Carl Gustaf Malmström

Född:1822-11-02 – Tysslinge församling, Örebro län
Död:1912-09-12 – Danderyds församling, Stockholms län

Historiker, Tidningsredaktör, Riksarkivarie, Ecklesiastikminister


Band 25 (1985-1987), sida 31.

Meriter

2 Malmström, Carl Gustaf, bror till M 1, f 2 nov 1822 i Tysslinge, Ör, d 12 sept 1912 i Danderyd, Sth. Elev vid Örebro skola, vid Strängnäs gymnasium ht 36, inskr vid UU 16 okt 40, informator på Boxtorp, Söd, 41, på Stjärnholm, Söd, 42, förvaltare där 43, FK vid UU 20 maj 46, informator för Hugo Tamm 4654, mag vid UU 16 juni 48, doc i historia där 22 sept 49, eo amanuens vid UUB 11 febr 51, red för Tidskrift för litteratur 51 52, studieresa till Frankrike, England o Danmark 5 aug 52juni 53, tf skytteansk prof periodvis 5662, adjunkt i historia o statistik vid UU 8 juni 58, eo prof i historia där 10 april 63, ordf i Hist fören i Uppsala maj 64maj 69 o maj 77nov 78, i komm ang undervisn i historia o geografi på läroverken dec 66aug 68, led av kyrkomötet 68, av komm ang missionsverksamheten april 6972, tjänstl från UU med statsanslag för att skriva frihetstidens hist 6976, prof i historia vid UU 21 febr 77, statsråd o chef för ED 1 nov 7827 aug 80, riksarkivarie 1 sept 8287, ordf i Sv hist fören 8396. LVHAA 64, LVSU 76, LSA 78.

G 1) 20 sept 1851 i Gryt, Söd, m Eva Carolina Mathilda Tigerschiöld, f 6 april 1814 i Torpa, Ög, d 23 jan 1864 vid Erikssund i Mälaren genom drunkning (kbf i Domk, Uppsala), dtr till kaptenen Adolf Ludvig T o Magdalena Maximiliana Hvitfeldt; 2) 23 juni 1868 i Torpa m prinsessan Lovisas lärarinna Philippa Magdalena Charlotta Kyber, f 27 nov 1827 i Hannover, St Clemens, d 2 april 1918 i Danderyd, dtr till hov- o kammarmusikern Georg K o Augusta Westenhoff.

Biografi

Både M och hans äldre bror Bernhard Elis (M 1) föddes på gården Holmstorp i Närke. Fadern dog redan 1836, och gården måste säljas. S å började M i Strängnäs gymnasium och gick en hård studietid till mötes. De stipendier han erhöll räckte inte långt, och han var tvungen att skaffa sig konditioner för att klara uppehället. Dessa informatorssysslor tog en avsevärd del av M:s tid i anspråk. 1838 skrev han till sin mor att han övertagit Bernhard Elis' kondition hos assessorn C E Ekmarck och att han för detta fick kaffe om morgonen och mjölk på kvällen. Ett par år senare omtalade han för brodern att han var bekymrad över hur det skulle gå med hans egen studentexamen. Han kände sig nämligen tvingad att gå upp klockan 4 på morgonen för att få litet tid till de egna studierna innan lärjungarna började belägra honom (Platen, s 71, 93, 105).

Trots de hårda studievillkoren avlade M på höstterminen 1840 studentexamen vid UU med mycket goda betyg. Hans ekonomiska ställning var emellertid fortfarande sådan att han nödgades lämna Uppsala för informatorsplatser. Hos De Geers på Stjärnholm fick han mer tid över till egen förkovran, men han hade inte bestämt vad han ville ägna sig åt. Närmast lutade det åt en ämbetsmannakarriär, eftersom han inte trodde han dög till vetenskapsman. M plågades dock så av sitt ekonomiskt trängda läge att han funderade på att låta slumpen avgöra yrkesinriktningen (brev till M 1 17 april 1841). Under gymnasietiden hade prästbanan lockat, men under stark påverkan av N Ignells (bd 19) skrifter, vilka gav uttryck for en starkt negativ inställning till den kristna dogmtron, blev M tveksam till att avlägga prästeden. I mitten av 1850-talet hävdade han som förblev djupt religiös hela sitt liv i ett brev till sin kusin C G Styffe att prästerna i stället för att vara ämbetsmän borde vara församlingens tjänare (2 april 1854).

En tid övervägde M att bli lantbrukare. De Geer på Stjärnholm hade lovat förorda honom till en plats som frielev vid Degebergs lantbruksskola. Problem med ögonen hade bidragit till denna förändrade intresseinriktning. 1842 skrev M till sin bror att han i nästan nio års tid haft ont i ögonen och att värken tilltagit de senaste åren. Efter knappt två timmars läsning svartnade det för ögonen, som också började svida (22 maj). För Styffe bekände M att han ansåg sig vara mera praktiskt än teoretiskt begåvad, och han kunde inte heller se hur han skulle kunna finansiera fortsatta studier i Uppsala (brev 10 juni o 28 juli 1842). M:s mor skrev tröstande att han säkerligen skulle bli lika aktningsvärd antingen han blev lantbrukare eller utmärglad professor i Uppsala (10 mars 1843). Bernhard Elis reagerade kraftigt mot att M umgicks med planer på att uppge sina akademiska studier. Han rådde M att skuldsätta sig och återvända till akademin, annars skulle denne ångra sig senare i livet (brev 19 okt 1841).

M kom inte in på lantbruksskolan, och så småningom blev hans ögon bättre och hans längtan efter universitetet allt starkare. Han fick möjlighet att låna pengar till ett års studier i Uppsala, och redan i maj 1846 avlade han sin fil kand:examen med mycket goda betyg. Strax härefter anställdes han som informator för den sexårige Hugo Tamm sedermera välkänd godsägare och riksdagsman och en livslång vänskap grundlades. Första året vistades M och hans elev mestadels på Österby, men därefter flyttade M, hans mor och Tamm till gemensam lägenhet i Uppsala. Även efter det att M:s mor dött 1849 bodde Tamm kvar hos M. När denne två år senare gifte sig, tog hans elev det mycket hårt, men problemet löstes genom att han fick bo kvar hos M och hans fru. I åtta år stod Tamm direkt under M:s vård, och han bodde kvar hos honom när han inledde sina universitetsstudier. För den barnkäre och barnlöse M en son som föddes 1869 dog efter endast ett par år betydde kontakten med Tamm mycket. På sin ålders höst framhöll Tamm att han inte hade någon människa att tacka för så mycket som M (Sondén 1925, s 10 f, 60, 96, 107).

Ämnesvalet under de fortsatta universitetsstudierna var inte självklart för M. Han hörde Geijer föreläsa över personlighetsprincipen men hade svårt att höra vad denne sade, eftersom han svalde halva meningarna. Geijer hade emellertid bättrat sig och läst tydligare men ordagrant ur sin historia (brev till Styffe 23 okt 1844). M kom dock att alltmer uppskatta Geijers föreläsningar (Jacobson, s 9).

Beträffande ämnesvalet tecknade M en bild av sig själv som en Herkules i miniatyr. Villrådig stod han vid skiljevägen som gick mellan juridik och historia. J J Nordström och C J Schlyter hade väckt ett starkt intresse hos honom för juridiken, medan han hade "föga kärlek för den egentl politiska historien". Som så många gånger bad han Styffe om råd. Denne rekommenderade fortsatta historiska studier, och F F Carlson (bd 7), som M tyckte föreläste redigt och klart, uppmuntrade honom i samma riktning (brev till Styffe 24 jan, 9 mars o 7 nov 1847).

M:s gradualavhandling (1848) behandlade den sv kyrkoorganisationen i början av 1600-talet, och under några år kom han att ägna sig åt kyrkohistoriskt författarskap. 1849 kallades M av Carlson till docent i fäderneslandets historia. I början av 1852 övertog M utgivarskapet för C F Bergstedts (bd 3) kortlivade Tidskrift för litteratur, i vilken han publicerade åtskilliga artiklar, bl a studien Centralisation, ämbetsmän och län i Sverige under medeltiden. Det var svårt att värva artikelförfattare, och M litade mycket till Styffe, som också flitigt bidrog (brev från M till Styffe 8 febr 1852). I slutet av året berättade M för Carlson, att han inte trodde att tidskriften kunde återupplivas. Det var trögt att sätta de uppsaliensiska pennorna i rörelse, och han skulle tänka sig mycket noga för innan han på nytt åtog sig ett sådant "huvudbry" (brev 15 dec 1852).

1851 erhöll M ett resestipendium för att i utländska arkiv forska i 1700-talets sv historia. I april s å hade han meddelat Styffe att han funderade på att ägna sig åt "någon detalj" i frihetstidens historia for att meritera sig som sökande till ett resestipendium. Carlson hade uppmuntrat honom, och M var mycket intresserad av att studera antingen dalupproret eller 1756 års revolutionsförsök men befarade att ämnena var för komplicerade (brev 24 april). Resultatet blev en undersökning av konventikelplakatets uppkomst 1726, vilken publicerades 1852. Tidigare hade M företrädesvis sysslat med äldre tiders historia.

I början av aug 1852 avreste M till Paris och inledde därmed en forskningsresa om vilken det sagts att en fruktbarare sådan "i den svenska hävdaforskningens tjänst har knappast någon gjort" (Valentin 1964, s 16). I Archives des affaires étrangères studerade M de franska sändebudens i Sthlm skrivelser till deras respektive regeringar. Därefter reste han till England och Danmark för att forska även i dessa länders diplomatiska rapportering. I Frankrike trivdes han inte särskilt väl, men det uppvägdes av den guldgruva depeschmaterialet visade sig vara. M skrev utförliga brev till Carlson och Styffe i vilka han redogjorde för sina fynd. Han var fylld av entusiasm över att många dunkla punkter i frihetstidens historia här fick sina förklaringar men förskräcktes också över att finna hur "allmän corruptionen var. Även män, som man varit van att högakta, framstå här i en högst föraktlig dager". Arvid Horn var den ende man av betydelse hos vilken M inte fann några spår av korruption (brev till Carlson 4 okt 1852). Den djupt moraliske M var upprörd, och särskilt kunde han brännmärka de äldre hattcheferna "med outplånlig skam". Till slut tyckte han att han så länge skådat spelet bakom kulisserna att han blivit trött på allt elände och att det kanske skulle vara trevligare att syssla med sedernas, kulturens och förvaltningens historia ämnen för vilka han sade sig ha en viss förkärlek (brev till Styffe 19 mars 1852; Torstendahl, s 156).

I Archives des affaires étrangères arbetade M hårt fem timmar om dagen och blev emellanåt bekymrad för sina ögon. Trots att han satt vid spisen var det ganska mörkt, och mörkare blev det när en arkivtjänsteman drog ner gardinen för att kunna sova bättre. De snarkningar som följde var störande. I övrigt inverkade censuren på hans arbete. M fick visserligen se allting men han tilläts inte göra några utdrag som kunde kompromettera någon, och därför fick han lämna sina anteckningar till genomseende. Detta ledde till att M också arbetade i smyg. På första sidan i en anteckningsbok (RA:s Kopiesaml) har M berättat hur han på kvällarna i sitt rum dels ur minnet och dels efter små lappar, som han medfört från arkivet, nedtecknat vad han under dagen "funnit märkvärdigt, och i synnerhet sådant som jag företrädesvis ansåg vara utsatt för confiscation". I slutet av vistelsen i Paris hade M:s excerpter granskats och ansetts för utförliga. Det var först när M befann sig i London som han fick tillbaka de granskade anteckningarna, vilka visade sig vara kraftigt stympade. Av 180 ark hade drygt 30 konfiskerats, andra klippts sönder och åtskilligt överkorsats (brev till Carlson 15 dec 1852 och till Styffe 19 mars och 30 april 1853; Valentin 1964, s 1518).

I febr 1853 kom M till London for att i State Paper Office forska i det engelska depeschmaterialet. Han fann detta tom intressantare än det franska och trivdes personligen mycket bättre i London än i Paris. Från London avreste M 6 maj 1853 och anlände till Khvn 11 maj. Där fann han i Geheime-Archiv mindre än han väntat, och redan i juni var han tillbaka i hemlandet. Sändebudens rapporter hade gett M en ovanligt detaljerad bild av både det utrikes- och det inrikespolitiska spelet under frihetstiden. Dessa kunde många gånger bl a genom att sändebuden under den här tiden var livligt engagerade i den sv inrikespolitiken bidra till förståelsen av de djupare orsakssammanhangen bakom händelseförloppen sådana de avspeglar sig i t ex rådsprotokollen och ständernas och dessas utskotts protokoll. Det var fynden från Paris och London som gjorde att M beslöt att ta upp frihetstiden till en sammanhängande skildring (Jacobson, s 53).

Det först publicerade resultatet av utrikesresan var den lilla avhandlingen Handlingar rörande Sveriges historia under åren 17131720 (1854). På sommaren 1855 utkom första delen av vad som skulle bli M:s magnum opus, nämligen Sveriges politiska historia från k. Carl XII:s död till statshvälfningen 1772. Styffe hade önskat en mera allmänt hållen benämning, men M underströk att det namn han givit var det lämpligaste, eftersom verket främst behandlade partiernas historia, utrikespolitiken och grundlagarna i den mån dessa hade sammanhang med partihistorien (brev till Styffe 24 dec 1854; Torstendahl, s 157). Det skulle dröja till 1877 innan frihetstidshistoriken med sin sjätte del var avslutad. Tidsutdräkten var främst betingad av ekonomiska skäl. Under adjunktsåren från 1858 vilade en tung undervisningsbörda på M, då han åtskilliga år växelvis skötte den historiska och den skytteanska professuren. En väsentlig förbättring inträdde då 1868 års riksdag tillstyrkte en motion av Bergstedt om att M skulle erhålla ett årligt anslag på 2 500 kr för att slutföra sitt arbete. M kunde ta tjänstledigt och efter 22 års arbete "avsluta sitt livsverk" (Schück 1914, s 134 f). Efter pensioneringen reviderade M historiken, och den nya upplagan utkom 18931901. Det är framför allt de två första delarna som omarbetats. Nyare forskningsrön har inarbetats, och ryskt depeschmaterial har utnyttjats för att belysa holsteinska partiets förbindelser med ryska hovet. Ett viktigt arbete som M tagit starka intryck av var J W Arnbergs 1868 utkomna Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi (brev till Forssell 27 juli 1874), vilket medförde att näringspolitiska aspekter fick större utrymme i den andra upplagan. Däremot tog M avsiktligt mycket liten notis om A Fryxells (bd 16) Berättelser ur sv historien.

Perioden 172039 betecknade M som frihetstidens lyckligaste. Vändpunkten kom med A Horns fall och hattarnas makttillträde 1739, vilket lade grunden till partisinne och därav följande korruption och ett alltför stort beroende av främmande makter. Hattarnas lättsinniga utrikespolitik ledde till det ömkliga kriget med Ryssland 174143 med dess bedrövliga följder. Partiets konsolidering vid makten vid 1740-talets mitt och tiden fram till 1756 skildras i ganska positiva ordalag. Hovpartiets planer på att stärka kungamakten vann i och för sig M:s gillande, men han ansåg att de förfuskades av kungaparet. Starkt kritisk är M mot hattarnas utrikespolitiska felsteg som ledde landet in i krig med Preussen. Deras finans-, bank- och näringspolitik utmålas som oförsiktig, och bruket av partibelöningar klandras skarpt. De yngre mössorna, som tog makten 1765, väckte till viss del M:s sympati, särskilt åtgärderna för ökad kontroll av ämbetsmännen. Beroendet av Ryssland kritiserades skarpt. Detta var tom farligare än hattarnas beroende av Frankrike. Förhållandena blev enligt M värre och värre och till slut framstod en revolution som enda räddning.

Henrik Schück, som innehade den professur vid UU som M:s bror Bernhard Elis beklätt, och som efterträdde M i SA, har i sitt inträdestal där karakteriserat M:s framställningskonst. Han anknyter härvid till M:s strävsamma ungdom, som formade honom till en allvarlig och omutligt rättfärdig man. "Hans stil är ett mönster av flärdfrihet och söker aldrig blända genom någon kvasigenialisk djupsinnighet. Däremot är den klar, ren, överskådlig och lättfattlig, stundom kanske något kärv, såsom Malmström själv föreföll dem, som ej närmare kände honom" (Schück 1914, s 136 f).

M:s breda och detaljrika skildring, grundad på noggrann prövning av källornas värde, fick redan från början ett synnerligen gott rykte för sin vederhäftighet. Ingen hade tidigare kunnat uppbåda den kraft och uthållighet som fordrades för att systematiskt gå igenom det väldiga arkivmaterialet från frihetstiden. Huvudsakligen byggde M på officiellt material som ständernas och särskilt utskottens protokoll och handlingar, rådets och ämbetsverkens protokoll och de främmande sändebudens rapporter. Politiska stridsskrifter, memoarer och brev förblev för M, i motsats till Fryxell, källor av lågt värde som han använde sparsamt. Sin principiella uppfattning har M gett uttryck för i sin bekanta recension av R M Klinckowströms utgåva av riksrådet och fältmarskalken greve Axel Fredrik v Fersens historiska skrifter. I denna framhåller M bl a att förkärleken till material av ovan angivet slag kan leda till vanan att härleda stora händelser ur små tillfälligheter.

M:s vetenskapssyn har analyserats av R Torstendahl som anser att M gradvis begränsade sitt historiska synfält till den av statsidealismen givna ramen. M:s tidigare författarskap tycktes förutsätta ett tämligen brett kulturhistoriskt synsätt. M uttalade aldrig någon mening om vad han ansåg att en historiker borde syssla med. I sitt huvudarbete hade han valt att konsekvent syssla med det politiska livet, men han var öppen för en vidare tolkning av historiebegreppet. Ledande idéer och tidssammanhang var viktiga, och historikern borde söka efter de inre sammanhangen. För M var särskilt den statsrättsliga kontinuiteten angelägen. Som en allmän regel ansåg han att varje överdrift åt ett håll i statslivet ledde till en reaktion åt det andra hållet. Frihetstidens författning hade vuxit fram ur en ytterlighet och framkallat en annan. Gustav III:s uppgift var att finna den rätta medelvägen. Här tangeras den hegelska utvecklingsprincipen. Varken Carlson, M eller C T Odhner var renläriga geijerlärjungar, men de hade hämtat inspiration från samma håll och gemensamt for dem var statsbegreppets centrala roll (Torstendahl, s 95, 155162, 178 f, 197201).

S å som sista delen av frihetstidshistoriken utkom (1877), efterträdde M Carlson som professor i historia vid UU. Han utnämndes utan föregående ansökan. I konsistoriet yttrade Y Sahlin 21 febr detta år att M hade en sådan ställning bland historikerna att han borde anses som självskriven innehavare av professuren. Samtliga i den humanistiska sektionen förklarade sig instämma i Sahlins yttrande. Som föreläsare och pedagog ansåg dock M själv att han hade stora brister. Han hade behövt använda för mycket tid i sin ungdom till att förtjäna sitt uppehälle för att kunna skaffa sig den lärdom som erfordrades för en professorstjänst (M:s brev till Carlson 8 aug 1863). S Wieselgren har vittnat om att M:s mycket detaljerade föreläsningar inte gav någon större ledning för studier. Som föreläsare kunde han inte mäta sig med Geijer eller Carlson (Jacobson, s 50).

Inom kort kom M att efterträda Carlson på ytterligare en post, dock först efter svåra själsliga våndor. 1878 tillfrågades M om han var villig att inträda i den andra De Geerska ministären som ecklesiastikminister. M skrev till De Geer att han var 56 år gammal och att hans kännedom om det politiska livet var rent teoretisk (19 juli). Han höll sig dock å jour med den politiska utvecklingen och intresserade sig för bl a unionsfrågan. Carlson hade varit en ledande kraft inom det unionella partiet, och i början av 1860-talet satte han sina vänner i Uppsala i rörelse för sin linje, som gick ut på försonlighet mot Norge så långt detta var möjligt utan att uppge Sveriges rätt. Han höll M underrättad om opinionen och om vad som hände i riksdagen, och han fick M att i Uppsala-posten vända sig mot påståendena om Sveriges överhöghet och inblandningsrätt. Det var också på Carlsons initiativ som M och H Rydin 1860 författat Flygblad i den norska frågan (Holmberg, s 338 f).

Mot tanken att bli statsråd anförde M ytterligare betänkligheter i ett brev till statsministern 26 juli 1878, i vilket han klagade över sviktande tankeförmåga och avtagande minne. Egentligen ansåg han sig mera lämpad för en underordnad befattning vid RA eller något bibliotek. Ett par dagar senare berättade Carlson för De Geer att han sammanträffat med M och att det kanske trots allt inte var alldeles omöjligt att få dennes samtycke (brev 28 juli). M hade satts under hård press av Carlson, H Forssell (bd 16) och De Geer (Sondén, 1925, s 200). Uppenbarligen var de angelägna att få ett positivt besked av M. Hans flit var känd, han visste naturligtvis åtskilligt om den högre undervisningen, och kyrkliga frågor hade alltid intresserat honom. Han hade varit ordförande i en kommitté om undervisningen i historia och geografi på läroverken 1866—68; sistnämnda år hade han också varit ledamot av kyrkomötet och från 1869 av en kommitté som ägnade sig åt missionsverksamhetens ordnande. De Geer skrev i sina memoarer att han känt M från studietiden och att han aldrig mött en mera plikttrogen människa. Med tungt hjärta accepterade M så småningom erbjudandet (brev till De Geer 3 aug 1878). Medverkande till detta beslut var säkerligen M:s starka känsla av att personliga skäl inte fick stå i vägen för uppfyllandet av allmänna värv. Detta står i klar överensstämmelse med hans historiska grundsyn där statsintresset eller "det allmänna intresset" gjordes till norm för människornas handlande. En bra politiker eller ämbetsman såg i första hand till statens bästa och inte till sin egen fördel (Torstendahl, s 159 f).

Ministären blev kortlivad. Redan i april 1880 avgick De Geer, och på sensommaren meddelade M att han ämnade avgå 27 aug (brev till Carlson 13 aug 1880). Under sin korta statsrådstid hade M arbetat så hårt att han tvingades ta tjänstledigt ett år för att sköta sin hälsa. Därefter återvände han till professuren men utnämndes redan i sept 1882 till riksarkivarie.

Under M:s tid som riksarkivarie anslogs medel och uppgjordes ritningar till RA:s nya byggnad som så småningom dock först efter M:s pensionering kom att uppföras på Riddarholmen. Detta och andra löpande ärenden tog mycket av M:s tid i anspråk, så mycket att han någon gång kunde klaga över att den vetenskapliga sidan blev lidande (brev till Odhner 30 sept 1883 o 21 april 1884). När det gällde lokaliseringen av det nya RA, diskuterades bl a Humlegården. Fördelarna var enligt M bl a brandsäkerhetsaspekterna och närheten till KB. Nackdelen var att RA avlägsnades från ämbetsverken för vilka det ursprungligen inrättats. För dessa skulle RA fungera som "ett stort registratorskontor" (RA:s konc 25 sept 1882).

Byggnadsfrågan var akut eftersom lokalerna var överfulla. Visst samband härmed hade frågan om gallring, som väckts av riksdagens revisorer. M höll i princip med om att en sådan var nödvändig men underströk att gallring av arkivalier var en mycket grannlaga sak. M anmodades av kungen att ge förslag till bestämmelser om utgallring av överflödiga arkivalier i RA. Han företog en grundlig utredning (tr i MRA 3, 1885-91, s 2048), i vilken redogjordes för gallrings-principerna i en rad länder. Vidare hade utlåtanden infordrats från expeditionscheferna i det k kansliet. Arkivalierna värderades alltefter deras betydelse för t ex förvaltningen, forskningen och den enskildes rättssäkerhet, och vissa ganska allmänt hållna gallringsprinciper uppställdes, som än i dag till stor del äger sin giltighet. M synes ha varit en framsynt riksarkivarie, och av stort intresse är uttalanden från hans sida som tycks förebåda proveniensprincipen, officiellt fastslagen som grundval för arkivvården 1903. I sept 1886 skrev M till kungen och hemställde om bemyndigande för RA att från LUB återkräva handlingar som bevisligen tillhört ämbetsverket. Motivet var att det för forskningen måste vara av "stor vikt, att varje handling finnes där, varest man har fullgiltigt skäl att söka den, och där dess frånvaro förorsakar en lucka; under det att en vilsekommen handling vanligen gör ringa nytta, emedan en forskare, som kunde behöva den, ofta är okunnig om dess tillvaro eller söker den förgäves på annat ställe, emedan den i alla händelser saknar det sammanhang i vilket den skulle få sitt rätta ljus. Det vore därföre för visso önskligt, om sådana handlingar kunde återställas dit, varest de rätteligen höra hemma" (RA:s konc 6 sept 1886).

De flesta av M:s önskemål tillgodosågs, men en intressant diskussion mellan M och universitetsbibliotekarien Elof Tegnér föregick beslutet om återsändandet av de begärda arkivhandlingarna. I ett yttrande 21 sept biträdde Tegnér i princip M:s ovan redovisade synpunkter. Vissa invändningar restes emellertid och de gällde bl a ett antal k koncept och annat material i J C Tolls arkiv, som M önskade överföra till RA. Tegnér hävdade att detta arkiv till skillnad från t ex det De la Gardieska utgjorde en helhet för sig. Papperen belyste den persons levnadsöde och mångåriga ämbetsförvaltning "genom vars hand de blivit samlade". Att lyfta ut arkivhandlingar som på goda grunder redan kunde anses "ligga i sitt rätta sammanhang", fann Tegnér betänkligt (ED:s konseljakter 22 jan 1887, nr 38). M:s egen argumentering fick således en rekyleffekt, och meningsbrytningarna mellan M och Tegnér kan ses som ett tidigt exempel på den senare så omdiskuterade frågan om den sekundära proveniensen.

1887 uppnådde M pensionsåldern och kunde tillbringa mera tid på Hovetorp i Småland, där han vistats så många somrar. Han följde här noga naturens växlingar, spekulerade över skördeutsikterna och umgicks med traktens folk. 1902 antecknade han: "Gud vare tack för allt gott, all trevnad, sinnesfrid och kroppslig hälsa som jag nu under 51 år åtnjutit på detta sköna ställe" (Dagboksblad från Hofvetorp 29 aug).

Med tiden tog åldern ut sin rätt och M orkade inte med de långa resorna till Småland. Han bosatte sig i Djursholm och därifrån skrev han 1904 till Rydin att han tyckte att det var tomt att inte längre kunna arbeta med det som förr sysselsatt honom så mycket. Han hade blivit blind på ena ögat och såg mycket dåligt med det andra. Dock förundrade honom människans anpassbarhet. Utan vantrivsel kunde han genomleva en hel dag utan att ens titta i en bok och somna lugnt på kvällen utan att ha gjort någon nytta. Han var emellertid inte likgiltig inför vad som hände i omvärlden. Det skrevs t ex god litteratur som man kunde glädja sig åt, men det fanns också författare som väckte hans avsky, som Strindberg och Ellen Key (2 febr 1904).

Så sent som 1909 kände M sig föranlåten att diktera ett brev till statsministern. Han dristade sig framföra sin hjärtevarma tacksägelse och glada lyckönskan för A Lindmans statsmannagärning till skydd för och utvecklande av det sv folkets kultur "på gångna tiders grundvalar". M hoppades att amiralen inte skulle lämna sin post i striden även om fiendens "larm och rop från alla sidor skälla" (5 maj 1909). Det är mycket troligt att detta brev skall sättas i samband med den strid som blossade upp i riksdagen i mars på grund av en interpellation angående tolkningen av RO §46. Lindman hade i inledningen till sitt svar gjort en historisk tillbakablick som sträckte sig till RO av 1723. Han berörde även de frihetstida ständernas ingripande i statsförvaltningen och talade om missbruk som ingen ville se återupplivade. Följden blev en långvarig debatt, som fördes även i pressen, för och emot frihetstidens statsskick. I slutet av mars publicerade DN en ledande artikel av F Lagerroth för vilken, till skillnad mot M, både partiväsen och parlamentarism var naturliga inslag i det politiska livet. Denne föregrep där vad som sex år senare skulle bli hans viktiga bidrag till en nyorientering i synen på frihetstiden, vilken han ansåg tidigare historiker svartmålat. Att M i detta läge ville ge Lindmans syn på frihetstiden sitt stöd är lätt att tänka sig.

M, som redan 1878 valts in i SA, lämnade vid den här tiden sällan villan i Djursholm men kom ändå att spela en roll i frågan om Henrik Schücks inval i SA. När C D af Wirsén 1906 motsatte sig detta pga ett mot Gustav III kritiskt föredrag som Schück flera år tidigare hållit i Khvn, stötte han på patrull i akademin och sökte då stöd i M:s auktoritet. Redan 1903 hade Wirsén underrättat Oscar II om Schücks föredrag och hävdat att akademins ledamöter skulle vara trolösa mot stiftarens minne om denne invaldes. Wirsén bad nu när Schücks kandidatur var aktuell M om tillstånd att till protokollet ta ett brev som denne skrivit till Wirsén 2 maj 1906, i vilket M underströk att han inte hade någon avgudalik vördnad for Gustav III och att dennes gärningar självfallet kritiskt skulle granskas av historikerna. Däremot ansåg han det ovärdigt för en sv man att för en nyhetslysten utländsk publik "kasta skandalskriveriets smuts på en man, som en gång räddade Sverige undan Polens öde", och han kunde inte finna att Schück passade som ledamot av SA. Tydligen medgav M inte att hans privata brev användes i striden, och Schück invaldes. Wirsén uppvisade då M:s brev för kungen, som använde sig av sin sanktionsrätt och förklarade att han inte kunde godkänna valutslaget (Michanek, s 385389).

M:s mest betydelsefulla insats ligger inte i hans verksamhet som universitetslärare, statsråd eller riksarkivarie utan i hans framställning av frihetstidens politiska historia. Givetvis har senare forskare i mycket kommit till andra resultat än M. Särskilt har de socialekonomiska förändringarnas inverkan på den politiska utvecklingen uppmärksammats. "Men som auktoritativt verk har hans frihetstidshistoria trots allt bibehållit sin rangplats i svensk historieskrivning" (Valentin 1964, s 31). M konstaterar själv i förordet till sista delen av den reviderade upplagan att hans verk har stora brister och luckor, men han har ändå "undangjort mycket för dem, som efter mig vilja upptaga samma ämne till behandling".

Författare

Göran Nilzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till M i KB (från C F Bergstedt o H Forssell), RA (från F F Carlson o C G Hammarskjöld), SA (från C Annerstedt, H Forssell, brodern B E M, hustrun Hedvig Ulrika M, L F Rääf o C D af Wirsén) o i UUB (från L Landgren). M:s avskrifter från in- o utländska arkiv o bibi i RA. Dagboksblad från Hofvetorp i SA. Föreläsningsms o handhar ang H Tamm o M i Fånöösaml i UUB, där även avskrifter o excerpter till M:s Sveriges pol hist... förvaras. Brev från M i Kalmar lärov:s bibi (till A G Ahlqvist), KB (till C F Bergstedt, G Klemming o K Warburg), LUB (till K F Söderwall), RA (till C Burenstam, F F Carlson, L De Geer, C Hallendorff, E Hildebrand, A Lindman, C T Odhner o C G Styffe), SA (till B v Beskow, H Forssell, H Hjärne, B E M, systern Hedvig Charlotta M, Hedvig Ulrika M, H Rydin o C D af Wirsén) o i UUB (till C Annerstedt, A F Beckman, C F Bernström, H Hjärne, C Rogberg, L F Rääf, L Stavenow, C Säve, H Tamm, B Taube o E Walmstedt).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ad historiam ecclesias Suecanas, temporibus a concilio Upsal. proximis, annotata. [Akad avh, preses F F Carlson.] Upsaliae 1848. 18 s. Ad historiam ecclesias Suecana; ab anno 1593 usque ad annum 1686 annotata. [Akad avh.] P 13. Upsaliae 1849. 50 s. Bidrag till svenska kyrkoförfattningens historia under sjuttonde seklet (Frey, tidskr för vetenskap o konst, 1850, Upsala, s 193219, 257291). Sveriges politiska historia från k. Carl XII:s död till statshvälfningen 1772. D 16. Sthlm 185577. 1. 1855. VIII, 360 s. 2. 1863.

VII, 392 s. 3. 1870. VII, 352 s. 4. 1874. VII, 428 s. 5-6. 1877. VII, 490, VIII, 457, Register ... 93 s. 2. uppl, delvis omarb: 1. 1893. XII, 490 s. 2. 1895.

VIII, 455 s. 3. 1897. VIII, 498 s. 4. 1899. VII, 461 s. 5. 1900. VII, 452 s. 6. 1901. IX, 497 s. Om österrikiska successionskrigets uppkomst och första skede (Nordisk universitets-tidskrift, årg 3, 1857, Khvn ..., h 4, Upps 1858, s 149). Granskning af herr riks-archivarien m. m. Nordströms anförande till Presteståndets protocoll den 12 sistlidne januari (H. L. Rydin o C. G. Malmström, Flygblad i den norska frågan ... [rubr], Upsala 1860, s 1726). Sveriges statskunskap i kort sammandrag. Upsala 1863. 72 s. 2. uppl, omarb, 1864. 75 s. 3. uppl omarb af H. Forssell 1868. 80 s. 4. uppl omarb afj. Hellstenius 1876. 83 s. 5. uppl ... Upps (tr Sthlm) 1880. 89 s. [Indragen.] 6. uppl [omarb av O Alin] 1880. 94 s. 7. uppl, med författarens tillstånd öfversedd. Upsala 1883. 95 s. 8. uppl öfversedd afj. Fr. Nyström 1887. 76 s. 9. uppl ... 1892. 102 s. 10. uppl 1898. 106 s. 11. uppl: Lärobok i Sveriges ... 1901. 109 s. 12. uppl 1904. 111 s. 13. uppl: Lärobok i statskunskap. 1907. 119 s. 14. uppl Sthlm (tr Upps) 1910. 122 s. 15. uppl Sthlm 1913. 16. uppl 1918. 115 s. Schweden (J. C. Bluntschli & K. Brater, Deutsches Staats-Wörterbuch, Bd 9, Stuttgart & Leipzig 1865, s 123165; från föreg). Om embetsmännens ställning till riksdagen under frihetstiden. Uppläst som inträdestal... 16 april 1867 (VHAAH, d 26 (N F 6), Sthlm 1869, s 237290). Några ord om Karl XII och enväldet (Svensk literatur-tidskrift utg af H Forssell, 1869, Sthlm, s 6581). Axel Fersen såsom memoirförfattare (Svensk tidskrift för literatur, politik och ekonomi utg af H Forssell, 1871, Sthlm, s 295318). Den nittonde augusti 1772 (ibid, 1872, s 297312). -Det pommerska kriget och Fersens memoirer (ibid, s 489508). Inträdes-tal i Svenska akademien den 20 december 1878 (SAH ifrån 1796, d 54, Sthlm 1879, s 942; även sep, 34 s: Minnesteckning öfver Hans Magnus Melin. Inträdestal i Sv akad). Tal vid Upsala universitets fest den 4 november 1881 i anledning af DD. KK. HH. kronprinsen Gustafs och kronprinsessan Victorias för-mälning. Upsala 1881. 24 s. Tal (SAH ifrån år 1796, 57, 1882, s 3-14). - Några ord om riksstyrelsen under de tio första åren af Karl XII:s frånvaro. [Rubr.] Sthlm 1884. 14 s. [Ur HT s å.] - Om utgallring ur Riksarkivet. [Rubr.] Sthlm 1886. 32 s. [Undert; ur MRA, bd 3, h 10, s å.] Minne af öfverståthållaren m. m. friherre Jakob Albrecht v. Lantingshausen (SAH 62, 1886, s 85-215; även sep, 133 s: ... öfverståthållaren, generalen friherre ...). Ständernas utskottsmöte 1710. [Rubr.] Sthlm 1887. 48 s. [Ur HT s å.] Smärre skrifter rörande sjuttonhundratalets historia. Sthlm 1889. 356 s. Kristofer Freudenfeldt. En minnesteckning (Vårt försvar, tidskr utg af Allmänna försvarsföreningen 1907, Sthlm, s 96117). Reminiscenser från en professorsutnämning i Lund 1901; återupplifvade 1909 af C. G. M. [Rubr.] Sthlm 1909. 8 s. [Sign; om K Wicksell.] Om föräldrar och barn (Sveriges väl, nationaldemokratiskt veckoblad, organ för Sveriges icke-socialistiska ungdom, årg 4, 1909, Sthlm, 4:o, s 205; anon, tillskr). En ungdomslärare (NDA Vårt land, 1909, Sthlm, 27/10; anon; om K Wicksell). Minnes- och tankebok. Utdrag ur ... brev 18571912 utg av M. v. R[osen]. Sthlm 1916. (9), 113 s. (Tills med H Tamm.) Anon revid o fortsatt R. M. Bowallius o J. A. Posse, Förteckning på Ständernas beslut och afgifna försäkringar, hvilka i original förvaras i Kongl. riks-archivet [1848] (MRA, bd 2, 1880-84, h 79, Sthlm 188385, s 5792; anon); ytterligare bidrag i Frey 1850, Upsala, flera art o rec i Tidskrift för litteratur 185152, Upsala (anon medred 1851), rec i Nordisk universitetstidskrift 1857, 1860, Khvn ..., HT 1884-85, 1887, 1889, 1896; titlar se Upsala universitet 18721897, 3: Aksel Andersson, Universitetets styresmän, lärare och tjänstemän även sep: Upsala universitets ..., s 114 f, o R Torstendahl, nedan a a, s 400; se vidare E Thyselius, Förteckning öfver komitébetänkanden 1809-1894, Sthlm 1896, s 312, 331 f.

Utgivit: Tidskrift för litteratur. 1852. Upsala. 572 s. [Anon.] Handlingar rörande öfversten C. O. Lagercrantz och finska kriget 1741 och 1742. [Även akad avh, 13.] Upsala 1854. 48 s. Handlingar rörande Sveriges historia under åren 17131720. [Även akad avh, 17.] Upsala 1854. 112 s. Kunna alla slags archivalier vara föremål för enskild eganderätt? (MRA, bd 2. 1880-84, [1.] H 56, 188081, Sthlm 188182, s 147154; urkunder anon meddelade; övers i Archivalische Zeitschrift ..., Bd 10, Mimenen 1885, s 247252: Ablieferung von Gesandtschaftsakten in Schweden im 17. und 18. Jahrhundert). Meddelanden från Svenska riks-archivet (MRA). H 711. Sthlm 188387. 294 s, IV s, s 1144. [Ingår i bd 23, 1880-84, 188590, tr 18[8195, utg tills med R. M. Bowallius resp C. T. Odhner.]

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 23 mars 1877, n 20 o 22 jan 1887, nr 38; Kanslersämbetets för UU arkiv vol E II: 89; RA:s konc 1882-1887; brev från F F Carlson till L De Geer 28 juli 1878; allt i RA.

G Andolf, Historien på gymnasiet (1972); D Andreas, Liberal litt:kritik, J P Theorell, C F Bergstedt (1940); M-L Bachman, Studier i VHAA-.s hist (1969); B Bergman, Minne av Bernhard Elis M (SAH ifrån år 1886, 51, 1941), s 135-138, 151, 246; S Carlsson, Tankar inför ett hundraårsjubileum (HT 1980, 1-2); L De Geer, Minnen, 2 (1892), s 221 f; H Gillingstam, Gyllengripska saml i RA (Arkivvetenskapl studier 4, 1968), s 100 f; B Hildebrand, Matr över led:er av VHAA 1753-1953 (1954); K-G Hildebrand, Till Karl XII-upp-fattn:s hist (HT 1955); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige (1946); Hundra års historisk diskussion, Hist fören i Uppsala 1862—1962 (Studia his-torica Upsaliensia, 8, 1962); T T:son Höjer, Frihetstiden i 1800-talets historieskrivn (HT 1940); G Jacobson, Från Geijer till Hjärne (1945); A Kjel-lén, Bakom den officiella fasaden. En studie över C D af Wirséns personlighet (1979); J Lagerholm, Södermanland-Närkes nation 1595-1900 (1933); A Lewenhaupt, Sv sjuttiotal. Hågkomster ... 18711881 (1937); B Meidal, Från profet till folk-tribun (1982); G Michanek, Skaldernas konung. Oscar II, litteraturen o litteratörerna (1979); MRA 3, 1885-1890 (1886-91), s 20; G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 17, 37 f, 41, 67, 76; O Nordenskjöld, Minnestal 1913 (VVSH 20, 1918), s 53; S U Palme, C F Pechlin i AK 1909 (Civibus et rei publica;. Festskr till G Andrén ..., 1960); dens, På Karl Staaffs tid (1964); M v Plåten, Privatinformation i skolan. En undervismhist studie (1981); G Retzius, Biogr anteckmar, 2 (1948), s 221 f; H Schiick, Inträdestal i SA den 20 dec 1913 (SAH ...,25, 1914); dens, SA:s hist, 7 (1939); P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); dens, Biskop Anders Fredrik Beckman (1931); L Stavenow, rec av M:s Sveriges pol hist 13 (HT 1893, 1895 o 1897); dens, C G M f (HT 1912); R Torstendahl, Källkritik o vetenskapssyn i sv historisk forskn 1820-1920 (1964); H Valentin, Det sociala momentet i historieskrivn om 1772 års statsvälvn (Sc 1941); dens, Den fjättrade Clio (1958); dens, Frihetstiden inför eftervärlden (1964).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Malmström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8997, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8997
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Malmström, urn:sbl:8997, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se