O Gunnar Mascoll Silfverstolpe

4 Silfverstolpe, Oscar Gunnar Mascoll, f 21 jan 1893 i Rytterne, Vm, d 26 juni 1942 i Sthlm, Osc. Föräldrar: kaptenen Carl Edvard Mascoll S o Elsa Maria Gagge. Studentex vid H a l i Västerås 31 maj 11, inskr vid UU ht 11, FK 15 dec 14, FL där 30 maj 19, e o amanuens vid K husgerådskammaren o de k konstsaml:arna 16 april 18, intendent 31 dec 20, överintendent o chef där från 2 mars 36, sekr i Bellmanssällsk 19–34, ordf där från 40, led av styr för Pennklubben från 22, konst- o litt:recensent i S-T från 26. Poet. – LSA 41. – Ogift.

Tillsammans med två äldre bröder och två yngre systrar växte Gunnar Mascoll S upp på Stora Åsby i Rytterne vid Freden, en vik av Mälaren, i närheten av Strömsholms slott. Gården, ett rödfärgat trähus med brutet tak, uppfört mot slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet, hade varit häradshövdingeboställe och arrenderades av S:s far, som var kapten och chef för Strömsholms kompani av Västmanlands regemente. Fadern, som aldrig vann befordran till major, gick bort 1916, då S var student i Uppsala, medan modern, dotter till den konst- och musikintresserade bankdirektören Rudolf Gagge (bd 16) i Västerås, överlevde S.

Skoltiden i Västerås förefaller ha varit mycket harmonisk. Själv har S tyckt sig känna igen denna skoltid i idealiserade skolskildringar som Oscar Levertins Magistrarne i Österås (1900). S hade valt reallinjen på gymnasiet och tvingades senare komplettera sitt studentbetyg med latin för att kunna studera humaniora i Uppsala. Han tycks dock ha funnit sig väl tillrätta i den gamla skolstaden och det traditionsrika läroverket. Han tillhörde den litterära gymnasieföreningen och skrev nationella dikter i Heidenstams anda, som han framförde på gymnasieförbundets fester. Av skolkamrater har gymnasisten S beskrivits som glad, öppen och generös, som "den idealiske klasskamraten" och som "den centrala punkten i kamratkretsen".

Efter studentexamen kom S till Uppsala, där han var aktiv inom studentlivet, bl a som förste kurator för Västmanlands-Dala nation 1917. Han studerade nordisk och jämförande fornkunskap för Oscar Almgren (bd 1), klassisk fornkunskap samt konsthistoria, som blev hans huvudämne. Ursprungligen tillhörde S den krets av unga konsthistoriker och blivande poeter - Carl R af Ugglas, Henrik Cornell, Ragnar Josephson, Akke Kumlien, Karl Asplund, Erik Blomberg - som under den dynamiske Johnny Roosval (bd 30) företog exkursioner till kyrkor och bruk i Uppland och Mälardalen, men han kom att framlägga sin licentiatavhandling, ägnad D K Ehrenstrahl (bd 12), och avlägga sin licentiatexamen för August Hahr (bd 17).

Avgörande betydelse för S:s utveckling och livssyn fick världskriget 1914–18 och i ännu högre grad inbördeskriget i Finland 1918. Liksom många andra i den kamratkrets han tillhörde engagerade han sig starkt för den vita sidan i dess kamp mot vad S och hans kamrater såg som ett fruktansvärt bolsjevikiskt hot mot västerländsk kultur. En av S:s närmaste vänner, Gunnar Jägerskiöld (bd 20, s 512), begav sig tillsammans med historikern Olof Palme (bd 28, s 603) och flera andra uppsalastudenter till Finland som frivillig i Sv brigaden och stupade i striderna vid Tammerfors 3 april 1918. Att han inte själv följt sina kamrater i striden för frihet och rätt upplevdes av S som ett svek och blev ett livslångt, aldrig övervunnet trauma. "Finland har icke lämnat mig ro", skriver han i ett brev sommaren 1918 och talar ångestfyllt om "känslan av att man svek så mycket, då man icke slöt sig till brigaden ... När jag nu stannade hemma ... kunde jag konstatera, att jag brustit med trolöshet mot en idé".

1918 lämnade S Uppsala för att tillträda en amanuenstjänst vid K husgerådskammaren i Sthlm, där han senare efterträdde sin beundrade chef John Böttiger (bd 7) som överintendent och chef för Husgerådskammaren och de k konstsamlingarna; han har beskrivits som en skicklig administratör med initiativkraft. I Sthlm kom S att spela en viktig roll i flera olika sammanhang. Han fick en rad uppdrag i olika kommittéer, styrelser och nämnder, blev en uppskattad gäst i det stockholmska sällskapslivet och knöt vänskapsförbindelser bland författare, konstnärer, publicister, ämbetsmän samt inom förlags- och affärsvärlden. Till hans närmaste vänner hörde flera finländska författare och akademiker – Jarl Hemmer, Alma Söderhjelm, Emil Zilliacus m fl – och han ingick i den s k Stenhammarkretsen kring prins Wilhelm. S, som ingalunda undandrog sig officiella utmärkelser - han förvandlades omsider som Gustaf Hellström (bd 18) formulerat det till "Sveriges sedan den gustavianska eran förmodligen mest stjärnprydde och guldsmidde skald" – blev ibland föremål för ironi och hätska angrepp; bl a kallades han av paret David Sprengel och Agnes v Krusenstjerna (bd 21) "Hovlakejen Silfverstolpe". Under de sista åren tycks det intensiva sällskapslivet ha tröttat S; några gånger har, att döma av brev och vittnesbörd från de närmaste vännerna, den hårt spända självbehärskningen då brustit och den tillbakahållna ångesten och vreden brutit fram.

S debuterade som konsthistoriker 1917 med en uppsats om några porträtt av David Richter d y (bd 30). 1918 publicerade han en lärd, kommenterad edition av en handskrift, en handbok i målarkonst, som han tillskrev Ehrenstrahl, men som sedermera av Ragnar Josephson (bd 20) visats vara författad av en viss Samuel Bottschild omkr 1686. S:s ca 40-sidiga inledning till editionen anlägger bl a sociologiska synpunkter på sv barockkonst samt ger en instruktiv översikt över den tidiga konstteorins och konstkritikens utveckling i Italien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Sverige.

Som konsthistoriker var S, liksom sin lärare Hahr, en forskare av den utpräglat antikvariska typen, ointresserad av estetisk spekulation och främst inriktad på sv slottsarkitektur och slottsinredning. En bestående insats gjorde han med den omsorgsfullt dokumenterade undersökningen av Riddarhusets invecklade byggnadshistoria, Riddarhuspalatset, publicerad i volymen Sveriges riddarhus (1926). Tillsammans med Josephson och Böttiger utgav han 1940 ett större arbete om Sthlms slott, dess byggnadshistoria och rumsinredning. Andra arbeten av S ägnades Kina slott, Drottningholms slott och Strömsholm i hembygden, som han gjorde till föremål för omsorgsfulla utredningar, grundade på arkivstudier. Genom sitt arbete på Husgerådskammaren blev S också en framstående kännare av sv silversmide. S – som själv var boksamlare och kärleksfullt har beskrivit sin egen boksamling i några essäer (BLM 1932, 1937) – intresserade sig emellertid även för sv bokkonst, bl a i en historik över Bokbindare i Sthlm 1630–1930 (1930), och behandlade sv bokhandelshistoria i en minneskrift om Fritzes hovbokhandel i Sthlm 1837–1937 (1938). Nyare sv landskapsmåleri uppmärksammade han i en monografi över prins Eugens konst (1935).

S medarbetade i OoB från 1912 och i Bonniers litterära magasin (BLM) alltifrån tidskriftens första utgivningsår 1932. Det var emellertid i Sveriges vid denna tid största tidning, S-T, han gjorde sin främsta insats och utövade stort inflytande som kulturskribent. Från 1926 var han ordinarie konst- och litteraturrecensent i tidningen. Till en början ägnade sig S huvudsakligen åt konstkritik men övergick snart till att skriva allt mera om litteratur, särskilt nyutkommen lyrik. Vägledande för S som konstkritiker och recensent var ett för tiden typiskt, expressionsestetiskt äkthetskriterium: konstverket, dikten skulle ge ett "äkta" uttryck för konstnärens eller poetens personlighet och känslor; "förkonstling" och "maner" brännmärktes. Trots all sin traditionalism stod litteraturkritikern S emellertid inte främmande för modernismen. Med stigande uppskattning anmälde han t ex Gunnar Ekelöfs diktsamlingar Dedikation (1932), Sorgen och stjärnan (1936), Köp den blindes sång (1938) och Färjesång (1941); han hade sinne för den Ekelöfska diktens "säregna skönhetsvärden" med dess "djupa melankoli", som han associerade med Durers konst, och i Ekelöfs diktcykel Minnas i Köp den blindes sång urskiljde han "en sinnlig åskådlighet, som knappast kan överträffas".

S:s tidigaste diktning var i hög grad påverkad av nittiotalisterna: Heidenstam, Levertin, Karlfeldt och Selma Lagerlöf. Sina första tryckta dikter publicerade han i Gymnasisten: organ för VFG (Västerås fosterländska gymnasistförbund) i mars 1911, och i Bonniers månadshäften hösten s å under pseudonymen Gunnar Hede, huvudpersonen i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1899), Uppsalastudenten och vandraren, som älskar sitt oansenliga barndomshem och längtar tillbaka till tryggheten och lugnet i den gamla gården. Även S:s debutdiktsamling Arvet (1919) står under starkt inflytande från nittiotalisterna, främst Karlfeldt och Levertin. Dikten Bröderna, enligt S:s egen uppgift inspirerad av Gunnar Jägerskiölds död, gestaltar konflikten mellan handlingens, kampens och stridens värld och konstnärens ensamma, inåtvända liv.

Tillsammans med Karl Asplund översatte S i Vers från väster (1922) senviktoriansk, edwardiansk och georgiansk poesi. Intryck från Thomas Hardys, A E Housmans och Robert Louis Stevensons vemodiga, dödsmedvetna och mörkt självrannsakande lyrik, men också påverkan från Rupert Brookes och Siegfried Sassoons krigspoesi kan spåras i S:s diktning under 1920-talet och det tidiga 1930-talet.

S:s lyriska produktion är inte särskilt stor. Den omfattar förutom debutdiktsamlingen Arvet endast de fyra samlingarna Dagsljus (1923), Vardag (1926), Efteråt (1932) och Hemland (1940). En urvalsvolym Valda dikter publicerades 1934, och efter S:s död utgav Sten Selander (ovan) samlingsvolymen Samlade dikter (1942). Bortsett från den sistnämnda, som 1942–52 trycktes i över 16 000 exemplar, utkom S:s diktsamlingar i normalupplagor och ingen av dem blev någon försäljningssuccé: ca 40 % av upplagan för S:s sista diktsamling Hemland var mer än ett år efter utgivningen osåld.

En större publik nådde S genom mellankrigstidens lyrikantologier (bl a Selanders bästsäljare Svensk dikt från fem sekel) och inte minst genom det nya mediet radion: tillsammans med nittiotalisterna samt Lagerkvist, Österling, Boye och Gullberg hörde S perioden 1937–54 till de mest lästa författarna i det populära radioprogrammet Dagens dikt.

I sv litteraturhistorieskrivning brukar S liksom hans nära vänner Karl Asplund och Sten Selander behandlas under rubriker som Borgerlig intimism eller De lyriska intimisterna: deras lyrik kännetecknas av stor traditionsmedvetenhet, en vårdad, men diskret verskonst, en "lågmäld" ton och vardagliga motiv: hem, familj, skola, sv natur och sv kulturhistoria.

I sin lyrik söker sig S ständigt tillbaka till barndomshemmet och barndomens västmanländska landskap vid Mälaren, skolåren i Västerås och studentårens Uppsala. Det finns i hans diktning ett starkt nostalgiskt, tillbakablickande drag: det förflutna, minnenas ljusa värld mobiliseras som skydd mot vuxenlivets och nuets hårdare verklighet; han hyllar den nationella värdegemenskapen, historien, traditionen, kulturtraditionen. S står inte främmande för trons värld och religiösa stämningsvärden, men dessa värden utgör bara en integrerande del av den sv kulturtraditionen. Man skulle kunna säga, att traditionen – känslan av ömsint gemenskap med de döda och av ansvar för de dödas gärning – för S, som tidigt övergav sina fäders tro, antagit religiös karaktär och intagit religionens plats; belysande för S:s inställning till den kristna tron är några rader i ett brev till Saga och Jarl Hemmer i sept 1939: "Ceremonierna och psalmsången har för mig endast den högtidlighet som känslan för en ädel tradition skapar."

Som kanske ingen annan sv lyriker, utom möjligen Erik Lindorm (bd 23), är S hemmets och vardagens diktare. Karakteristisk är den titel han valde för sin tredje diktsamling: Vardag. I denna möter S:s centrala motivkretsar och stämningar: den inleds med en ömsint dikt som tolkar en mors känslor, då hon en augustikväll följt sina barn till tåget som ska föra dem till skolstaden efter det långa sommarlovet; den beskriver minnet av syskonkärlek och gemenskap inom familjen, förhållandet mellan far och son, hemmet och hembygdens landskap i sensommar och tidig höst, pojkarnas lek på skolgården i en "djäknestad" med "minnen från de många tusen döda".

Den idyll S:s dikter frammanar är emellertid en hotad idyll. Dagen nalkas sitt slut, skuggorna blir längre, mörkret faller och natten är nära; sommaren skrider obevekligt mot höst; värmen, tryggheten och gemenskapen hör det förflutna till. De ljusa stämningarna balanseras av ångest inför framtiden och av en stark förgängelsekänsla. Döden är ofta intensivt närvarande i S:s lyrik. Liksom en annan poetisk tempeltjänare i det sv kulturarvets helgedom, Oscar Levertin (bd 22), var S en utpräglad melankoliker.

Den dämpade, pessimistiska tonen och förgängelsetematiken präglar också S:s kantat till UU:s 450-årsjubileum 1927. Beställaren av kantaten – universitetets rektor Ludvig Stavenow – framförde i brev till S (26 april 1927) krav på "ett kraftigare och gladare slut", och tonsättaren, director musices Hugo Alfvén, råkade i affekt då han fick läsa kantattexten: "Ett ynkligare, faddare och glanslösare slut på en kantat har icke blivit skrivet sedan Noachs tid – och inte heller före." S försvarade dock sin litterära integritet och ändrade inte ett ord i kantattexten.

Tonen mörknar ännu mera i Efteråt (1932): känslan av att åldras i förtid, i ensamhet, medan åren rinner förbi, av att tillhöra en förlorad generation, att stå vid sidan av livet, som slocknar likt augustidagens sista strimma av ljus över kullarna i väster, dominerar samlingen.

1941 efterträdde S Albert Engström (bd 13) i SA. Året innan hade hans sista diktsamling, Hemland, utkommit. Engagemanget för Finlands kamp mot Sovjetunionen under vinterkriget 1939–40 utgör ett markant inslag i samlingen. S anknyter där till Runebergs Fänrik Ståls sägner och till Heidenstams Åkallan och löfte. Den pro-finska förkunnelsen ikläds en pseudoreligiös språkdräkt. Finlands strid för hela Nordens frihet förklaras äga gudomlig sanktion, och döden blir en skön offerhandling på det heliga fosterlandets altare: "Oavlåtligt händer/ undret inför döden./ Kraften ger ett litet,/ heligt fosterland." En av de mest kända dikterna i Hemland är Östanhavs, en Hälsning till Norden från Sverige, som S själv läste i Sveriges radio nyårsnatten 1940. Den kom att uppfattas som en effektfull poetisk polemik mot samlingsregeringens neutralitets- och återhållsamhetslinje i vinterkriget och väckte stor uppmärksamhet. Den citerades i Sthlms ledande morgontidningar 2 jan 1940 och den kom att höra till Finlandsmötenas stående deklamationsrepertoar under månaderna före Moskvafreden. Privat – i brev till finländska vänner – underströk S dock, att han som k ämbetsman måste ställa sig bakom regeringens politik.

S:s politiska engagemang gällde inte endast Finland. I tidningsartiklar och i brev under vad han kallade "världsskymningens år" gav han uttryck för sin vrede och förtvivlan över "rasförföljelsens och det andliga förtryckets barbari", för den nazi-tyska erövrarstatens inrättande av "protektorat, där det är vid dödsstraff förbjudet att tänka fritt". I en dikt (I flyktingsår) från våren 1939 – "vår förnedrings svarta vår", då de främlingsfientliga och antisemitiska stämningarna också i S:s gamla studiestad Uppsala nådde en höjdpunkt – uttalade han sin solidaritet med de judiska flyktingarna. Själva titeldikten i 1940 års samling utmynnar i en humanistisk och demokratisk trosbekännelse, en trohetsförklaring till en övernationell gemenskap, ett gränslöst fosterland, "rättens och frihetens land".

Hösten 1941 hade S av NM:s chef Axel Gauffin (bd 16) fått i uppdrag att författa en kantat till museets 150-årsjubileum 29 juni 1942. S:s hälsa var emellertid då bruten: 1940 hade han genomgått en canceroperation och våren 1942 insjuknade han på nytt. Han tvangs i mars avsäga sig uppdraget, som i stället gick vidare till Hjalmar Gullberg. Endast några dagar före jubileet avled S på Radiumhemmet i Sthlm.

Vid sin död var S en av Sveriges mest uppburna poeter och kulturpersonligheter. Under de år som gått sedan dess har den litterära sensibiliteten förändrats, bl a till följd av modernismens definitiva genombrott mot slutet av 1940-talet. S:s position i det litterära medvetandet är nu (2002) en annan än 1942. Till dem som under senare år velat aktualisera S:s diktning och dess värden hör Lars Gustafsson, som i en rad studier, essäer samt inte minst i diktsamlingen Variationer över ett tema av Silfverstolpe (1996) återvänt till S:s poetiska värld.