Fabian Månsson, Foto (Alexis Brandt) AA

K Fabian Månsson

Född:1872-01-20 – Hasslö församling (Förkärla församling, Blekinge län)
Död:1938-01-04 – Stockholms domkyrkoförsamling (Valbo församling, Gävleborgs län)

Riksdagsledamot, Journalist, Politisk författare


Band 26 (1987-1989), sida 182.

Meriter

Månsson, Karl Fabian, f 20 jan 1872 på Hasslö (enl fb för Förkärla), Blek, d 4 jan 1938 i Sthlm (enl db för Valbo, Gävl). Föräldrar: fiskaren o lantbrukaren Måns Nilsson o Kerstin Svensdtr. Diversearbetare 88—99, stamanställd vid Svea artillerireg nov 93—okt 96, journalist från 99, medl av Sveriges socialistiska ungdomsförb 99, av Sveriges soc:dem ungdomsförb o led av förb:s centralstyr 03, journalist på Arbetarbladet i Gävle 04, led av SAP:s styr 11—maj 16, av AK från 12 (led av bevilln:utsk 17—28 o från 30), av sos:dem vänsterfören 28 mars 12, av fören:s interimistiska arbetsutsk 16, medl av Sveriges soc:dem vänsterparti (SVP) maj 17-21, led av SVP:s programkommission 17—19, av psalmboks-komm jan 19—20, av tull- o traktatkomm:s tullavd jan 19—juni 24. — Fil hedersdr vid UU 5 nov 32.

G 4 april 1925 i Sthlm (enl vb för Valbo) m Maria (Maja) Qvist, f 5 sept 1879 i Övraby, Krist, d 9 okt 1958 i Sthlm, Västerled, dtr till soldaten Ola Andersson Q o Ingar Sassersdtr.

Biografi

Fabian M föddes på Hasslö i Blekinge skärgård som äldst i en syskonskara av fem. Fadern var fiskare med ett litet jordbruk och M växte upp under knappa yttre förhållanden. Han fick ingen regelbunden undervisning; enligt en uppgift gick han sammanlagt endast 18 veckor i skolan. Han läste dock mycket i unga år. Enligt egen uppgift läste han tidigt åtskilligt av Gamla testamentets krönike- och konungaböcker och apokryferna. Senare upptäckte och beundrade han fosterländska skalder som Geijer, Tegnér och Runeberg. Att skolgången blev så knapp kan delvis ha berott på det oregelbundna näringsfånget på orten. M har berättat om ungdomens "vrakande" efter strömming och sill, som torde ha tagit tid och uppmärksamhet från skolan. I praktiken ledde detta till att M blev autodidakt, vilket tycks ha haft bestående effekt på hans självkänsla. Han beskrev den som en "skräck för att begå misstag".

Fadern dog innan M nått konfirmationsåldern och M måste tidigt axla familjeförsörjarens bördor. Vid sexton års ålder började han som grovarbetare vid fästningsbyggen i det närbelägna Karlskrona, ett arbete han efter ett par år utbytte mot en syssla som boddräng för att efter ännu ett par år återgå till grovarbetet. 1893 inledde han sin militärtjänst i den nyuppsatta Vaxholms artillerikår, varefter han tog värvning i Svea artilleri och var stamanställd i tre år. Efter ett kort mellanspel som grovarbetare i Sthlm och en period som sjöman återvände han till Sydsverige 1897 och blev då rallare i Malmö. Han identifierade sig starkt med järnvägsarbetarnas fria och oförvägna uppträdande och prisade deras fackförbund, där den "gamla fria bondeandan" härskade. Livet ut stod han som "järnvägsarbetare fd" i telefonkatalogen. Han var emellertid en ovanlig rallare och lär ha läst högt ur Shakespeare och Runeberg för arbetskamraterna.

Redan under karlskronaåren hade M sannolikt gjort sina första journalistiska försök och även under stockholmstiden hade han kontakter med pressen. I Malmö började han skriva reportage och "småskisser" för Malmö tidning, först vid sidan av rallarjobbet, efterhand på heltid. 1899 började han som volontär hos Nathan Hellberg på Skånska dagbladet, där han så småningom blev ordinarie efter en kort sejour på Falkenbergs tidning. På Skånska dagbladet kom han i kontakt med frisinnade idéer. Journalistiskt erbjöd den brokiga politiska scenen i Malmö många lärdomar. Kontakterna med den vitala tidningsutgivningen i Khvn var också'goda och verkade stimulerande på M.

Efter att ha arbetat några månader som agitator på den skånska landsbygden för Lantarbetareförbundet flyttade M hösten 1904 till Gävle, där han fått arbete som journalist på Arbetarbladet under redaktören Emil Rosén. På kort tid synes M ha blivit något av en centralgestalt i stadens socialistiska umgängesliv. Han stannade i Gävle till 1920, då han med sin blivande hustru flyttade till Sthlm. Där bodde de kvar till M:s död med undantag för åren 1924—26, då M under ett kortvarigt och ekonomiskt misslyckat försök som jordbrukare tidvis bodde på den for ändamålet förvärvade gården Stenhöga i Lidhults socken i södra Småland.

M:s radikalism hämtade en del av sin näring ur den religiositet som präglade hans uppväxtmiljö. Enligt egen uppgift skall han redan som 18-åring ha predikat i missionshuset i Hasslö. 1892 anslöt sig M till Frälsningsarmén, först i Karlskrona och senare i Sthlm. Han var hängiven, nitisk och aktiv vid möten och försäljning av Stridsropet, där han också bidrog med dikter. M:s hembygd dominerades av Svenska Missionsförbundets inomkyrkliga väckelse och karakteristiskt för M är att han uppfattade denna som början till en social och politisk rörelse. Temat utvecklade han i romanen Rättfärdiggörelsen genom tron, som han arbetat på i flera år då den utkom 1916. "Den gamla bondeandan vaknade till nytt liv", skrev han senare. Han menade dock att detta drag hos väckelsen inte blev bestående. Enligt M:s historieskrivning stelnade Missionsförbundet snart och folk i de djupa leden vände sig till socialdemokratin: "Instinkten sade dem att åt det hållet låg vägen om något gudsrike överhuvudtaget skulle finnas". Liksom Martin Koch (bd 21), som gav romanen en positiv recension i DN, betraktade M de separatistiska religiösa strävandena som "en klasskamp före klasskampen" (Sundström 1961, s 15).

M:s inställning till statskyrkan var i varje fall i ungdomsåren starkt kritisk men även kristendomen i stort hamnade stundom under hans bannstråle. Hans egen religiositet var av mer privat natur och bestod i en varm gudstro och en innerlig religiös känsla, som tycks ha följt honom hela livet. Mot katolicismen hade han en djupt fientlig attityd, grundlagd vid en reportageresa i Sydeuropa och Turkiet 1909. Han ansåg denna kyrka än mer maktfullkomlig och folkförtryckande än den protestantiska, som han menade spelat en stor roll för den fria tankens utveckling.

Efter att vid återkommande tillfällen ha gisslat den kyrkliga reaktionen, bl a i ett brev till kyrkomötet 1915, förmåddes emellertid M på förslag från ärkebiskop Nathan Söderblom att ingå i 1919 års psalmbokskommitté. Där kom hans beaktansvärda teologiska kunskaper och hans förtrogenhet med folkligt fromhetsliv till sin fulla rätt. Detta skedde vid en tid då de religiösa dragen i M:s personlighet och politiska förkunnelse rent allmänt blev mer framträdande. Med ärkebiskopen utvecklade M en allt djupare vänskap. Söderblom höll ett uppmärksammat tal på M:s 50-årsdag, då han välsignade dennes samvetsäktenskap med "Maja", Maria Qvist, som M träffat i Malmö vid sekelskiftet. Ärkebiskopen fick för detta utstå skarp kritik i frikyrkliga Sv Morgonbladet. M:s inställning till statskyrkan mildrades också vid denna tid. Han motsatte sig ett skiljande av kyrkan från staten och framlade i prästkretsar sina bondekommunistiska idéer, tydligen i visst hopp om att närma i varje fall yngre teologer till arbetarrörelsens ideal. I hans vision var kyrkan en moralisk och ideell kraft i samhällsutvecklingen och han reagerade starkt på alla försök att i socialismens namn bekämpa den.

Sin första kontakt med arbetarrörelsen hade M troligen i Sthlm vid mitten av 90-talet. I Malmö blev han aktiv i den välkända socialistiska ungdomsklubben, där bl a bröderna Sigfrid och Per Albin Hansson ingick. Hans inställning var till att börja med närmast revolutionär och en smula våldsromantisk; han rekommenderade exempelvis ungsocialisterna att delta i den frivilliga skytterörelsen. Även bildningsintresset lockade honom; han sökte kontakter med radikala lundakretsar för klubbens räkning och blev bekant med bl a Bengt Lidforss (bd 22).

Efter Socialistiska ungdomsförbundets kongress 1903, då en försvarsnihilistisk linje genomdrivits av en majoritet under ledning av Hinke Bergegren (bd 3), deltog M i malmöklubbens beslut att lämna förbundet. Han hade jämte Herman Österdahl och Emil Wallin varit klubbens ombud vid kongressen och det var dessa tre som tog initiativet till brytningen. Avgörande for M var religionsfrågan. De sk unghinkarna betraktade religionen som passiviserande vidskepelse, en uppfattning M vägrade acceptera. Vid kongressen agerade han även mot byråkratiseringstendenser i rörelsen; han pläderade för att endast arbetare skulle väljas till partiets kongresser och att funktionärer och förtroendemän skulle ha rätt att närvara men inte att rösta. M hade vid kongressen i Sthlm företrätt en kompromissvänlig antimilitarism gentemot Bergegrens försvarsnihilism. "Vi måste bekämpa militarismen på alla möjliga sätt, men vi måste dock hålla på försvaret". Ett argument var att arbetarklassen enligt M måste slå vakt om nationens kulturella värden, som många tänkte sig skulle raseras vid en rysk ockupation. På ett tidigt stadium blev således försvarsfrågan ett av M:s skötebarn. Hans hållning var vacklande. Som radikal socialist hade han lätt för att förstå inställningen att krigen särskilt drabbade samhällets sämst ställda, men som gammal yrkessoldat och med ungdomens minnen från örlogsstaden Karlskrona hade han ofta svårt att oreserverat tala mot försvaret. Han fortsatte att driva en försonlig linje i ungdomsförbundet och yttrade exempelvis i den nystartade Frams septembernummer 1903 att officerarna numera "utväljas ... med mycken omsorg" och hade "bildning och öppen blick för att uttala sina sympatier med arbetarnas frigörelseträvanden". Även inför en tänkt framtida situation där arbetarklassen berövades den hett åtrådda rösträtten kunde det, enligt M:s ofta citerade artikel "I-i-i-i gevä-ä-ä-är!! En man, en tidning, ett gevär" (i Fram juli 1903), vara "nödvändigt, att det hänger ett gevär i varje arbetares bostad". "Ty det beklagliga kan inträffa, att vi nödgas dränka privilegierna i de privilegierades blod. Osvuret är bäst." Något pacifistiskt sinnelag avslöjade M aldrig. Han kunde emellertid också kritisera försvaret på politiska grunder. Eftersom folket inte tillerkändes föreningsrätt och utsattes för ekonomiskt förtryck, ansåg han, kunde krav på en folklig försvarslust inte hävdas.

Under inverkan av unionskrisen skärptes motsättningarna i försvarsfrågan och M graviterade alltmer över mot en outrerad antimilitarism. Vid ungdomsförbundets kongress 1905 antogs ett av M, Zeth Höglund (bd 19) och Per Albin Hansson formulerat förslag till upprop till arbetarungdomen, Ned med vapnen, vilket uppmanade till mobiliseringsvägran, storstrejk och uppror. M:s argumentering gick emellertid betecknande nog icke i pacifistisk anda. Istället menade han att försvarsutgifterna blivit alltför betungande för folket. De 82 miljonerna till försvaret skulle aldrig kunna ge ett effektivt försvar utan borde användas till "mejerier, hönserier, utsädesföreningar, folkbibliotek, lantbruksskolor, arbetarpensionering osv." Vapenvägran ansåg han förkastlig och skilde sig därmed också i detta från den ungsocialistiska hållningen. Sina ståndpunkter i försvarsfrågan utvecklade M i broschyren Kan Sverge försvara sig? (1907), där en av huvudtankarna var att ett effektivt svenskt försvar skulle ställa sig alltför dyrbart. Han satte också militarismen i samband med klassamhällets förtryck och citerade skribenter som talat om hur freden stimulerade lättja och strejker medan kriget höll folkmängden nere och arbetarna i nödvändig tukt. På partikongressen 1911 framförde M en okonventionell idé om ett försvarsförbund med England.

M:s engagemang i försvarsfrågan fortsatte sedan han inträtt i partistyrelsen 1911 och året därpå i riksdagen. Vida uppmärksammat blev hans Svar till Sven Hedin (1912), en polemisk skrift riktad mot den berömde upptäcktsresandens aktivistpamflett Ett varningsord. M pläderade där för ubåtsförsvar istället för pansarbåtar och skriften blev därigenom ett direkt inlägg i den pågående F-båtsdebatten. M:s argumentering för u-båtar, dvs för regeringslinjen, gick i den folkligt romantiska stilen med inslag av förakt för överheten: "undervattensbåtar ha det felet, att det är svårt att ha amiraler och kommendörer ombord på dem ... på en undervattensbåt måste det vara unga, kraftiga kaptener och ingenjörer, som äro vakna och pigga" (AK 1913, 28: 54). Vid voteringen vann regeringsförslaget. Även om M:s pessimistiska inställning till det sv försvaret således var grundläggande, bevarade han sin övertygelse om att det behövdes någon form av försvar.

Engagemanget i försvarsfrågan nådde nya höjder på hösten 1913 i samband med den sk "Faluaffären". Hedin hade 9 sept hållit ett tal i Dalregementets officersmäss, där han enligt den liberala Falukurirens referat hade klandrat regeringen för bristande omsorg om försvaret. I den följande pressdebatten gick M i Arbetarbladet ut med en våldsam kritik mot Hedin, mot de inblandade officerarna vid regementet, som han ansåg borde ställas inför krigsrätt, och mot regeringen, som han rekommenderade att inte låta sig behandlas som en "torktrasa" av underordnade ämbetsmän och att försäkra sig om Hedins person så att denne inte gavs ytterligare tillfälle att till- foga landet skada.

Försvarsfrågorna fortsatte i det längsta att intressera M, som 1929 kastade sig in i riksdagsdebatten om Sveriges anslutning till Kelloggpakten, enligt vilken krig fördömdes som medel att hävda nationella intressen. Socialdemokraterna ville överlag gå ett steg längre än regeringen Lindmans proposition och somliga, bla M, förordade att Sverige skulle gå i bräschen för nedrustning.

Som riksdagsman engagerade M sig också livligt i tullfrågan, där han var en kompromisslös frihandelsvän, inspirerad bl a av den danske ekonomen Peschcke Kødts liberala frihandelsåskådning. M:s huvudargument var att tullarna gjorde varorna dyrare i Sverige vilket väsentligen drabbade de fattiga. Hans riksdagsanföranden i tullfrågan har blivit berömda för den oortodoxa stil han använde. Vid ett tillfälle släpade han in limpor i kammaren, vid ett annat slet han sönder läderbitar i syfte att visa att det sv lädret inte var bättre än något annat och att ett viktigt argument för tull på lädervaror därför var ogiltigt. M utgav också en serie pamfletter under samlingsrubriken Hungertullarne (1908—09), skrifter som i likhet med hans föredrag och artiklar var späckade med siffror. Där beskrev han tullarna som en förtäckt överföring av pengar från de fattiga till de rika.

M engagerade sig direkt vid sin ankomst till Gävle i den kring sekelskiftet livliga norrlandsdebatten, där han i likhet med andra radikaler uppträdde mot skogsbolagens jordförvärv. Han utgav pamfletten Norrlandsfrågan (1908), där han förordade expropriation av bolagens egendomar utan ersättning. Han hyllade också Norrlands bönder, särskilt småbönderna, och anslöt därigenom till ett vid denna tid utbrett svärmeri med tolstojska och Henry Georgeistiska övertoner för den norrländske småbrukaren. Han instämde i den vanliga synen på landsbygden som vitaliserande och städerna som degenererande. Småbönderna beskrev han sålunda som "den stora reservoar, ur vilken nytt, friskt blod pumpas in i våra industricentra, ersättande det gamla, som kapitalistisk utsugning, klen föda och dåliga bostadsförhållanden förstört" (Norrlandsfrågan, s 4). Även i pamfletten Malmfrågan (1907) pläderade han för nationalisering, den gången av de norrbottniska gruvfälten.

När 1907 års partikongress diskuterade storstrejk som vapen att uppnå rösträtt, ställde sig M avvisande, i likhet med bl a Branting och Gustav Möller. Han intog vid samma tillfälle en uppskattande attityd till ungdemokraternas hängivna propagandaarbete, som han ansåg i hög grad medverkat till SAP:s snabba tillväxt åren 1905-07. M hade själv gått i bräschen for agitationen; hans "dundrande stämma ljöd överallt där arbetarungdomen stod att vinna för socialismen" (Lindbom, s 93).

Som agitator var M ryktbar och vid sidan av Kata Dalström (bd 10) var han avgjort arbetarrörelsens flitigaste — han lär ha hållit ca 8 000 föredrag — och mest färgstarka propagandist. Till de mer originella av hans anföranden hörde det vid protestmötet på bondetågets dag i Uppsala 1914, då M fick äntra en balkong för att höras och med manuskriptet i fickan höll ett brandtal mot kungamakten. Fredrik Ström har i Rebellerna skildrat den talföre agitatorn M — Adrian i romanen — som betraktade färderna inåt Bergslagens bruksbygder för att vinna själar åt rörelsen som veritabla fälttåg. Hans agitation var mustig, genomsyrad av patos och väl försedd med detaljerade fakta. Språket var "grovt, drastiskt, brutalt, ofta hackigt, men det var målande, fängslande, överväldigande, sant" (Z Höglund). Han talade gärna länge, 4—6 timmars föreläsningar förekom.

Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden. Han hyste också en för socialdemokrater ovanlig beundran för samhällets toppar, inte minst storföretagare; bruksägare och disponenter ingick i bekantskapskretsen. Alfred Monds tankar om organiserat samarbete mellan arbete och kapital studerade han från mitten av 20-talet. Hans ideal var ofta otidsenliga och bottnade i ett förindustriellt samhälles värderingar. Hans idé om "arbetsskolor" gick ut på att Sveriges ungdom skulle få pröva kroppsarbete och uppfostras till sparsamhet och därigenom skyddas från ekonomiska faror som kreditsystemet och nöjesindustrin. Individualismen i skolan skulle bytas mot "gammaldags nordisk och germansk kollektivism".

Mot bakgrund härav är det knappast förvånande att M kände sitt handlingsutrymme kringskuret i SAP och ständigt hade svårigheter att anpassa sig till partilinjen. Han tillhörde dem som ansåg att den socialdemokratiska riksdagsgruppen ej till fullo utnyttjade sina medlemmars arbetskraft och väckte ett förslag om åtgärder i frågan 1912. Bakom förslaget låg säkerligen ett missnöje med de tendenser till maktkoncentration inom partiets förtroenderåd som vissa tyckte sig iaktta och som var en bidragande orsak till vänsterfraktionens bildande vid denna tid. I denna till-lämpade man för övrigt roterande ordförandeskap och hade ett minimum av ledarskap och disciplin, vilket nog var kongenialt med den vurm för det självständiga tänkandet och för den individuella personligheten som rådde i fraktionen. När attackerna mot partiledningen tilltog under krigsåren, var M bland de ihärdigaste kritikerna vid mötena i riksdagsgruppen och närmast före partisprängningen uppträdde han som minoritetens anförare (Edenman, s 95). Han var dock knappast någon frondör av den ytliga och lättrörliga typen utan vägleddes snarare även grundmurad politisk övertygelse och ett djupt rotat förakt för allt som påminde om bleksiktig kompromissvilja. Professionellt var han emellertid, likt de flesta betydelsefulla av-socialdemokratins oppositionella, en intellektuell; överhuvud stod redaktörer och akademiker i riksdagsgruppen för en betydligt högre grad av oppositionslusta än t ex fackföreningsrepresentanterna.

Personlig vänskap med män som F Ström, Z Höglund och Carl Lindhagen (bd 23) betydde också en del för M;s politiska orientering åt vänster inom socialdemokratin. Till detta kom hans utpräglade individualism och en böjelse för en folklig, frisinnad och agrart inriktad socialism, som förordades allmänt inom vänsterfraktionen och som även präglade det vänstersocialistiska partiet, vilket M var med om att grunda 1917. Ett vittnesbörd om intresseinriktningen var hans medverkan — jämte bl a Ström och Höglund — vid bildandet av Ekonomiska frihetsförbundet 1909, Johan Hanssons på georgeistiska idéer grundade förening för jordvärdets socialisering, bekämpande av privat monopolism och främjande av kooperation. En omständighet med psykologisk betydelse för vänsterorienteringen var nog även att M såväl 1915 som 1916 vid val till bevillningsutskottet blev förbigången av partikollegan A Christiernson (bd 8), som knappast var någon framträdande personlighet. M tolkade detta som ett obefogat misstroendevotum mot honom själv och mot minoriteten i riksdagsgruppen. Även den s k munkorgsstadgan, som antogs av riksdagsgruppen 1915, verkade provokativt på M. Stadgan påbjöd lojalitet mot av riksdagsgruppen fattade beslut, vilket minoriteten fann oacceptabelt och kränkande för den uppfattning om riksdagsmannen som fri och suverän i sina ställningstaganden som ännu var utbredd.

Även som vänstersocialist var M originell och mer trogen sina egna impulser än kollektiv partidisciplin. Han arbetade parallellt i psalmbokskommittén och förordade monarki som demokratisk socialistisk statsform. Han yttrade sig uppskattande om Lindmans riksdagstal i författningsfrågan 1918 och sände en hyllning vid amiralens 60-årsdag 1922. Han var heller ingen anhängare av marxismen, vars idéer han knappast på något djupare sätt hade studerat.

Liksom andra radikala idealister i partiet — Lindhagen, Erik Hedén (bd 18) m fl — såg M med skepsis på oktoberrevolutionen. Inom denna grupp motsatte man sig de centralistiska krav på underordning inför Moskva som framställdes av kommunistiska internationalen. Proletariatets diktatur tedde sig för dessa sv vänstermän som en förhatlig statsform. För M var Kominterns hårda linje gentemot religionen ett speciellt problem och sitt inträde i psalmbokskommittén gjorde han under hänvisning till materialismens enligt honom beklagliga dominans inom arbetarrörelsen. På vänsterpartiets kongress 1919 protesterade M energiskt mot anslutningen till Moskva och talade om Ryssland som ett land 200 år efter sin tid; "vår bolsjevikperiod i Sverige — det var under Karl XI:s regering". Den avgörande brytningen dröjde dock till 1921, då M som en del av en minoritet med Elof Lindberg (bd 23) och Ivar Vennerström i spetsen stod kvar under den gamla partibeteckningen, medan partiets huvuddel bildade Sveriges kommunistiska parti. M återvände 1923 till SAP.

Livet igenom hyste M kärlek till lantlivet, inte till någon bukolisk idyll utan till den kärva vardagen och det folkligt rustika. En idealgestalt för honom var bonden, särskilt den svenske, som enligt M präglades av frihetsälskan och sunda levnadsformer. M anslöt därvid till en strömning i samtida svensk radikalism. Hans otaliga föredrag och artiklar kretsade ofta kring lantlivets problem och även i sitt privata umgänge tycks han ha varit nästan besatt av att dryfta "svin och kor och höns och priser på råg och vete" (Höglund 1951, s 72). En allians mellan bönder och arbetare var för M en politisk självklarhet och det nya småbruksvänliga program i jordfrågan som SAP antog 1911 hade i honom en lidelsefull försvarare. Till bondepatoset hör också hans konsekventa ställningstaganden för de små i samhället. I rösträttsdebatten 1921 motsatte han sig de sk utskyldsstrecken och yttrade därvid till motståndarsidan de sedan berömda orden "Vet hut! Vet sjudubbelt hut!"

M:s "bondekommunism" — som den kallats — hämtade sina ideal i tidig sv medeltid, före 1300. Enligt M rådde då en rättvis uppdelning av jorden så att den odlade delen ägdes av släkten medan den ouppodlade var häradets allmänning. Fattigvården sköttes genom att byalaget i sitt gemensamma arbete först såg till de arbetsoföras åkrar och därefter sina egna. Det rådde enligt M en form av demokrati med allmän rösträtt för vapenföra män. Att där också fanns trälar var en omständighet han beklagade. Denna goda samhällsordning bröts emellertid under medeltidens senare del och med den enade riksstyrelsen under Gustav I uppstod den centraliserade statsmakt M aldrig i någon form uppskattade. Medeltidens maktfördelning mellan bondemakt och kungamakt förblev för M ett levande ideal. Det var bla därför han tog avstånd från den s k ministersocialismen; riksdagsledamoten skulle vara kritiker och kontrollant, obunden av regeringsansvaret.

Det historiska händelseförloppet under medeltid och 1500-tal skildrade M i sina historiska romaner, som han ägnade alltmer tid under de senare decennierna av sitt liv. Under denna period drog han sig alltmer bort från den politiska debatteten under 20- och 30-talen kom att grunda sig mer på rollen som folklig berättare än som politiker, även om han kvarstod i riksdagen ända till sin död.

M:s författarskap påverkade arbetarrörelsens inställning till historien. Rörelsen hade genom sin misstänksamhet gentemot den officiella historietraditionen och de patriotiska minnena framstått som historiefientlig men M hade med sina romaner "erövrat Sveriges historia åt arbetarrörelsen" (Nyström). M omtolkade också ett viktigt skede av sv historia. Av hävd hade Sturepartiet beskrivits som ett nationellt och demokratiskt parti, som kämpade för Sveriges frihet, vilken Gustav I med hjälp av lybeckare och dalkarlar förverkligade. För M framstod nationalstatens tillkomst snarare som ett nederlag för bondesjälvständigheten. Det var därför logiskt för honom att hylla de folkliga upprorsmakare som stod i konflikt med kungamakten. Särskilt Dacke-gestalten fängslade honom. "I skriet från den småländska vildmarken har han hört den urgermanska bykommunismens och bonderättens svanesång" (T Fogelqvist i DN 7 dec 1930). M använde också Dackes namn som pseudonym. Genom betoningen av de sociala motsättningarna anslöt han närmast till en marxistisk historiografisk tradition, tillämpad exempelvis av Engels i Tyska bondekriget (sv övers 1923) och Kautsky i dennes bok om Thomas More och Utopia.

Romanernas autenticitet är ingalunda fullständig men de bygger på omfattande källforskning och deras dokumentära värde har vitsordats av flera historiker av facket, exempelvis i recensioner av auktoriteter på medeltidshistorien som Nils Ahnlund, Gottfrid Carlsson, Sven Tunberg och i Norge den med M politiskt besläktade Edvard Bull. Hedén har framhållit hur M uppmärksammade såväl ekonomins som religionens roll i det medeltida samhället. Andra socialdemokrater som uttalade sig uppskattande var Ström och Alfred Kämpe (bd 21), som båda utarbetat historiskt episka verk med agrar anknytning. Efter initiativ av bl a T Fogelqvist (bd 16), som var en hängiven beundrare av M:s verk, tilldelades M ett hedersdoktorat vid UU 1932.

Omdömena från litterär utgångspunkt om de historiska romanerna har dock varit svala. Kritiken har talat om otillräcklig sovring — de handlade om "allt mellan himmel och jord" (Gunnarsson) — brist på episk struktur, vidlyftiga digressioner och en bristande psykologisk trovärdighet i personskildringen. Som populära skildringar av äldre sv historia har de dock ett obestridligt värde och deras solida verklighetsunderlag har aldrig satts i fråga. M:s stil präglades av en blick för det sinnliga och konkreta.

Författarskapet omfattade även poesi och ett rikt mått avjournalistik. Kanske är M den av de tidiga arbetarförfattarna som blivit mest uppmärksammad, låt vara att det inte varit hans prestationer som författare som stått i främsta rummet, utan snarare hans övriga verksamhet: journalistiken, politiken, historieforskningen. Redan före sekelskiftet skrev M dikt; den mest berömda blev Stridssång, som publicerades första gången i Social-Demokraten 26 juni 1899 under rubriken För vår föreningsrätt. Som ungsocialist publicerade han sig i Brand, efter ungdomsförbundets splittring i Fram. Där trycktes på hösten 1903 den slutgiltiga versionen av Stridssång med de berömda orden "Jag skulle bli slav? Nej, så jävlar anamma ...". Den har kallats "den svenska arbetarrörelsens monumentalaste och mest robust äktsvenska kampdikt" (Uhlén). Därefter avklingade M:s period som kampdiktare.

M:s sista stora historiska roman, Gustaf Vasa och Nils Dacke (3 vol 1928-48) utkom ofullbordad, det sista bandet postumt. Han anade också mot slutet av sitt liv att han aldrig skulle få möjlighet att låta representanterna för de två polerna i hans politiska spänningsfält mellan kungavälde och bondemakt, Nils Dacke och Gustav Vasa, sammanstråla i romanen. Han led under lång tid av sockersjuka och vikande syn men det var cancern som till sist tog hans liv.

Omdömena om M är överlag positiva; nästan ingen har haft något ont att säga om honom. Snarast tycks han ha verkat oförarglig, kanske därför att hans reella politiska inflytande aldrig var särskilt stort. Att han åtnjöt respekt även i konservativa kretsar kan sammanhänga med att hans radikalism aldrig uteslöt en passionerad fosterlandskärlek och en med tiden allt fastare tro på hävdvunna nationella symboler som jorden och folket, konungamakten, kyrkan och försvaret. Han innehade styrelseposter i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SAP och SVP men inget tyder på att han själv har varit någon drivande partiideolog. Någon taktiker eller resultatpolitiker var han inte heller. Många har framhållit den folkliga grovheten, kopplad med charm och geni. "Du är den älskligaste dåre i kristenheten", skrev Lidforss. Strindberg, som delade M:s agrarsocialistiska sympatier, kallade i ett brev 1910 hans broschyrer "förträffliga".

M var nykterhetsvän. Hans personliga stil präglades av enkel folklighet. Han klädde sig gärna i vadmalsdräkter, som hustrun sytt, och i bredbrättade hattar. Hans valhänthet inför vardagliga rutiner är omvittnad liksom ett ointresse för jordnära ekonomiska realiteter; han saknade stundom pengar till tågbiljetter och oredan på hans skrivbord var legendarisk.

Författare

Sverker Sörlin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av M:s arkiv (114 vol) i RA. Återstoden finns väsentligen i AA (14 vol). Ytterligare något i Blekinge läns mus, Karlskrona. M:s saml (ca 75 hm) av officiellt tryck i Gävle rådhus. — Brev från M i AA (till bla H Branting, P A o Sigfrid Hansson, Z Höglund, K Kilbom o F Ström), KB, Folkrörelsearkivet i Gävle, RA, SSA (till C Lindhagen), UUB (till bla Israel Holmgren).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Malmfrågan. Några anteckningar. Malmö 1907. 50 s. (Socialdemokratiska ungdomsförbundets agitationsskrift n:r 14 [omsl].) — Kan Sverge försvara sig? Ett inlägg i en debatt med kaptenen vid Helsinge regemente Gustaf Swedlund i Gävle allm diskussionsfören d 26 mars 1907. Bearb o kompletterat. Malmö 1907. 34 s. (Ibid 16.) - Norrlandsfrågan. Malmö 1908. 72 s. ([Ibid =] Frams broschyr n:r 32 [omsl].) — Hungertullarne eller Skola de fattiga alltid betala fattighjälp till de rika? H 1-5. Gävle 1908[-09], 240 s. - Vid kunskapens träd [dikt] (F M, Vid kunskapens träd, [jämte] K Dalström, Bildning och klasskamp, Lysekil 1909, s 3-6). - Ett föredrag i tullfrågan. Malmö 1910. 42 s. - Svar till Sven Hedin. [Sthlm, tr] Gävle 1912. 42 s. — Livsmedelstullarna. Gävle (tr Sthlm) 1912. 48 s. 2. uppl [omsl] 1913. - Sockerockret. [Omsl.] Sthlm 1913. 29 s. [Annan utg] s å. 32 s. — Giv oss åter våra millioner! Spannmålstullens behandling i rikdagen 1913. Sthlm 1914. 4:o. 96 s. - Valtal. [Rubr.] Gävle 1914. Fol. (4) s. — Den militära samhällsfaran. Varför jag yrkade avslag på fjärde huvudtiteln. Sthlm 1916. 8 s. — Öppet brev till landstingsvalmännen. [Rubr.] Gävle [1916]. (4) s. — Rättfärdiggörelsen genom tron. Skildringar från den frikyrkliga rörelsens genombrott. D 1-2. Sthlm 1916. 379, 431 s. 2. uppl så. 3.-4. uppl 1917, 1917-18. 5. uppl 1920. 538 s. 6. uppl 1927. [Ny uppl] 1938. 538 s, 1 portr. (F M, Skrifter, Minnesuppl, 1.) [Nya utg:] 1947. 363 s. (Tidens bokklubb 5 [skyddsomsl].) 1961. 321 s. [Profilböckerna.] [Sthlm] (tr i Tyskland) [1978], -Demokratins vapen eller Folkombud och regeringsmakt. Föredr hållet vid socialdemokr vänsterns valmöte i Sandviken juli 1917. Sthlm 1917. 46 s. — Evangeliet och samhällets förnyelse (H Hjärne m fl, Evangeliet och kyrkan, föredr vid tionde allm kyrkliga mötet i Stockholm 1920, Sthlm 1920, s 66-70). - Brödfördyringen 1921. Har du råd att vara skattskyldig under de skånska storbönderna? Sthlm 1921. 45 s. — Industritullarna och handelsbalansen. [Omsl.] Sthlm 1921. 32 s. — Spannmålstullarna i kritisk belysning. Sollefteå 1921. 19 s. — Sancte Eriks gård. Skildringar från medeltidens senare skede. 1-3. Sthlm 1922-26. 1. Den nationella samlingens födslovåndor. 1922. 611 s. 2.-3. uppl så. 4.-5. uppl 1924. 605 s. 6. uppl 1927. 7. uppl 1932. [Ny tr] 1938. [Ny uppl] 1938. 603 s. (Skrifter, Minnesuppl, 2.) 2. I den unge Sturens tid. 1923. 442 s. 2.-5. uppl 1923, 1924, 1932, 1932. [Ny uppl] 1938. (Skrifter ... 3.) 3. Gråbrödraklost-ret. 1926. 430 s. 2.-3. uppl 1926, 1927. 4. uppl 1938. [Ny uppl] 1938. (Skrifter ... 4.) - "Guds underman". Hur var reformationsverket möjligt? (Hävd och hembygd, Svenska fornminnesföreningens årsskrift, 1923, Sthlm, s 13-20). - På kryss i Blekingeskären (STFÅ, 1925, Sthlm, s 83-105). -En ny järnvägsvisa (Väg- och vattenbyggaren, 1925, Gävle, fol, n:o 1, s 11). - Gustaf Vasa och Nils Dacke. Historisk skildring om bondeklassens undergång och herrgårdens födelse. D 1 — 3. Sthlm 1928-48. 1. 1928. 380 s. [Ny uppl] 1938. (Även: Skrifter, Minnesuppl, 5.) 2. 1930. 399 s. [Ny uppl] 1938. (Skrifter ... 6.) 3. 1948. 384 s. 2. uppl 1949. 400 s. (Skrifter ... 7.) - På den tiden — (F M mfl, Ansikten, självbiogr skisser, Sthlm 1932, s 9—23). — Folkvandringarnas historia. 1*. Från Arminius o Vercingetorix till Tysklands o Frankrikes födelse. Sthlm 1937. 507 s, 4 kartbl, 1 tab. [Fortsätts av följ.] — Vikingatidens historia. Bearb o utg av P Nyström. Från stammarna till de nordiska riksbildningarna. Sthlm 1939. 544 s, [Jfr föreg.] — Fabian har ordet. Ett urval ur ... tal, skrifter o artiklar. Med företal av Sven Andersson. Sthlm 1940. XX, 411 s. — Dackefejdens vagga [Lindö] (I Dacke-bygd, en bok om Vissefjärda, 1970, Kalmar, s 61 — 87; ur Social-demokraten mars 1930). — Då tidevarven avlöste varandra. Skatter, priser, löner o pänningförh vid medeltidens slut [1—3] (Meddelanden från Arkivet för folkets historia, årg 4, 1976, Sthlm, nr 4, s 24-27, samt 5, 1977, nr 1, s 30-35, o 2, s 42-44; faksimil ur Ny tid 1920). - Historiska art i bl a Social-demokraten 9, 16 o 23 febr samt 2 o 9 mars 1930, 25, 27 o 28 maj samt 2 o 6 juni 1935; dikter i Stridsropet 1895, Skånska dagbladet 1897-1901 o dess söndagsbilaga Hemmet 1900— 02, Malmö-tidningen 1898-99, Falkenbergs-tidningen 1900, Brand 1901-02, Fram 1903, 1906, Arbetarbladet 1904, 1906, 1908 (förteckn i F Ström, nedan a a 1948, s 304 f).

Utgivit: Eko från världsprässen, 9/11 1917 — 1/12 1919, Gävle, Sthlm, fol, 8X8, 256, 136 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); Arbetets söner, 1-5 (1966-67); K Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige, 2 (1963); R Casparsson, Vårt fattiga liv (1961); H Cornell, Konsten, vännerna, verkligheten (1975); R Eden-man, Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903— 1920 (1946); T Eklann, Kring en studenttidnings start o första år (Hågk o livsintr, 19, 1938); M Fahlgren, Litteraturkritiker i arbetarrörelsen (1981); N-O Franzén, Hjalmar Branting o hans tid (1985); H Granlid, Martin Koch o arbetarskild-ringen (1957); O Gunnarsson, Stridsmän och frids- män (1958); Y Hirdman, Vi bygger landet (1979); Z Höglund, Hjalmar Branting o hans livsgärning, 1-2 (1928-30); dens, Fabian Månsson (1951); dens, Minnen i fackelsken, 1-3 (1951 — 1956); Kommunismen i Sverige (Meddel från arbetarrörelsens arkiv o bibi, 24-25, 1982); T Lindbom, Den soc:dem ungdomsrörelsen i Sverige (1945); C Lindhagen, Memoarer, 1-3 (1936-39); E Lönnroth, 1919—1939 (Den sv utrikespolitikens hist, 5, 1959); G Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 1-3 (1920-24); B Meidal, Från profet till folktri-bun, Strindberg o strindbergsfejden 1910—12 (1982); R Nyländer, F M:s minnesrum i Blekinge mus (Blekingeboken 1951); O Nyman, Högern o kungamakten 1911-1914 (1957); O Nystedt, Ett mötesminne (Hågk o livsintr, 15, 1934); P Nyström, En liten orientering i F M:s hist förf:skap (M, Vikingatidens hist, 1939; även i En annan hist, ed J Garnert, 1982); E Palmstierna, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1 (1952); M v Plåten, Den unge Vilhelm Moberg (1978); riksdagstrycket; V Spångberg, Stora män o mindre, 3 (1924); J Stenkvist, Proletärskalden: Exemplet Ragnar Jän-del (1985); F Ström, Min ungdoms strider (1940); dens, I stormig tid (1942); dens, Fabian (1948); E Sundström, F M o frikyrkan (1949); dens, Radikalism o religiositet (1961); S Sörlin, Norrlandsfrågan (Paradiset o vildmarken, ed T Frängsmyr, 1984); H Tingsten, Den sv socialdemokratiens idéutveckl, 1—2 (1941); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor (1966); A Uhlén, Arbetardiktn:s pionjärperiod 1885-1909 (ny uppl 1978); Ur Gävle stads hist (I946)j H Yve, Banbrytare o stridsmän [1] (1938); H Akerhielm, Förgången stad (1958).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Fabian Månsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8630, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Sörlin), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8630
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Fabian Månsson, urn:sbl:8630, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Sörlin), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se