Laurentius Andreæ

Död:1552-04-14

Riksråd, Reformator


Band 22 (1977-1979), sida 358.

Meriter

Laurentius Andreae, f på 1470-talet, d 14 april 1552 (D 478, KB). Skolgång i Skara o Uppsala, kanik i Strängnäs senast 98, inskr vid univ i Rostock 26 juni 98, mag i Leipzig 98, besökte åter Rostock 07 o Rom 96, 01, 09, möjligen även omkr 18, förvärvade där titeln "publicus apostolica autoritate nuntius", ärkedjäkne i Strängnäs omkr 18—34, medl i kättardomstolen före Sthlms blodbad, "notarie" o ceremonimästare vid kungavalet i Strängnäs 23, Gustav I:s sekr 23—31, ärkedjäkne i Uppsala 24, nämnd som riksråd 27 juli 24—8 nov 31, berövades är-kedjäknedömena i Strängnäs (med undantag av ärkedjäknegården) o Uppsala 34, dömdes till döden 2 jan 40 men benådades.

Biografi

Sin politiska bana började L som sekreterare åt biskop Mats Gregersson i Strängnäs, Sveriges siste biskoplige rådskansler, o möter i denna egenskap sannolikt redan 1501, med säkerhet 02, o fram till 13. De viktigaste skrivelserna härrör från de fem första åren av 1500-talet, dvs innan L:s bittre fiende Peder Jakobsson (Sunnanväder) 05 eller 06 blev riksföreståndarens kansler.

Av avgörande betydelse för L:s fortsatta gärning blev bekantskapen med reformationen. Den främste förmedlaren av dess budskap var Olavus Petri, som 17 börjat sin reformatoriska verksamhet i Strängnäs. Sedan L insett "sanningen" i Luthers lära om Skriften o människans rättfärdiggörelse genom tron eller enligt linköpingsbiskopen Hans Brask smittats av det lutherska kätteriet, blev hans valspråk (GIR 5, s 177): "Nytt folk kommer med nya seder och nya seder kräver ny lag." Redan vid förhandlingarna i Vadstena på hösten 24 uttryckte han konungens förhoppning med orden, att rådsherrarna skulle "hjälpa till att vad här belevas och beslutas må förföljt varda till någon ända och icke alltid tala och till ingen ända komma som sedvänja haver varit" (GIR 1, s 261). Att genomföra dessa maximer blev L:s mål.

Strax efter kungavalet i Strängnäs 23 deltog L i de omskrivna biskopstillsättningarna i Uppsala o Västerås, uppsatte o kontrasignerade skrivelserna till påven med begäran om de valda biskoparnas konfirmation o annaternas efterskänkande. Villfor inte påven denna begäran, hette det, skulle konungen låta den högste översteprästen Kristus förrätta konfirmationen. Av de fyra valda biskoparna stadfäste påven endast valet av Petrus Magni i Västerås, sedan denne själv betalt annatema. Den till ärkebiskop valde Johannes Magnus förordnades samtidigt till stiftets administratör. I sitt stora reformprogram vid rådsmötet i Vadstena i okt 24 drog L konsekvenserna o föreslog, att de valda biskoparna skulle vigas, o ifrågasatte, om man för framtiden skulle erkänna biskopar som i Rom "köpa sina biskopsdömen". Han tog även upp tidens stora fråga om Luthers lära eller om den "nya" tron o föreslog, att alla "predikare" skulle åläggas att förkunna evangelium o Guds ord, ty då "faller all falsk lära ned". Han yrkade dessutom att kronans hästar skulle inkvarteras i klostren o att lagboken skulle förbättras. En rad förslag, riktade både mot andligt o världsligt frälse, avsåg att förbättra kronans inkomster. L:s radikala förslag fick dock ett mycket kritiskt mottagande. Konungen strök punkten om läran, sköt biskopsvigningen på framtiden o dämpade även i övrigt kraven. Rådsherrarna med Brask i spetsen gjorde praktiskt taget rent hus med nymodigheterna. Beträffande soldater i klostren hänvisade de till Kalmar recess 1483.

Redan i det stora manifestet från Mormässan i Västerås 23 hade L bemött klagomålen över silverlånen från kyrkor o kloster o hänvisat till att sådana lån inte var någon nyhet o hade stöd i lagen. Då kung Gustav med hjälp av några av biskoparna lyckades avpressa abbedissan i Vadstena kloster det silver som var avsett för den heliga Katarinas skrin, fick emellertid agitationen mot silverlånen nytt stoff o munkarna talade om helgerån. Med anledning härav ingrep L o skrev i Örebro sitt berömda brev av 21 febr 24, "Sveriges äldsta reformationsskrift" (HSH 17 s 205 ff). Med skärpa vände han sig mot det medeltida kyrkobegreppet o hävdade, att kyrkan var de troendes samfund. Kyrkans pengar var folkets pengar o biskoparna var inte kyrkans herrar utan dess tjänare o förvaltare av kyrkans egendom. Det var Gudi mera behagligt att i nödtid hjälpa de fattiga än att uppföra ståtliga byggnader o köpa oblataskar o helgonskrin. Munkarna anbefalldes att studera Luthers skrifter. Brevet väckte stor uppmärksamhet o Brask varnade kungen för "en genstörtig allmoge" o för L:s samhällsvådliga propaganda. Det blev tills vidare inga silverlån. Propagandan mot dessa skulle dock fortsätta länge.

Några månader efter L:s brev till vadstenamunkarna förordnades, säkerligen på L:s initiativ, Olavus Petri till sekreterare i Sthlms stads råd med rösträtt liksom "de andra i rådet". Genom samarbetet mellan kungen, L o Olavus Petri blev Sthlm, "huvudet och låset för riket", även landets andliga centrum. Det ena initiativet följde på det andra. Gustav förstod snart, att den insedda "sanningen" kunde bli till gagn även för hans politik. Enligt Peder Svart skall L 25 för kungen ha framhållit, att kyrkans prelater enligt Luther inte med en bokstav ur Skriften kunde bevisa "deras välde och herradöme". I Sthlm fick också Gustav sitt första stöd i kampen mot sina motståndare o belackare. I febr 25 lovade borgmästare o råd att undertrycka ryktena om den nya tron o hjälpa till att bestraffa orosstiftare o uppviglare. Kungen riktade samtidigt sitt första stora angrepp mot präster o munkar o påtalade deras girighet o benägenhet att sko sig själva på kronans o ridderskapets bekostnad. Samtidigt rådde L kungen att underrätta borgerskapet om beslutet på rådstugan o att utfärda skrivelser till allmogen o de valda biskoparna. Bakom dessa förslag skymtar man tydligt L:s ledande politiska tanke. Då både den religiösa o politiska "tvedräkten" i landet angick alla, borde den avgöras av alla, dvs vid en riksdag. Denna skulle enligt L föregås av en intensiv propaganda o vid riksdagen följas av ett bemötande av de framförda klagomålen, kungens tronavsägelse o förnyade trohetsförsäkringar. Efter någon tvekan följde Gustav L:s råd. Vid den riksdag som sammanträdde i Västerås i maj 25 fick han liksom i Sthlm de önskade trohetsförsäkringarna.

Efter dessa försäkringar togs ett i sv reformationshistoria mycket viktigt initiativ, då den valde ärkebiskopen Johannes Magnus i juli 25 undertecknade cirkulärskrivelsen till domkapitlen o klostren om en översättning av NT. Vilken roll L härvid spelat är ovisst. Att han låg bakom både initiativet till översättningen o förflyttningen av tryckeriet från Uppsala till Sthlm o att han övervakat arbetet är ganska säkert. Han talade också om "vår" översättning. Då denna förelåg färdig i aug 26, lämnade snart Johannes Magnus landet. Den man som påven, kungen, Brask o L satt så stora förhoppningar till var därmed borta. Följderna visade sig genast.

Redan vid årsskiftet 26/27 planerade L en disputation om de omstridda läropunkterna. De gammaltroende vägrade emellertid, därför att de önskade förbli vid "deras gamla sedvänja, evad hon är rätt eller orätt" (SRA 1, s 72). Samtidigt skärptes tonen i de k propagandaskrivelserna till allmogen, utformade eller i vart fall inspirerade av L. Allmogen fick nu höra "den rätta sanningen" eller "huvudstycket i saken", dvs "den väldighet som kyrkans förmän ... härtilldags haft hava utöver lekmän emot all redlighet och Guds lag", hur biskoparna missbrukat sina privilegier o gett upphov till många "oseder". I dödsdomarna över orosstiftarna Peder Sunnanväder o mäster Knut i febr 27 återfinns inte L:s namn. Domarna ansåg han dock nödvändiga, då det var bättre att hos folket inskärpa fruktan för straff än att ge befrielse från straff för begångna brott. Nåd var utesluten för brott mot staten, konungen o människors välfärd, skrev han. Något lugn i Dalarna åstadkom inte avrättningarna. Då Gustav öppet tillstod, att han lät förkunna evangeliet, kunde den s k Daljunkern till de tidigare klagomålen foga, att Gustav övergett den fäderneärvda tron som heliga män o den heliga Skrift hade "tillstyrkt" o som han själv i sin valed 23 hade lovat att försvara. Då oroande rykten förspordes även från andra delar av landet, sammankallade Gustav riksdagen till Västerås i juni 27. Avsikten var att få slut på den politiska oron o tvedräkten i läran. Rikets o alla dess inbyggares "välfärd och roliga bestånd" stod på spel. Programmet från 25 följdes helt.

Propositionen till riksdagen 27 utarbetades av L. Den var "ett politiskt sett ytterst skickligt hopkommet aktstycke, mästerligt i sin klarhet, sin kraftfullhet, sin demagogiska logik" (Roberts, s 104). Utförligt försvarare L den förda politiken, dock utan att framställa några direkta ekonomiska krav. Han påpekade emellertid, att tillgångarna fanns hos kyrkan o klostren, medan kronan o ridderskapet var utarmade. I lärofrågan krävdes en disputation, för att "den parten som rätt hava må vid makt bliva och styrkas av alla och därmed all slik tvedräkt avläggas" (SRA 1, s 72). Liksom 25 påpekades konungens önskan att bli kvitt regementet. Av propositionen framgår, att både Gustav o L hade hoppats, att biskoparna frivilligt skulle avstå från sin världsliga makt. Brask förklarade dock, att biskoparna var bundna av sin ed till påven o därför inte kunde avstå något av kyrkans egendom. Härmed hade biskoparna avkopplat sig själva från de fortsatta förhandlingarna. Resultatet av dessa blev Västerås recess. Konungen övertog biskoparnas slott, o biskopar, domkapitel o kloster blev skattskyldiga till kronan. Efter disputationen förklarade ständerna, att reformatorerna endast förkunnade Guds ord, varför de anhöll, att Guds ord "allestädes skulle renliga predikat varda". Sedan biskoparnas ekonomiska o politiska maktställning genom reduktionsbesluten krossats, ansåg Gustav o L, att både biskopsvigningen o kröningen äntligen kunde äga rum. De vid dessa tillfällen brukade ederna utarbetades av L. I ett brev till biskoparna förklarade han, att konungen önskade biskopar efter Guds o inte efter påvens ord, dvs enligt eden, o att biskoparna skulle predika Guds ord, nöja sig med måttliga inkomster o lyda konungen. Helst skulle L ha sett, att biskopsvigningen ägt rum samtidigt med kröningen för att öka glansen kring denna. Den ägde dock rum i Strängnäs o kröningen i Uppsala på nyåret 28.

Både vid riksdagen i Västerås o i samband med kröningen hade rådsherrarna yrkat, att till beslutet om Guds ords predikan skulle fogas det från 1319 härstammande kravet på bibehållande av goda, gamla [kristliga] sedvänjor. Kravet hade dock avvisats. I den anonyma skriften från 28, Een liten boock om Sacramenten, sannolikt en av L gjord översättning o bearbetning, upptogs hela det omstridda problemet om förhållandet mellan Skriften o traditionen eller de s k människostadgarna o fastslogs, att endast dop o nattvard var i överensstämmelse med Guds ord. Skrift o tradition var två skilda ting. I sitt inledningsanförande vid kyrkomötet i Örebro i febr 29, där L i sin egenskap av ärkebiskopssätets "president" o konungens "fullmyndiga sändebud" fungerade som ordf, behandlade han samma problemkomplex. Seder o bruk som stred mot Guds ord skulle avskaffas men i övrigt borde frihet råda. Av hänsyn till de i tron svaga skulle inga reformer genomföras godtyckligt, brådstörtat eller utan föregående undervisning. Vid mötet fattades också en rad beslut om förkunnelsen o undervisningen men några gamla sedvänjor avskaffades inte. För att göra slut på missbruken o oriktiga tolkningar förklarade mötet, vad som var den "rätta" meningen i en del uppräknade sedvänjor. Även om L var övertygad om att dessa seder o bruk genom en evangelisk förkunnelse skulle försvinna av sig själva, delade han sannolikt de tyska borgarnas i Sthlm påtagliga missnöje med Örebrobesluten. Han tog i varje fall deras ledare i försvar.

Till rikets gamla sedvänjor hörde även klosterlivet o redan på ett tidigt stadium hade bönderna förklarat, att de önskade ha sina munkar "oförjagade", då de själva skulle föda dem. Även rådsherrarna sökte förhindra, att klostren tömdes o att munkarna gifte sig. Till klosterlivet var L en svuren fiende. Strax efter västeråsriksdagen skrev han till abbedissan i Skokloster, att glaset var nästan "utlupet för den parten som härtilldags haver mycket väldig varit". L:s framfart mot klostren underströks särskilt under Västgötaherrarnas uppror våren 29. Det var L som gett konungen rådet att göra slut på klosterväsendet, o kritiken mot denne vändes därför ganska snart mot L. Kungen uppmanades att ta avstånd från kätteriet, hålla fast vid de gamla sedvänjorna o bestraffa L. I vederläggningen av upprorsmännens klagomål o i försvaret för de fattade besluten hävdade L vid riksdagen i Strängnäs 29, att orsaken till förändringarna inte låg hos kungen utan i Guds ord o över Guds ord hade inte kungen någon befogenhet. Han hade inte tvingat någon präst att förrätta mässan på modersmålet eller att ingå äktenskap. Ingen hade på ett undantag när tvingats att lämna sitt kloster o ingen tvingats att läsa de utgivna böckerna. Skatterna hade beslutats av konungen o rådet; reduktionsbesluten i Västerås var nödvändiga. Att upprätthålla fred o lugn var "en god gudstjänst" o den som ville omintetgöra västeråsbesluten sökte endast sin egen nytta o rikets fördärv. Till året 29 hör sannolikt även L:s brev i kungens namn till Brask. I detta bemötte L en lång rad beskyllningar om kyrksilvrets användning o biskoparnas regemente, om Västerås recess m m. Denna var inte som Brask menade "olag" utan en lag "att lägga olag ned med" o borde räknas som Sveriges lag. Då Brask lämnade landet, förordnade konungen män som "ville bliva tillstädes", o detta hade stöd både av påvens o kejsarens lag. L var övertygad om att ha sanningen på sin sida o att "sanningen vinner allt".

Västgötaherrarnas uppror på våren 29 blev början till slutet på L:s statsmannagärning. Det är nämligen ganska tydligt, att Gustav tog starka intryck av den kritik som under upproret hade riktats mot L. Steg för steg avkopplades han från sina uppgifter. Redan s å fråntogs han den "befallning" han haft i ärkestiftet o ersattes 31 av Olavus Petri som kungens sekreterare. I nov 32 var han enligt egen uppgift nästan helt skild från sin tjänst hos kungen. Vid denna tidpunkt kunde dock L notera en stor framgång. Borgmästare o råd i Sthlm hade 30 beslutat, att gudstjänsten i huvudstaden skulle ske på modersmålet o att alla präster skulle lyda L o Olavus Petri. Sthlm hade blivit en evangelisk stad. I Strängnäs hölls sv mässa första gången 32.

L:s sista stora intresse gällde tillsättningen av den sedan 17 lediga ärkebiskopsstolen. Att den från Wittenberg nyligen hemkomne skolmästaren i Uppsala Laurentius Petri 31 blev sv ärkebiskop kan säkerligen tillskrivas L. De 14 röster som L erhöll vid ärkebiskopsvalet skall han enligt Peder Svart ha överfört på Laurentius Petri. Olavus Petri skildes 33 från sitt sekreterarupp-drag, o s å ålade Gustav ärkebiskopen att inte utan kungens medgivande genomföra några kyrkliga reformer. L berövades följande år ärkedjäknedömet både i Strängnäs o Uppsala. Med full säkerhet möter L härefter i akterna först vid årsskiftet 39/40, då han vid ett möte i Örebro, liksom Olavus Petri stod anklagad för högförräderi. Åklagaren var kungen o den digra anklagelseakten var utarbetad av den nye kanslern Konrad von Pyhy. Som "bibelteologisk expert" medverkande åtminstone formellt den k sekreteraren Klement Hansson. Bisittare i domstolen var ärkebiskopen, med vilken Pyhy nyligen haft en bitter fejd, strängnäsbiskopen Botvid Sunesson, västeråsbiskopen Henrik Johansson, Pyhys medhjälpare, superintendenten Georg Norman o några medlemmar av rådet.

Till sin överraskning fick L nu höra, att "pöbeln" eller folket i gemen uppskattade hans insatser mer än Guds ord men att Gustav var djupt besviken på honom. Praktiskt taget alla misstag som begåtts efter kungavalet 23, alla motgångar som mött kungen o alla svårigheter som denne råkat ut för var reformatorerna o främst då L skuld till. Anklagelsen består, har det med rätta sagts, av en "härva av sanning, halvsanning och uppenbara fantasier, vantolkningar och lösa misstankar" (Sandblad s 3). Rättegången slutade med att L o Olavus Petri 2 jan 40 dömdes till döden för högförräderi, "andra till varnagel", men benådades, sannolikt mot böter. Det är ganska uppenbart, att processen mot L o Olavus Petri var en politisk aktion, avsedd att tysta reformatorerna o deras anhängare, framför allt i Sthlm där reformationen hade sitt starkaste fäste. Domen innebar samtidigt ett slut på den av reformatorerna förespråkade kyrkopolitik, vars ledande princip var den justinianska o kanoniska rättens regel: "Quod omnes tangit, debet ab omnibus curari" eller på svenska: Det som gäller alla, bör samtyckas av alla, dvs av riksdagar, kyrkomöten o enskilda församlingar. Det är även tydligt, att Gustav snart nog försökte sopa igen spåren efter domen. Redan följande år deltog L tillsammans med bl a Pyhy o Norman i ett religionsmål på rådstugan i Uppsala. Under sitt återstående liv uppbar han anslag av tionde från Strängnäs stift. Enligt en krönikeuppgift avled han den 14 april 52. Det guld som han testamenterat till Gustav Vasa kvitterade denne den 9 maj 52.

Genom sina insatser som religiös reformator, målmedveten o skicklig kyrkopolitiker o språklig nydanare har L tillförsäkrat sig en plats bland Sveriges stora statsmän.

Författare

Sven Kjöllerström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från eller koncept av L tr av v Troil (1, 1790; jfr nedan), i GIR, i HSH 17, s 205 ff, av N Lindqvist som bil till nedan a a; ytterligare upplysningar om brev hos L Sjödin i MRA 1933 o om ett brev till kyrkoh Anders i Nätra i Härnösands hm, 2, s 373. I biskop Sven Jacobis papper i RA finns ytterligare två brev från L utöver de tre v Troil tryckt.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se I Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, bd 1, Upps 1934—38, s 351. Vidare: [Brev] (Skrifter och handlingar, til uplysning i svenska kyrko och reformationshistorien, [utg U v Troil,] d 1, Upsala

1790, s 356—360). — Een liten boock om Sacramenten [förr tillskr Olavus Petri] (ibid, 2, 1790, s 99—208; omtr i Samlade skrifter av Olavus Petri, d 1, Upsala 1914, s 369— 442; om förf jfr även s XXVIII f samt Collijn, ovan a a, s 347 f). — Een kort undervisning om troon och godha gerningar (ibid, 3,

1791, s 1—16; omtr i Den christliga andakts-ovännen, Upsaia 1848, n:o 3, s 1—12; även sep, Upsala 1848, 80 s [jämte Olavus Petri, Är det människans egen förtjenst eller Guds "blotta nåd . . . som förlänar henne den eviga saligheten?], Gbg 1854, 8 s, Sthlm 1856, 20 s ([Evangeliska fosterlandsstiftelsen, traktatskrifter,] n:o 3), [ny uppl] 1857, 21 s, 2. uppl 1878, 15 s, 3.-4. uppl okända, 5. uppl 1895). — [Brev till Magnus Sommar '31/12 1527] (HT, årg 14, 1894, Sthlm, s 359 f). — Handlingar från rättegången med Olaus Petri och Laurentius Andreas i Örebro 1539—-40 [medd H Lundström] (KA, årg 10, 1909, Upps, meddelanden och aktstycken, s 54— 84).

Källor och litteratur

Källor o litt: C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); S Kjöllerström, Tillkomsten av 1541 års bibel (LUÅ 1941); dens, Prosterier, pastorat o kyrkoherdar i Uppsala stift år 1527 (PHT 1960); dens, Gustav Vasa, klockskatten ¦o brytningen med Lubeck (Scripta minora, Studier utg av HVL, 1969—70, 2—3); dens, Gustav Vasa o reformatorerna (Sc 1970); dens, "Sätt till att ordinera en vald biskop" 1561—1942 (1974); dens, Gustav Vasa, reformkatoliker o evangeliska reformatorer (Kirkehist samlinger 1976); dens, 1527 års riksdag i Västerås (Västerås stiftsbok 1977— 78); K Kumlien, Västerås ordinantia (dens, Västerås till 1600-talets början, 1971); J Liedgren, Oratio de laudibus Caroli regis 8 (Lychnos 1950—51); N Lindqvist, Studier över reformationstidens bibelsvenska (1918); M Roberts, Gustav Vasa (1970) o där anf litt; J Rosén, Sv hist, 1 (1964) o där, s 383 f, 406 anf källor o litt; H Sandblad, Gustav Vasa, Ahitofel o Sankt Pavel (Lychnos 1960—61); L Sjödin, Meddelanden om kanslistilar under de yngre Sturarnas o Gustav Vasas tid (MRA 1933); I Svalenius, Gustav Vasa (1963) o där anf källor o litt. ¦— S Henning, Vilka ha översatt Nya testamentet år 1526? (Nysv studier, 43, 1963), särsk s 16, 120 f, 137 ff; dens, d:o (ibid, 50, 1970), s 181, 192—98; S Kjöllerström, Gustav Vasa o domkapitlet i Uppsala (PHT 1978).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius Andreæ, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11076, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Kjöllerström), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11076
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius Andreæ, urn:sbl:11076, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Kjöllerström), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se