Meriter

3 von Otter, Fredrik Wilhelm, bror till O 2, f 10 april 1833 i Fagre, Skar, d 9 mars 1910 i Karlskrona, Amiralitetsförs. Kadett vid Krigsakad på Karlberg 15 sept 45, sjöofficersex 14 dec 50, sekundlöjtn 21 dec 50, i engelsk örlogstjänst 24 mars 57–22 dec 60, premiärlöjtn 15 juni 58, tf underekipagemästare i Karlskrona 61, ord 21 aug 63, deltog i riksdagarna 62–63 o 65–66 (led av riddarhusutsk 62–63), led av stadsfullm i Karlskrona 65–70 o 82–00, ordf där 89–00, kapten 1 okt 66, statsrevisor 70–71, sekr i komm ang bl a organisation av sjöförsvarets militärpersonal okt 71–jan 72, led av Sjöförsvarsdep:s militäriskt-tekn byrå 1 febr 72, kommendörkapten av 2. kl 5 april 72, led av komm ang sjöförsvarets grundande på allm värnplikt dec 73–april 74, av komm ang sjötjänstgör:reglemente för flottan jan–juni 74, kommendör 23 dec 74, statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 23 dec 74–19 april 80, varvschef i Karlskrona 12 juni 80, konteramiral 12 sept 84, stationsbefälhavare o överkommendant i Karlskrona 1 okt 84, led av styr för Mellersta Blekinges järnvägsbolag 87, ordf där 93, ordf i styr för Karlskrona–Växjö järnväg 87–00, led av Blekinge läns landsting 89–93, 95 o 97, v ordf där 97, led av FK 92 lagt–99 o 03–05 1:a urt, av AK 00–02 (led av tillf utsk 92 lagt, av statsutsk 93–99, v ordf i särsk utsk 00), ordf i komm ang en fästn:artillerikår i Karlskrona okt–dec 92, viceamiral 16 dec 92, led av komm ang Lant- o Sjöförsvarsdep:s sammanslagn aug 94–dec 95, ordf i styr för Östra Blekinge järnvägar 94–00, i komm ang bl a Lotsstyr:s ombildn mars–dec 97, amiral 8 sept 00, statsminister 12 sept 00–5 juli 02. – LÖS 65, LKrVA 74, HedLÖS 75.

G 7 okt 1863 i Sthlm (enl vb för Vittskövle, Krist) m Mathilda Dahlström, f 23 jan 1841 där, Jak o Joh, d 24 juni 1926 där, Hedv El, dtr till landshövdingen Jakob Axel D o Christina Hagerman.

Biografi

Fredrik v O fick sin grundläggande sjöofficersutbildning på Krigsakademin på Karlberg. Efter examen tjänstgjorde han som signal- och prejningsofficer på Kungsholmens fort utanför Karlskrona samt deltog i olika sjöexpeditioner. Under en längre tjänstgöring i engelska flottan fick han kom-menderingar som tidvis blev dramatiska, bl a deltog han i en expedition till Kina. O deltog också i strider mot Mexiko längs den amerikanska västkusten. Tjänsten i engelska flottan gav honom gedigna erfarenheter från verksamheten i tidens ledande örlogsflotta.

Vid återkomsten till Sverige fick O befattningen som underekipagemästare i Karlskrona, vilket innebar ansvar för fartygens underhåll och utrustning. Samtidigt som han uppehöll denna tjänst deltog han i ytterligare ett antal sjöexpeditioner, bl a som fartygschef vid Adolf Erik Nordenskiölds (bd 27) forskningsresa till Spetsbergen och Norra Ishavet 1868. Under resan nåddes den högsta nordliga latitud som dittills uppnåtts med fartyg. Expeditionen avbröts först sedan fartyget under en storm kastats mot ett isberg, sprungit läck och måst söka nödhamn på Spetsbergen.

Under en längre period var O sedan verksam i Sthlm, där han fick rikliga tillfällen att till sin erfarenhet från sjötjänsten lägga kunskaper i sjömilitära förvaltningsfrågor. Han deltog i flera kommittéer, bl a om personalfrågor inom flottan, och tjänstgjorde i Sjöförsvarsdepartementets militärtekniska byrå. Denna hade skapats i samband med 1871 års förvaltningsreform och hade till uppgift att ge departementschefen biträde i tekniska frågor. – Särskilt expeditionen till Norra Ishavet hade givit O en viss ryktbarhet, och 1871 utnämndes han till adjutant hos den sjöförsvarsintresserade prins Oscar. Han kvarstod i denna befattning även efter dennes trontillträde följande år. Liksom kungen var O motståndare till den delning av flottan som skett 1866. De förordade bägge en sammanslagning av örlogs-och skärgårdsflottorna, vilken också skedde 1873.

Som sjöförsvarsminister i E Carlesons (bd 7) ministär, ett uppdrag O behöll även i L De Geers (bd 10) andra ministär, gavs han tillfälle att i en central position bearbeta förvaltningsfrågorna. Med utgångspunkt i ett förslag från värnpliktskommittén, där han medverkat, utarbetades inom departementet riktlinjer för en omorganisation av Förvaltningen av sjöärendena. Det beslöts att departementets militärtekniska byrå skulle avskaffas och ersättas av militär-, varvs- och konstruktionsbyråer. Dessa knöts emellertid inte till förvaltningsmyndigheten utan direkt till departementet. Organisationen, som framstår som oklar och främmande för sv förvaltningstradition, var uttryck för O:s vilja att knyta viktiga avgöranden närmare sjöförsvarsministern. Beslutet blev blott ett provisorium. 1876 lade O fram ett förslag till ombildning av.Förvaltningen av sjöärendena. Det stod för de flesta klart att den gamla kollegiala beslutsformen inte motsvarade tidens krav på rationalitet och personligt ansvarstagande. En oklar fråga var länge vilken ställning den nya myndighetens chef skulle inta. Om beslutanderätten över såväl militära som tekniska, ekonomiska och personaladministrativa ärenden lades på en person skulle denne få en så stark ställning att det kunde ifrågasättas om nå- gon annan, enkannerligen sjöförsvarsministern, kunde sägas ha det övergripande ansvaret för sjöförsvaret. Att O var medveten om problemet framgår av den argumentering han presenterade mot en sådan lösning. Resultatet blev inrättandet av Marinförvaltningen med ett i viss utsträckning delegerat beslutsfattande.

De seglande träfartygens epok hade i mitten av 1800-talet följts av en utveckling mot ångdrift, järnkonstruktioner och räfflade kanoner. I Sverige saknades länge kraft att slå in på den nya vägen, och landets flotta var vid denna tid mycket svag. O tillhörde dem som flitigast förespråkade större fartyg, och under 1870-talets kommittéarbeten fick han tillfälle att utveckla sina planer på en förnyelse. Som statsråd hade han fått en plattform för sin strävan, och 1876 kunde han lägga fram en omfattande nybyggnadsplan innefattande ett antal med ramm försedda, lätt bepansrade fartyg, som skulle ha större sjövärdighet än monitorerna. Planen lades till grund för en proposition som dock inte bifölls av riksdagen. 1879 föreslog O att en kommitté skulle utreda behovet av nya fartygstyper. Året därpå avgick han från sin post i samband med regeringsskiftet och det ankom sedan på hans efterträdare, brodern Carl Gustaf (O 2), att arbeta vidare på dessa planer.

Kort efter avgången tillträdde O tjänsten som varvschef i Karlskrona, där man arbetade på en serie nya kanonbåtar. Han kunde återknyta till sjötjänsten och kommenderades 1881 för första gången som eskaderchef och chef på fregatten Vanadis under ett par kortare kryssningar i Östersjön och Kattegatt. 1884 utnämndes han till konteramiral, och omedelbart därefter tillträdde han posten som stationsbefälhavare och överkommendant i Karlskrona.

Under 1890-talet medverkade O åter i ett antal utredningar, bl a i 1894 års kommitté angående Lant- och Sjöförsvarsdepartementens sammanslagning. Departementskommittén hade tillsatts mot bakgrund av kraven på enhetlig ledning av försvarsmakten, och dess civila majoritet rekommenderade sammanslagning till ett enda departement och upprättandet av en för båda försvarsgrenarna gemensam försvarsplan. Mot detta riktades kraftiga reservationer, varav en kom från generalstabschefen Ernst v der Lancken (bd 22) och en från O. Generalstabschefen hävdade att den person som företrädde krigsmakten måste tillhöra lantförsvaret och att flottan hade att underordna sig arméns operativa intressen. Mot detta krävde O garantier för att flottan inte skulle missgynnas i ett nytt system. Kommitténs förslag resulterade inte i några initiativ, men positionerna var etablerade inför de kommande årens politiska och militära diskussioner om försvarets högsta ledning.

Tjänstgöringen i Karlskrona hade tidigt fört in O i det politiska livet. Från stadsfullmäktige tog han steget över till riksdagen där han representerade Blekinge län i FK. En valperiod intog han även plats för Karlskrona i AK. Kandidaturen för AK tillkom mot bakgrund av en kamp mellan flottan och det blivande kustartilleriets förespråkare. Med sjöförsvarsministern Gerhard Dyrssen (bd 11) som pådrivande kraft tillförsäkrade sig dock flottan genom O denna plats. Hans politiska inställning var konservativ om ock av tämligen moderat slag.

Höjdpunkten i sin politiska karriär nådde O när han tillträdde posten som statsminister efter Erik Gustaf Boström (bd 5). O var allmänt väl anskriven, och hans ställning i riksdagen var om inte framstående så i varje fall långt ifrån obetydlig. Han hade goda erfarenheter av utrednings- och utskottsarbete, och han hade sedan ungdomsåren stått kung Oscar nära. I sina memoarer omnämnde Oscar honom som "min mångårige vän" (s 269). Ändå får han ses som en kompromisskandidat utan egna långt gående politiska ambitioner. I öppenhjärtiga brev till Oscar och FK:s talman Gustaf Sparre, som kort dessförinnan för egen del tackat nej till posten som statsminister, hänvisade O till sina tvivel inför uppgiften och sin egen oförmåga men samtidigt till sin pliktkänsla och lojalitet gentemot konungen. Hans uppfattning i frågan var alltför uppriktig för att kunna karakteriseras som en sedvanlig protokollär tvekan. Den ministär han kom att leda var en utpräglad ämbetsmannaministär.

Till tidens stora politiska frågor hörde försvarsfrågan. O fick som statsminister föra krigsminister Jesper Crusebjörns (bd 9) proposition om indelningsverkets slutgiltiga avvecklande genom riksdagen. Under behandlingen gick initiativet regeringen ur händerna. Särskilda utskottet omarbetade förslaget, kamrarna kom till skiljaktiga beslut och ett förnyat utskottsförslag gick slutligen igenom. Följden blev den betydelsefulla 1901 års härordning som innebar övergång till ett värnpliktssystem. Beslutet ökade knappast regeringens prestige. Krigsministern hade visserligen företrätt sin sak skickligt, men ministären hade saknat fast ledning. Skattefrågan var kopplad till försvarsfrågan och i början av 1902 års riksdag lyckades regeringen få igenom ett förslag om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Med detta lades grunden till ett nytt skattesystem. –  Näst efter härordningen var rösträttsfrågan det viktigaste ärendet för regeringen. O hade under sin första riksdag utlovat ett initiativ i frågan, och 1902 avgavs en proposition utarbetad av justitieminister Hjalmar Hammarskjöld (bd 18). Resultatet blev ett bakslag av ovanlig omfattning, då propositionen utan votering föll i båda kamrarna. Förslaget var visserligen utarbetat utan större hänsyn till de politiska realiteterna, men även i detta fall påverkades utgången av en uppenbar osäkerhet i regeringens hållning.

O var som statsminister en flitig talare under riksdagsdebatterna, men han visade inte det politiska ledarskap eller det taktiska sinne som krävdes för en mer framgångsrik politik. Situationen underlättades inte av att han ledde en ämbetsmannaministär utan politisk förankring. O avgick efter 1902 års riksdag och efterträddes av Boström, vilket förstärkte intrycket av att han stått i spetsen för en interimsregering. Han intog åter för några år plats som riksdagsman, innan han slutgiltigt drog sig tillbaka till sin egendom Trantorp utanför Karlskrona.

O var en framstående sjöofficer som fick tillfälle att ägna sig åt politik på skilda nivåer. Som rikspolitiker tillhörde han inte de ledande, men hans roll i många stora frågor blev betydande. Som person och yrkesman var han ytterst respekterad. Han framstod som rakryggad, lojal och pliktuppfyllande. Flottans intressen företrädde han med utomordentliga fackkunskaper.

Författare

Erik Norberg

Arkivuppgifter

O:s saml (8 vol: koncept o brev) i RA. – Brev från O i KB, KrA, LUB (bl a till G Billing), RA (bla till A Lagerheim), UUB (bla till Helena Nyblom), VA (många till A E Nordenskiöld) o i BFA (till Oscar II).

Källor och litteratur

Källor o litt: Marinstaben, exp, generalrulla över flottans officerare 1875–1907; Biografica; allt i KrA.

Amiralitetskoll:s hist, 3–4 (1977-81); I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); G Dyrssen, Minne från ungdomsåren till sjöss o lands (1931); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); J Glete, Kustförsvar o tekn omvandl (1985); B Gäfvert, "Kunskap förenad med dygd". Sjökadettutbildn på Karlberg (Karlberg, slott o skola, 1, 1992); M Hallström, En sjöman från Karlskrona (1986); H Hedlund, S A Hedlund, hans liv o gärning, 2 (1930); L L v Horn, Biogr anteckn:ar, 3:2 (1934); Hulthander; J Johansson i Noraskog, Dagboksanteckn:ar, 1–4 (1957–65); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); L Niléhn, Vägen till erkännande. Militär professionalisering o tillkomsten av en sv sjökrigshögskola (1986); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); K Petersson, En bondedemokrat, Alfred Petersson i Påboda (1965); SMoK; P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); P Thullberg, Krigsmaktens högsta ledn 1895–1920 (1986); L Tingsten, Hågkomster (1938); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986);J Widén, Dagboksanteckn:ar 1901–1913 (1984); A Wåhlstrand, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947); B Åsard, Generalmajor Anders Fredrik Centervall, kustart:s skapare (1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik W Otter, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7856, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Norberg), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7856
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik W Otter, von, urn:sbl:7856, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Norberg), hämtad 2024-04-23.