Peder Andreæ (Svart)

Död:1562 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län (begr i Västerås)

Präst, Biskop, Teolog, Skolmästare


Band 28 (1992-1994), sida 775.

Meriter

Peder Andrea? (Svart), begr 5 okt 1562 i Västerås. Uppbar kyrkliga taxor i Västerås 39, tjänstg som biskops- o konungsfogde 40—46, kanik senast 26 mars 41, kh senast 31 aug 43, predikant senast 2 sept 44, skolmästare 45 (efter 7 mars) —50 (senast 29 sept), allt i Västerås, prost i Tuhundra pros- teri, Vm, 46 — 49, kaplan hos konungen trol 50, biskop i Västerås från 57, möjl juni. G m Brita Larsdtr, begr 1598 i Västerås.

Biografi

Inga uppgifter finns om P:s härkomst, födelseort eller -tid, skolgång och studier. Allt som är känt om honom knyter honom emellertid till Västerås med omnejd. I samtida handlingar har han inte påträffats med tillnamnet Svart. Hans båda söner använde dock ibland namnet. Av P:s olika ämbets-funktioner och hans litterära verksamhet kan man dra slutsatsen att han fått en teologisk och språklig utbildning. Inget tyder dock på att han bedrivit några universitetsstudier utomlands.

Med stöd av besluten vid riksdagen i Västerås 1527 — så som han tolkade dem — drog kung Gustav in till kronan en rad avgifter som tidigare gått till kyrkliga institutioner. I denna uppbördsverksamhet anlitade han i stor utsträckning kyrkliga ämbets-innehavare, däribland P. Det är genom dennes titulatur i kvittenser på sådan uppbörd som hans sociala avancemang kan utläsas. Den ger den vanliga bilden av de reformatoriska domkapitelmedlemmarnas försämrade levnadsvillkor och därav betingade konkurrens om inkomstmöjligheter. Det är dock inte som exponent för detta P blivit ett namn i den sv historien. På något sätt har han kommit i kontakt med kungen, och det är denna förbindelse som givit P:s levnadsbana en speciell inriktning.

Då Gustav I efter drottning Margaretas, sin andra hustrus, död ville gifta om sig med hennes systerdotter Katarina Stenbock, opponerade sig biskoparna med ärkebiskop Laurentius Petri (bd 22) i spetsen. De hävdade att det förelåg äktenskapshinder i form av s k förbjudna led. Kungen använde sig då av P som förhandlare, och i ett brev till ärkebiskopen 1552 om P:s uppdrag kallar kungen denne "vår kaplan" (GIR 23, s 308). Aret innan hade P emellertid fullgjort ett hedersuppdrag som tyder på att han redan då fungerat som kungens kaplan. Han hade hållit likpredikan vid drottning Margaretas jordfästning och gått i begravningståget efter ärkebiskopen, biskoparna Henrik och Botvid samt Olavus Petri (Sjödin 1927, s 103). När Gustav och drottning Katarina hösten 1552 företog en lustresa till Dalarna fanns P med i det uppvaktande följet. Att han åtnjöt kungens gunst kan också utläsas av det faktum att han av den föga frikostige monarken 1554 i egenskap av dennes predikant tills vidare befriades från att erlägga skatt från gården Fläka i Lundby, Västmanland, som han en lång tid innehaft (GIR 24, s 215).

Den trogna tjänst P bevisade både Gustav I och Erik XIV innefattade även ett historiskt författarskap med två komponenter av mycket olika slag: Dels en krönika om kung Gustav, dels ett versifierat svar på en dansk rimkrönika.

Den första tryckta skriften i Danmark är en enkel rimkrönika, utgiven 1495, där varje regent berättar sin historia. Dess framställning omfattar tiden tom Kristian I. En utvidgad utgåva, innefattande även kung Hans, kom 1533. Båda utgavs i flera upplagor, ett bevis på deras popularitet. En sista utgåva kom 1555.

Gustav I följde under 1550-talet med stigande oro den danska utrikespolitiken. Just 1555 uttryckte han i flera brev sina farhågor för vad danskarna hade i sinnet. Han var övertygad om att de planerade krig och såg den danske kungens och tronföljaren Fredriks åtgärd att i sina sigill sätta in det sv riksvapnet under det danska och norska som ett bevis på att danskarna ville lägga Sverige under sig. Hans farhågor stegrades när han fått ett exemplar av den danska rimkrönikan i sina händer.

I ett brev till P 31 dec 1557 anför Gustav utöver sigillet som ett bevis på danskarnas angreppsplaner att de givit ut en krönika i vilken de angriper svenskarna. Det är tacken, skriver han, för att han hjälpt den danske kungen till hans rike med stora egna kostnader och med fara för Sverige, "vilken historia uti längden här att förtälja föga behov är, efter I henne av oss tillförende väl hört och förstått have". Nu ämnar han "ställa några rim emot några av de föraktliga artiklarna" i den danska krönikan och använda P för att "ställa rimmen". Kungen anmodar P att omgående komma till honom så att han i "egen person" kan överlägga med P i saken (GIR 27, s 219ff).

Kungen engagerade sig också direkt i arbetet. I ett brev till ärkebiskopen 17 mars 1558 ber kungen att få låna dennes exemplar av Saxos danska krönika. Efter vad Gustav hört skulle Saxo ha "skrivit och utmålat de danskas infödde och inplantade art och onde natur". Därför behövde man inte ta till några "främmande historier" för att beskriva danskarna utan hade hos Saxo mycket bättre bevis till att "utstoffere dem", eftersom denne deras egen histori-cus i sitt verk visar "till vad ont de av naturen födde och bevågne äro" (GIR 28, s 100).

Arbetet gick fort fram. 3 dec 1558 kunde kungen sända ut svaret på den danska krönikan till dåtidens viktigaste "mediamänniskor", kyrkoherdarna. I ett följebrev uppmanas de att läsa och föredra det för sina församlingsbor. Kungen skickade också några exemplar "av det vi have ställt emot de danskes lögnaktiga föregivande" till sonen Erik och uppmanade honom att läsa det för sin umgängeskrets och sprida det (GIR 28, s 522). - Svaret på krönikan trycktes i två varianter, båda med tryckåret 1558. Det består dels av ett utdrag av den danska krönikan, dels ett svar på den. De två delarna har ett gemensamt huvudtitelblad där de introduceras genom omständliga titeltexter (se Tryckta arbeten). I litteraturen kallas utgåvan Gensvaret.

Hur samarbetet mellan kung Gustav och P gestaltat sig kan inte utläsas av kröniketexten. Att kungens medverkan varit högst aktiv framgår emellertid både av hans brev till P och brevet till Erik. Han säger sig i det senare själv ha "ställt rimmen". Enligt en tradition inom Erik XIV:s kansli skulle svaret vara "mest av hans (kungens) egen mun diktad och tillhopa satt" (Celsius, 2, s 327). Man har emellertid kungens ord på att han ville använda P till att "ställa samma rim". Samarbetet skulle då kunna beskrivas så, att kungen angivit de sakområden som skulle behandlas och även formulerat bedömningen av dem, medan P:s insats begränsats till att han svarat för den sammanhållande texten och dess slutliga utformning. Den insatsen lyfter inte upp honom på någon högre nivå av den sv parnassen. En bedömare talar om det sv svarets "usla rim", men dessa är inte sämre än den danska krönikans, och över huvud måste textens utformning bedömas med hänsyn till dess syfte och tänkta läsekrets och åhörare.

Gensvaret blir därmed av intresse främst som vittnesbörd om hur Gustav I bedömt och värderat förhållandet mellan Sverige och Danmark under de närmast gångna århundradena. Det har förvånat sentida bedömare att kungen låtit trycka av senare delen av den danska krönikan i sitt svar, men i själva verket var det en ur propagandasynpunkt mycket effektiv åtgärd. Där ingick nämligen de historiska händelser som då fortfarande hade politisk aktualitet. Den danska ståndpunkten är mycket ensidigt formulerad och därmed lätt att bemöta.

Medan den danska krönikans huvudtema är svenskarnas svek och trolöshet, återkommer i Gensvaret temat om den danska räven som bara strävar efter att lura svenskarna in på avtal som danskarna sedan bryter och utnyttjar till egen fördel.

Enligt den danska krönikan har kung Valdemar haft rätt att återta Skåne, därför att kung Magnus Eriksson köpt det av tyska grevar, som inte ägde det. I Gensvaret framhävs att Magnus hjälpt Danmark mot de tyska grevarna och att Sverige sedan hedenhös haft goda skäl till landet ända fram till Öresund. Också Gotland tillhör Sverige med rätta, sägs det. Magnus miste både Skåne och Gotland, därför att han inte väntade sig att bli anfallen av Valdemar. Danmark var fortfarande skyldigt Sverige de pengar Magnus lagt ut.

I den danska krönikan hävdas att unionen varit till gagn för alla de tre nordiska rikena. Enligt Gensvaret har denna varit både Sverige och Norge till skada. Norge var ett mäktigt rike då unionen kom till; det hade en infödd adel och ett välmående borger-skap. Nu var dess adel berövad gods och landet förött. På samma sätt hade danskarna tänkt behandla Sverige.

Kung Hans framställs i den danska krönikan som en fredsälskande konung värd allt beröm. Gensvaret turnerar med att han höll sina löften till svenskarna föga längre än Adam i paradiset. I danska krönikan angrips svenskarna hårt för trolöshet och svek. Särskilt Sten Sture d ä utpekas som en notorisk löftesbrytare. Enligt Gensvaret insåg herr Sten, att den danska politiken var full av svek och det borde han tackas för.

De mest laddade partierna i Gensvaret är emellertid skildringarna av Stockholms blodbad och av kriget med Lubeck. Blod- badsskildringen följer nära Olavus Petris krönika, men med markanta avvikelser. Enligt Olavus har de sv biskoparna kämpat för fred och offrat sina liv för denna. Enligt Gensvaret segrade Kristian med hjälp av några biskopar, som fått löfte om berg av guld. Gustav Trolle utmålas som den som sått tvedräkt i riket och som jämte Hans Brask vållat de svenskes olycka. Men nu är det slut med prästväldet heter det, nu regerar kungen medan prästerna predikar. Detta är en slogan kungen upprepat flera gånger alltsedan anklagelserna mot Olavus Petri och Laurentius Andreae 1539.

Det är i den mycket utförliga och märkligt detaljerade skildringen av kriget med Lii-beck som Saxo citeras: "Ljuga och bedraga är ingen skam enligt danskarna". Att kungen ligger bakom framställningen av kriget har han själv framhållit. Här bekräftas också hans medverkan i detaljarbetet.

I Gensvaret följer författarna den danska krönikan men avviker från dess framställningsform genom att koncentrera sig på några politiskt viktiga frågor. Det gäller i kung Gustavs propaganda kända teman: alltifrån kampen om Skåne fram tom blodbadet. Nytt är egentligen endast angreppet på unionen och den utförliga skildringen av kriget med Lübeck. Men den senare är förebådad av kungen själv i brevet till P.

Samma koncentration till vissa huvudämnen utmärker även den ofullbordade krönikan om kung Gustav. Dess tillkomsthistoria innehåller flera olösta problem. För att skapa klarhet kring några av dem är det nödvändigt att först behandla den litterära produkt som P obestridligen ensam stått för: Ärepredikningen över kung Gustav.

Gustav I avled 29 sept 1560, och begravningsakten ägde rum i Uppsala domkyrka 21 dec. P har alltså haft begränsad tid till att utarbeta Ärepredikan. Det framgår också av det bevarade originalmanuskriptet som har många ändringar och tillägg. Dessa tyder på att P dikterat för skrivare med ledning av något utkast. Vissa markeringar av tillägg motsvaras inte av någon text. Antagligen har de skrivits på lösa lappar som sedan förkommit.

Ärepredikan har avskrivits flitigt. Johan Sylvester Phrygius utgav den 1620 efter en dålig avskrift. Utgåvan har dock sitt värde genom att den har de tillägg som saknas i originalmanuskriptet. I sin helhet är texten starkt korrumperad genom de ändringar, omstiliseringar och tillägg han gjort.

Ett ledmotiv i predikan har kung Gustav själv angivit. Enligt P framhävde kungen i sitt avskedstal till ständerna 1560 — ett tal som P refererar — att han varit ett Guds redskap att slå ned landets fiender, liksom en gång David i kampen mot Goliat. Därför ägnar P en stor del av den inledande framställningen åt att kommentera två märkliga tecken som iakttogs vid kungens födelse: Något som liknade en hjälm över huvudet och ett rött kors på bröstet. P tolkar dem som att kungen var av Gud utsedd till krigshjälte och förkämpe för den sanna evangeliska läran. Han utvecklar sina teman under fortgående jämförelse med och allusioner till Moses och Josef, som Gud lät utstå svåra prövningar innan de kunde genomföra sina livsuppgifter. På motsvarande sätt prövade han kung Gustav.

I skildringen av kungens barndom och ungdom, fångenskap i Danmark och insatser för landets befrielse undan det danska förtrycket förekommer anknytningar till texten i krönikan både i fråga om sakuppgifter och formuleringar. Det har tidigare tolkats så att predikan varit källa för krönikan (se nedan). Så är det inte; tvärtom har P för Ärepredikan kunnat utnyttja en text som motsvarar den i krönikan. Men anknytningarna gäller endast tiden fram till kungavalet i Strängnäs 1523. I skildringen av detta finns fortfarande stänk av verbala överensstämmelser men samtidigt markanta sakliga avvikelser. I predikan är det kungen som kallar ständerna till riksdag och erbjuder sig att träda tillbaka. I krönikan är det ständerna som begär att riksdagen skall samlas. Framställningen i predikan avrundas med kungens kröning ett år senare i Uppsala. I krönikan sker kröningen — korrekt — 1528. I predikan ger P inte någon sammanhängande framställning av kungens regering, men beträffande ett par viktiga inslag i den avviker han på ett iögonenfallande sätt från krönikan. Han skildrar i predikan reformationen som ett verk av kungen ensam; riksdagen 1527 och Olavus Petri nämns inte. Gustavs omsorger om landets försvar prisas. Det framhävs starkt att upprustning- en möjliggjorts genom att kungen utvecklat landets näringsliv och på det sättet fått in pengar till statskassan.

De nämnda anknytningarna mellan Ärepredikan och krönikan kan ge vägledning i frågorna om vilket material P använt för sin krönika och om när den tillkommit. Men avvikelserna reser många problem, bl a frågan om de beror på bristande kunskap hos P eller skall ses som led i en hyllning av kungen.

Länge rådde osäkerhet om vilka som författat de i olika varianter nedtecknade 1500-talskrönikorna om Gustav I. Först G Klemming (bd 21) lyckades bringa viss klarhet härom. Han fann likheter mellan handstilarna i Ärepredikan och handstilarna i en handskrift med en Gustav Vasa-krönika, D 464 i KB. Härav drog han slutsatsen att Ärepredikan och krönikan i fråga hade samma ursprung och författare, nämligen P. D 464 betecknades av Klemming som ett original eller koncept.

Klemmings stilidentifikationer var inte korrekta utom i så måtto att han påvisade existensen av P:s stil i både Ärepredikan och D 464. Hans slutsatser om författaren och karaktären av D 464 har accepterats av forskningen. Nästa utgivare av krönikan, N Eden (bd 12), har närmare preciserat vilken stil i D 464 som är P:s. Han betonar att den förekommer relativt sparsamt — mestadels korrigerande — och tolkar detta så att handskriften är en renskrift, för vars utskrift P använt medhjälpare.

Emellertid är den ursprungliga texten i D 464 inte fullständig. Partier saknas i början och slutet. Mitt i handskriften är ett blad utskuret. Den felande texten har ersatts av en skrivare, verksam först i början av 1600-talet. Både Klemming och Eden har supplerat den felande texten med hjälp av andra handskrifter med samma krönikevariant som D 464. Den handskrift Klemming använt är emellertid mycket bristfällig; även Edens förlaga har brister. Med hjälp av krönikevarianter av den typ Eden använt kan man emellertid ganska säkert fastställa att krönikan börjat med en notis om kung Gustavs födelse 1496 och avslutats med en notis om kung Eriks födelse 1533 (Westin , s 22f).

Senare har L Sjödin kunnat identifiera den skrivare som skrivit ut större delen av krönikan som Christoffer Germundsson, en prästman gift med P:s dotter och periodvis nära samarbetande med P, samt 1600-talsskrivaren, en viss Jöran Jönsson. En tredje skrivare har inte kunnat identifieras.

Både Klemming och Eden fann övervägande skäl tala för att P arbetat ut texten först efter Gustav I:s död. Samma uppfattning har Sjödin. Ett viktigt stöd härför har varit en diarieanteckning av sekreteraren Mårten Helsing (bd 26), att han i dec 1562 fått i uppdrag av kung Erik att korrigera den krönika om kung Gustav som P påbörjat. I D 464 finns ett par rättelser av Mårten Helsing, vilket visar att D 464 är den krönikehandskrift han arbetat med.

Uppfattningen att P börjat arbeta med krönikan först efter Gustav I:s död utesluter möjligheten att denne haft något direkt med utformningen av texten att göra. Klemming ansåg likväl att det var efter kungens "inspiration och berättelser" P skrivit (Klemming, Inledning). Eden har uttryckt en liknande uppfattning men med reservationer. Att krönikan skrivits efter kungens död utesluter, skriver han, "ingalunda att författaren på sin skildring^ anlagt en åskådning som han fått från kungen och kanske även haft åtskilligt av sina faktiska meddelanden direkt från denne". Det historiska material P använt anser han i allt väsentligt vara "muntliga berättelser, av konungen själv och av andra personer som deltagit i händelserna eller hört dem förtäljas". Skriftligt material har däremot inte spelat någon roll. Då brev några gånger nämns är det osäkert om P tagit del av dem. "Traditionen är den källa, ur vilken Peder Swart hämtat innehållet i sin krönika" sammanfattar Eden (Eden 1912, s XIHf, o 1914, s 247).

Också Sjödin anser att P i stor utsträckning byggt på muntlig tradition härrörande från personer som spelat en roll i de skildrade händelserna. Han tillmäter lokal tradition i Västerås och Dalarna särskild betydelse och räknar även med att P haft "egna hågkomster från sin ungdomstid i Västmanland eller kanske snarare Dalabergslagen ... Fastare minnen ägde han från tiden för reformationsriksdagen, vilken han dock knappast bevittnat" fortsätter Sjödin. Han vänder sig mot Edens åsikt att bara traditionen varit källa och laborerar flitigt med tanken att P haft åtskilligt skriftligt material till sin krönika. Detta material preciserar han emellertid inte utan nöjer sig med vaga antaganden rörande dess karaktär. Sålunda räknar Sjödin med att P för skildringen av Västerås-riksdagen haft "tillgång till kortfattade uppteckningar om förhandlingarnas gång, som han med egen pensel utmålat till en färgrik tavla" (Sjödin 1927, s 104 ff, 172 not).

Sjödin tonar alltså kraftigt ner kungens eventuella roll vid utformningen av texten. Han avvisar också kategoriskt tanken att Gustav I uppdragit åt P att skriva hans historia. Den är anakronistisk, förklarar han, för enligt renässansens uppfattning var det förbehållet eftervärlden att skriva en konungs historia (Sjödin 1938, s 19f).

En motsatt uppfattning om kungens roll företräder L Weibull. Han har analyserat P:s framställning av Västerås riksdag och tycker sig finna att P:s redogörelse för riksdagsförhandlingarna är en kompilation på grundval av olika källor: Akterna från riksdagen, ordinantian och Ärepredikan. Han ställer i anslutning härtill frågan om P verkligen är författaren eller endast "pennföra-ren för en annan, vars berättelser han bragt i sammanhängande följd". Stilen i Ärepredikan finner han vara så olik stilen i krönikan att "författarnamnet i den senare näppeligen kan avslöja den verkliga och ursprungliga proveniensen". Han efterlyser en noggrann analys av krönikans innehåll och en ingående filologisk utredning. Resultatet av en sådan skulle enligt hans mening "spela konungen i händerna de flesta av de palmer, med vilka hans hovkaplan nu litterärt ståtar" (Weibull, s 96). I Svalenius har instämt och gett ytterligare argument för Weibulls tes (Svalenius, s 52).

L-A Norborg har i samband med en undersökning av Västgötaherrarnas uppror kommit fram till att P jämte en viss kröniketext (se nedan) utnyttjat urkundsmaterial med proveniens från det k kansliet. Men han betvivlar att P personligen haft tillgång till detta: "Han kan ha byggt på muntliga underrättelser från någon med urkunderna förtrogen person, ev från konungen själv." En annan möjlighet skulle vara "att i kansliet gjorda excerpter ställts till hans förfogan- de" (Norborg, s 294).

Sjödins hypotes att P som källor haft kortfattade skriftliga redogörelser fick till synes en bekräftelse genom en undersökning av K-E Wikholm. Han tyckte sig i en kortare variant av en Gustav Vasa-krönika (D 481, KB) ha funnit en förlaga som P byggt på vid utarbetandet av texten i D 464. Han kallade den Peder Svart 1 och betecknade den som vår äldsta krönika omfattande kungens hela levnad. D 481 var emellertid ett villospår, som misslett både Norborg och Westin (Inledning). Den är som Svalenius visat ett sammandrag av texten i D 464, verkställt av Rasmus Ludvigsson och hans medhjälpare på 1580-talet (Svalenius, s 50ff).

Det är således endast Sjödin som avvisat tanken på att kung Gustav medverkat vid tillkomsten av P:s krönika. Övriga tillerkänner honom en med varierande ordalag och styrka beskriven roll i sammanhanget. Det som talat mot kungens medverkan har hos några varit föreställningen att P utarbetat krönikan först efter kungens död. Det finns emellertid som ovan antytts skäl att ompröva den uppfattningen.

Både Sjödin och Wikholm har observerat att det i fråga om Gustav I:s barndom och ungdom finns en del sakliga och verbala likheter mellan framställningen i Arepredi-kan och i D 464. De tolkade dem så att Ärepredikan utgjort källa för D 464. Emellertid är överensstämmelserna många fler än dem de observerat och de finns strödda inom hela avsnittet fram till 1523. De är också av sådan beskaffenhet att Arepredi-kans lösligt utformade notiser, lösryckta ur sitt historiska sammanhang, inte kan ha tjänat som källa för krönikans koncisa kronologiskt upplagda framställning. Överensstämmelserna kan endast förklaras med att en text motsvarande den i D 464 utgjort källa för Ärepredikan. Den måste ha tillkommit medan Gustav var i livet. Det finns då all anledning att ta med i räkningen hans stora, väldokumenterade intresse att få fram en krönika om sin regering.

I ett brev 1541 uppmanar kungen Olavus Petri att skriva de "historier som oss till-komme och omröre". Han gav också anvisningar om vad de borde behandla: "Först huru konung Kristian sig emot oss, vårt fä-dernes rike och menige dess inbyggare och undersåtar bevisat haver. Item huruledes och med huru store och dråplige farligheter vi till regementet komne äre. Item vad skada, nackdel och farlige praktiker oss äre vederfarne, uti en måtto och annan såväl av inländske och infödde som av utländske och främmande folk. Item huru denne papister här i vårt rike sig emot oss bevisat och skickat have. Item huru den lybska fejd sig emot oss och vårt rike tilldragit haver." Vidare skulle Berend v Melens uppträdande samt undersåtarnas, dvs dalkarlars, hälsingars och smålänningars, uppror behandlas. "In summa: Allt det som uti vår tid skett är och uti historier comprehenderas och ställas, tillbörligt är" (SRS 2:2, s 151f). 1545 påminde kungen om krönikan (GIR 17, s 66). Olavus Petri skrev den inte; i stället arbetade han vidare på den krönika kungen förbjudit honom att skriva.

1554, två år efter Olavus Petris död, fick kung Gustav ett exemplar av dennes utvidgade krönika i sin hand. Reaktionen blev våldsam. I brev till sönerna utgjuter han sin vrede över den i hans ögon starkt snedvridna framställningen. Han sänder också ärkebiskopen ett brev där han i detalj kritiserar krönikan och kräver att alla exemplar ärkebiskopen har eller kan påträffa skall sändas till honom, ty inga böcker får publiceras utan hans godkännande. Kungen har emellertid också hört att Olavus eller någon annan av hans "anhang" skulle ha skrivit en krönika om hans regering. Eftersom man inte vill låta den "komma i ljuset medan vi ännu leve" befarar han att "oss icke varder allting till bäste meningen utlagt, ändock vi, det Gud känne, fast annat utav honom och var man här i riket försky Het (förtjänat) have. Är ock fast [förjtretligt att vi oss intet annat skole have förmode efter vår död för all omsorg och bekymmer, som vi för menige rikets gagn och bäste skull haft have än sådant otillbörligt eftertal" (GIR 24, s 479ff o 484).

Fakta är få men talar sitt tydliga språk: Kung Gustav har i brev till Olavus Petri dragit upp riktlinjerna för en historia om sin regering. Det är efter dessa P:s krönika är skriven. När kungen 1557 kallar P till sig erinrar han på tal om kriget med Lübeck att P tidigare "väl hört och förstått" hans berättelse om det (GIR 27, s 219). Kriget var enligt planen i brevet till Olavus Petri ett viktigt moment i den önskade krönikan. När kungen berättat om det för P kan det inte ha skett i något annat syfte än som en förberedelse till en krönika.

Det har sitt intresse att se hur forskarna gärna laborerat med olika hypoteser om att kung Gustav styrt P i hans skrivande, och att han byggt på berättelser av kungen, även när P återger brevmaterial. Kungen har själv verifierat att det förhållit sig så genom vad han skriver till P.

Även om man — som här görs — antager att kungens berättande ägt rum åren efter det att han fått höra talas om en mot honom kritisk krönika, är därmed inte något sagt om när P skrivit ned hans berättelser och börjat forma dem till en sammanhängande framställning. Som antytts måste han ha kunnat bygga på en skildring av tiden fram till kungavalet 1523, när han skrev Ärepredikan. Men hur det förhåller sig med fortsättningen förefaller ovisst.

För lösningen av frågan härom skulle en närmare undersökning av D 464 möjligen kunna ge viss ledning. En sådan försvåras emellertid av att handskriften utsatts för en ganska ovarsam behandling. Dess karaktär är knappast så entydig som Klemming och hans efterföjare velat göra gällande. Man bör antagligen beakta att den varit i händerna på Mårten Helsing, som av kung Erik fått i uppdrag att korrigera krönikan. Om krönikan i D 464 är att betrakta som ett koncept, torde det alltså vara konceptet till den krönika Helsing bar ansvaret för.

Den beskrivna tolkningen kan stämma överens med det förhållandet att det inledande parti som Christoffer Germundsson renskrivit innehåller en sakuppgift som kan dateras till tiden efter 1572. Christoffers renskrift har fogats samman med textavsnitt, skrivna av P och en icke identifierad skrivare. Samtidigt har åtta sidor text, av resterna att döma skrivna av P, skurits bort. Ingreppet är rent redaktionellt och tyder på att olika skikt av text, utskrivna vid olika tider, sammanställts så sent som på 1570-talet. Christoffers text är en avskrift av en förlaga, vilket framgår av typiska avskrivar-fel. Möjligen kan textpartiet som P utskrivit tillsammans med en annan skrivare vara en rest av det direkta upptecknandet. Där väx- lar de två skrivarna nämligen på ett ryckigt och omedelbart sätt som förefaller oförklarligt men som kan ha en enkel förklaring: De skriver på diktamen och då måste de avlösa varandra när en av dem tröttnat.

P:s litterära verksamhet innefattar bara ett självständigt verk, Ärepredikan. Att den trycktes 1620 vittnar klart nog om att den fått en framträdande plats inom sin genre. När det gäller Gensvaret och krönikan om kung Gustav måste P dela förtjänsten av författarskapet med kungen själv. Det framgår av omständigheterna att det är kungen som utformat programmet för båda. Han har när det gäller Gensvaret varit med om att "ställa rimmen". När det gäller krönikan har han försett P med berättelser om viktigare moment. Det finns ingen anledning att tro annat än att P hållit sig nära till dem när han format texten i krönikan.

Författare

Gunnar T Westin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ms till Ärepredikan o D 464 liksom fragment av ms till Gensvaret i KB; se i övrigt Tryckta arbeten o Källor o litt nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Een liten crönike och skemtigh för the danske, doch ganska alffuarligh, ynkeligh, och gruffweligh för the swenske (Någer stycker aff then danske cröneke, ifrå konung Woldemars tijd och hans effterkommande, ther inne the swenske bliffue fast groffueligen och med osanning antastade. Teslikest the swenskes rätferdeli-ge och oumgångelige genswar ..., Sthlm 1558, s [65 — 160], anon, även variant [av G E Klemming i kommentar till faksimilutg felaktigt kallad 2. uppl]: ... konung Wallemars ..., s å, faksimilutg 1863; [2. uppl] 1558, s [65-164]: Sanferdige suar på någhre stycker uthi then danske crönicke [utom titeln delvis samma tryck], o motsv variant). — Ährapredikning, öffwer then fordom stor-mechtigaste, oöffwerwinnelige, och högloffligaste furstes och herres, h. Gostafs, Sweriges, Göthes, Wändes etc. konungz och faders, christelige lijk ... anno Christiano 1560, XII. Decembris, sammanfogat och predikat aff ... Petro Nigro men nu ... uthgången aff S J Phrygio. Holmise [1620]. (12), 104 s. - Gustaf I:s krönika. Fragment slutande med år 1533. Efter en original-handskr utg af G. E. Klemming. Sthlm 1870. (6), 174 s. Senare utg: Konung Gustaf I:s krönika. Med inl o ordförklaringar utg af N. Eden. Sthlm (tr Upps) 1912. XVI, 162 s. [Kompletterad med annan handskr.] Gustav Vasas krönika. Utg av G T. Westin. Sthlm 1964. 207 s, 1 pl-bl. [Efter hskr av den sistnämndas typ.]

Källor och litteratur

Källor o litt: O Celsius, Konung Gustaf den förstes hist, 1-2 (1746-53); N Eden, Inledn (Peder Swart, Konung Gustaf I:s krönika, 1912); dens, Mårten Helsings bearbetri av Peder Swarts berättelse om Gustaf Vasas ungdom (HT 1914); GIR 17, 23, 24, 27 o 28 (1896-1914); K Johan- nesson, Retorik o propaganda vid det äldre Vasahovet (Lychnos 1969-70, 1971); G E Klemming, Inledn (Peder Svvart, Gustaf I:s krönika, 1870); A Nelson, Peder Swarts Gensvar 1558 (UUB:s min-nesskr 1621-1921, 1921); L-A Norborg, "Västgötaherrarnas uppror" (Sc 1961); L Sjödin, Västerås möte 1527, 1 (HT 1927); dens, P S:s litterära originalhandskner (NTBB 1938); dens, Gustav Vasas barndoms- o ungdomstid (Hist studier til 1— ägn Sven Tunberg, 1942); SRS 2:2 (1828); I Svalenius, En Gustav Vasa-krönika (Sc 1967); L Weibull, Vesterås riksdag 1527 (Sc 1937); G T Westin, Inledn (P S, Gustav Vasas krönika, 1964); H Wieselgren, Krönikorna om Gustaf Vasa (HT 1890); K-E Wikholm, Källkritiska studier till Gustav Vasatidens hist H 942): Västerås hm 1:1 (1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peder Andreæ (Svart), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8083, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar T Westin), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8083
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peder Andreæ (Svart), urn:sbl:8083, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar T Westin), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se