Carl Magnus Ekbohrn

Ekbohrn, Carl Magnus, f. 8 jan. 1807 i Stockholm (Hovf.), d. 8 mars 1881 där (Hedv. El). Föräldrar: köksvaktmästaren hos dåv. hertig Karl (Karl XIII) Olof Magnus Ekbom och Anna Dellbom. I tjänst hos generallöjtnanten greve A. O. Mörner; betjänt hos presidenten frih. J. Sylvander; privatundervisning av gymnasielärare i Växjö 1826–28; student vid Lunds univ. 8 okt. 1828; fil. magister där 23 juni 1835; redaktör för Nya [Nyare] Helsingborgsposten 1833–35; politisk medarbetare i Göteborgs handels- och sjöfarts-tidning 1836–50, dess Stockholmskorrespondent från 1850; redaktör för tidningen Göthen 1836–39, 1843, för Phoenix, tidning för politik, litteratur och näringar 1840–43, för Tidning för Skandinavien 1843–44; boktryckare i Göteborg juni 1838–nov. 1839 i kompanjonskap med v. konsuln Charles Backman under firma C. M. Ekbohrn & Ch. Backman; innehade eget boktryckeri i Göteborg nov. 1840–30 sept. 1850; antagen i tullverket i Stockholm 27 maj 1853; tullinspektor vid Blockhusuddens station i Stockholm 14 okt. 1856; skriftställare.

G. 1832 m. Annette (Anna) Margarethe Kierkegaard från Danmark, f. 27 aug. 1807, d. 29 jan. 1877 i Stockholm (Hedv. EL).

Carl E:s debut i svensk litteraturhistoria speglas i ett brev från B. von Beskow till Tegnér 4 april 1826. Det heter där: »En oförmodad meteor på den poetiska horisonten har visat sig här, nämligen en dräng, som skriver vers. Wieselgren spår i honom ett sekular-geni. Brinkmann åter, på vars omdöme jag fastmer litar, sade, att han vore nog god poet för att vara en dålig betjänt, men intet vidare. Ännu har jag själv intet lyckats att få se några av hans dikter. Leopold var dock ej alldeles missnöjd med dem». Den kvicka och ironiska framställning, som Beskow här ger rörande den nyupptäckte E. eller Ekbom, som han ursprungligen hette, gällde en 19-årig faderlös yngling, som skrivit tillfällighetsvers. Så betydande män som Leopold, Geijer, Järta, Tegnér och Beskow lockades att intressera sig för honom. Då E. haft tjänst hos bl. a. generalen greve Axel Mörner på Brevik, utverkade Tegnér hos Mörners syster i Växjö, den vittra Christine Charlotte Cederström (se denna), f. Mörner, understöd åt E. Denne fick matdagar hos henne 1826 och erhöll privatundervisning av några gymnasielärare.

Någon stjärna inom svensk lyrik eller dramatik (E. skrev ymnigt tragedier) blev E. aldrig men kom att göra en gagnande insats på mera prosaiska områden. Den klarsynte Beskow fattade snart, att det ej var fråga om alltför stora andliga mått hos. E. – han hade »lätthet att versifiera, men föga originalitet och lyftning». Man sökte få in honom vid tullverket, vilket dock ej lyckades nu men faktiskt senare blev E:s borgerliga förankring. Sedan han 1828 börjat studier vid Lunds universitet, drog han sig fram som journalist, i det han ett par år redigerade Helsingborgs-posten. År 1833 sökte han åter hjälp hos Beskow, som nu skrev till Tegnér, att E. satt sig i skuld genom att utge en bok, som ingen ville köpa – »Ungdomsförsök i witterhet» (1832) – medan han under tiden riktat sig med hustru och barn; av brev i juli 1834 framgår, att Beskow alltjämt pekuniärt understödde E. Slutet på mångahanda framtidsplaner blev emellertid, att E., sedan han undfått lagerkransen i Lund 1835, flyttade till Göteborg och ingick som medarbetare i Göteborgs handels- och sjöfartstidning (grundlagd 1832), sedan slutet av 1830-talet ansedd som Sveriges viktigaste liberala pressorgan näst Aftonbladet och Dagligt Allehanda. Tidningen hade under Måns Prytz' ledning att kämpa en svår kamp mot indragningsmakten, utkom 1834–44 endast tre gånger i veckan, men från 1845 åter dagligen. I juni 1836 fick E. inträda som ansvarig utgivare för tidningen »Göthen», »suppleant för Göteborgs f. d. Handels- och sjöfarts-tidning», medan samtidigt Handelstidningen nyordnades. Under denna tid hade E. även boktryckeri i kompanjonskap med v. konsuln Charles Backman men råkade i ovänskap med denne och startade hösten 1840 eget tryckeri, där han, från 25 nov. s. å. utgav »Phoenix, tidning för politik, litteratur; och näringar». Under den bekanta »Straussdebatten», då en svensk bearbetning av D. F. Strauss' »Leben Jesu» utkommit och åtalats, gjorde E. 1841 i sin tidning några inlägg, som stodo den skånska prästliberalismen nära. Han ogillade åtalet och processförfarandet men utdömde tillika kraftigt bearbetningen, ehuru han ansåg, att utgivandet medfört fördelen av diskussion i ämnet. Tidningen Phoenix måste, efter tryckfrihetsåtal och dom, nedläggas redan i april 1843. Som boktryckare anlitades E. av bl. a. David Bonnier, som dock ej blev särdeles nöjd med honom, då han ej kunde trycka elegant. Bonnier betecknar f. ö. 1857 E. som en av dessa »äkta litteratörer», vilka ej voro lätta att handskas med.

E. blev Göteborgs handels- och sjöfarts-tidnings främste dåtida politiske medarbetare och var samtidigt korrespondent åt Dagligt Allehanda. Som journalist verkade E. också ivrigt för skandinavismen. Han skrev själv den berättelse om »Det nordiska studentmötet i Köpenhamn år 1845», som David Bonnier s. å. tryckte på E:s tryckeri och utgav. Som korrespondent, i Dagligt Allehanda polemiserade han mot Aftonbladets antiskandinavism och skildrade i glödande färger 1848 (Dagligt Allehanda nris 158, 170 och 210–12 och 26 juli, 11 sept.) entusiasmen i Göteborg för Danmark. L. J. Hierta omtalar 1856 med motvilja E:s aktiva skandinavism, då G. Lallerstedt utgivit sin bekanta bok i ämnet. Prytz hade 1848 sålt Handelstidningen till Johan Sandvall, förut utgivare av Jönköpingsbladet, en betydande publicist i det avancerat liberala lägret. Genom hans förbindelser och anseende fick Handelstidningen, vars redaktionspersonal också utvidgades, ökad spridning och befäste sin ställning. Tidningens färg blev under Sandvalls inflytande mera radikal och uppmärksammades genom sina ibland bombastiska artiklar och sin hänsynslösa ton. Radikalismen visade sig bl. a. 1850 i striden om representationsförslaget. Emellertid hade Sandvall svårt att få ekonomien att gå ihop, och när krisen kom, spelade E. en särskild roll. Saken var den, att den energiske, talangfulle och personligt vinnande Sandvall redan under Jönköpingstiden begått ekonomiska oegentligheter genom försnillning och förfalskning, dock utan att ännu ha offentligt ertappats. Bland de E:s kolleger, som Sandvall tillförde Handelstidningen, var från 1849 Viktor Rydberg, om vilken E., föga intuitivt, i begynnelsen lär ha sagt: »Sätt honom vid korrekturet!» Faktum är, att Rydberg fick korrekturläsa bl. a. Sandvalls och E:s ibland ljungande, ibland vidlyftigt undervisande ledare. Sandvalls skulder och ständiga vigilans slutade 1850 med att han ville ha Prytz att tillfälligt överta utgivandet. När Sandvall 8 maj 1850 reste till Stockholm, kom det på E:s lott att sköta Handelstidningen under några veckor. Prytz' misstanke, att Sandvall helt enkelt flytt, föranledde den förre, som ej fått köpeskillingen för tidningen till fullo erlagd, att med användande av ett gammalt tillståndsbevis utge tidningen på annat tryckeri och i mindre format såsom sin egen affär, »Götheborgs åttonde handels- och sjöfartstidning», från 13 maj. Efter något betänkande läto E., C. J. Lindskog (som skrev utrikespolitik) och Viktor Rydberg övertala sig att biträda Prytz, och Sandvalls tidning upphörde 11 maj. Sandvall fick snart veta detta, framställde sig nu som den förorättade, återkom och utgav sitt blad igen. Medan Prytz och Sandvall ömsesidigt stämde varandra, gjorde den senare själv konkurs. I mitten av juni måste Prytz nedlägga sin Handelstidning. Härmed slutade också E:s anställning på redaktionen, ty han tog Prytz' parti. Redan i april 1851 visade det sig också, att Prytz' aning var riktig. Sandvalls falsarier upptäcktes, och han flydde till Nordamerika. E., som i Göteborg hade kvar sitt tryckeri, fortsatte tryckeri rörelsen t. o. m. sept. 1850, varpå han avflyttade till Stockholm. Tryckeriet magasinerades och såldes sedan. E. fortsatte i Stockholm att vara korrespondent till Handelstidningen, nu under signaturen V. v. M. (= Väktaren vid Mälaren).

E:s önskan från ungdomsåren att finna en lugnare och fastare anställning genom anknytning till tullverket i huvudstaden förverkligades sent omsider, då han 1853 anställdes hos General tullstyrelsen och 1856 erhöll den post, som något tidigare innehafts av »kungamakaren» C. O. Mörner, nämligen som tullinspektor vid Blockhusudden. Som sådan betecknas E. som »nitisk och pålitlig».

Det är emellertid varken som skald, journalist, skandinav eller tullman, som E. är mest känd, utan som lexikograf. Redan under Göteborgstiden utgav han »Nautisk ordbok» 1840, och 1868 utkom första upplagan av hans alltsedan flitigt anlitade »Förklaringar öfver 23,000 främmande ord och namn m. m. i svenska språket». Verket är en kompletterad bearbetning av ett på samma förlag. (Huldberg) utkommet arbete av A. G. Andersson (3:e uppl. 1862). E:s ordbok har utkommit i flera nya och tillökade upplagor, den. andra under E:s livstid (37,000 ord, 1878), den senaste i två band 1936 (utg. av Axel Berggren) under titeln »Förklaringar över 100,000 främmande ord och namn m. m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal». E. blev också bekant genom olika redigeringsarbeten samt som utgivare av barnböcker och tillika som flitig översättare. Som lyriker är E. så gott som okänd för nutida generation. Vad som mest levde av hans lyriska alster mot slutet av hans egen livstid kan exemplifieras med urvalet i »Svea, poetiskt album» 1870. Där upptas trenne E: s dikter, nämligen »Rida, rida ranka!» (»Hopp, rida, rida rankeben!» – således en annan dikt än H. Hallbäcks bekanta, av J. A. Ekenberg tonsatta visa om drottning Blanka), »Gossen och tisteln» samt »Den flygande holländaren». E. blev aldrig någon betydande skriftställare, men som lexikograf är han allmänt känd och värderad.