Torsten K V Nothin

Född:1884-02-16 – Voxtorps församling (F-län), Jönköpings län
Död:1972-03-01 – Jönköpings Sofia församling, Jönköpings län

Riksdagsledamot, Överståthållare, Hovrättsråd, Justitieminister


Band 27 (1990-1991), sida 616.

Meriter

Nothin, Torsten Karl Viktor, f 16 febr 1884 i Voxtorp, Jönk, d 1 mars 1972 i Jönköping, Sofia. Föräldrar: kh Johannes N o Anna Josefina Bengtson. Mogenhetsex vid h a l i Växjö 14 juni 01, inskr vid LU sept 01, jur fil ex 31 jan 02, hovrättsex där 31 maj 05, tingstjänstg 05–07, auskultant vid Göta hovrätt 7 juni 05, tf fiskal 10, adjungled där 26 maj 11, tf revisionssekr i HD 22 maj 15, hovrättsråd i Göta hovrätt 23 febr 17, byråchef för lagärenden i finansdep 1 jan 18, led av komm ang kommunalskattefrågan juni 19–febr 20, ensamutredare av magistraternas ansvar för kronouppbörden nov 19–nov 21, ord revisionssekr i HD 20 febr 20, konsultativt statsråd 10 mars–27 okt 20, ensamutredare av näringsfrihetsförordn febr–okt 21, ensamutredare av städernas domstolsväsen juli–okt 21, konsultativt statsråd 13 okt 21–19 april 23, led av FK 22–28 (led i första särsk utsk 27, i andra lagutsk o särsk utsk 28), av styr för Luossavaara–Kiirunavaara ab (LKAB) 23–55, tf generaldir o chef för lantmäteristyr 1 sept 23, ord 18 juni 26, tryckfrihetskommitterad 24–32, statsråd o chef för justitiedep 18 okt 24–7 juni 26, ordf i komm ang hovrätterna juni–okt 26, led av styr för Trafikab Grängesberg-Oxelösund (TGO) 28-55, ordf i Dalautredn mars 30-aug 31, i statens organisationsnämnd nov 30–nov 34, i Kreugerkommissionen mars–maj 32, i komm ang besparing av statsutgifter april–juni 32, konsultativt statsråd 24 sept 32–16 sept 33, överståth 16 sept 33–30 sept 49, ordf i komm ang flygplats vid Gbg okt 33–febr 34, i luftfartsutredn dec 33–nov 34, i styr för Sv gymnastikförb 33–36, i turisttrafikförb:s råd o styr 33–47, i styr för Sthlms borgarskola 33–35, i komm ang Bolidens gruvfyndigheter mars 34–jan 35, i komm ang folkförsörjn o arbetsfred dec 34–dec 35, i teaterrådet 35–42, i kommunalskatteberedn jan 36–jan 37, i sv Fören Norden 37–44, i styr för ab Fören flygverkstäder april 37–46, initiativtagare till Sveriges centralförb för civilt luftskydd 37, ordf i styr för Statens polisskola 38–47, i styr för Sv aeroplanab (SAAB) 39–57, i komm ang markfrågor i Sthlm mars 39–mars 40, v ordf i Rikskomm för Finland mars 40–maj 42, ordf i Centralkomm för det frivilliga försvarsarb 40–44, i förhandl:komm ang ÖÄ juni–okt 40, i komm ang centrala försvarsförvaltn nov 40–febr 41, i ÖÄ-komm febr–sept 41, i Samarbetskomm för nord hjälparb 41–44, initiativtagare till Rådet för bygdeforskn o folkkultur 41, ordf i styr för ab Papyrus 43–57, i komm angett nord inst febr–dec 43, ensamutredare av författn:handboken nov 44–nov 45, ordf i 1945 års markkommission jan 45–maj 48, i styr för Rederiab Nordstjernan 48–63, i styr för försäkr:bolagen Fenix-Heimdall 48, i försvarsutredn april 49–sept 53, i budgetberedn jan–aug 53, ordf o styrelseled i ett flertal andra fören, bl a Nationalfören för trafiksäkerhetens främjande (NTF). – LLA 30, jur hedersdr vid UU 5 nov 32, Serafimerriddare 30 sept 49.

G 10 aug 1925 i Lund (enl vb för Ad Fredr, Sthlm) m Vera Margareta Othilda Vilhelmina Åkerman, f 21 maj 1900 i Sthlm, Hedv El, d 26 febr 1955 där, ibid, dtr till statsrådet Assar Emanuel Å o Laura Othilda Petronella Borg.

Biografi

Det lågkyrkliga prästhemmet präglade starkt Torsten N:s samhällsbild. Faderns pastorat i Voxtorp och Fryele nära Värnamo var i flera bemärkelser magert, och prästfamiljens främsta insatser kom att ligga på det sociala och humanitära planet. Ständigt återkom N till uppoffringarna och de knappa villkoren i föräldrahemmet.

I Växjö läroverk visade N i första hand naturvetenskapliga talanger och planerade för en ingenjörsutbildning. Tillfälligheter gjorde att han efter mogenhetsexamen påbörjade juridiska studier i Lund, slutförda 1905 med hovrättsexamen.

1896 hade i Lund bildats en radikal diskussionsklubb med det kuriösa namnet D.Y.G., "den yngre gubben". I kretsen kom att ingå bl a Bengt Lidforss, Ernst Wigforss, Östen Undén, Ivan Pauli, Knut Wicksell och N. Med lundaradikalismen tynade föreningen under tiotalet. I N:s fall grundlades en socialistisk åskådning snarare av intrycken från verkligheten i de fattigaste småländska skogsbygderna.

Efter examen satsade N emellertid helt på en juridisk ämbetsmannakarriär. Parallellt med tingstjänstgöringen och auskultationen vid Göta hovrätt vikarierade han tillfälligt i läroverksöverstyrelsen samt vid advokatkontor i Borås. I Hågkomster redovisar N sin olust inför de ålderdomliga och hierarkiska arbetsformerna i speciellt hovrätten liksom, med ledning av senare erfarenheter, bristerna i HD:s enbart på skriftligt underlag grundade överprövningar.

Detta starka intresse för effektivare arbetsformer inom rättegångsväsen och förvaltning delade N med den några år äldre lundajuristen Karl Schlyter, som liksom N gjort hovrättskarriär och från 1912 medverkat vid utarbetandet av en rad lagförslag. Troligen på dennes förslag kallades N hösten 1917 av Hjalmar Branting (bd 6) – då finansminister i koalitionsregeringen Eden – till uppgiften som lagbyråchef i departementet.

Med ingången av 1918 inrättades nya politiska tjänster som statssekreterare i varje departement. Rickard Sandler tillträdde denna befattning i finansdepartementet, som kort därefter övertogs av Fredrik Thorsson. Kretsen Thorsson-Sandler-N-Schlyter framstår som en stark och relativt modererande kraft i de första socialdemokratiska regeringarna.

På Thorssons uppdrag blev N:s viktigaste uppgift att arbeta fram proposition till en ny kommunalskattelag, en fråga som utretts av flera tidigare kommittéer. Koalitionsregeringens sprängning i mars 1920 på just denna fråga och då speciellt fastighetsskattens konstruktion gjorde det naturligt att i den förita regeringen Branting ta in N som konsult. Såväl inträdet i regeringen som antagandet av ett förstakammarmandat följande år var troligen en följd av Thorssons inflytande. I valrörelsen hösten 1921 engagerade sig N främst i kravet på en socialt inriktad jordlagstiftning. I sak stod han bakom det förslag till skogsvårdslag som genomdrevs av Brantings andra ministär i samverkan med högern.

Som justitieminister i den tredje regeringen Branting/Sandler 1924–26 fick N även ett större formellt ansvar för lagstiftningsarbetet. Inom jordlagstiftningen ge- nomdrev han främst ändringar i den s k ensittarlagen, för att förbättra nyttjanderät-tens rättsliga status och underlätta egnahemsbildning, den nya jorddelningslagen samt upphävandet av legostadgan. Redan

1924 hade N haft det reella, Carl Lindhagen (bd 23) det formella ansvaret för partimotionerna i jordfrågorna. Konkurrensen på detta centrala politiska område ledde kort därefter till en personlig brytning dem emellan. Även andra lagstiftningsfrågor ägnade N intresse, bl a om borgerlig begravning, bulvanförhållanden vid fastighetsköp, trustbildningar samt den praktiska tillämpningen av häktnings- och preskriptionsinstituten. Som departementschef uppmärksammade han speciellt fångvårdens förhållanden och utförde själv omfattande inspektioner av enskilda anstalter.

Redan vid sitt inträde i den första socialdemokratiska regeringen hade N gjort ett förbehåll vad beträffar sin starkt försvarsvänliga inställning. Den interna debatten i regeringskretsen inför försvarsbeslutet

1925 föranledde N att redan i dec 1924 överväga att avgå. Även om detta inte skedde, valde N att fram till regeringen Sandiers fall på Stripakonflikten 1926 verka som de facto opolitisk fackminister.

Som revisionssekreterare hade N några år varit föredragande i skiftesmål i HD och utnämndes sommaren 1923 till chef för lantmäteristyrelsen. I praktiken låg ansvaret för lantmäteriet nära delar av N:s lagstiftningsarbete som statsråd. Under slutet av 1920-talet fick verket ansvaret för att i praktisk tillämpning föra ut ensittarlagen och den nya jorddelningslagen. N:s initiativ till lagen om vägrätt 1930 avsåg att garantera det allmännas rätt till lämplig mark för den starkt ökande vägbyggnationen. Som ordförande från 1930 i den sk Dalautredningen, som redan i sju års tid arbetat med de komplicerade skiftes- och ägodelningsförhållandena i Kopparbergs län, lyckades han slutföra uppdraget på mindre än två år.

Som verkschef engagerade sig N främst för lantmäterikårens utbildningsfrågor och professionalitet. Resultatet blev en även efter dåtida måttstock hårdhänt personalpolitik, speciellt gentemot distriktslantmätarna. Genom täta inspektionsresor lyckades N till riksdagens revisorer 1927 förmedla en bild av lantmäteriets yttre villkor som ledde till riksdagsbeslut om en kraftig upprustning av lokalkontoren.

Trots motsättningen till partiet i försvarsfrågan behöll N sitt förstakammarmandat tom 1928 men satt aldrig i de egentliga partiinstanserna. I likhet med flera av de övriga aktörerna har N gett sin version av spelet i riksdagsgruppen 1925, då Sandler valdes till partiets regeringsbildare, och 1928, då Per Albin Hansson slutligen utsågs till partiordförande. 1925 var han enligt egen uppgift på förslag i riksdagsgruppens interna diskussion men avböjde med hänvisning till sin svaga partiförankring samt särmening i den aktuella försvarsfrågan. Mycket tyder också på att det var med stor tvekan som N inträdde i Hanssons första ministär hösten 1932, åter som juridiskt erfaren konsult tillsammans med Undén.

Förhållandet mellan Thorsson och N men också det uppenbara inflytandet i regeringen från skickliga konsulter som Schlyter och Karl Levinson (bd 22) med svag partifärg gav redan i början av 1920-talet upphov till uttrycket "konsultväldet". 1932 talades i den borgerliga pressen om "förmyndarregeringen". Själv såg N ämbetsmannakonsulternas roll som ett legitimt sätt att motverka en politiskt oansvarig byråkratis inflytande över mindre sakkunniga eller mindre handlingskraftiga departementschefer.

Genom N:s återinträde i regeringen hade Hansson sannolikt främst velat markera kontinuitet. Erbjudandet att efterträda den sommaren 1933 avlidne Henning Elmquist (bd 13) som överståthållare och därmed också som ansvarig för huvudstadens polisväsen motiverades med tecknen på tilltagande politisk instabilitet i Europa. Att Hansson därmed fick "böja sig för de högre intressena" (brev till N 30 aug 1933) låter föga övertygande. Sannolikt påverkades utnämningen också av att N med sin försvarsvänliga och ämbetsmannamässiga framtoning börjat betraktas som politiskt förbrukad.

Som sin omedelbara uppgift såg N att dämpa oron för en politisk utveckling i huvudstaden med inspiration från de fascistiska rörelserna på kontinenten. En åtgärd blev att återkalla vapenlicenserna för den s k Munckska kåren, bildad under 1920-talet som en form av antikommunistiskt medborgargarde. Den ökande aktiviteten från nazistiska ytterlighetsgrupper föranledde N att föreslå lagstiftning mot skyddskårer för politiska partier, innehav av vapenförråd m m, något som också genomfördes i juni 1934. Försöket att bygga upp en civil reservpoliskår blev mindre framgångsrikt, enligt N:s egen uppfattning främst beroende på ointresse från både LO:s och borgerliga politikers sida. Däremot lyckades han förmå staden till en viss utökning av den ordinarie poliskårens numerär.

Initiativ i samma riktning var en omorganisation och förstärkning av Statens polisskola 1938 samt tillkomsten av Statens kriminaltekniska anstalt 1939. Förslaget från försvarsstaben att inrätta en säkerhetstjänst tillvann sig omedelbart N:s energiska stöd gentemot den mer avvaktande departementschefen Gustav Möller (bd 26). Säkerhetspolisens förste chef 1939 blev underståthållaren Eric Hallgren.

Efter en första överläggning med kommunala intressenter redan i dec 1933 om luftskyddsfrågorna kom N att under hela 1930-talet verka för ett förstärkt civilför- svar. Organisatoriskt blev resultatet bl a tillkomsten av en riksorganisation för luftskyddet 1937 och följande år ett motsvarande förbund för Stockholmsområdet. Först i det krisklimat som Miinchenuppgörelsen hösten 1938 skapat tillflöt dock kommunala medel till förstärkning av brandväsendet samt nya skyddsrumsbyggen.

Utöver påtrycknings- och samordningsuppgifter engagerade sig N i konkreta civilförsvarsfrågor som bombsäkra utrymmen för ledningen av luftskyddet, evakueringsproblem, vindsröjningar, vattenförsörjning och lokaler för reservsjukhus. På samma sätt var N drivande kraft i andra frivilligorganisationer. Inom skytterörelsen tog han våren 1940 initiativ till ett omfattande beredskapsskytte. Bildandet av Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet så blev ytterligare ett resultat av N:s ihärdiga men inte i alla delar framgångsrika försök att samordna de frivilliga försvarsansträngningarna.

Delvis med hjälp av en omdiskuterad donation av finansmannen Axel Wenner-Gren genomdrevs 1937 valet av N till ordförande i den sv Föreningen Norden, som vid mitten av 1930-talet börjat anses passiv och exklusiv. N:s målsättning blev nu att såväl forcera som konkretisera det nordiska samarbetet. I centralstyrelsen framträdde till en början den försiktigare och mer traditionsanknutne Nils Herlitz som motpol, delvis som följd av N:s målsättning att bredda underlaget genom anknytning till andra stora riksorganisationer. Som sin "nordiske sekreterare" anlitade N den unge redaktören Gunnar Unger, under världskriget verksam i Statens informationsstyrelse.

Föreningen Nordens snabba penninginsamling för Finland redan innan vinterkriget var ett faktum gjorde det naturligt att det blev N som i radio 5 dec 1940 fick framträda med en första officiell insamlingsappell. När insamlingsarbetet genom flera frivilliga organ, bl a Centrala Finlands-hjälpen och Nationalinsamlingen, av regeringen i mars 1940 sammanfördes till den nya Rikskommittén för Finland, inträdde N som v ordförande. På hans initiativ övertogs emellertid de samordnande uppgifterna, som visat sig svårast att förverkliga, följande år av en nybildad Samarbetskommitté för nordiskt hjälparbete. Själv besökte N fronten i Finland krigsvintrarna 1940 och 1942. Relationerna till Röda Korset, speciellt under de första åren, bedömde N i efterhand som de mest komplicerade. – Idéer hos N före och under kriget att skapa en nordisk folkhögskola eller ett institut av annat slag blev resultatlösa.

Inom ÖÄ genomförde N redan 1936 en genomgripande förenkling samt förbättring av kontrollen inom skatteadministrationen, som kom att bli mönsterbildande även för länsstyrelsernas nya taxeringsavdelningar 1944. Utgångspunkten för varje reforminsats måste tas i det faktum, att ÖÄ var i huvudsak kommunalt finansierat och till stor del hade uppgifter som på annat håll ålåg kommunala myndigheter eller magistrater. Även i den konkreta tillämpningen hade ÖÄ:s dubbelroll som fastställelse- och besvärsorgan samt kommunal förvaltning utanför politisk kontroll givit alltmer näring åt stadens upplevelse av negativ särbehandling.

I praxis intog N en gentemot den kommunala kompetensen gynnsammare hållning än regeringsrätten och framförde vid flera tillfällen principiella synpunkter till K M:t. Med en intern utredning 1939 aktualiserade N på allvar frågan om boskillnad mellan funktionen som länsstyrelse och de i princip kommunala verkställighetsuppgifterna. Efter tröga inledande förhandlingar mellan staten och staden 1940–41 lyckades N ändå med 1943 års instruktion för ÖÄ få en första etapp genomförd. Slutstenen kom med instruktionen 1948.

Summan av denna utveckling blev att ÖÄ i princip reducerades till en länsstyrelse för Sthlm, poliskammaren fick en fristående ställning och skatteförvaltningen uppdelades i en statlig taxeringsdel och en kommunal del omfattande uppbörd och folkbokföring. Redan under 1930-talet hade åklagarväsendet separerats från ÖÄ. I viss strid med Svea hovrätt och under pågående juristkonflikt – men i gott samförstånd med staden – genomfördes 1948 också i princip den av N önskade lösningen vid magistraten och rådhusrätten i samband med processreformen.

Det omfattande statliga markinnehavet i attraktiva lägen i förening med stadens star- ka expansion utvecklades under 1930-talet till ett betydande irritationsmoment. De sega förhandlingarna mellan staden och Djurgårdskommissionen ersattes därför efter regeringsbeslut av gemensamt arbete i de båda markkommissionerna 1939 och 1945 under N:s ordförandeskap. Som viktigaste resultat framstår regleringen av markfrågorna vid Tegelbacken 1940 och markutbytet Gärdet-Bromma flygplats 1946.

Av N:s starka vilja till gemensamma satsningar följde ett intresse för regionfrågor. Hans förslag 1937 till K M:t att möjliggöra interkommunal samverkan i smidigare former än kommunalförbund resulterade i en Storstockholmsutredning, som 1947 kunde redovisa vissa förslag. Först genom tillkomsten av den samlade länsstyrelsen 1968 och storlandstinget 1971 kunde emellertid en regional samverkan genomföras, som i sak låg N.s intentioner nära. Även omorganisationen av ÖÄ 1948 hade till bisyfte att skapa förutsättningar för en regional samfällighet mindre än länet. I regionfrågorna ansåg sig N motarbetad av länsstyrelse och landstingsledning.

Av allt större regional betydelse blev kommunikationerna mellan staden och de växande förortsområdena, ofta egna kommuner. I debatterna om tunnel- eller yttrafik hörde N till tunnelförespråkarna, och på hans tillskyndan bildades 1949 en utredande kommitté avseende kollektivtrafiken i Storstockholm. Redan 1934 hade N bildat ett "trafikråd" för informella kontakter samt medverkat i bildandet av NTF. Införandet av tyst trafik på 1930-talet samt förbättrade förhållanden för utövarna av drosktrafiken kan tillskrivas initiativ från N.

Även samordningen av de olika högskolorna såg N som en fråga av regional vikt. Ett försök 1936 att få stöd för skapandet av ett Sthlms universitet misslyckades emellertid.

Med överståthållarens ämbete var förenade en rad ordförandeuppdrag av tillsynskaraktär. Tillfälle till större omorganisationer fick N främst i Gålöstiftelsen och Barnens Dags förening. I det av K M:t inrättade teaterrådet samt som initiativtagare till Djurgårdsmässan till förmån för obemedlade skådespelare kom N att göra en insats också på det för honom annars rätt perifera kulturområdet. I mitten av 1940-talet avvecklade N nästan samtliga ordförandeskap i föreningar och stiftelser med undantag av rena tjänsteuppgifter.

I början av 1920-talet hade N:s skicklighet som utredare på skatte- och jordlagstiftningsområdena gjort honom anlitad även i frågor som näringslagstiftning och domstolsorganisation. Jämsides med den redan nämnda Dalautredningen hann han också leda de första årens arbete i organisationsnämnden, verksam 1930–35 för att föreslå besparingar i statsbudgeten.

Redan före Kreugerkraschen på våren 1932 fick N regeringens uppdrag att utreda ett statligt förvärv av Boliden, och han kvarstod även som överståthållare några år som ledamot i den tremannanämnd som fått till uppgift att ta ställning till Bolidenfrågan ur samhällsekonomisk synpunkt och sköta förhandlingarna med Skandinaviska banken. Från denna position såg sig N sannolikt tvingad att acceptera även uppgiften som opartisk ordförande i den särskilda Kreugerkommission som med något oklart mandat tillkom dagarna efter Ivar Kreugers (bd 21) självmord. Hans avgång redan i början av maj torde ha hängt samman med benägenheten att inta en mot Kreugerföretagen välvilligare hållning än resten av kommissionen. Själv talade han senare om "miljödomar" i flera fall.

Som hans mest betydande utredningsinsats under 1930-talet framstår annars arbetet som ordförande 1934 i utredningen om "folkförsörjning och arbetsfred" – i folkmun kallad mammututredningen – med direktiv att föreslå "åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas för att främja arbetsfreden". Efter bara ett år kunde kommittén redovisa sitt arbete, som kom att delvis skapa förutsättningarna för Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Sin avsägelse efter kort tid som ordförande i 1936 års kommunalskatteberedning motiverade N med behovet att ägna större kraft åt civilförsvarsfrågorna. Möjligen medverkade svårigheter att samarbeta med den dåvarande finansministern Wigforss.

Först inför sin avgång som överståthållare åtog sig N ytterligare ett från ämbetet fristående tyngre kommittéuppdrag, ansvaret för 1949 års försvarsutredning. Skilda bedömningar av besparingsmöjligheterna komplicerade emellertid efterhand N:s relationer med dels försvarsledningen, dels regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Koreakrigets utbrott sommaren 1950 hindrade för längre tid ett mer ingripande försvarsbeslut, och uppdraget återkallades på N:s egen begäran.

Som utredare av frågan om statens inlösen av de norrbottniska malmfyndigheterna insattes N under 1920-talet som statens representant i LKAB:s och TGO:s styrelser. Självständig i sitt uppdrag bidrog han i riksdagen till att 1927 driva igenom förslaget till malmavtal mot majoriteten i sitt eget parti. Under Kreugerkrisens första år gjorde N en avgörande förhandlingsinsats för att trygga LKAB:s kapitalförsörjning.

Mot 1930-talets slut ökade det politiska intresset för en inhemsk flygplanstillverkning för försvarets behov, och 1937 bildades ab Förenade flygverkstäder (AFF) för främst forsknings- och konstruktionsuppgifter. Med bla sin erfarenhet från det tidiga 1930-talets luftfartsutredningar och sitt allmänna försvarsengagemang utsågs N till styrelseordförande. Efter en rekonstruktion av samverkansformerna i flygindustrin övertog han våren 1939 samma post även i tillverkningsbolaget SAAB. Det nära samarbetet mellan N och den nye försvarsministern Sköld synes ha säkrat SAAB:s marknadsställning liksom leveranserna till flygvapnet. Senare knöts N som ordförande även till ett annat Wallenbergföretag, Papyrus.

Inför bildandet av samlingsregeringen i dec 1939 är väl omvittnat att kungen till P A Hansson informellt fört fram N som alternativ regeringsbildare vid ett misslyckande, men att Hansson tagit bestämt avstånd från tanken. Också senare under vinterkriget kom N:s namn upp i finlandsaktivistiska kretsar, likaså i borgerliga pressorgan i samband med midsommarkrisen 1941. Som ivrig nordist uppfattade N statsministern som passiv och otillräckligt samlande, och mycket talar för att han inte var helt främmande för tanken på sig själv som regeringsbildare och tillkallad "stark man". K G Westmans upplevelse av aktiva intriger från N:s sida har dock inget stöd i källmaterialet. Utomordentligt kraftigt reagerade N på antydningar i efterhand att en regering N 1941 skulle ha företrätt en undfallenhetslinje mot Tyskland, och att N själv skulle ha drivit på kungen vid den s k abdikationskrisen. De i sak korrekta tidningsuppgifterna 1956 om hans aktiva medverkan till det sonderande besök hos Hitler i febr 1940 som Sven Hedin (bd 18) skildrat i sin bok Utan uppdrag i Berlin såg N som ett angrepp på sin heder och närmast som en personlig tragedi.

Uppenbart är att N i varje fall under och efter kriget betraktades med stigande misstro från socialdemokratiskt håll. Han ansågs ha ett avsevärt informellt inflytande på Gustav V och över huvud taget vara benägen att politisera utan uppdrag. Den informella middagsöverläggning i okt 1947 till vilken N i skattekrisens kölvatten hade inbjudit ledande politiker och representanter för näringslivet skildras med påtaglig reservation (Erlander; brev till Sköld). Även i Molanderaffären dagarna före riksdagsvalet 1948 sökte N spela en aktiv roll och gjorde i efterhand gällande att den socialdemokratiska partiledningen av taktiska skäl tvekat att skapa full klarhet.

Under sitt arbete med försvarsutredningen 1949–50 tog N med sin nordiska orientering klar ställning i debatten för ett nordiskt försvarsförbund och kritiserade kraftigt Norges och Danmarks NATO-anslutning.

I det tidiga 1950-talets "rättsröte"-debatt fick N i pressen, bl a av Herbert Tingsten i DN, utstå hård och personlig kritik för sin roll i Haijbyaffären. N beskylldes för att ha utnyttjat sin myndighetsställning i syfte att skyla över kungens förmenta homosexuella kontakt med Kurt Haijby. Även denna fråga väckte en djup bitterhet hos N mot regeringen, som han ansåg ha motverkat och förtigit hans uttalade önskan om regelrätt åtal mot Haijby för utpressning (brev till Sköld 7 juli 1955).

N:s effektivitet som föredragande, utredare och verkschef blev legendarisk, även om han som kommittéordförande också kunde uppfattas som för snabb och dominerande. "Hans hjärna arbetar febrilt rastlöst som stode han inför slutet och ville ha så mycket som möjligt utfört" (Erlander 1940–49, s 315). Lyhörd för konstitutionella aspekter slog han samtidigt alltid ner på vad han uppfattade som ministerstyre eller försök till obehörig direktivgivning till verkstjänstemän. Som i första hand politiskt intresserad ämbetsman förvärvade N en till ytterlighet utvecklad tilltro till sakkunskap och juridisk korrekthet, som på senare år gjorde honom misstänksam och närmast maniskt känslig för kritik.

Omdömena om N växlar kraftigt från Herbert Tingstens oreserverat negativa – färgat av Haijbyaffären och 1950-talets försvarsdebatt – till nästan samtliga iakttagares (Ivar Anderson, Erlander, Yngve Larsson, Göran Sidenbladh, Unger m fl) erkännande av hans kraft i vilja och handling förenad med en ytterliggående pliktkänsla. Skuggorna gäller en med åldern tilltagande oförmåga att ta till sig intryck utifrån och relativisera sin egen insats.

Av de tre "generationer" ledande socialdemokratiska politiker med vilka N kom i större eller mindre kontakt lovordar han framför allt Thorsson, Sandler och Sköld – alla enligt N:s uppfattning präglade av både pragmatism och handlingskraft. P A Hansson och Möller bedöms mer reserverat. Wigforss och Erlander ser N som regleringsivrande teoretiker och främst ansvariga för "skördetidens" misslyckande. I samlingsregeringen tenderar han att betrakta den opolitiske Christian Günther (bd 17) som det starkaste namnet. Av borgerliga politiker ser han både C G Ekman (bd 13) och Arvid Lindman (bd 23) som regerings-fixerade utan tillräcklig konstitutionell medvetenhet. Nils Eden (bd 12), efter statsministertiden landshövding i Sthlms län och ordförande i Djurgårdskommissionen, framställdes av N som revirtänkande och ett hinder i regionala utvecklingsfrågor.

Som juridisk författare blev N framför allt uppmärksammad genom sin skrift om kompetensfördelningen mellan stat och stad, Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter... (1922). Tillsammans med Allan Nordenstam (s 313) och Bengt Petri utgav han 1949–54 samlingsverket Svensk lagsamling.

Den första memoarboken Från Branting till Erlander (1955) ligger nära ett anatema över den socialdemokratiska efterkrigspolitiken. Principiellt riktade sig kritiken mot vad N såg som dels teoretikernas primat med detaljstyrning och planhushållning, dels från LO utgående korporativa tendenser. Resultatet hade i N:s ögon blivit försämrad rättsvård, växande administration och hämmat näringsliv. Mot teoribildning ville N sätta inlevelse, mot reglering frihet. Riksdagens ställning borde stärkas genom övergång till personval. Sannolikt var hans hårda dom följden av förändrade värderingar men också uttryck för en upplevelse av brist på förståelse hos den nya politikergenerationen, kränkande presskritik m m.

Själv anger N hustruns långvariga sjukdom som ett av skälen till att han åtog sig och behöll så många uppdrag. Sedan hon avlidit 1955 drog sig N tillbaka till sin under 1930-talet inköpta fastighet i hemsocknen Fryele. I en rad böcker som Människor och händelser (1965) och Från åskådarplats (1968) tog han upp etiska och existentiella frågor, flertalet präglade av bitterheten över samhällsutvecklingen och åldrandets påtvingade inaktivitet.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

N:s arkiv (73 vol, ms, korr, ämnesordn handkar, foton mm) i LUB. N:s handhar ang Haijbyaffären i RA. – Brev från N i GUB (bl a många till F Ström), KB, LUB (bl a till P E Sköld o E Wigforss), RA (bl a till O Rydbeck o S Hedin), SSA o i AA (bl a till H Branting, P A Hansson o G Möller).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1919 års förslag till kommunalskattelag. Sthlm 1920. 96 s. [Föret.] - Förhållandet mellan staten och stadskommunerna med hänsyn till de senares särskilda skyldigheter och rättigheter. Föredr vid Svenska stadsförbundets kongress i Norrköping d 2 sept 1921 (Svenska stadsförbundets tidskrift, årg 13, 1921, Sthlm, 4:o, s 393–406; även sep, 14 s). – Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Förberedande undersökn, på of-fcntl uppdr verkst. Sthlm 1922. 246 s. [Även: SOU 1921:42, Finansdep.] – Socialdemokratisk jordpolitik. Sthlm 1926. 16 s. – Den nya skogsvårdslagstiftningcn (SvJT, årg 8, 1923, Sthlm, s 254–261). – Äldre tiders stora jordfråga (Tiden, årg 16, 1924, Sthlm, s 257–263). – Författningar, cirkulär och litteratur rörande den nya jord-dclningslagstiftningcn (SvJT, 13, 1928, s 44–46; sign T. N.). – Den nya jorddelningslagstiftningen (ibid, s 217–258; även som Bilaga till Kungl. lantmätcristyrclsens meddelanden, 1928:12, med omsl: Serien uppsatser m. m., nr 2). – Strödda anteckningar från år 1928 (Bilaga ... 1929:1 = Serien uppsatser m. m., 4. T N, Strödda anteckn ... [+] G Willén, Markering av gränspunkter, Sthlm 1929, s 1–46). – Betänkande om folkför-sörjning och arbetsfred. D 1. Förslag. Sthlm 1935. IV, 134 s. [Föret; ordf, tills med Elof Ericsson o F Severin.] (SOU 1935:65, Socialdep.) -Översikt över Stockholms utveckling från industrialismens genombrott (Studier i svenskt näringsliv tillägnade Jacob Wallenberg ..., Sthlm 1942, 4:o, s 254–274). – Nordens framtid (Nordens serie, utg av Föreningen Norden, 2. P E Sköld o T N, Två föredrag om väpnad neutralitet, Sthlm 1943, s 17-28) . – Gålöstiftelsen (Näringsliv och kultur ... [inre titel: ... tillägnas Robert Ljunglöf ...], Sthlm 1945, s 176-184). – Småland (Natur i Småland, [Sthlm, tr] Gbg 1950, 4:o, s 9 f). – En bortglömd värld. Sthlm 1953. 147 s. – Regeringsmakt och rättssäkerhet. Sthlm 1953. 125 s. 2. uppl så. 3. uppl 1954. – Från Branting till Erlander. Sthlm 1955. 391 s, 16 pl-bl. 2.-4. uppl så. – Svenskar under ämbetsmän och fogdcvälde. Sthlm 1956. 168 s. – De som länkat landets öden. Sthlm 1957. 233 s. – Finnvedens ansikte. Sthlm 1958. 213 s, 12 pl-bl. – Reflexioner från vägkanten. Sthlm 1959. 213 s. – Den gamla goda tiden. Sthlm 1961. 166 s. – Människor och händelser. Sthlm 1965. 167 s. – Från självhushållets tid. Sthlm 1966. 143 s, 2 pl-bl. - Hågkomster. Sthlm 1966. 432 s, (9) pl-bl. – Från åskådarplats. Monologer o dialoger om livet o dess illusioner. Sthlm 1968. 133 s.

Utgivit: Svensk lagsamling. [1—23 + tilläggsreg o kompletteringsblad.] Sthlm 1949-57. [Föret.] (6–23 tills med [A] Nordenstam o [B] Petri.) 1. 1950. 494 s. 2:1. 1949. 158 s. 2:2, 3–5. 1950. 263, 384, 511, 330 s. 6–11. 1951. XII, 333, XIII, 249, XXIV, 1133, XXVIII, 1086, IX, 168, XI, 311 s. 12-17. 1952. XX, 660, XXV, 884, XI, 401, XXXII, 769, XV, 496, XV, 194 s. 1952 års tilläggsregistcr ... 1952. 53 s. 18–20. 1953. VIII, 176, XX, 738, XII, 232 s. 1953 års tilläggsreg ... 1953. 94 s. Kompletteringsbl ... [till 10–11]. 1953. [Omsl.] 22, 18 bl. 21–23. 1954. XV, 206, XXXI, 957, XXIV, 966 s. 1954 års tilläggsreg ... 1954. 139 s. Kompletteringsbl ... [till 12].

1954. [Omsl.] 105 bl. ... [till 3]. 1957. [Omsl.] 55 bl. - Kyrkorätt. Sthlm 1952. XXXII, 769 s. (Svensk lagsamling [15].) [Se föreg.)

Källor och litteratur

Källor o UU: ÖÄ:s arkiv 11:6, vol 1 -6, SSA.

1 Anderson, Från det nära förflutna (1969); Art:ar i DN 25 febr 1956 o 22 juni 1964, i GHT 29 sept 1966 o i SvD 1 mars 1956; K-R Böhme, Sv vingar växer (1982); E Carlquist, Solidaritet på prov (1971); K Englund, Försäkr o fusioner (1982); T Erlander, 1901–1939, 1940–1949, 1949–1954 (1972–74); J Glete, Kreugerkoncernen o Boliden (1975); P Gunnarsson, Överståten (OBS! 1947, nr 10); U Gustafson, Storsthlm o storlandstinget (1991); B Gäfvert, Kreuger, riksbanken o regeringen (1979); G Hellström, Jordbrukspolitik i industrisamhället (1976); N Herlitz, Tidsbilder (1965); A LJohans-son, Tillväxt o klassamarbete – en studie av den sv modellens uppkomst (1989); A W Johansson, Per Albin o kriget (1985); G Jonasson, Per Edvin Sköld 1946-1951 (1976); K Kilbom, Cirkeln slutes (1955); B Kugelberg, Från en central utsiktspunkt (1986); S Larsson o J Saving, Nordstjernan inifrån (1990); Y Larsson, Mitt liv i stadshuset, 2 (1977); C Lindhagen, Memoarer, 3 (1939); N Meinander, Gränges (1968); E Norberg, Flyg i beredskap (1971); O Nyman, Sv parlamentarism 1932–1936 (1947); Regeringen o kriget, ed K Wahlbäck (1972); O Ruin, 1 välfärdsstatens tjänst (1986); G Sidenbladh, Planering för Sthlm 1923–1958 (1981); H Tingsten, Mitt liv. Mellan trettio o femtio (1962); dens, Tio år 1953–1963 (1964); T N. Överståthållare 1933–1949 (1949); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988); G Ungcr, Rapsodi i blått. Minnen o människor 1915-1955 (1974); K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937–1940 (1964); E Wennerholm, Sven Hedin (1978); K G Westman, Politiska antecknar sept 1939-mars 1943 (1981); E Wig-forss, Minnen, 2–3 (1951–54); E Wärenstam, Sveriges nationella ungdomsförb o högern 1928–1934 (1965); Växjö hm, 5 (1931); ÖÄ 1634 16/10 1934 (1934).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Torsten K V Nothin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8418, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8418
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Torsten K V Nothin, urn:sbl:8418, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se