J Teodor Lundberg

Född:1852-06-21 – Klara församling, Stockholms län
Död:1926-01-03 – Italien (i Rom)

Skulptör


Band 24 (1982-1984), sida 205.

Meriter

Lundberg, Johan Teodor, f 21 juni 1852 i Sthlm, Klara, d 3 jan 1926 i Rom. Föräldrar: vaktmästaren Johan Erik L o Christina Elisabeth Ersdtr. Elev hos medalj gravören Lea Ahlborn, elev vid FrKA:s principskola 64–68, vid FrKA:s högre skolor 68–77, teckningslärare vid Nya elementarskolan i Sthlm, studerade på statsstipendium i Paris (bl a vid Ecole des Beaux-Arts) 82–84, i München o Rom 84–88, sekr o skattmästare i Sv konstnärernas understöds- o sjukhjälpsfören 89–91, led av styr där 94–17, tf lär i figurteckn o modellering vid FrKA 30 mars 89, led av statens inköpsnämnd 90–91, 96 o 02, tf prof i figurteckn vid FrKA 1 april–31 maj 96 o 15 aug–15 nov 01, i modellstudium (skulptur) periodvis 96, 99-01 o 06–07, tf direktör 15 aug–15 nov 01 o 15 aug–1 okt 07, v prof 26 jan 07, prof i skulptur 31 dec 07–1 juli (k beslut 9 april) 20, direktör 1 juni 11-maj 20, allt vid FrKA, verksam i Rom från 20. – LFrKA 89.

G 6 juli 1893 i Uppsala, Domk, m förf Ellen Emilia Nyblom, f 15 april 1869 där, ibid, d 19 dec 1933 i Sthlm, Osc, dtr till prof Carl Rupert N o förf Helene (Helena) Augusta Roed.

Biografi

Teodor L växte upp i ett fattigt hem, blev tidigt faderlös och kom i lära hos medaljgravören Lea Ahlborn vid Myntverket. Det var ett "petgöra", som han sade sig vara glad att fä lämna 1868, då han skrevs in i konstakademins antikskola, samtidigt med Ernst Josephson. Så kom L att tillhöra den kamratkrets av ett trettiotal ungdomar som med få undantag bildade Opponenterna och Konstnärsförbundet. Som lärare i skulptur hade han en kortare tid den åldrade Johan Peter Molin och dennes efterträdare som k statybildhuggare Fritiof Kjellberg (bd 21). För akademidirektören och nationalmuseichefen Johan Boklund (bd 5) hyste L både respekt och beundran; berömt är hans senare fällda omdöme om dennes lärargärning: "Boklund förstod så att säga att blåsa på kol. Fanns det glöd däri, så fick han det att brinna, och han lät det brinna som det ville, han blott blåste. Endast så är en skola berättigad" (cit efter Lindberg). Carl Curmans (bd 9) anatomilektioner följde han med spänd uppmärksamhet, och han gick plikttroget på Lorentz Dietrichsons (bd 11) föreläsningar i konsthistoria.

1877 hade L passerat akademins olika klasser och fick anställning som teckningslärare vid Nya elementarskolan. Många av hans akademikamrater hade då fått möjlighet att resa ut. Först 1881, nära tretti år gammal, erövrade han medalj och resestipendium och begav sig till Paris och Alexandre Falguiéres skulpturateljé, där han tillägnade sig mycket av den banalt salongsmässiga naturalism som mästaren utvecklade i sina lätt teatraliska kvinnofigurer. Kanske L också tog intryck av de mer positiva egenskaper som läraren visade i sina porträttskulpturer.

L fick i Paris omedelbar kontakt med akademikamraterna, bodde granne med Nils Kreuger (bd 21) och hälsade tillsammans med honom, Richard Bergh och Christian Krohg på hos Karl Nordström och Carl Larsson i Grez. Under sina två parisår hann han med fyra statyetter, som han skickade hem till akademin. Han ställde ut på salongen 1883 och 1884. Från Paris fortsatte han mot Rom och gjorde en kortare tids uppehåll i München. I Rom träffade han Julius Kronberg (bd 21), arkitekten Isak Gustaf Clason (bd 8) och den tio år äldre skulptören Edvard Brambeck (bd 5), som arbetade i den gängse veka, linjesköna idealistiska stilen. Tillsammans med dessa tre undertecknade han romsvenskarnas svar på parispojkarnas vädjan om gemensamt angrepp på akademin. Svaret blev helt avvisande och de tre, L, Kronberg och Clason, kom också framgent att utgöra kärntruppen av akademins försvarare. I Rom fortsatte L med sina genreartade småskulpturer. Här gjorde han också ett bra porträtt av Clason. 1888 återvände L till Sthlm efter att ha avslutat sitt första större verk, Fosterbröderna (i porten vid NM), i mycket inspirerat av franska krigsmonument (Vapenbröderna).

Akademin välkomnade sin trogne stipendiat med ledamotskap och en biträdande lärartjänst i teckning och modellering. L fick i uppdrag att medverka vid domkyrkorestaureringen i Uppsala med några portalskulpturer och kom då i kontakt med professor Carl Rupert Nyblom, vars dotter Ellen blev hans hustru 1893. I Nybloms hem hade prins Eugen tillbringat mycket tid under läsåret 1885–86, och Helena Nyblom, L:s blivande svärmor, danskfödd författarinna och dotter till "guldåldersmålaren" Jörgen Roed, kom att bli som en andra mor för prinsen. L:s inlemmande i den nyblomska familjekretsen inledde också en nära och långvarig vänskap med prins Eugen. Den kom att betyda mycket för hans karriär och bidrog till beställningar och olika hedersuppdrag. Även om prins Eugen inte helt kunde framträda på oppositionens sida utan sökte överbrygga motsättningarna mellan reaktionära akade-mister och radikala konstnärsförbundare kunde han aldrig uppskatta L:s konventionella konstsyn men desto mer hans person. L deltog också i de sexor med kägelspel på Stallmästaregården som prinsen ordnade for representanter för båda lägren, å ena sidan L med Björck, Kronberg, Clason, Boberg och Möller, å den andra Zorn, Bergh och Pauli. L ledde också prinsens första resa till Italien 1892.

S å gjorde L en insats för Carl Larsson och lyckades skapa en opinion för hans freskförslag till NM. I kommittén för stockholmsutställningen 1897 satt L tillsammans med Gustaf Cederström (bd 8) och Georg v Rosen som representant för akademin och hade ett gott samarbete med både Zorn och Bergh från Konstnärsförbundet. Utställningsåret gjorde han i marmor Vågen och stranden (på Djurgården, större ex för Oscar II 1901 i K slottet) och fick beställningen på Olaus Petri-statyn utanför Storkyrkan. Det av hans verk som erhöll den mest framträdande placeringen var Svea och de fyra stånden, krönskulpturen till riksdagshuset, uppsatt 1905. Till hans kända stockholmsstatyer hör också Kristina Gyllenstierna på slottets yttre borggård (1912).

I tre stora skulpturfrågor, som kom att sysselsätta den allmänna debatten, var L inblandad: det s k Poltavamonumentet, Karl X Gustavs ryttarstaty utanför NordM och de båda tävlingarna om ett nationalmonument, som utlysts med anledning av minister Richard Kleens (bd 21) donation 1908. I det sistnämnda fallet kunde juryn, som L tillhörde, aldrig enas om ett förord, och hela frågan rann ut i sanden. De två andra monumenten kom däremot till stånd, båda framdrivna av starka nationalistiska stämningar. Idén om ett poltavamonument gick tillbaka till 1897, då initiativtagaren dåv kaptenen Claes Grill (bd 17) efter ett besök på slagfältet utfärdade ett upprop om insamling till ett äreminne på platsen. Pengar strömmade in. Oscar II utverkade tsarens tillstånd för placeringen, och L fick sitt vinnande förslag färdigt 1902. Det rönte allmän uppskattning: en fallen karolin vars ansikte och präktiga stövel sticker fram bakom fanan som moder Svea sänker över den döende. En latinsk inskrift hedrade med ord de i poltavaslaget stupade. Karl XII-entusiasterna ansåg nu att det var en skymf mot kungen att sätta upp ett minnesmärke på platsen för hans stora nederlag. Argumenten gick hem, och L:s poltavamonument förvandlades till ett allmänt äreminne över fallna svenskar, även om uniformen pekade mot karolinerna. Placeringen ändrades till dåv Artillerimuseets gård, där en pampig invigning ägde rum på Gustav Adolfsdagen 1904. Inför 250-årsminnet av Roskildefreden väcktes frågor om ett monument över Karl X Gustav. Det tog 12 år innan Gustaf Malmquists ryttarstaty kunde invigas och då efter många turer. L verkade som jury man men framlade 1912 ett eget förslag, vilket väckte en samlad konstnärsprotest. L:s skulptur, Karl X Gustav till häst tillsammans med Erik Dahlbergh till fots, uppställdes i Uddevalla 1915.

På professuren i skulptur efterträdde L 1907 John Börjeson (bd 2), som även konstnärligt men på en högre nivå var hans föregångare och vilken han mycket beundrade. Här verkade L i tolv år och hade mycket att lära ut i fråga om material och teknik. 1911 blev han akademidirektör efter Cederström och genomförde en del reformer vid akademins olika skolor. Efter sin avgång 1920 från dessa båda befattningar bosatte sig L i Rom, där han avled 1926 och begravdes på gravplatsen vid Cestiuspyramiden.

L torde vara den för Sthlms offentliga miljö mest anlitade konstnären och svarade väl mot den oscariska epokens smak. Under decennierna kring sekelskiftet fram till sin avgång lyckades han få ett tjugotal större verk placerade. Även på andra håll i landet blev han representerad: i Uppsala (Gunnar Wennerberg-statyn 1911), Falun, Visby och Linköping. Som lärare och försiktig reformist av konstnärsutbildningen kom han ibland att hamna i konstdebattens stridigheter. L:s negativa syn på sin och en något äldre generations radikala konst kan sammanfattas med hans egna ord i brev till akademisekreteraren Ludvig Looström 1920: "Din käre Renoir såg jag mycket av i Paris. För mig är han alltid osund och äcklig ... Teckna gör han som ett kräk" (brev 5 sept, i FrKA). Även om L inte kan räknas till förnyarna inom den sv skulpturen kom han otvivelaktigt att höra till den ledande kretsen inom konstlivet.

I L:s hem, särskilt i bostället vid Hötorget, där han installerade sig 1910 som den sjunde i raden av k statybildhuggare efter Sergel, utvecklades ett livligt umgänge, mest tack vare hans hustru Ellen Nyblom. Hon hade växt upp i professorshemmet i Geijersgården, en medelpunkt för kultureliten också utanför Uppsala. Som barn hade hon följt sin mor på besök i Khvn, och hon tog tidigt intryck av moderns flitiga penna och breda kulturella intressen. 1885 blev hon nära vän med prins Eugen. Båda tog lektioner för Wilhelm v Gegerfelt (bd 16), en av våra tidigaste friluftsmålare. Tre år därefter var hon i Paris för konststudier och reste med sin mor till Rivieran och Italien, där Eugen slöt sig till sällskapet. 1891 träffade hon sin blivande man på ett skandinaviskt konstnärsmöte i Gbg, där hon fått ställa ut några blomstermotiv. Hon erhöll SA:s medalj 1891 för insända dikter och lämnade småningom måleriet för författarskapet: dikter, noveller och sagor. På äldre dar, 1931–32, utgav hon sina memoarer; både fadern och modern hade publicerat sina levnadsminnen, modern så sent som 1922. En av mannens skulpturer, Sagor 1904, visar henne, då hon läser högt för sina små söner, Holger och Bengt, ur en av sina sagoböcker.

Sonen Bengt Teodor Lundberg (1900–72) utbildade sig till arkitekt och praktiserade hos Ragnar Hjorth och Ivar Tengbom. Bengt L övergick alltmer till konsultverksamhet i samband med utställningar och olika inredningsuppgifter. Han deltog i kommissariatet för Stockholmsutställningen 1930 och var kommissarie för konstindustriutställningen i London följande år. Samma roll spelade han för Slöjdföreningens utställning Svensk standard 1934. Han var sekreterare i SAR 1936–37 och publicerade flera arbeten i konstindustriella ämnen.

Författare

Åke Meyerson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till L o hans hustru från prins Eugen (delvis tr i dennes Breven berätta, 1942, o Vidare berätta breven, 1945) på Waldemarsudde. – Brev från L i FrKA (bl a till O Granberg o L Looström), KB (bl a till G Cederström), SSA, UUB (till H o C R Nyblom) o på Waldemarsudde (till prins Eugen).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 31 dec 1907, nr 26, o 9 april 1920, nr 29, RA. FrKA:s matr ang L, FrKA.

C G Laurin, Minnen, 1908-1918 (1932); E Lindberg, nekr över L (Meddel:n från FrKA 1926, 1926); [sign] M A S, T L (H8D, årg 18, nr 38); Holger Nyblom, "K statybildhuggarebostället". Prof T L:s hem ... (Sv hem i ord o bilder, årg 2, 1914); Ny ill tidn 1891, s 194; SKL o där anf litt; S Strömbom, Konstnärsförb:s hist, 1 (1945).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Teodor Lundberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9770, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9770
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Teodor Lundberg, urn:sbl:9770, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se