bewis hörande til swenska kyrckio-historien eller biskops chrönikan ... sammansökte ... [av H Spegel], Upsala 1716, 4:o, s 87 f). – Litterära fragmenter af O M utg ... genom H. Hjärne. [Sjelf-biografi /OM till Johannes Dantiscus ... (brev).] Sthlm 1892. VII, 26 s. (HH, d. 12, n. 2. Bidrag till Olai Magni historia, 1.) – Testamente (ibid, 12:2:2. Handlingar angående Olai Magni egendomsförvärf och qvarlåtenskap, Sthlm 1893, s 2–5). – Ur O M och Gustaf den förstes brefväxling. Till Michaelisgillets högtidsdag d 18 dec 1909 ... Upps 1909. 12 s. [Från OM 1 maj 1554.] (Michaelisgillets tillfälliga publikationer, 1.) – Johannes och O M i Uppsala universitetsbibliotek förvarade bref till Johannes Dantiscus utg af I Collijn (KÅ, årg 11, 1910, Upps, s 133–148; från O M 27 mars, 22 april, 20 juli o 13 dec 1545; även sep, 16s). [Omtr:] Upps 1912. 22 s, 1 pl. (Ibid, 3.) – Affärshandling, utfärdad af O M i Lübeck d 12 okt 1526. [Utg o kommenterad av I Collijn.] Sthlm 1912. 4:o. 13 s. (Ibid, 4.) - Briefe von Johannes und O M, den letzten katholischen Erz-bischöfcn von Upsala. Gesammelt, erläutert und hrsg v G Buschbell. Sthlm 1932. XXIV, 119 s, 1 facs. (HH, 28:3 [omsl].)

Utgivit: Incipit vita abbreviata praedilectse spon-sae Christi sanctae Birgittae de regno Sueciae continens in se certas reuelationes diuinas cum aliqui-bus miraculis. [Jämte: Incipit vita sive legenda cum miraculis diuae Katherinae filiae s. Birgitta ...] Romae 1553. 4:o. (76) s. – Johannes Magnus, Historia ... de omnibus Gothorum Sveonumque regibus ... Romae 1554. Fol. (58), 787 s. [2 var.] [Ny utg:] Gothorum Sveonumque historia ... Basileae 1558. (16), 907, (101) s. Historia ... de Gothorum Sveonumqve rebus gestis lib. XXIIII ... Coloniae 1567. (16), 907, (101) s. [Wittenberg] 1617. (30), 908, (98) s. [2 var.] – Dens, Metropolis ecclesiae Upsalen. in regnis Svetiae et Gothiae ... collecta atqz nunc primum 1557 opera & impensis OM... Romae 1557. Fol. (16), 180 s. [Ny uppl:] Historia metropolitanae ecclesiae Upsalen. ... Gothiae ... Opera O M Gothi ... in lucem ed. Romae 1560. Fol. (16), 179 s. – [Birgitta, Revelationes.] Romae 1557. Fol. 144, (608) s. [Föregånget av prospekt:] Memoriale effigiatvm librorvm prophetiarvm sev visionvm b. Brigidae alias Birgittae vidvae ... ante impressionem maio-ris voluminis reuelationum ... Romae 1556. Fol. (28) s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: E Abrahamson, O M:s skotska källor (Rig 1946); K Ahlenius, O M o hans framställn af Nordens geografi (1895); S Almqvist, Ett boktryckarmärke som förlaga åt O M? (Biblis 1957); G Berg, O M: s bilder ur de nord folkens liv (Fataburen 1934); R Boström, Kan man lita på O M? (Folkets hist, 1988, nr 2); N-A Bringéus, "Naer het leven"? Etnologiskt bildmaterial i källkritisk belysn (Rig 1972); G Carlsson, Johannes Magnus o Gustav Vasas polska frieri (KA 1922), s 8, 33, 36 f, 51 o 69–74; I Collijn, Bibliogr över O M:s Historia ... (1943); M Collmar, Ett bidr till släkten Svinefots hist (Uppland 1961), s 96 f; U Drugge, "Familjär amyloidos" (Thule 1990); J Granlund, Kommentar o Efterskr (O M, Hist om de nord folken, 5, 1951); H Grape, Studier i Olai Magni förfskap (1942); dens, Det litterära antik-o medeltidsarvet i O M:s patriotism (1949); dens, O M – sv landsflykting o nord kulturapostel i Italien (1961); dens, O M forskare, moralist, konstnär (1970); L Gustafsson, Det sällsamma djuret från norr ... (1989); H Hildebrand, Olaus Magni o hans hist (HT 1884); dens, Minne af Olaus Magni (SAH ifrån år 1886, 12, 1898); K Johannesson, Gotisk renässans. Johannes o O M som politiker o historiker (1982); H Lagerström, Hist:en om den sv översättn av O M:s Historia ... (1939); B Larsson, Johannes Magnus' Latin Letters (1992); S Lindroth, Sv lärdomshist. Medeltiden, Reformationstiden (1975); C Nevéus, O M:s' Carta marina. De heraldiska elementen (Arkiwe-tensk studier, 6, 1987); J Nordström, När skrev O M sin Historia ... (Lychnos 1943); dens, Bröderna Johannes o O M i Spaniens lärda litt (Studier tillägn Anton Blanck ... 1946, 1946); H Richter, O M:s' Carta marina 1539 (Lychnos-bibl, 11:2, 1967); Strängnäs hm, 1 (1977).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus Magnus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7681, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Broberg), hämtad 2024-11-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7681
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus Magnus, urn:sbl:7681, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Broberg), hämtad 2024-11-10.