Gustaf M Nerman

2 Nerman, Gustaf Magnus, brorson till N 1, f 6 juli 1827 i Sthlm, Livg till häst, d 12 jan 1913 i Uppsala. Föräldrar: livmedikus Wilhelm Samuel N o Emma Elisa Melin. Studentex vid UU 4 dec 46, elev vid h art:lärov på Marieberg, Sthlm, 1 okt 47, civilingenjörsex där 17 aug 51, löjtn i väg- o vatten-byggn:kåren 13 mars 52, arbetschef vid byggandet av Norrköping–Fiskeby järnväg 54 o järnvägen Norberg–Åmänningen 54–56, vid kajbyggn i Norrköping 56, kapten i väg- o vattenbyggn:kåren 16 dec 59, distriktsingenjör vid statens järnvägsbyggnader 60–62, anställd i väg- o vattenbyggn:styr från 19 juni 63, arbetschef vid slussbyggn i Eskilstuna 65, led av Sthlms stadsfullm 1 april 65–82 (led av drätselnämndens första avd 66–82), tf byråchef i väg- o vattenbyggmstyr 29 sept 70, disponent för Sandarne mek snickerifabrik 70 — 77, major i väg- o vattenbyggn:kåren 26 febr 75, distriktschef i mellersta väg- o vattenbyggn:distr 26 febr 75–28 okt 92, avsked från väg- o vattenbyggn:kåren 24 nov 93.

G 1) 28 dec 1854 på Vik, Stigtomta, Söd (Post o Inrikes Tidn), m Laetitia Charlotta Elisabet (Betty) Lovisa Brändström, f 20 aug 1833 i Sthlm, Livg till häst, d 17 dec 1880 där, Jak o Joh, dtr till majoren Bror Per B o Charlotta Wilhelmina Hjelm; 2) 11 nov 1899 i Sthlm, Jak o Joh, m Valborg Hedvall, f 27 mars 1853 i Sala, d 3 dec 1935 i Uppsala, dtr till bokbindaren Johan Petter H o Sophia Klack.

I sina memoarer ger Gustaf N en ljus och levande bild av läkarhemmet på Djurgården där han växte upp. Faderns praktik tycks ha varit omfattande och inte utan filantropiska inslag, umgängeskretsen stor och exklusiv. Själv framhäver N sina tidiga kulturella intressen men betraktar sig samtidigt som destinerad för ett "praktiskt" yrke.

Efter ett kort mellanspel i Uppsala vann N inträde vid högre artilleriläroverket på Marieberg som civilingenjörselev. Skolan hade 1829 breddat sin antagning, vilket ytterligare accentuerades i och med upprättandet av den civilmilitära väg- och vattenbyggnadskåren 1851. Avsikten var att garantera kompetent ledning till de ökande och tekniskt alltmer krävande allmänna arbetena, och kåren skulle i sådana uppgifter tillhandagå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Efter examen ingick N i den första officersuppsättningen. Senare gav han uttryck åt uppfattningen att såväl utbildningen som kåren borde ha varit helt civil, även om dåtida praktiska erfarenheter till stor del hade militär anknytning. Först 1871 övertogs motsvarande utbildning av Teknologiska institutet, sedermera KTH.

Redan examensåret 1851 kom N i kontakt med Nils Ericson (bd 14), då överste i flottans mekaniska kår. Ericson förmedlade hans första anställning vid dockbyggnaderna på Beckholmen. De närmast följande åren upptogs bl a av utstakningar av farleder i Sthlms skärgård, från 1853 i arbetsledande ställning.

Med järnvägarna följde delvis nya anläggningstekniska problem. Redan 1854 fick N uppdraget som byggnadschef för smalspårsbanan Norrköping–Fiskeby, en av landets första. Järnvägs byggnation kom därefter ett tiotal år framåt att stå i centrum för hans yrkesverksamhet. Av 1858 års järnvägskommitté fick N uppdraget att utarbeta förslag till sträckningarna Sthlm–Sala–Falun, Sala-Norberg och Linköping/Norrköping–Katrineholm.

N behöll kontakten med Ericson, från 1855 ledare av stambaneutbyggnaden, och tilldrog sig bl a genom en debattartikel 1857 om sammanbindningsbanans sträckning genom Sthlm dennes särskilda uppmärksamhet. 1860 fick N engagemang som ansvarig arbetsledare för det västligaste av de fyra arbetsdistrikten på den blivande västra stambanans sträckning från Sthlm mot gränsen Närke/ Västergötland. Efter att ha avslutat sin etapp ett halvår före programmet tycks N ha velat orientera sig mot även andra tekniska och administrativa uppgifter men åtog sig även senare under 1860-talet bl a vissa uppmätningsuppdrag avseende planerade järnvägsbyggen.

Även om N gav uttryck åt stark beundran för Ericsons viljekraft och administrativa skicklighet, betraktade han sig själv som den tekniskt mer innovative. Efter att redan 1856 på eget initiativ ha gjort en studieresa till Tyskland fick han såväl 1857 som 1862 Ericsons uttryckliga uppdrag att studera bl a kemisk impregnering av sliprar — en sak av stor ekonomisk betydelse — i Tyskland, England och Frankrike. Metoden att impregnera träet med kopparvitriol genom hydrostatiskt tryck prövades senare i liten skala i Sverige men slog aldrig igenom. Större framgång hade N med praktiska hjälpmedel vid järnvägsbyggena, bl a en metod för effektivare bortpumpning av vatten vid banvallsarbeten.

Den sv järnvägsutbyggnaden hämmades till en början av kapitalbrist. Med sin praktiska erfarenhet och läggning insåg emellertid N snabbt de långsiktiga fördelarna med normalspåret framför smalspåret trots de högre anläggningskostnaderna. Under 1850- och 60-talen tog han ivrigt del i den rätt högröstade politiska debatten i frågan. Under samma tid ledde han, vid sidan av järnvägsföretag, bl a arbeten med kaj- och slussanläggningar i Norrköping och Eskilstuna samt sjösänkningar av Hjälmaren och i Dalsland.

Efterhand åtog sig N även rivnings- och grundläggningsarbeten i Sthlm. Vid Stockholmsutställningen 1866, där N svarade för uppförandet av huvudbyggnaden, kom han i kontakt med handelshuset James Dickson & co i Gbg. Samarbetet ledde till uppförandet av Sandarne mekaniska verkstad utanför Söderhamn, vars verksamhet N sedan ledde från Sthlm. Affärsidén var att i Sverige introducera en ny träbearbetningsteknik, som N fångat upp i England och Tyskland, för tillverkning av träprofiler, socklar, paneler mm. Anläggningen brann 1877, varefter verksamheten, trots en viss framgång, inte återupptogs.

Efter att på 1860-talet ha övergått till ett fastare engagemang vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avancerade N 1875 till chef for mellersta distriktet, omfattande Sthlms, Uppsala, Västmanlands, Örebro och Södermanlands län. Verkets dåvarande chef, O Modig (bd 25), synes personligen ha medverkat till att N 1865 kunde ta plats i stadsfullmäktige. Båda delade intresset för utvecklingen av stadens tekniska verk och kommunikationer.

Såväl i fullmäktige och drätselnämnden som i den allmänna debatten kring Sthlms miljö- och stadsbyggnadsfrågor var N utomordentligt aktiv under mer än ett halvsekel, ofta i form av tidningsartiklar och småskrifter. Hans främsta intresse knöts till dels Mälarens reglering och därav följande sluss- och kajanläggningar, dels kommunikationerna till Sthlm via järnväg och vattenleder. Bla förfäktade han envetet en sydligare sträckning av den tillfart in i Mälaren via Hammarby sjö, som först 1914 skulle komma att påbörjas med utsprängningen av Hammarbyleden. Från 1869 hade han drätselnämndens särskilda uppdrag att utöva tillsyn över stadens växande parkanläggningar.

Det tidiga 1870-talets högkonjunktur slog igenom också i Sthlms byggnadsverksamhet. N verkade for bildandet av Sthlms byggnads-ab 1872 med syfte att — som en följd av 1866 års stadsplaneförslag — exploatera bl a området Humlegården–Nybroplan. I samband härmed väckte N flera motioner om Sturegatans lämpligaste sträckning, som blev både uppmärksammade och omdiskuterade. Sitt intresse för stadsplanefrågor förde han med sig från tidigare verksamhet. Redan 1862 hade han vunnit ett av priserna vid en stadsplanetävling i Gbg. Allmänt framstår N i drätselnämndens behandling av stadsplaneärenden under 1870-talet som en motpol till den dominerande A Lindhagen (bd 23). N:s inställning var försiktigare och mer pragmatisk än Lindhagens visionära och storskaliga esplanadtänkande av Parismodell och innehöll troligen — med tanke på hans engagemang i Sthlms byggnads-ab — också mer av intresseinslag.

Ett mer socialt betingat resultat av bostadsbristen i den begynnande industrialiseringens Sthlm utgjorde tillsättandet av 1866 års kommitté om arbetarbostäder, i vilken N invaldes. Arbetet slutfördes 1870 men blev i huvudsak resultatlöst. Även N omfattade med säkerhet den ännu dominerande tveksamheten inför direkt kommunalt engagemang i bostadsbyggandet.

N var tidigt ute med sitt specialintresse: befolkningsprognoser. Hans tekniskt sett rätt outvecklade prognos från 1880, tillkommen helt på N:s eget initiativ, förutsade en befolkningsökning i den egentliga staden från 162000 1878 till 572000 i fullbyggt skick på 1920-talet. Vad N till stor del förbisåg var sekelskiftets begynnande förortsbildningar, som senare kom att leda till inkorporeringarna av Bromma och Brännkyrka, likaså de stegrade kraven på bostadsstandard. N:s prognosförsök är intressanta också i ett annat avseende. Starkt engagerad i stadens renhållningsproblem såg han samtidigt optimistiskt på möjligheterna för staden att, upp till en viss nivå, expandera befolkningsmässigt utan utglesning i boendet eller rivningar av enbart sanitära skäl. Detta synsätt fick honom visserligen att starkt överskatta befolkningsutvecklingen i stadens inre delar men också att med kraft ta ställning mot de rivningsförslag avseende Gamla stan som ännu på 1880-talet seriöst fördes fram.

N:s principiella hållning till den då ännu nya kommunala självstyrelsens former och gränser framgår på sitt sätt redan i det irriterade meningsutbyte mellan fullmäktige och den aktive överståthållaren G Bildt (bd 4), som 1866 bröt ut kring förslaget till ett nytt stort salutorg på sedermera Norra Bantorget. Samtidigt som N så långt möjligt ville värja staden från statlig inblandning, var han markerat restriktiv mot kostnadskrävande nya engagemang.

Redan under skoltiden och den korta uppsalaperioden kom N i kontakt med skriftställare som stockholmsskildraren C Lundin (bd 24), utgivaren av den konservativa Sv Minerva J C Askelöf (bd 2) och G Wennerberg. Bortsett från några mindre försök med skönlitterär anstrykning ägnade sig emellertid N helst åt dagsdebatten inom sitt intresseområde och utgav dessutom tekniska handböcker i original och översättning. 1859—70 utgav han Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörvetenskap, tidvis tillsammans med arkitekterna E Langlet (bd 22) och A Edelsvärd (bd 12). Ett antal stads- och bruksmonografier flöt också ur hans penna, särskilt efter hans avsked ur tjänsten. I den stora monografin över Göta kanals historia kritiserar han B v Platens beräkning av kanalens lämpligaste sträckning. Memoarerna, vars andra del förblev ofullbordad, utmärks främst av livfulla person- och miljöskildringar. N:s avsevärda boksamling, som till en del försåldes vid hans flyttning till Uppsala 1900, omfattade utöver ingenjörsvetenskaplig facklitteratur främst äldre nordisk historia och skönlitteratur. Som god sångare och framträdande sällskapsmänniska inträdde N i flera ordenssällskap, bl a Timmermansorden och Par Bricole.

Genomgående framträder hos N en stark önskan att vinna uppmärksamhet och offentlig uppskattning för sitt arbete. Hans obestridliga skicklighet som skribent och debattör förenas inte sällan med en något mästrande ton, och han talar själv om sin "vana eller ovana att gärna göra invändningar mot andras åsikter, dem jag icke delar". I sitt praktiska handlande tycks han emellertid bättre ha förmått balansera en metodisk och krävande läggning med smidighet.