Christian Lundeberg

Född:1842-07-14 – Valbo församling, Gävleborgs län
Död:1911-11-10 – Oscars församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Industriledare, Talman, Statsminister, Bruksidkare


Band 24 (1982-1984), sida 242.

Meriter

Lundeberg, Christian, f 14 juli 1842 på Forsbacka bruk, Valbo, Gävl, d 10 nov 1911 i Sthlm, Osc. Föräldrar: bruksägaren Johan Ulrik August L o Maria Benjamina Eckman. Elev vid Gävle h elementarlärov 51–58, kadett vid krigsskolan på Karlberg 4 okt 58, utex där 14 dec 61, underlöjtn vid Dalreg 28 dec 61, extra elev vid Ultuna lantbruksinst 63–65, förvaltare vid Oslättfors bruk, Hille, Gävl, 65–72, löjtn vid Dalreg 17 jan 65, led av Gävleborgs läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utskott 69–93, sällsk:s v ordf 93–10, avsked från Dalreg med tillstånd att utan lön kvarstå i reg 25 april 71, disponent vid Forsbacka bruk 72 –84, avsked från Dalreg 27 febr 74, ordf i Gefleborgs läns hästförsäkringsbolag 78–94, led av dir för länets livränte- o kapitalförsäkringsanstalt från 78, av Gävleborgs läns landsting 81–09, ordf där 93–04 o 06–09, VD i Forsbacka jernvägs ab 85–07, led av FK från 86 (led av lagutsk 87 A o B, av statsutsk 88–89, 92–95, ordf där 96–jan 01 o 02–febr 04, led av heml utsk 95 o lagt 05, FK:s v talman 99–1:a urt 05 o 06–08, ordf i särsk utsk nr 1 ang försvaret 01, i särsk utsk ang unionskrisen 1:a urt 05 o i särsk utsk nr 1 ang rösträtten 07, talman i FK från 09), led av komm ang statens järnvägstaxa sept 87–sept 88, ang ändringar i gruvstadgan maj 90–juni 91, ordf i styr för Mackmyra sulfitab 90–97, för Kungsgrufve ab 90–febr 95, för Gefleborgs läns brandstodsbolag 93–00, led av styr för Korsnäs sågverks ab från aug 93, av komm ang uppställn av riksstatens fjärde huvudtitel maj–okt 95, av styr för Försäkringsanstalten Brages förlagsab från 99, för Tuolluvara grufab från april 00, för Krylbo-Norbergs jernvägsab från 04, för Kärrgrufvan-Klackbergs jernvägsab från sept 04, statsminister 2 aug–7 nov 05, ordf i försvarskomm sept 07–dec 10, led av styr för Försäk ringsanstalten Brage från 08, ordf i styr för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa från 09, led av styr för Försäkringsab Skandia o Försäkringsab Freja från 10. – LLA 98 (preses från 09), serafimerriddare 6 nov 05, HedLÖS 10.

G 13 nov 1865 i Gävle m Anna Charlotta Josefina Elfbrink, f 4 jan 1844 där, d 2 april 1913 i Sthlm, Osc, dtr till grosshandl o brukspatronen Wilhelm E (bd 13, s 271) o Ulrika Sofia Göransson.

Biografi

Ehuru född och uppvuxen i genuin bruksmiljö hade L från början inte tänkt sig en framtid som "brukskarl". Han valde officersyrket. Praktiskt anlagd och allmänt duglig drogs han emellertid snart in i faderns expansiva verksamhet med jord- och bruksegendomar. Några och tjugo år gammal blev L förvaltare på dennes bruk i Oslättfors och därefter som trettioåring disponent på Forsbacka bruk. Detta hade inför nya och kapitalkrävande metoder ombildats till aktiebolag. Huvudintressenter i företaget, med ungefär lika andelar, var fadern, L och en svåger. Vid faderns död blev L VD i koncernen, en post som han länge behöll. Offentliga uppdrag tvingade honom att under långa perioder vistas i Sthlm, och det blev allt mindre tid över för den dagliga ledningen av företaget. Småningom trädde han tillbaka för sin äldste son bergsingenjören Kristian L och nöjde sig med att vara styrelsens ordförande. Senare fann han det lägligt att avyttra alla sina aktier i släktföretaget (1907). Ofta hotat av utdragna lågkonjunkturer hade bruket kanske inte blivit den goda affär, som han tidigare haft skäl att förvänta. Något år senare flyttade L med sin familj från den stora bruksherrgården i Forsbacka till en strandvägsvåning i Sthlm.

Genom sitt äktenskap med Anna Elfbrink, systerdotter till G F Göransson (bd 17), hade L blivit befryndad och lierad med den nya framgångsrika brukssocieteten i länet med förgreningar till de gamla förmögna köpmanna- och redarefamiljerna i Gävle. Kontakterna ledde till en mångfald uppdrag för L. Av särskild betydelse blev hans mångskiftande verksamhet inom landstinget, vars ordförande han var under många år. Otvivelaktigt motsvarade L vid tiden kring sekelskiftet ryktet att vara provinsens "mäktige man". När Hugo Hamilton (bd 18) som ny landshövding kom till Gävle (1900), hade han det i början "stundom besvärligt nog" med L. Han fann, att L "var med överallt och överallt ägde stort inflytande" (Hamilton, s 278). Det var emellertid på det rikspolitiska planet, som L skulle göra de stora insatserna.

När L 1886, vald av hemmalandstinget, tog säte i FK, hade motsättningen mellan tull vänner och frihandlare börjat skärpas. Gamla partiband upplöstes, och nya grupperingar uppstod. Tveklöst anslöt sig L till tullvännerna, som under ledning av Patric Reuterswärd samlats till ett fast, konservativt parti i FK. L:s arbetsvilja uppmärksammades snart av meningsfränderna, och han blev omedelbart utskottsplacerad. Placeringen i statsutskottet gav honom goda tillfällen att driva partiets uppfattning och att själv påverka sådana projekt, som låg honom nära om hjärtat. Då utskottets ansedde ordförande Gustaf Sparre blev talman i FK (1896), utsågs L till hans ersättare som ordförande. Ett decennium efter debuten hade L nått en bemärkt position också i riksdagen.

Även i partiarbetet blev L tidigt engagerad. Redan vid sin tredje riksdag invaldes han 1888 i partiets förtroenderåd. Snart hade ett samarbete etablerats med ledaren Reuterswärd. I ett brev (8 aug 1892) till denne sade sig L vilja skaffa "chefen" några "adjutanter att stå vid hans sida" och hålla honom underrättad om opinioner och vidta åtgärder, som vore påkallade. I ett följande brev (25 sept så) erbjöd sig L att utfärda kallelser till partiets förestående möte, "om det så vore till hela flocken". Tacksamt tog partichefen emot erbjudandet, och inom kort var L i politiska frågor hans närmast förtrogne. De hade också andra gemensamma intressen; båda var bruksägare, och L gästade ofta "patriarken" på Baggå. Där samlades årligen "kärnkarlame" inom partiet, den inre cirkeln, for att dryfta framtidsplaner och politisk strategi. Inte minst diskuterades där rekryteringen till riksdagen. För detta syfte tillsattes en nämnd, som i synnerligen diskreta former skulle söka att gynna valet av "pålitliga" och protektionistiskt sinnade personer, och senare, då tullstriden ebbat ut, allmänt samhällsbevarande och "fosterländska". Utan att vara medlem av denna nämnd satsade L mycket av sin tid på fortlöpande bevakning av valen till FK. Outtröttligen bearbetade han i brev inflytelserika landstingsmän runt om i landet, allt eftersom val förestod. Detta nit i det tysta gav efter hand resultat.

Vid sekelskiftet räknade partiet 125 medlemmar av FK:s 150. Det gjorde väl skäl för benämningen majoritetspartiet. Ofta, inte minst vid gemensamma voteringar, blev det utslagsgivande för riksdagsbesluten. Att hålla samman ett sådant parti var förvisso krävande. Ledaren, med erfarenheter ända från ståndsriksdagens tid, blev med åren synbarligt tröttare. Med oro motsåg L den dag, då "den gamle" inte längre ville eller kunde föra partiets talan. L befarade, att partiet då skulle falla sönder och upplösas i mindre grupper. I aug 1899 meddelade Reuterswärd sin bestämda önskan att lämna riksdagen. Allmänt hade L betraktats som den givne kronprinsen, men nu sökte han på alla sätt att värja sig, bl a med hälsoskäl. Olika lösningar diskuterades, bland dem ett ledartriumvirat, men efter intensiva påtryckningar nödgades L till sin "obeskrivliga ledsnad" att uppge motståndet (brev till L Douglas 10 dec 1899). Enligt mångas mening hade han länge varit partiets reelle ledare.

Under 1890-talets senare hälft uppfyllde unionella tvistefrågor i hög grad sv politik. I sådana frågor hade L tidigt anslutit sig till den linje, som utstakats av Oscar Alin, partiets unionsrättslige expert (lika rättigheter – lika skyldigheter). Tillsammans med denne och Reuterswärd kom L att bilda ett slags ledartriumvirat i unionella frågor. De bevakade noga den sv statsledningens hållning och reagerade häftigt, då de ansåg, att den hade gjort sig skyldig till omotiverade eftergifter. Ensidiga norska unionsbeslut – som i konsulatsaken (1895) och flaggfrågan (1898) – kunde inte tolereras. Vid båda dessa kriser kunde triumvirerna peka på bestämda framgångar. I konsulatfrågan tvingades Norge efter maktspråk till reträtt. I striden om "det rene flag" gav kung och regeringsledning visserligen efter, men utrikesministern, "storsvensken" Douglas, vägrade sin medverkan. Han avgick i protest, livligt applåderad av L och de övriga konservativa i FK. Då såväl Reuterswärd som Alin samtidigt lämnade riksdagen, stod L härefter ensam som partiets specielle väktare i unionella frågor. Vid dechargedebatten 1900 kritiserade han statsminister Boström för att denne i Douglas' ställe kontrasignerat kungens eftergivliga beslut i flaggfrågan. Några månader senare lämnade Boström överraskande konseljen. Med utnämningen av efterträdare – den gamle amiralen Fredrik v Otter, tidigare konservativ men med åren alltmera moderat – var L tämligen nöjd. Helst hade han sett någon ur sitt eget parti på posten (t ex landshövding Axel Svedelius i Örebro), dock inte sig själv. Utan L:s vetskap – han befann sig på rekreationsresa i Tyskland – hade politiska vänner drivit hans namn i konservativa tidningar. L ogillade presskampanjen. Något senare s å erbjöds han landshövdingestolen i Västerås men tackade nej.

För L var ingen fråga mer angelägen än rikets försvar. Från sin presidieplats i statsutskottet befordrade han effektivt en rad upprustningsförslag. Vid riksdagen 1899 genomdrevs stora anslag till flottan (bl a till tre nya pansarbåtar). "Bearbetningen var stark", och "främsta förtjänsten tillkom ovedersägligen" L (Billing, s 184). Även i utvecklingen av det fasta försvaret tog L verksam del. Han tillhörde den kommitté, som förberedde anläggandet av Bodens fästning, och vid frågans riksdagsbehandling 1900 var han ytterst aktiv. I tur stod sedan upprustningen av det rörliga lantförsvaret. Härordningen från urtiman 1892, som L själv varit med om att rösta fram, ansågs föråldrad. Ett regeringsförslag, baserat på allmän värnplikt, framlades 1901 och remitterades i riksdagen till ett särskilt utskott. Ordförande blev L, som väl kände "riksdagens både gångar och irrgångar" (Tingsten, s 172). Obestridligen nedlade L ett betydande medlingsarbete för att uppnå en godtagbar kompromiss mellan stridiga partier och kamrar.

Beslutet om allmän värnplikt aktualiserade omedelbart kravet om allmän rösträtt. För varje regering var ett förslag i rösträttssaken nu en politisk nödvändighet. Sedan regeringen v Otter fått sitt förslag underkänt av riksdagen, återkom Boström till statsledningen, nu i spetsen för en konselj rekonstruerad åt vänster. Hänsyn hade tagits till en allt mer reformvänlig AK. L och de konservativa i FK uppfattade däremot orienteringen åt vänster som en utmaning."Nu är tärningen kastad, och handsken även", skrev L förtrytsamt till en av sina vänner (brev till Carl Moberg 10 juli 1902). L uppfattade fortfarande Boström som sin politiske huvudmotståndare.

I rösträttsfrågan saknade L till en början ett samlande program. Andra inom partiet, främst Billing, tog ledningen, medan L själv förhöll sig avvaktande. I det rösträttsförslag, som regeringen Boström framlade (1904), hade proportionell valmetod upptagits som en lockande högergaranti. Den tilltalade flertalet i FK men inte L. Han visste en bättre garanti, det s k skattevillkoret (Lundebergska villkoret). Grunderna för den nyss införda progressiva beskattningen borde enligt L avgöras genom samstämmiga beslut i kamrarna och vara undandragna gemensam votering. Därmed skulle FK få veto i skattefrågor och kunna hindra en radikaliserad AK att genomdriva "oskäliga" skattehöjningar. Genom denna ordning ville L åt högern säkra den ekonomiska makten, om den politiska gick förlorad. Men partiet svek honom. Hans förslag avvisades i FK med 76 röster mot 67, i AK tom utan votering. För L var det en kännbar motgång. Men inte heller Boström hade lyckan med sig. Hans rösträttsförslag föll i AK, vars majoritet ogjllade proportionell valmetod. Nya försök vid den följande riksdagen (1905) lyckades inte heller. Då hade emellertid andra orosmoln seglat upp vid horisonten. Unionen var i fara.

Efter årslånga men resultatlösa förhandlingar om de konsulära ärendena hade Norge tröttnat och beredde sig att gå sin egen väg. Vid ett dramatiskt möte 7 juni förklarade stortinget unionen upplöst och kungen avsatt. I Sverige uppfattades stortingets beslut som en revolution, en statskupp. L befann sig på en kurort i Tyskland och noterade i sin dagbok: "Överväldigande känsla av harm och blygsel. Svårt att möta och se folk i ögonen." Han skyndade hem för överläggningar inför en i hast inkallad urtima riksdag; sedan några år var han v talman i FK.

I regeringen hade på statsministerposten kommit konsultativa statsrådet Johan Ramstedt, en skicklig jurist men med begränsad politisk erfarenhet. Den proposition som förelades urtiman präglades härav. Den gav inte något uttryck för den harm och förtrytelse, som sv folket kände över norrmännens tillvägagångssätt. I riksdagen tillsattes ett särskilt utskott, i vilket partierna invalde sina främsta män. Till ordförande utsågs, som väntat, L. Med stor myndighet ledde han överläggningarna, som omgavs med den största sekretess. Inte ens regeringen fick veta något, och det stod tidigt klart, att den förlorat greppet över situationen. Den politiska ledningen hade glidit över till "unionsutskottet". Resultatet av dess arbete kan betecknas som en stor kompromiss, där alla partier offrade något av sina önskemål. Det antogs också enhälligt av riksdagen.

Regeringen Ramstedt avgick omedelbart. Liksom tidigare sökte kungahuset någon framträdande man ur det politiska mittfältet att bilda den nya ministären. Vid regeringsskiftena 1900 och 1902 hade de konservativa bestämt förordat L till statsministerposten. Men kungen hade ej följt dessa råd med hänsyn till sin ställning i Norge. Nu när unionen brustit, var läget ett annat. Kungahuset övervann sin tidigare rädsla för L och anmodade honom att bilda den nya regeringen, försiktigtvis tillsammans med den något mera moderate Fredrik Wachtmeister, den blivande utrikesministern. Ursprungligen hade L tänkt sig en ren högerregering, med tyngdpunkt i FK och det egna partiet. Efter samtal med ledande män inom utskottet, inte minst med företrädare för lantmännen i AK, ändrade han efter hand sina planer. Alla större partier i riksdagen blev representerade, lika många från vardera kammaren (4+4). De politiska polerna bildades av L och Karl Staaff. Bönderna företräddes av Alfred Petersson i Påboda, den förste bonden i en sv regering. Utåt kunde Sverige inte ha stått mera samlat.

Det program urtiman enats om och som L:s regering skulle genomföra löd i korthet: unionen var inte upplöst; därtill krävdes även Sveriges medverkan. Denna kunde lämnas, om vissa villkor först blev uppfyllda. För att diskutera dessa borde delegerade från vardera landet utses. Delegationerna möttes i Karlstad 31 aug. Den sv leddes av statsminister L, den norska av den nyutsedde norske statsministern Cristian Michelsen. Övriga sv delegater var Wachtmeister, Staaff och Hjalmar Hammarskjöld (bd 18) som folkrättslig expert, samtliga medlemmar av regeringen. Främst kretsade överläggningarna kring de norska gränsbefästningarna. Stundtals fördes förhandlingarna av L och Michelsen enskilt, och dramatik saknades inte. Länge stod delegationerna orubbligt i sina ställningar, likt "fjeld mod fjeld". Inför stortinget vittnade efteråt Jörgen Lövland, den norske utrikesministern, att det funnits stunder, då han suttit och sett på klockan för att fastställa "klokkeslettet, naar bruddet maatte ventes". Ingen kring förhandlingsbordet var i tvivel om, vad följden då skulle bli: "Krig vilde da været ... uundgaaelig" (Unionens Oplösning, s 471). Men vapen behövde aldrig tillgripas. Man kompromissade i den känsliga fästningsfrågan, och i övriga spörsmål enades man därefter relativt lätt. Sedan en andra urtima riksdag liksom stortinget godkänt Karlstadsuppgörelsen, kunde Sverige 26 okt 1905 förklara unionen upplöst.

L stod nu på krönet av sin politiska bana. Han hade visat både mod och moderation, handlingskraft och ansvarskänsla, och han hade lyckligen fört landet genom dess kanske svåraste politiska kris under nära ett århundrade. Från rikets alla delar strömmade tacksamhetsbetygelser i form av brev, telegram och adresser, och den gamle kung Oscar förlänade honom sin allra högsta utmärkelse, "serafimern". Kungahuset önskade också, att L måtte kvarstå i riksledningen, helst i en oförändrad men annars i en rekonstruerad ministär. Redan vid samlingsregeringens bildande hade de liberala medlemmarna genom Staaff förbehållit sig rätten att få lämna den, så snart unionskonflikten var ur världen. De ville stå fria med hänsyn till den ännu olösta rösträttsfrågan, där de ville välja sin egen majoritetsvalslinje. Förgäves sökte L rekonstruera ministären i moderat högerriktning. Ytterst strandade försöket på att två av Karlstadsmännen, Wachtmeister och Hammarskjöld, av personliga skäl ej stod att övertala. Wachtmeister var "övertrött", och själv var L efter alla påfrestningar i behov av en tids vila.

Under sin återstående tid i riksdagen hade L tre betydande politiska uppdrag. Det första var ordförandeskapet i det särskilda utskott som behandlade och slutligen löste rösträttsfrågan. Det andra var ledningen av den stora parlamentariska försvarskommittén. Det tredje var talmanskapet i FK. De två första av dessa uppdrag skulle bereda L vissa besvikelser.

I rösträttsfrågan saknade L ett ledande och engagerande program. Han kunde tänka sig lösningar med såväl majoritets- som proportionella val, båda i förening med hans skattevillkor. Han förde underhandlingar åt båda hållen – med Staaff i djupaste hemlighet – men utan framgång. När efter motion av bl a Påboda den proportionella valmetoden föreslogs att bli tilllämpad även på FK och dess valkorporationer (dubbelproportionalism), blev L betänksam. Han inriktade sig på att hindra en alltför långtgående demokratisering av FK genom sänkning av valbarhetsvillkor (viss inkomst och förmögenhet) och införande av arvode åt dess medlemmar. Efter enträgna vädjanden – i slutomgången tom i bevekande handbrev från kung Oscar – gav L till sist vika och lämnade sitt bidrag till den stora kompromissen i utskottet. Som mångårig ordförande i viktiga riksdagsutskott hade L lärt sig, att ville man uppnå ett större mål, fick man vara beredd att offra ett mindre. Säkert kände L rösträttsbeslutet tungt, men han visste också, att reformen var politiskt nödvändig.

När det gällde nästa uppgift, att leda arbetet i den stora försvarskommittén, som bestod av 11 riksdagsmän och 5 höga militärer, förelåg hos L ingen brist på engagemang. Staaff antydde, att ordförandens "passionerade kärlek till själva försvarskraven" kunde skymma hans blick för de finansiella konsekvenserna, som utredningen dock främst skulle syssla med (AK:s prot 1911:2, s 3). Motsättningarna i kommittén blev allt svårare att överbrygga, och till sist lämnade de tre liberalerna (Staaff, Kvarnzelius och Persson i Tällberg) demonstrativt utredningen. Protestaktionen utlöste en våldsam pressdebatt. Under det fortsatta arbetet lanserade kommittén bl a en ny typ av pansarbåt, som senare skulle låta mycket tala om sig (F-båten). På längre sikt fick utredningen begränsad betydelse. Förskjutningar i partiläget skulle medföra en omprövning av hela försvaret.

De sista åren som talman skänkte L en kort tid av lugn ovanför partistriderna. Den upphöjda och opartiska positionen förlänade honom en viss air av äldre statsman. Någon lysande formell begåvning var L dock inte, men enligt samtida vittnesbörd åhördes hans anföranden alltid med spänd uppmärksamhet. De präglades av stor viljekraft och auktoritet. – Vid tiden omkring sekelskiftet torde vid sidan av Boström ingen enskild man ha utövat större inflytande inom sv politiskt liv.

Författare

Arne Wåhlstrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s efterlämnade polit papper finns i UUB (F 940). Saml omfattar främst handhar o anteckn:ar i unionsfrågan, särsk upplösningen 1905, i försvarsfrågan 1901 o 1907–10 samt i rösträttsfrågan 1902–07. Ofta är anteckmarna förda under pågående sammanträden, i riksdagsutsk eller vid ensk partisammankomster. Saml av brev från o till (kopior) polit vänner o förtrogna är omfattande (särsk korrespondensen med O Alin, G A Berg, G Billing, Sam Clason, C Moberg, P Reuterswärd, G Sparre, A Svedelius, L Åkerhielm o G F Östberg). Ett mindre arkiv med rent personl papper finns hos arkitekt Jan-Erik Lundeberg, Lidingö. – Brev från L finns förutom i UUB bl a i KB, LUB (till G Billing) o RA (bla till Sam Clason).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Historik öfver kronans och jord-egares rättigheter vid inmutningar af malmfyndig-heter. [Rubr.] Sthlm 1889. 6 s. [Anon.] (Bilaga till motion N:o 49 i Första kammaren år 1889.) – Medv i utredningar se E Thyselius, Förteckning öfver komitébetänkanden 1809-1894, Sthlm 1896, s 493 f, 522 f, dens, ... kommittébetänkanden 1895–1903, Sthlm 1904, s 8–10, 59–61, 110 f, 135 f, o Förteckning över statliga utredningar 1904–1945, [Sthlm, tr] Norrköping 1953, s 171–174 (Försvarskommittén).

Källor och litteratur

Källor o litt.: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); H Beskow, Bruksherrgårdar i Gästrikland (1954); G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893–1906, ed C Hallendorff (1928); S J Boéthius, Oskar II (Sveriges hist till våra dagar, 13, 1925); S Carlsson, Sv hist, 2 (1961); dens, Den sv hist, 13 (1979); De stenografiske referater fra de hemmelige m0ter i stortinget i 1905 (1951); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); O Gasslander, Bank o industriellt genombrott, 1–2 (1956–59); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); H Hamilton, Hågkomster (1928); J Hellner, Minnen o dagböcker, ed W Odelberg (1960); G Hesslén, Det sv kommittéväsendet intill år 1905 (1927); K Hildebrand, Gustav V som människa o regent, 1 (1945); Karlstadkonferensen 1905. Prot o aktstycken, ed A Wåhlstrand (1953); L Kihlberg, Karl Staaff, 1–2 (1962–63); F Lindberg, Den sv utrikespolitikens hist, 3:4, 1872–1914 (1958); A Lindman, Dagboksanteckmar, ed N F Hoim (1972); Matr över Gästrike-Hälsinge nation 1811–1961, ed G Thimon (1963); H Meijer, Kommittépolitik o kommittéarbete (1956); K Petersson, En bondedemokrat, Alfred Petersson i På-boda (1965); Riksdagens prot jämte bih 1886–1911; S Runestam, Förstakammarhögern o rösträttsfrågan 1900–1907 (1966); P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); E Thermaenius, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); R Törnebladh, Riksdagsminnen, ed C Törnebladh (1913); O Tigerstedt, Kavalkad (Fagerstabrukens hist, 4, 1957); E Timelin, Ministären Lindman o representationsreformen 1907–1909 (1928); L Tingsten, Hågkomster (1938); Unionens Oplösning 1905. Officielle Aktstykker..., ed J V Heiberg (1906); E Vedung, Unionsdebatten 1905 (1971); J Weibull, Inför unionsupplösn 1905. Konsulatfrågan (1962); T Wyller, Christian Michelsen, politikeren (1975); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, FK:s valnämnd 1890-1910 (Skrifter utg av Statsvetensk fören i Uppsala, 20, 1944); dens, Allm valmansförb:s tillkomst (1946); dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947). – Nekr:er över L i dagspress o tidskrifter (bla TiS, årg 75, 1912, s 423–431).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Lundeberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9790, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Wåhlstrand), hämtad 2018-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9790
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Lundeberg, urn:sbl:9790, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Wåhlstrand), hämtad 2018-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se