Svante Bielke

20. Svante Bielke, son till B. 16 och kusin till de tre föregående, f. okt. 1567 på Hörningsholm, d 2 juni 1609 på Kråkerum. Inskriven vid Rostocks universitet sept. 1587; uppehöll sig i Venedig 21 aug. 1591; bevistade riksdagen i Uppsala 1594, Söderköping 1595 och Arboga 1597; avfärdades till Karl Gustafsson Stenbock 7 april 1597 (instruktion); bevistade ständermötet i Stockholm s. å.; erhöll i uppdrag att underhandla med allmogen i Småland 31 dec. s. å. (instruktion); bevistade riksdagarna i Uppsala och Vadstena 1598; avfärdades till Hogenskild Bielke 26 juni s. å. (instruktion); deltog på hertig Karls sida i striderna vid Stegeborg och Stångebro; bevistade mötet i Stockholm s. å. och riksdagen i Jönköping 1599; ståthållare på Kronoberg 20 maj s. å.; bevistade riksdagen i Stockholm s. å.; lagman över Småland s. å.; ledamot i den under hertig Karls finska resa 1599 i Åbo tillsatta domstolen; bevistade riksdagen i Linköping 1600; företog utskrivningar i Finland 1601; sändebud till danska gränsen 1 febr. 1602 (instruktion); bevistade riksdagen i Stockholm s. å.; rikskansler s. å.; sändebud vid mötet med danskarna i Flacksjöbäck febr.–apr. 1603; avfärdades till allmogen vid danska gränsen 7 dec. 1603 (instruktion); bevistade riksdagen i Norrköping 1604; deltog i utarbetandet av de svenska ständernas avsättningsskrifter till Sigismund sommaren s. å.; avfärdades till allmogen vid Distingsmarknaden och professorerna i Uppsala 22 jan. 1605 (instruktion) ; bevistade riksdagen i Stockholm s. å.; kommissarie vid förhandlingarna med hansestäderna i Kalmar 1 sept. s. å. (instruktion); bevistade mötet i Örebro 1606, riksdagen i Uppsala 1607 och mötet i Örebro 1608; friherre 12 aug. 1608; kommissarie till mötet med danskarna och braunschweigarna i Wismar 20 aug. s. å. (instruktion).

Gift 14 mars 1598 i Uppsala med Elisabet Leijonhufvud, f. 5 jan. 1561, d 1612, dotter till riksrådet Sten Eriksson Leijonhufvud.

Vid Rostocks universitet åhörde B. bl. a. David Chytræus' föreläsningar och lärde känna den av Chytræus i viss mån omfattade ramistiska filosofien. Efter hemkomsten inträdde han liksom en mängd huvudsakligen yngre medlemmar av de högadliga ätterna Brahe, Lewenhaupt och Bielke i hertig Karls tjänst. Enligt A. J. Messenius skulle anledningen till B:s och de övrigas första anslutning till hertigen ha varit den indragning av ämbeten, som ägt rum vid Johan III:s hov. Under striderna mellan Sigismund och hertig Karl synes B. icke ha spelat någon framträdande roll. Under den — för övrigt misslyckade — beskickningen till Karl Gustavsson Stenbock 1597 för att övertala denne att frivilligt nedlägga ståthållarskapet över Kalmar tyckes han icke ha tagit något personligt initiativ. På sommaren 1597 deltog han i redigeringen av beslutet vid mötet i Stockholm. Under riksdagen i Uppsala 1598 anslöt han sig liksom den övriga adeln till Morits Lewenhaupts försök att hålla ständerna utanför striden mellan konungen och hertigen. Senare på året hade han och hans meddelegerade en viss framgång vid beskickningen till kusinen Hogenskild. Vid intetdera tillfället kan man från B:s sida spåra någon egen insats. I de underhandlingar, som föregingo Linköpingsfördraget, deltog han icke. På riksdagen i Linköping 1600 satt han med i den domstol, som fällde dödsdomen över de anklagade herrarna. Kort därefter fruktade han, kanske på grund av något uppsnappat ogillande yttrande om Karls handlingssätt, att ha råkat i onåd hos denne. Genom sin maka, Morits Lewenhaupts syster, skyndade han att betyga hertigen sin trohet och erhöll ett lugnande svar. Under riksdagen i Stockholm 1602, då Karl visserligen återupplivade rådet men principiellt gav det en ställning såsom konungamaktens tjänare, erhöll B., titeln rikskansler. Titeln synes antyda, att han skulle tjänstgöra såsom kansliets chef. Så blev dock icke fallet. Hertigen, som var det personliga styrelsesättets man och icke önskade några självständiga adliga ämbetsmän, uppdrog i stället ledningen av de dagliga göromålen i kansliet åt den ofrälse hovkansleren juris doktor Nikolaus Chesnecopherus. B. och hans adliga ämbetsbröder fingo nöja sig med att ofta avgiva rådslag samt att användas såsom förtroendemän i en mängd särskilda uppdrag. Även inom ett så begränsat verksamhetsområde skulle B. naturligtvis ha kunnat spela en viss roll, men han synes ha lidit av en maklighet, som kom honom att föredraga lugnet på sina gods framför arbetet i rikets tjänst. Av de adliga ämbetsbröderna utövade exempelvis Morits Lewenhaupt och Magnus Brahe ett vida större inflytande, och på beskickningarna till danska gränsen 1602 samt till Wismar 1608, i vilka B. jämte Chesnecopherus och ofrälse sekreterare deltog, torde de senare ha varit de bestämmande. I arbetet på avsättningsskrifterna till Sigismund tog B. ingen aktiv del, förslaget till ny rättegångsordning. 1604 synes ha tillkommit utan hans medverkan och hans namn förekommer icke heller bland granskarna av den reviderade landslagen 1605. Under sin verksamhet torde B., såsom en anonym fiende 1602 yttrade, ha visat sig endast såsom »en god jabroder». Vid hans död ansågs rikskanslersämbetet så praktiskt betydelselöst, att det fick stå obesatt. — B. ligger begraven i Mönsterås kyrka.