Abraham Sahlstedt

Sahlstedt, Abraham, f 20, dp 23 maj 1716 i Sthlm, Jak o Joh, d 27 okt 1776 där, ibid. Föräldrar: kontraktsprosten Magnus S o Catharina Arosell. Inskr vid UU 1 okt 28, auskultant i RA 20 juni 35, e o kanslist i Kanslikoll 17 okt 36, i Kansliexp 16 april 37, protokollförare i Turkiska kommissionen mars 38, sekr där aug 39–44, ord kanslist i Kansliexp 29 jan 46, registrator där 26 juni 47, sekr i Förkortmkommissionen 23 jan 50–57, k sekr 28 juli 56.

G 1) 29 juni 1740 i Sthlm, Nik, m Catharina Beyring, dp 23 okt 1718 där, ibid, d 12 sept 1743 där (bouppt), dtr till spannmålshandlaren Herman B o Catharina Holm; 2) 14 maj 1749 i Ösmo, Sth, m Christina Regina v Wallvijk, f 29 juli 1721 (broderns uppg i 1770 års geneal:er, RHA), d 2 jan 1787 i Nousis, Åbo o Björneb, dtr till kammarrevisionsrådet Johan v W o Christina Regina Danckwardt-Lillieström samt tidigare g m löjtnanten frih Carl Fredrik Creutz.

Efter studier i Uppsala för informatorer och under uppsikt av professorn i filosofi Erik Alstrin disputerade S på ett lokalhistoriskt ämne och gjorde därefter en traditionell och synnerligen trög karriär i centralförvaltningen. Trots att han konsekvent propagerade för hattarnas politik och genom sitt andra gifte blev svåger till riksrådet Johan v Wallwijk förbigicks han vid flera tillfällen vid utnämningar och först 1756 erhöll han fullmakt som sekreterare, detta samtidigt som han erhöll rätt till tjänstledighet "för nyttige skrifters utgivande". S:s svaga hälsa anfördes som skäl att ställa honom tillbaka, men säkerligen fanns andra bevekelsegrunder. Aven om S är märkligt frånvarande i alla samtida skildringar av litterärt och kulturellt liv är det uppenbart att den polemiska ådra han gjorde flitigt men föga subtilt bruk av förskaffade honom ovänner på många håll.

Vid åtskilliga tillfällen användes S som sekreterare i kommissioner. 1739 anlitades han av kanslipresidenten C Gyllenborg som sekreterare för den sekreta utrikeskorrespondensen, och 1741 fick han i uppdrag att rapportera till mindre sekreta deputationen om stämningarna hos allmogen i Dalarna. Han tycks ha tjänstgjort som partispion vid ytterligare tillfällen och medverkade i uppsättandet av partiskrifter. Den mest uppmärksammade insatsen var den anonyma uppsats i tronföljdsfrågan med kritik mot den föreslagna unionen med Danmark han skrev 1743 tillsammans med kanslisten Anders Rydelius, vilket renderade honom ett halvårs fängelse, utnyttjat till att översätta den senromerske filosofen Boethius' Consolatio philosophiae, tryckt följande år.

Bilden av den politiske pamflettisten i fängelse, ivrigt sysselsatt med litterär verksamhet, är symptomatisk. S hade vid denna tid redan inlett sitt omfattande, nära nog genomgående anonyma, och starkt tidspräglade författarskap som spände över estetik, poesi, nationalekonomi och språkvetenskap; brännbara politiska ämnen undvek han dock fortsättningsvis sorgfälligt. Särskilt de båda sista decennierna av hans liv var fyllda av skrivarmöda; praktiskt taget varje år utkom en och ofta flera verk av hans hand.

Atterbom karaktäriserade S som den förste i Sverige som börjat "såsom ett yrke idka befattningen av vitter recensent". Den estetiska uppfattningen lade S fram i flera skrifter, bl a i det inledande kapitlet i fjärde delen av Samling af verser på svenska under rubriken Om poesien och främmande poeter (1753). Han gjorde sig efter franskklassicisterna till tolk för uppfattningen att läsning bör ske för nöjes skull men utan att klargöra hur nytta och nöje skall förenas; behag blir för honom snarast liktydigt med det regelverk som lärodikterna förmedlar. I sin några år senare utgivna Om tankar i vitterhets-arbeten, till stor del fotad på den ledande teoretikern Dominique Bouhours' skrifter, applicera- de han sin estetiska uppfattning på den sv litteraturen, som rangeras i enlighet med franskklassicistisk doktrin. Han tillgodogjorde sig emellertid denna ofullständigt, och det centrala begreppet "délicatesse" blev genom S:s missuppfattningar synonymt med svårbegriplighet och gåtfullhet; det formella blev för honom det enda betydelsefulla på bekostnad av originalitet och litterär fantasi.

Uppfattningen om kritiken återfinns främst i Om critikens beskaffenhet, bruk och nytta i Critiska samlingar (1759). I enlighet med det tidigare framförda programmet är det fråga om att se hur väl ett litterärt arbete följer vissa fastställda principer, och S avvisar, med hänvisning till O v Dalin (bd 10), moralsatiren som en användbar form för kritik. I ytterligare skrifter varierade S detta tema, om än inte med överdriven klarhet. Flera av dessa har karaktär av polemiska inlägg. 1775 återvände han till Bouhours i Vittert snille, en kåserande men föga självständig diskussion om skillnaden mellan det verkliga snillet och dilettanten. I flera skrifter applicerade S sitt betraktelsesätt på den sv litteraturen. Tydligt markerade han avståndstagandet från den karolinska diktningens formspråk. Hans uppskattning av samtida författare och särskilt Dalin var påfallande liksom hans nedvärdering av S Columbus (bd 8), J Runius (bd 30) och särskilt Lucidor (Lars Johansson; bd 20) liksom – åtminstone som diktare – G Stiernhielm.

Betydelsefull blev S:s antologi Samling af verser på svenska, utkommen 1751–53 i fyra delar, i vilken han omsatte sina principer vid urvalet. Det var emellertid ingen samling mönsterdikter utan en användbar sammanställning han eftersträvade. Till inte ringa del var den baserad på tillfälles-poesi och innehöll åtskilliga omdömen om författarna. Arbetet var den dittills största antologin med sv vitterhet, och till skillnad från Carl Carlesons (bd 7) lärda antologi (1737–38) appellerade den snarast till tidens sällskapskultur genom urvalet och genom hänvisningarna till tonsättningar. S behandlade dikterna självsvåldigt genom att ge dem nya titlar och kasta om verser eller stympa dem.

Det är svårt att påstå att S uppvisar en konsekvent och väl underbyggd kritik. Ofta baseras hans negativa omdömen om en författare eller en genre på detaljer som förstoras upp och ges allmängiltighet. Hans insatser som introduktör av de franska estetikerna har beskrivits som populariserande (Östman), vilket med hänsyn till den ringa debatt som ägnades dessa frågor och det relativt ringa genomslag hans skrifter fick får betraktas som tveksamt.

I samband med S:s estetiska teorier bör nämnas Sinnebildskonsten (1758), det enda svenskspråkiga verket helt ägnat emblematik, som främst utgör läsfrukter av 1600-talslitteratur på området. Också i andra sammanhang återkom S till stenstilen som den lämpligaste formen för inskriptioner och försökte fastställa regler för dess användande. – Allt tyder på att S:s ekonomi genomgående var skral och att en stor del av författarskapet utgjorde brödskrivande. Ansökningar om privilegier vittnar om flera planerade projekt som aldrig genomfördes. S tycks dock endast i fråga om den genom sina illustrationer kostsamma Sinnebildskonsten i större omfattning ha uppvaktat mecenater, bland dessa C G Tessin, vars intresse för saken var stort.

Eget skönlitterärt författarskap utövade S framförallt i form av versifierade polemiska inlägg och genom att utnyttja den möjlighet som gavs att publicera egna bidrag i den nämnda antologin. 1758 utkom Sagan om tuppen med ett par följdskrifter, som innehåller en för samtiden ovanligt realistisk allmogeskildring, klart påverkad av Dalin. I andra sammanhang parafraserar han La Bruyéres sedeskildringar, vilka han också översatte. I sin egenskap av "censor" åt Sällskapet Vitterlek, vars Öfningar han redigerade inför utgivningen 1760, medverkade han till en stilistisk hyfsning. Detta tycks ha varit hans enda engagemang i tidens litterära sällskap.

I ett memorial 1760 vände sig S inför den planerade psalmboksrevisionen till ständerna med en sammanfattning av den gängse kritiken av 1695 års psalmbok. Han förespråkade ett större inslag från seklets andliga sångböcker och nyskrivet material av inhemska diktare. Trots att förslaget inte kännetecknas av någon originalitet utkom det 1771, osäkert om på S:s initiativ.

Inte oväntat framträdde S också som nationalekonomisk författare. Han företrädde med början i Bref till N. N. (1756) en ytterst deciderad merkantilistisk ståndpunkt. Just i denna skrift vände han sig mot A Nordencrantz (bd 27) och förordade en hårdare reglering och centralstyrning av de enskilda näringsgrenarna. De följande åren utkom han med åtskilliga anonyma broschyrer i nära nog alla dagsaktuella ekonomiska frågor. I flera kritiserade han Johan Fischerströms (bd 16) betonande av jordbrukets grundläggande betydelse, och liksom många andra pamflettförfattare uppehöll han sig vid finansfrågan, detta genom att i en lång serie artiklar i Dagligt Allehanda på 1770-talet ståndaktigt försvara merkantilismens grundpelare, den inhemska industrin. S:s författarskap på området präglas i mycket av hugskott, och han har i litteraturen aldrig ansetts värd mer än omnämnanden i förbigående.

I nära samband med det estetiska programmet står S:s språkvetenskapliga intresse. Han framträdde först med Försök till en svensk grammatika 1747 och sammanfattade några år senare grundreglerna för sv språket. Hans arbete stod i samklang med VA:s strävan att fastställa ett bättre språkbruk vad gällde främst stavning och böjning. Efter det att åtskilliga initiativ från akademien strandat vände man sig till S 1763. När han med dess stöd inledde sitt arbete på en sv ordbok hade han redan hopbragt stora samlingar - ett utkast till en ordbok publicerades redan 1757. 1769 kom den grammatik som skulle föregå ordboken. Då hade redan manuskriptet till den senare överlämnats till akademin och blev föremål för åtskilliga diskussioner, i vilka den för språkvård intresserade A J v Höpken (bd 19) spelade en huvudroll. S hade redan ansträngt sina relationer med VA genom ekonomiska krav och tryckningen drog ytterligare stora kostnader. 1773 förelåg den emellertid i sin helhet färdig.

Till skillnad från J Ihre (bd 19), för vilken etymologin var det främsta rättesnöret, var S:s princip det rådande språkbruket, inte filologisk vetenskap utan praktisk språkvård. Han påpekade i ett sammanhang att hans egen verksamhet var inriktad på undervisning i samtida svenska och att Ihres "tjänar allenast fornälskare til nöje och tidsfördriv." Han eftersträvade i möjligaste mån en tillämpning av ljudenlig stavning, och där ingen vedertagen stavning eller ordböjning fanns lät han "det goda bruket" råda. Genom att namnge och definiera den för svenskan så specifika åtskillnaden mellan supinum och perfekt particip lyckades han skapa fullständig konsekvens i det dittills mycket vacklande bruket. Redan 1760 hade hans första version av grammatiken översatts till tyska, och översättningar av 1769 års kom snart på ryska och franska liksom en version för skolbruk. Det praktiska genomslaget inte minst i de sv ordböcker som följde var stort och betydelsefullt.