B E Gustaf Petrén

4 Petrén, Bror Erik Gustaf, brorson till P1 o P2, f 5 dec 1917 i Lund, d 28 aug 1990 i Ängelholm (enl db för Sthlm, Osc). Föräldrar: professor Erik Gustaf P o FK Torborg Margareta Sylwan. Studentex vid H a l i Lund 4 juni 35, inskr vid LU 2 sept 35, FK 29 maj 37, FM 31 mars 38, statsvetensk-fil ex (pol mag) 31 jan 40, JK 30 maj 42, allt vid LU, led av styr för Sveriges fören studentkårer (SFS) 41–42, ombudsman där 43–46, notarie vid Sthlms rådhusrätt 12 aug 42, amanuens dec 45, förste sekr där 48–maj 50, löjtn i Södra skånska infanterireg:s reserv 1 okt 43, eo fiskal i Svea hovrätt 13 nov 45, notarie med sekr:göromål i riksdagens andra lagutsk 47, inskr vid UU 13 dec 47, sekr i första lagutsk 48–49, notarie där 50, sekr hos besvärssakk mars 49, expert där febr 58, led av sakk april 60–juni 64, sekr åt de sakk ang det admin besvärsinst 1 april 49, JL vid UU 3 maj 49, disp 25 maj 49, JD där 31 maj 49, doc i förvaltn:rätt vid StH 49, fiskal i Svea hovrätt 50, adjung led där 10 maj 50, expert i förvaltn:rättsskipn hos US High Commissioner of Germany 51, kapten i Södra skånska infanterireg:s reserv 1 okt 51–87, sekr o kanslichef i Nord rådets sv delegation 52–dec 71, eo assessor i Svea hovrätt 25 april 52, utg av Tidskr för reservofficerare 58–69, ordf i Nämnden för auktorisation av annonsbyråer 59, i sv avd av Internat juristkommissionen 59–74, led av kommissionen 69–85, expert hos utredn ang RF § 28 om sv medborgarskap som villkor för erhållande av statstjänst okt 59–mars 63, hovrättsråd i Svea hovrätt 17 febr 61–dec 71, led av förvaltn:domstolskomm mars 62–april 68, tf chef för Efterforskn:byrån för krigsfångar o civilinternerade (EKC) 63, ordf i delegationen för EKC från 80, led av undersökn:kommissionen ang Panamakonflikten 64, ensam led av röstlängdsutredn okt 64–dec 65, led av den sv komm ang en nord patentbesvärsinstans sept 65–mars 68, ordf i Saml för framsteg 67–68, JO:s ställföreträdare 27 mars 68–febr 72, ordf bl a i reklamens etiska nämnd från 69, i Letterstedtska fören från 71, i Rättsfonden från 72 o i Vattenvärnet från 76, regeringsråd 26 nov 71 (tilltr 1 jan 72)–dec 84, ordf i Medborgarrättsrörelsen 74–87, i medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige från 88, led av Lagrådet 77–79, ordf i kommunalföretagskomm juni 78–okt 83, preses i Svensk-polska samf 79–87, led av styr för International Inst of Humanitarian Law från 81.

G 23 mars 1944 i Sthlm, Engelbr, m socionomen Adéle Hedvig Mary Anne Jakobsson, f 16 nov 1919 där, ibid, d 13 sept 1986 i Danderyd, Sth (enl db för Sthlm, Osc), dtr till översten Gustaf Theodor J (bd 20) o Maria Anna (Marianne) Isabella Silfverskiöld.

Gustaf P växte upp i en akademisk miljö. I Lund fick han i slutet av 1930- och början av 40-talet en bred utbildning i humaniora, samhällsvetenskap och juridik. Under studietiden var P en central gestalt i det lundensiska studentlivet. Hans ungdomliga sympatier var entydigt tyskvänliga. Han var en framträdande talare mot asyl för tysk-judiska läkare på Akademiska föreningen i mars 1939. I Lunds studentkår var han ledamot av interakademiska utskottet och arbetade där, även efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge, för ett utbyte med Tyskland. Han satt i styrelsen för Sveriges förenade studentkårer (SFS), och när han lämnade dess styrelse för att bli ombudsman blev det en stor debatt, där flera tidningar angrep valet av honom med motivering att han betraktades som "gammal nazist" (Oredsson). När P efter kriget ville ha anställning i regeringskansliet reagerade framför allt Per Eckerberg så våldsamt att P:s kandidatur fick falla (Torekull). P gav dock under sina senare levnadsår offentligt uttryck för att han ångrade sina nazistsympatier.

Efter tingstjänstgöring i Sthlms rådhusrätt fortsatte P på en vetenskaplig karriär i offentlig rätt samtidigt som han tjänstgjorde som hovrättsfiskal och i riksdagens lagutskott. Han disputerade för Halvar Sundberg i Uppsala på avhandlingen Om offentligrättslig användning av våld mot person, som ansågs vara ett pionjärarbete inom den offentliga rätten och som gav honom docentkompetens. Han knöts som docent till StH där han blev kollega och nära vän med Nils Herlitz. Samtidigt med att P hade andra uppgifter i rättslivet utvecklade han en rik och bred vetenskaplig produktion och förklarades också kompetent till professurer i både förvaltningsrätt och offentlig rätt. Genom decennierna hade han en fortlöpande kontakt med universitetslivet både som fakultetsopponent på rättsvetenskapliga avhandlingar och som föreläsare. Sin vid fakulteterna förvärvade kunskap och erfarenhet använde han i det praktiska rättslivet för att ge medborgarna skydd mot den offentliga makten.

Domstolskontroll genom laggranskning och lagprövning var ett genomgående tema både i P:s vetenskapliga produktion och i hans rättspolitiska engagemang. Redan i artiklar i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 gav han uppmärksamhet åt författningskontrollen som den utformats i den tyska grundlagen. Genom Herlitz blev han sekreterare i besvärssakkunniga - en av efterkrigstidens mest omfattande utredningar på den allmänna förvaltningsrättens område. Utredningen avsatte på grund av politiska motsättningar få konkreta resultat. Den fick 1958 nya direktiv och fråntogs bl a sina utredningsuppdrag angående domstolskontroll. Anledningen härtill kan ses i en "ohövlig" polemik mellan P och Östen Undén 1956 om lagprövningen. Den blottlade skilda synsätt på domstolarnas rätt att pröva grundlagsenligheten i lagar och förordningar. P ansåg att lagprövningsrätten var "klart erkänd i praxis", medan Undéns åsikt var att domstolarna saknade denna rätt.

Efterhand framträdde hos P en alltmer kritisk inställning till den socialdemokratiska regeringen, en kritik som utvecklades under hans engagemang för Medborgerlig samling vid 1964 års riksdagsmannaval. P:s hållning uppfattades från socialdemokraternas sida som ett politiskt hot. – P var också aktiv när initiativ togs till de första mål som fördes mot sv staten vid Europadomstolen i Strasbourg.

P:s stora intresse för de nordiska frågorna gick tillbaka till studietiden. När Nordiska rådet bildades 1951 blev han den sv delegationens förste kanslichef, ett uppdrag han därefter innehade i 20 år. Han framstod som rådets "verkliga motor, ... frustande av vitalitet och entusiasm" (Cassel). Under årens lopp förvärvade han goda kontakter i den nordiska kretsen, särskilt med den danske socialdemokraten Hans Hedtoft. Han var en varm förespråkare för den nordiska tanken och blev besviken när planerna på Nordek, en organisation för nordiskt ekonomiskt samarbete, gick i stöpet. Samma besvikelse kände P inför det efterhand alltmer reducerade nordiska lagsamarbetet. Han deltog regelbundet i de nordiska juristmötena och var aktiv i den debatt som föranleddes av statsrådet Carl Lidboms attack 1972 mot det nordiska lagsamarbetet. I denna debatt framhöll P att lagstiftningsmakten fått en ny roll som gick ut på att "förverkliga aktiva politiska målsättningar". Sitt engagemang för de nordiska kulturfrågorna visade han som ordförande i Letterstedtska föreningen.

P:s politiska vänner fanns främst i folkpartiet. Han var nära vän med Bertil Ohlin (bd 28) och deltog kraftfullt i arbetet för borgerlig samverkan. Av politiska motståndare sades P vara konsult åt Ohlin, och han blev utpekad som inspiratör när denne "utnyttjade Nordiska rådet för inrikespolitiskt betingade angrepp på svenska regeringen i allmänhet och Tage Erlander i synnerhet". Därigenom var P "ständigt... i onåd" hos de socialdemokratiska regeringarna.

Efter att ha varit ställföreträdande JO önskade P bli vald till JO 1972. Olof Palme (bd 28) var dock negativ till tanken att nominera P på grund av dennes dokumenterat kritiska inställning till regeringspolitiken. I stället utsågs P i samband med förvaltningsrättsreformen 1971/72 till regeringsråd, ett uppdrag som han till en början verkar ha tvekat att acceptera. "Gustaf Petréns väg till en domartjänst han inte ville ha har varit stenig och krokig till följd av en enastående förmåga att söka konflikter" (Rainer).

Medborgarrättsrörelsen, som tillkom 1974, skall ses mot denna bakgrund. P var ordförande för denna rörelse från början och fram till sin död. Han såg det som en viktig uppgift att sprida engagemang om rättsfrågorna utanför juristernas krets. Som samhällskritiker blev han en folktribun. Det var dock inte populärt bland alla politiker och makthavare när han ofta påpekade brister i lagstiftningen eller hot mot rättssäkerheten. Som regeringsråd visade P i hög grad på sådana brister och bidrog därmed till att göra Regeringsrättens domar "vitalare och mera intressanta". Ofta skrev han långa vota, präglade av självständighet och originalitet. Med sina ställningstaganden hamnade han inte sällan i minoritet, men trots detta måste han betraktas som sin ämbetstids mest profilerade regeringsråd.

Under sina år i Lagrådet kom P, till skillnad från övriga ledamöter, att vid ett flertal tillfällen föra ingående resonemang om de tilltänkta lagarnas förenlighet med grundlagen. De ideal han företrädde grundade sig på en traditionalistisk inställning som byggde på den formella rättsstatens krav beträffande förutsägbarhet och en generell lagstiftning som inramar marknadsekonomin. Han motsatte sig kraftigt det han betraktade som en administrativ manipulering från fall till fall.

I sina många rättspolitiska utspel uppfattade P sig själv ofta som dissidenten. Han framhöll att Sverige mer var att betrakta som en lagstat än en rättsstat. Samtidigt som han kritiserade hade han emellertid visioner som i efterhand framstår som klarsynta. Medan P i meningsmotståndarnas ögon ständigt var provocerande, såg hans sympatisörer i honom en alltid vänlig men bohemisk arbetsnarkoman. Ett glatt bohemeri och gosselynne parades med en konservativ dragning till det traditionsrika; samtidigt har hans liberala och individuella grundsyn framhållits. Hans idealitet ansågs under hans livstid närmast naiv när den gällde beskyddandet av den enskildes rätt.

P framstår som en av efterkrigstidens mest betydelsefulla sv jurister. Han var en inflytelserik aktör på flera områden: han var välmeriterad akademiker, skicklig praktiserande jurist, oförvitlig ämbetsman med stor integritet och en av de få rättspolitiker som frekvent deltog i det offentliga samtalet. "Under en sällsynt glanslös period i vårt rättsliga liv blev han ett lysande undantag, ett slags den konformistiska ämbetsmannakårens goda samvete, vars röst man dock gärna aktade sig för att öppet följa" (Sterzel).