Nils Nilsson

Död:1664 – Jakobs församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Borgmästare, Rådman


Band 26 (1987-1989), sida 643.

Meriter

Nils Nilsson, begr 22 maj 1664 i Sthlm (Nikolai LIal:29), trol i Jak. Rådman i Sthlm 19 april 43, installerad 6 maj 43, borgmästare i Sthlm 10 aug 48 (kansliets utg diarium) – dec 51, antagen på rådstugan 1 sept 48, deltog i riksdagarna 49 o 50 samt i utskottsmötet 51 (talman 49–51), assessor i Svea hovrätt från 2 juli 55.

G 1) 7 jan 1644 i Sthlm, Nik, m Margareta Gudmundsdtr, begr 6 jan 1656 där, Jak (Nikolai LIal:22), 2) 10 okt 1656 där, Nik, m Catharina Israelsdtr, d senast 22 maj (Nikolai LIal:37, s 26), begr 28 okt 1672 där, Jak (Nikolai LIal:37, s 17), dtr till Israel Pedersson o Elisabet Larsdtr, samt senare omg m häradshövdingen Johan Svan, adlad Svanehjelm.

Biografi

N.s ursprung är inte bekant. Inget närmare är heller känt om hans studier, vilka dock sannolikt varit omfattande och inkluderat vistelse på kontinenten. Elgenstierna förmodar dock, oklart på vilka grunder, att N är identisk med den Nicolaus Nicolai Angermannus som skrevs in vid UU i okt 1624. Att N besökt Italien är bekant genom ett uttalande av Per Brahe i riksrådet 1650. I N:s konceptskölde-brev, uppsatt i sept 1651, anges också i en formelartad formulering att N bredvid sina studier besökt åtskilliga länder och övat sig i "bokliga konster och främmande nyttiga tungomål".

N antogs till rådman i Sthlm på justitieborgmästaren Peder Gavelius' (bd 16, s 761) förslag. Inget tyder på att han tidigare haft sysselsättning i staden. N verkade de första åren som bisittare i ämbetskollegiet. 1646 förordnades han som rådman till assistent åt kämnärerna på Norrmalm. Året därpå satt N i justitiekollegiet och 1648 var han åter i ämbetskollegiet. I juni detta år avled en av de fyra borgmästarna, preses i byggningskollegiet Mattias Tröst. N utsågs till dennes efterträdare och satt i byggningskollegiet under hela sin tid som borgmästare. 20 dec 1648 valdes N att representera Sthlm på den kommande riksdagen. Det var sed att en av huvudstadens borgmästare valdes till borgarståndets talman, liksom att stadssekreteraren i Sthlm — vid denna tid Nils Skunck — fungerade som ståndets sekreterare. Vid de två riksdagarna 1649 och 1650 jämte utskottsmötet 1651 utsågs följaktligen N och Skunck till borgarståndets talman respektive sekreterare, och som sådana ledde de borgerskapets och de ofrälses offensiv mot adeln i den uppflammande ståndsstriden. Det är emellertid svårt att urskilja N:s personliga insats liksom att avgöra hur långt borgerskapets inflytande sträckte sig i förhållande till de två övriga ofrälse ståndens. Bedömningen kompliceras av att källmaterialet till övervägande delen härrör från andra grupper än borgarståndet. Som talman förde emellertid N i de flesta situationer ordet för ståndet. Det är heller ingen tvekan om att adelns vrede i första hand riktades mot N och i viss mån mot Skunck och att N såväl av ridderskapet som av riksrådet uppfattades som den främste och farligaste oppositionsledaren.

Vid riksdagen 1649 var tronföljdsfrågan den mest brännande. Drottning Kristina ville få hertig Karl Gustav erkänd som tronföljare och arvfurste utan att binda upp sig med löften om äktenskap, medan såväl riksrådet som ständerna försökte driva igenom deras giftermål. Successionsfrågan förelades inte ständerna in pleno utan diskuterades endast under tysthetslöfte inom ett på ständernas eget initiativ bildat utskott. Borgarståndet, vars talan fördes av N, var från början enigt med adeln om det förkastliga i att Karl Gustav valdes till arvfurste. N uppträdde som ivrig försvarare av arvriket. Han framhöll dess överlägsenhet över valriket och faran med flera regenter samt "repeterade med många ord arvföreningens fundament" (AdRP 4, s 225). När borgarutskottet till slut framlade sitt skriftliga svar på propositionen hade emellertid enigheten med adeln brutits. Utskottet antydde att det nu kunde tänka sig att acceptera Karl Gustav som tronföljare. Borgarståndets ändrade uppfattning innebar att en spricka uppstod mellan adeln och de ofrälse, eftersom prästeståndet och förmodligen allmogen redan tidigare gått med på drottningens förslag. Frälsets reaktion blev mycket negativ, varpå N i ett hetsigt replikskifte inför drottningen och riksrådet framhöll att borgerskapet var ett eget stånd och fritt att fatta sina egna beslut. Finge det inte framföra sin egen uppfattning vore vidare överläggningar med frälseståndet meningslösa. Ordväxlingen var så hätsk att borgarståndet fann det bäst att följande dag (1 mars) skicka upp en delegation på riddarhuset för att ursäkta N:s uppträdande, som de förklarade med de pikar borgarutskottet fått under rådsmötet. Något medgivande i sakfrågan gjorde de emellertid inte. Slutet av riksdagen präglades av misstänksamhet mellan frälse och ofrälse, vilket späddes på då underrättelsen om Karl I:s avrättning i London nådde Sthlm i början av mars. Vid riksdagens avslutningshögtid framhöll sedan N i sitt och borgarståndets avslutningstal med en rad exempel monarkins överlägsenhet jämfört med ett aristokratiskt statsskick. Några anspelningar på den aktuella situationen gjorde han inte, men syftet var klart nog.

Om således borgarståndet genom N redan vid 1649 års riksdag markerat sin självständighet gentemot adeln skulle detta gälla i ännu högre grad vid ständermötet året därpå. De tre lägre stånden gick här till hårt angrepp mot frälset. De krävde omedelbara lindringar i pålagorna och en reduktion av de avsöndrade godsen. Allmogen drev ihärdigt denna fråga med de två andra ståndens stöd och ledning. Olika åsikter om vilket stånd som var drivande har framförts i forskningen, men som de ledande oppositionsmännen tycks främst de två stockholmarna N och Skunck jämte inom prästeståndet uppsalaprofessorn Johannes Terserus ha framträtt. Även ärkebiskopen Johannes Lenæus (bd 22), som i de flesta fall förde sitt stånds talan, önskade reduktion. Mycket tyder emellertid på att N uppfattades som den främste och farligaste ledaren i ståndsstriden. Hassleprästen Jonas Petri uppger i sin dagbok att några adelsmän sagt till honom att N borde steglas, och vid ett annat tillfälle nämner han att guvernören i Riga Anders Eriksson Hästehufvud (bd 19) hävdat att N bedrog och förförde prästerskapet. Det går emellertid att spåra vittgående kontakter såväl inom riksdagsoppositionen som mellan denna och de mot riksrådsaristokratin kritiska kretsarna kring Karl Gustav, pfalzgreven Johan Kasimir och den alldeles före riksdagen avlidne Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17). Ett ofta nämnt exempel är hertigens forne lärare Bengt Baaz Ekehielm (bd 12) som under riksdagens två första månader ännu var underståthållare i Sthlm och alltså i praktiken N:s närmaste överordnade. Denne ersattes som underståthållare efter halva riksdagen av Reinholt Leuhusen (bd 22, s 595), son till en stockholmsborgare, bror till rådmannen i staden Willem Leuhusen (bd 22, s 596), som själv deltog i riksdagen, samt vid denna tid gift med dottern till förre rådmannen och storköpmannen Peter Grönenberg (bd 17). Vidare var Skunck gift med en protegé till Gyllenhielm och hade erhållit sin tjänst som stadsskrivare på rekommendation av denne. Terserus var släkt med huvudstadens justitieborgmästare Johan Westerman-Lilliecrantz (bd 23, s 24) och bodde under riksdagen förmodligen hos denne. Arnold Johan Messenius (bd 25) påstod senare att han vid ett tillfälle träffat Terserus och N hemma hos Westerman.

De ofrälse ståndens agerande på riksdagen kulminerade med den sk protestationens överlämnande i början av okt. Denna uppsattes av allt att döma av bl a N och Terserus, men den slutliga versionen tycks ha författats eller åtminstone redigerats av Skunck. Protestationen kan ses som de ofrälse ståndens programförklaring och skriften har kallats en av de mest betydelsefulla i Sveriges historia (Lövgren). Reaktionen i riksrådet blev mycket stark och föranledde den normalt måttfulle rikskanslern att utbrista att "ferrum, det är det endaste consilium".

Det omedelbara resultatet för de ofrälse stånden av såväl protestationen som riksdagen i sin helhet har emellertid betraktats som förvånansvärt magert. Borgarståndet vann främst en skattelindring genom att städernas kontribution avskaffades och ersattes med en fördubbling av accisen, som även drabbade de icke burskapsägande stadsinvånarna. Möjligen siktade borgarståndets ledare främst på att undanröja hindren för de juridiskt skolade ofrälse ämbetsmännens karriärmöjligheter och inte på städernas förkovran. Att detta låg väl i linje med ståndsstridens udd mot adeln är uppenbart. Samtidigt visar den följande utvecklingen att N och Skunck knappast agerade utifrån egna personliga intressen.

Även vid utskottsmötet i Sthlm på hösten 1651 representerade N huvudstaden, nu tillsammans med den befullmäktigade Skunck. Det förefaller som om regeringen före mötet försökt förhindra N:s deltagande genom att erbjuda honom adelskap och posten som v president vid Åbo hovrätt. Han hade dessutom redan under våren i donation erhållit några hemman på Svartsjölandet och i Värmland. Ett sköldebrev i koncept uppsattes för honom i sept där han kallas v president i hovrätten (posten innehades dock sedan ett år av I Lagerfeldt, bd 22, som tillträtt så sent som i mars). Regeringens förhoppning måste ha varit att få bort N såväl från borgarståndet som från Sthlm. N accepterade emellertid inte erbjudandena och kunde följaktligen uppträda som borgarståndets talman när utskottsmötet inleddes i början av okt. Detta möte dominerades av frågan om den impopulära kvarntullens återinförande, men såväl prästeståndets som borgerskapets deputerade vägrade att frånta riksdagen bevillningsrätten. N uttryckte till adeln sin förvåning över att en fråga som borde avhandlas på en riksdag lades fram inför utskottsmötet. Någon bevillning gavs heller inte utan frågan uppsköts till nästkommande riksdag.

Innan det långa mötet nått sitt slut och beslutet skrivits under 15 dec fick emellertid regeringen ett gyllene tillfälle att oskadliggöra N. Både denne och Skunck drogs nämligen in i processen mot de två Messenierna, som inleddes 14 dec. I den paskill som A Messenius (bd 25) skrivit och sänt till Karl Gustav påstods bl a att K M:t ville tvinga på N adelskap och förflytta honom till Åbo. Vid förhör hävdade författaren att fadern sagt detta och att hela staden talade därom. Den äldre Messenius namngav N och Skunck som fientliga mot regimen, och N påstods ha önskat att hertigen ville ta makten. N arresterades och ansattes hårt. Uppenbarligen hölls han fängslad då mötesbeslutet underskrevs, eftersom Skunck, som tydligen inte ansågs lika komprometterad, fick skriva under för Sthlms räkning. N nekade dock till alla beskyllningar trots flera konfrontationer med Messenius och släpptes mot skriftlig förbindelse att inte avvika från staden. Enligt den franske ministern Picques, vars utsagor dock inte alltid är trovärdiga, tvingades man fördubbla vakten både på slottet och i staden samt upprätta en speciell vaktstyrka på Södermalm då N skulle gripas, eftersom man fruktade oroligheter bland borgerskapet pga dennes stora popularitet. Även om N inte formellt fälldes, artade sig processen mot Messenierna till en bred uppgörelse med oppositionen från 1650. Riksrådet försökte pressa fram angivelser mot så många som möjligt; Terserus anmodades att inställa sig, Messenius' förbindelser med Ekehielm efterfrågades och Bengt Skytte, som för tillfället befann sig utomlands, anklagades och förhördes vid sin hemkomst. Aktionerna hade uppenbarligen åsyftad verkan. Visserligen avkunnades domar endast mot de två Messenierna, vilka avrättades, men hela processen var en tydlig varning. Johan Ekeblad (bd 12) skriver i slutet av jan 1652 att var och en vid hovet "sig väl omser, förr än han något säger, av den varnageln de av Messenii död fattat hava". Såväl N som Skunck avsattes från sina ämbeten i staden. Stadsskrivaren utnämndes till assessor vid Äbo hovrätt (dock utan att tillträda) medan N inte tycks ha fått någon ny tjänst. Den danske residenten P Juel uppger i mars att N blivit forordnad till v president i Göta hovrätt, men detta kan vara en missuppfattning. Magistraten uppvaktade sista febr drottningen med en supplik där den bönföll att N skulle återinsättas i sitt ämbete, då han var väl insatt i stadens ärenden, var älskad av borgerskapet och behövdes som ledare av byggningskollegiet. Följande dag var en delegation från staden i riksrådet i samma ärende. Drottningen lovade ta saken i övervägande, men uppenbarligen utan resultat. Även Skunck begärde några dagar senare i en supplik att få behålla sin tjänst i staden men nekades detta. Bägge behöll dock sin lön av staden ämbetsperioden ut. N hade genom avsättningen förlorat sin politiska plattform och var inte längre farlig. Trots detta erhöll han inte någon ny tjänst förrän efter drottningens abdikation. 1655 förordnades såväl N som Skunck till assessorer i Svea hovrätt.

N kan ses som representant för en ny och framåtsträvande klass i det sv stormaktssamhället: de välutbildade och juridiskt skolade ofrälse ämbetsmännen, vilka inte var beredda att acceptera adelns förstarangställning. Av allt att döma var N en mycket duglig borgmästare som dessutom gjorde sig anmärkningsvärt omtyckt bland stadens borgerskap. Hans agerande som talman i borgarståndet visar att han uppenbarligen var orädd och mån om såväl sin som ståndets integritet. Att det inte enbart var den egna ambitionen att komma sig upp som drev honom antyder hans sannolika vägran att motta adelskap och vicepresidentpost. Det mesta tyder på att adeln och regeringen betraktade N som den farligaste av de ofrälse ledarna. I processen mot Messenierna var N den av oppositionsmännen som ansattes hårdast, och sannolikt var det i första hand N som rikskanslern hade i åtanke när han jämförde de ofrälses uppträdande på riksdagen med ett myteri i Lennart Torstensons armé, vilket kunde stillas först sedan ledarna avrättats. Per Brahe i sin tur betecknade dem som skrev under protestationen som "de illvilligaste". Uttalandet speglar väl rådsaristokratins uppfattning om de ofrälse oppositionsmännen.

Söner till N var justitieborgmästaren och riksdagsmannen Gustaf Holmström (1648–1705) och skalden Israel Holmström (bd 19).

Författare

Robert Sandberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Bouppteckn:handl:ar efter N i Momma-Reenstiernasaml, E 2601, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 7 aug 1645, 28 febr o 14 .nov 1649, 9 maj 1650, 12 april, 9 maj o 19 juni 1651; Riksdagsacta 1649—51; Svea hovrätt, huvudarkivet AIal:4 (prot 1648-52), AIa2:9 (konc:prot 1655), BIIa:27-34 (domböcker 1655-62); Sköldebrev o adelsvapen, vol 4; Sthlms stads acta, vol 3; Skoklostersaml E 8142 (KK:son Gyllenhielm till P Brahe 29 maj 1645); Stegeborgssaml E 15 (Bengt Baaz till Johan Kasimir 27 juli 1650); allt i RA. Sthlms magistrats o rådhusrätts arkiv 1636—1849: AI:6-12 (Sthlms stads tankebok 1643-52), Prot ang stadens ensk ärenden 1637—43; Borgmästare o råds arkiv före 1636, vol 69 (ämbetsboken); Byggn: kollegiets arkiv AI:3-4 (prot 1648-50); Stads-byggn:kontoret, Stadsmätmavd: Designationsbo-ken A—B; Stadskamrerarens arkiv, Glal (orig: huvudböcker 1643—52), GIb (verifikationer till huvudböckerna); \"ik:s kyrkoarkiv LIal:22, s 9, 29, s 14, 37, s 17 o 26; allt i SSA. E 399 (riksdags-handhar 1649—51); Nordinska saml, vol 226 (riksdagsacta 1649-51), vol 792 kvart (Jakob Guthraei dagbok 1650), allt i UUB.

AdRP 4:1-2 (1871-72); N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592—1672 (Sveriges riksdag 1:3, 1933); Bidr till Dronning Christinas, det swen-ske Hofs og Corfitz Ulfeldts Historie, i Aarene 1651—55, af Peder Juuls utrykte Breve til Charisi-us, ed C Molbech (DHT 1844); BorgRP före frihetstiden (1933); P Brahe d:y, Tankebok, ed D Krutmejer (1806); A Drake, Bidr till historien om riksdagen år 1649 (1857); J Ekeblad, Bref, ed N Sjöberg, 1 (1911); G Elgenstierna, Sthlms-släkter, 1 (PHT 1915); G Frunck, Ett bidrag till Israel Holmströms monografi (Saml 1881), s 66; A Fryx-ell, Berättelser ur sv historien, 9—10 (1849—50); E Granstedt, Carl Carlsson Gyllenhielm o Vasa-hu- set (PHT 1943); Hist samkar, ed C Adlersparre, 1 (1793), s 302-404; R Holm, Joannes Elai Terserus. Hans insats i samtidens kyrkl, vetensk o polit lif, 1 (1906); Jonas Petri, Dagbok, förd vid 1650 års riksdag i Sthlm (HSH 22, 1837); F Lagerroth, Frihetstidens författa (1915); WG Lagus, Åbo hof-rätts hist..., 1 (1834); H Loven, Bidr till historien om 1650 års riksdag (1851); B Lövgren, Ståndsstridens uppkomst. Ett bidr till Sveriges inre polit hist under drottn Kristina (1915); SA Nilsson, Reduktion eller kontribution. Alternativ inom 1600-talets sv finanspolitik (Sc 1958); S I Olofsson, Drottn Christinas tronavsägelse o trosförändring (1953); PrRP 1 (1949); Präste- o borgarskapets samt allmogens supplication til Hennes Maj:t drottn Christina, uti 1650 års riksdag ... (Handhar til konung Carl XI:tes hist, ed S Loenbom, 10, 1769); Riksens råds remonstration emot de andre 3 ständernes protestation ... på rijkzdagen a:o 1650 (HSH 25, 1842); M Roberts, Queen Christina and the general crisis of the seventeenth century (Past and Present, 22, 1962); N Runeby, Monarchia mixta (1962); Samtaal emellan Junker Päär, Mäster Hans, Niels Andersson Borgare o Joen i Bergha Danneman ... 1650 (Saml af curieuse samtal, politiske anecdoter, gamla sagor o forntidens hemligheter, 2, 1768); Schlegel o Klingspor; N Skunk, Detta är min ... förnämsta wandel o handel, sedan jag är född hit till werlden ... (Tidn:ar utgifne i Upsala 1777); SRP 13-15 (1912-20); StRR; B Sundborg, "Den skiten Per Andersson", en lycksökare från Christinas tid (1967); JE Söderberg, Utskottsmötet 1651 o riksdagen 1652 (1877); T Söderberg, Den namnlösa medelklassen. Socialgrupp två i det gamla sv samhället intill 1770-talet (1956); V Söderberg, Historieskrifvaren Arnold Johan Messenius (UUÅ 1903); JE Terserus, Ortus et vitae cursus ... (Handhar till upplysn i Finlands kyrko-historie, [ed J Tengström] 2, 1822); P Linage de Vaucien-nes, Mémoires de ce que s'est passé en Suéde ... depuis 1'année 1649 jusques en 1'année 1652, 2 (Köln 1677); C Weibull, Drottn Christina o Sverige 1646—1651, en fransk diplomat berättar (1970); M Weibull, Om "Mémoires de Chanut" (HT 1887 o 1888); G Wittrock, Regering o allmoge under Kristinas egen styrelse, riksdagen 1650 (1953).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Robert Sandberg), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8913
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Nilsson, urn:sbl:8913, Svenskt biografiskt lexikon (art av Robert Sandberg), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se