Nils Mitander

Född:1767-02-08 – Filipstads församling, Värmlands län
Död:1841-03-15 – Bjurtjärns församling, Värmlands län

Rådman, Bruksidkare, Handelsman, Kronolänsman


Band 25 (1985-1987), sida 526.

Meriter

Mitander, Nils, f 8 febr 1767 i Filipstad, d 15 mars 1841 i Bjurtjärn, Or (enl bouppt; db saknas). Föräldrar: handl o rådmannen Jonas M o Anna Elisabeth Lekberg. Lärling vid brukskontoren på Hennickehammar i Färnebo, Åras i S Råda o bruket i Älvsbacka, alla i Värml, 8388, kronolänsman i Filipstad 8997, drev handelsrörelse där, rådman där från 02, led av borgarståndet vid de urtima riksdagarna 10, 12, 1718 (led av statsutsk 10 o 12, särsk utsk o allm besvärs- o ekonomiutsk 12, bankoutsk 1718), led av kyrkorådet i Bjurtjärn, Or, 2 nov 17, av fattigdirektionen där 21 juni 18. Bruksägare. G 19 febr 1793 i Älvsbacka m Anna Margareta Sundberg, f 21 aug 1766 i Askersund, d 2 juli 1855 i Filipstad, dtr till borgaren Magnus S o Brita Wessén. 

Biografi

M:s skola skulle bli det praktiska livets. Efter fem år som lärling vid några brukskontor i östra Värmland erhöll han tjänsten som länsman i Filipstad.Under senare delen av 1790-talet etablerade sig M som handelsman och fastighetsägare och förvärvade Nyttstads gård strax utanför staden. Vald till en av fyra rådmän 1802 fick han s å kommerskollegiets tillstånd att utöver sin handelsrörelse även driva en tobaksfabrik. I traditionell värmländsk herrgårdsstil lät han 181112 uppföra ett tvåvåningshus, Mitandergården, i Filipstad.

Redan i slutet av 1790-talet hade M börjat köpa gruvandelar i kringliggande bergslager. Sin verksamhet som brukspatron inledde han 1806 genom att köpa in hälften, senare även återstoden, i Letafors bruk i norra Klarälvdalen. Först 1812 torde emellertid hans huvudintresse ha överflyttats på bruksnäringen i samband med förvärvet av det rätt betydande Alkvetterns säteri med övre och nedre Lanfors järnbruk. På Alkvettern bosatte han sig permanent 1826 och överlät affärsrörelsen åt sonen John M under firma Nils Mitander & co.

Genom köpet 1819 av ett majoritetsintresse i flera av de stora s k Säfsnäsbruken i sydvästra Dalarna Fredriksberg, Annefors, Ulriksberg, Lindesnäs etablerade sig M som en av regionens ledande brukspatroner och därmed också som en dominerande gestalt på fastingsmarknaden i Kristinehamn. Över Kristinehamns våg passerade större delen av västra bergslagsbältets järnutförsel. På 1830-talet uppfattades M som näst intill prisledande i sina kontrakt med i första hand handelshusen Wijk och Carnegie i Gbg.

Utan att i och för sig öka produktionsvolymen i speciellt hög grad tycks M genom effektiv skötsel snabbt ha drivit upp de förvärvade bruken från, åtminstone i ett par fall, relativt förfall och stillastående. Bland hans övriga mer permanenta förvärv märks Jonsbols bruk strax söder om Kristinehamn samt de mindre bruken Fredros, Rexed och Treskog mellan Arvika och norska gränsen, det sistnämnda manufakturverk. Genom att köpa in sig i hyttor som Silverhyttan, Åsjöhyttan, Yngshyttan, Hållsjöhyttan och Knappfors ville han säkra sin försörjning med tackjärn. Till egendomen fogades efterhand också bergsmansgårdar, kvarnar och salusågar.

Transportmöjligheterna på östra Värmlands sjösystem inom triangeln Filipstad Kristinehamn Karlskoga sökte M också förbättra. På initiativ av honom och B D Myhrman på Rämmen uppgjordes 1822 det första förslaget till en sammanhängande vattenled mellan Filipstad och Sjöändan strax norr om Kristinehamn. Genom konkurrensbetonat motstånd från ägarna av Storfors bruk blev emellertid projektet färdigt först mer än tio år efter M.s död.

I riksdagens borgarstånd framträdde M som en typisk företrädare for de traditionella bruksägarintressena. Hans mer aktiva insatser föll i huvudsak inom de båda riksdagarna 1812 och 181718, då han tog del i flera av de centrala debatterna. Inläggen domineras nästan helt av ekonomiska och statsfinansiella aspekter, dock sällan med någon teoretisk överbyggnad. M avvek inte heller på något sätt från ståndets allmänt rätt försiktiga och undfallande linje gentemot den konstitutionellt färgade opposition som började framträda vid riksdagen 181718.

Näringspolitiskt intog M en starkt restriktiv hållning utan några som helst frihandelsinslag, vilka annars började märkas redan på 1810-talet. Med sedvanliga regleringsargument talade han kraftfullt emot en friare tackjärnshandel, som otvivelaktigt skulle ha gynnat bergsmännen på brukens bekostnad, samtidigt som han motsatte sig en försäljning på öppna marknaden av de till brukens behov av hävd anslagna statliga rekognitionsskogarna. På motsvarande sätt uttryckte han stor ovilja mot allmogens lokalt rätt betydande gårdfarihandel.

I den närmast permanenta riksdagsfrågan om brännvinsbränningen anslöt sig M till majoriteten mot den modernare syn som med principiella avreglerings- och nykterhetsargument ville överföra samhällets restriktioner från själva tillverkningen till bruket. I likhet med flertalet såg han detta som ett i huvudsak marknadsmässigt problem om tillgång och efterfrågan på spannmål med negativa konsekvenser för prisbildningen, vilket borde motverkas genom temporära tillverkningsförbud, begränsning av pannrymden, beskattningsåtgärder m m.

Problem i kreditväsendet, som ställts på sin spets genom den s k diskontkrisen hösten 1817, synes ha engagerat M allra mest. Bristen på betalningsmedel, som följd bl a av att sedlar utställda av Malmödiskonten och Götakanaldiskonten i Gbg inte längre fullt ut accepterades, drabbade i första hand syd- och Västsverige. För denna opinion blev M en av de mer aktiva talesmännen, En allvarlig stagnation i bruks- och bergshanteringen kunde, menade M, endast motverkas genom tillgång på fungerande betalningsmedel i kombination med väsentligt förbättrade kreditmöjligheter och förlängda amorteringstider på lån. Även kraven på lägre beskattning av manufakturerna underbyggde M med nödvändigheten av god kapitaltillgång och produktiva investeringar.

Som sparsamhetsman och ivrare för minskade statsutgifter yrkade M på avveckling av tullbevakningen mellan Sverige och Norge med argumentet att övervakningen lika väl kunde ske inne i landet med ordinarie kronobetjäning, dvs i konsumtionsledet. Samtidigt ville han minska städernas kostnader för uppbörds- och tullstaten. Som i sak mer marginell men utmärkande för M kan ses hans åsikt att de k teatrarna borde bli helt självbärande och statsanslagen avvecklas. I den livliga debatten om det pågående Göta kanalbygget kritiserade M detta som alltför kostsamt för statsverket men av allt att döma ännu mer som en på längre sikt tveksam investering.

Även i sociala frågor tycks M främst ha vägletts av sparsamhetsiver. Sockenmagasinen borde utnyttjas minimalt för fattigvårdsändamål, kur- och korrektionshus däremot främjas så långt detta kunde ske utan tillskott av statsmedel. Till den westinska motionen 1818 om en central sparbank ett initiativ som opinionsmässigt kom att bereda vägen för sparbanksväsendets snabba utveckling på 1820-talet ställde han sig i princip välvillig. Dock förordade han i likhet med majoriteten en utveckling av lokala och regionala besparingsanstalter for allmoge och brukspersonal och hävdade att detta redan var aktuellt för Värmlands del.

En bestående konkret insats kom M att göra tillsammans med den relativt nytillträdde presidenten i bergskollegium, friherre S Löfvenskiöld (bd 24). Genom en gemensam motion till respektive stånd i jan 1818 till stöd för inrättandet av ett bergsinstitut kom de att avgörande bidra till att landets första bergsskola följande år inrättades i Falun. Förslaget hade utan resultat varit uppe redan vid riksdagen 1812. Inrättningen i Falun bildade mönster också för den elva år senare tillkomna bergsskolan i Filipstad.

Det råder ingen tvekan om att M:s karriär var och även av samtiden uppfattades som anmärkningsvärd. Helt utan egen förmögenhet från början redovisade han i sitt sista privata bokslut 1840 tillgångar på över 1,3 milj rdr. Bouppteckningen värderade sannolikt mycket lågt räknat hans nettoförmögenhet till något över 0,7 milj rdr.

M framstår som en för sin tid mycket modern företagsledare, starkt effektivitetsinriktad, rastlöst verksam och skoningslös mot misskötsel och bristande sparsamhet i brukens förvaltning. Han hade blick för behovet att kontrollera samtliga led i produktionskedjan från malmen till stångjärnet och var beredd till stora investeringar. Samtidigt märks ett spekulativt drag och en intuitiv förmåga att utnyttja konjunkturer och blottor hos konkurrenterna.

Som inflytelserik företagare och lokal intressepolitiker kan M i viss mening ses som ett komplement till den dynamiske bergmästaren F v Schéele i Filipstad, som i första hand genom idealitet och personliga egenskaper lyckades driva fram allmännyttiga inrättningar som Filipstads sparbank och bergsskola samt slutföra det tidigare nämnda kanalprojektet. M tycks inte på samma sätt ha varit beredd att engagera sig i organisationslivet som t ex hushållningssällskapet och bergsmannaföreningen.

M:s ekonomiska framgång, tydliga sociala ambitioner och ibland pretentiösa framtoning skaffade honom otvivelaktigt också fiender. Den s k Mitanderska kruthandeln ett förment avslöjat smugglingsförsök i samband med kriget i Norge våren 1808 eller möjligen under blockaden våren och sommaren 1814 har inte kunnat verifieras. Kanske bör man hellre se historien mot bakgrund av den ryktesflora som med åren knöts till M:s person, även om frestelsen att utnyttja Letafors bruks läge i den svårbevakade skogsterrängen vid norska gränsen givetvis måste ha varit stor. Ostridigt är att åren närmast kring 1810 medförde en mycket snabb förmögenhetsuppbyggnad för M.

Ett annat uttryck för denna mytbildning är teorierna om M som förebild till den ondsinte brukspatronen Sintram på Fors i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Troligt är ändå att Lagerlöf lånat drag från olika håll i den speciella värmländska bruksmiljön.

Utan att framstå som djupare personligt engagerad skänkte M genom åren vissa summor till fattigvårdsändamål samt 1830 en ny orgel till Bjurtjärns kyrka. 1836 donerade han medel till ett stipendium vid den s å nybildade Filipstads högre apologistskola. I det stora hela saknade M egentliga bildningsintressen och tillförde biblioteket på Alkvettern i huvudsak teknisk och ekonomisk litteratur. Emellertid sammanförde han en större samling ostindiskt porslin.

Från 1820-talets början led M av synproblem och genomgick flera operationer, den första i Sthlm 1824. Han plågades också av en njursjukdom. Speciellt på senare år tycks han ha drabbats av perioder av retlighet och tungsinne. Trots dessa tilltagande handikapp visar hans brevväxling att han ännu under de sista åren förmådde hålla ett hårt grepp om egendomarnas skötsel.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från M i GLA, LUB, RA o i Värmlandsarkiv, Karlstad.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Hfl 1781-1815, Filipstads kyrkoarkiv o Filipstads magistratsprot 180218 (Filipstads rådhusrätt o magistrat, vol A IV aa: 713), GLA. Ensk räkenskaper o str handkar ang M, bl a avskr av O F Strokirks anteckn:ar om släkten M (Alkvetterns arkiv, vol F 1:15) o Bromanderska saml, vol 46, Värmlands arkiv.

R Adamson, De sv järnbrukens storleksutveckl o avsättn:inriktn 17961860 (1963); G Åhlström, Kring Gösta Berlings saga (1959); B Bergsman, Fahlu bergsskola 18191868 (1985); BorgRP 1810-18; [L Brodin,] Sintrams förebild (GHT 1 dec 1928); dens, Bjurtjärn. Kyrkan socknen 300 år (1943); C W Bromander, Letafors, fordom Wermlands nordligaste järnbruk (1899); G Ekman, Ur Storforsverkens hist (1921); En bok om Filipstad. Minnesskr med anledn av Filipstads 350-årsjubileum 1961 (1961); S B Hegardt, Alkvettern. Ett gammalt gods' anor (1946); A E Löf, Kristinehamns hist, 2 (1949); Millqvist; A Palmqvist, Släkten M o Mitandergården i Filipstad (Filipstads stad- o bergslags tidn 413 mars 1937); A G Petersson, Alkvetterns säteri i Bjurkärn (1930); V Vendel, Urtima riksdagen i Örebro 1812 (1906).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Mitander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9365
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Mitander, urn:sbl:9365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se