Abraham (Abram) Hirsch

1 Hirsch, Abraham (Abram), f 16 aug 1815 i Sthlm, Mosaiska, d 23 febr 1900 där, ibid. Föräldrar: köpmannen Isaac David H o Juliana Lazarus. Medhjälpare i Östergrenska bok- o musikhandeln i Sthlm 30—37, dess ägare 37—74 (Abr Hirschs musikhandel från 42), v ordf i Sv förlagsfören (Sv bokförläggarefören) 15 sept 52—19 sept 77, ordf i Bok- och musikhandlarnes pensionsfören 53—93, grundade tills med A I Seelig bokhandelsspeditionsfirman Seelig & Co 1 sept 57, led av Sthlms stadsfullm 65 —67, ekonomidir i Aftonbladet 69—79. — LMA 64, HedL i Sv bokförläggarefören 84.

G 28 maj 48 i Sthlm, Mosaiska, m Paulina Meyerson, f 3 juli 27 där, ibid, d 23 sept 08 där, ibid, dtr till grosshandl o fabrikören Lesser M o Sophia Schück.

1837 övertog H Östergrenska bok- och musikhandeln, som han drev under det gamla firmanamnet till 1842. Under hans energiska ledning utvecklades företaget till landets största i branschen. Med musiksortimentshandeln förenades musiklånebibliotek, sträng- och instrumenthandel. H:s största intresse blev förläggarverksamheten, och den omfattning denna fick, föranledde honom att anlägga ett nottryckeri och att inkalla nottryckare från Leipzig. De snabba framgångarna berodde delvis på att H insåg betydelsen av försänkningar hos kontinentens musikförlag och goda förbindelser med de sv bokhandlarna. De senares villkor försökte han förbättra. 1853 grundade han Bok- och musikhandlarnes pensions- och understödsförening, vilken han från starten till 1893 ägnade ett uppoffrande arbete. 1857 inträdde han som intressent i Seelig & Co, som rationaliserade distributions- och kommunikationsverksamheten till fördel för både bokhandlare och förläggare. Han deltog 1843 vid bildandet av Sv förlagsföreningen (den senare Sv bokförläggarefören). Hans företag var då med en förlagssumma på 253 rdr ett av de största i landet.

Som förläggare gjorde H en betydelsefull insats genom att företrädesvis ägna sig åt inhemska tonsättare. Av brev att döma stod han i ett i det närmaste faderligt förhållande till flera av kompositörerna och gav ut deras arbeten "i vackra ej alltför dyra upplagor". Till hans förlagsobjekt hörde verk av I Hallström, J A Josephson, Adolf och Otto Lindblad, E Sjögren, A Söderman och G Wennerberg. Den sistnämndes Gluntarne och kvartettsamlingen Odinslund och Lundagård blev ekonomiska framgångar i likhet med Sångbok för folkskolan, som antogs till lärobok i hela landet. Till H:s förtjänst kan nämnas, att han upphörde med pirattryck av utländsk musik, innan lagligt hinder därför existerade. Han medverkade nitiskt vid stiftandet av Musikaliska konstföreningen 1860. Denna hade till uppgift att ge ut inhemska musikverk, som av brist på riskvilliga förläggare förblivit okända. Under 1840- och 1850-talen gav H ut två musiktidskrifter, Sthlms musik-tidning och Ny tidning för musik. Den sistnämnda hade framstående medarbetare och innehåller musikvetenskapligt värdefulla uppsatser.

H var under sin krafts dagar intressent i flera affärsföretag. Som delägare i Aftonbladet och dess ekonomidirektör 1869—79 lyckades han stabilisera tidningens ekonomiskt labila ställning. Musiksortimenthandeln sålde han 1874 till J Bagge, instrumenthandeln övertogs 1880 av sonen Ivar och musikförlaget 1884 av sonen Otto.

H var en av initiativtagarna till den 1841 grundade föreningen I I (Israelitiska Intressen), vilken såg den politiska judeemancipationen som sitt mål. Till föreningen hörde en elit av dåtidens judiska ungdomar, vilka av många äldre betraktades som rabulister, då de ville reformera det religiösa livet och gudstjänsten genom att ur ärvda böner och exklusiva bruk bryta ut det som inte harmonierade med 1800-talets etiska idéer. Föreningens syften vann framgång, vilket bidrog till judarnas förbättrade ställning i det sv samhället och stärkte banden mellan judendomen och den nya judiska generationen. H hade förtroendeposter inom Mosaiska församlingen i Sthlm och var under en följd av år ordf i den Israelitiska ynglingaföreningen. Han var tolerant, hade en ljus livssyn och en naturlig älskvärdhet. I tysthet hjälpte han med ansenliga summor både trosförvanter och andra. Han var dock fast i sina principer och vägrade att förlägga sin anförvant J A Josephsons koralbok, och vid ett fördelaktigt anbud att bli medintressent i Normans förlag avböjde han och gav som skäl, att förlaget huvudsakligen förlade kristen litteratur.