J Axel Johansson

Född:1868-08-31 – Klara församling, Stockholms län
Död:1948-07-31 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Kommunalpolitiker, Tidningsman


Band 20 (1973-1975), sida 248.

Meriter

Johansson, Johan Axel, f 31 aug 1868 i Sthlm, Klara, d 31 juli 1948 i Uppsala. Föräldrar: riddarhusvaktmästaren Anders J o Amalia Mathilda Sjölander. Elev vid Klara allm lärov, vid h latinlärov på Norrmalm 80, mogenhetsex där vt 86, inskr vid UU 6 sept 86, teol-fil ex 27 maj 90, medarb i DN 99, i Upsala Nya Tidn (UNT) dec 00, medred där 02, huvudred o ansv utg där från juni 03, led av styr för Vänsterpressfören 05— 23, av Uppsala stadsfullm 07—42 (ordf från 35), av drätselkammaren 08—34 (ordf från 29), initiativtagare till Upplandsmus o led av dess styr från 08, led av Uppsala läns landsting 17—42 (ordf från 29), ordf i Folkpartiets uppsalaavd 34, VD i UNT:s nya ab från 37. — Ogift.

Biografi

Axel J kom till Uppsala 1886 för att studera teologi men ägnade endast ett förstrött intresse åt dessa studier. Först efter fyra år avlade han den förberedande teol-fil -examen, som gav tillträde till teol fakulteten. Längre än så kom han inte i examenskarriären. För en ordnad studiegång och överhuvud för ordnat arbete hade han varken håg eller fallenhet. En tentamen i kyrkohistoria blev det enda ytterligare kunskapsprov han kunde förmås underkasta sig.

Sällskapslivet inom studentvärlden lockade mer än teologin. Tack vare sin kvicka konversation och sprudlande talekonst blev han en välkommen umgängesvän, inte minst i litterärt och politiskt intresserade kretsar. I likhet med många andra av Uppsalas överliggare skaffade han sig genom fria studier en inte föraktlig fond av vetande i skilda grenar av humaniora. Med nordisk, speciellt dansk skönlitteratur gjorde han sig tämligen väl förtrogen, men han orienterade sig också, om än inte alltför grundligt, i aktuella samhällsfrågor. Tillsammans med skolkamraten från Norra latin, sedermera prof Wilhelm Lundström, och C A Reuterskiöld, även han sedermera prof, bildade han 1891 föreningen Heimdal. Den fick till en början knappast någon prononcerad politisk färg men var dock avsedd som en motvikt mot den livligt verksamma Verdandi. Med sin inte så litet självsvåldiga frispråkighet drogs emellertid J åt de radikala strömningarna i tiden. Två av studieårens allra närmaste vänner torde härvid ha övat ett visst inflytande, nämligen Nils Alexanderson, sedermera prof och justitieråd, och Ivan Bratt, Sthlmssystemets skapare. Den sistnämnde ingrep på ett verksamt sätt för att skaffa den nu trettioårige J sysselsättning och utkomst. Han hade hos honom upptäckt talanger, som avgjort pekade mot en framtida publicistisk verksamhet: hans snabba uppfattning och hans förmåga att i expressiva formuleringar meddela sig med ett auditorium och i frappanta ordalag få fram det väsentliga i invecklade frågeställningar. Han menade det vara på tiden, att J tog sig något nyttigt före, och satte sig i sådant syfte i förbindelse med Otto v Zweigbergk i DN. Resultatet blev att J 1899 erbjöds och accepterade en volontärplats på denna tidnings redaktion.

Länge stannade han inte i huvudstaden. Uppsala hade blivit hans miljö. Upsala Nya Tidning var i färd med omläggningen till daglig utgivning, i vilket sammanhang redaktionen behövde förstärkning. UNT hade grundlagts 1890 med ekonomiskt bistånd av språkforskaren Fredrik Tamm, godsägaren Fredrik Tersmeden och dennes syster Ann-Margret Holmgren (bd 19). Avsikten var att skaffa staden med omnejd ett vänsterorienterat organ, som kunde ta upp konkurrensen med den konservativa Upsala. Redaktör blev Yngve Svartengren, som tillhörde Verdandi-kretsen. Den nya publikationen utkom till en början med tre nummer i veckan, 1899—1900 med fyra och i fortsättningen med sex. J anställdes i dec 1900 och avancerade efter ett par år till huvudredaktör och ansvarig utgivare efter Herman Fernlund, som övertagit ledningen för Norrbottens-Kuriren. J inriktade sig från början på att bredda läsekretsen genom en ökad spridning på den uppländska landsbygden utan att därför bryta de gamla förbindelserna med den akademiska världen. I denna strävan biträddes han verksamt av den till nykterhetsrörelsen anslutne redaktionssekreteraren Manne Hammargren. Tidningens motto blev "Vaken, självständig, frisinnad och nykterhetsvänlig", ett program som J gäcksamt uttolkade: "Vaken och självständig, det är jag det. Frisinnad och nykterhetsvänlig, det får Du vara, Hammargren". Det blev en för företagets fortkomst lyckosam arbetsfördelning. På sju år fyrdubblades upplagan. Den journalistiska stil J utbildade var hans egen även om den i viss mån påverkades av danska förebilder. Med den danska radikalismen knöt han personliga och varaktiga förbindelser. Till Otto v Zweigbergks stilkonst nådde han inte; det var i sin av lekfulla associationer sprakande vältalighet han fann sin egentliga egenart. Under de senare åren upptog han i sina populära "lördagskrönikor" en kåserande stil, som bättre än ledarartiklarnas tämligen profana prosa återspeglade hans kapriciösa kynne. Genom fortgående inköp av aktieposter förskaffade han sig full ekonomisk kontroll över tidningen och blev 1937 även dess VD. Återhållsam beträffande utgifter och investeringar kunde han inom företaget upplägga betydande likvida tillgångar, som senare utnyttjats för dess fortsatta utbyggnad. Hans stora aktieinnehav överläts genom testamentariska dispositioner till tre olika stiftelser, som alla bär hans namn.

I sin publicistiska verksamhet anslöt sig J helhjärtat till den radikala flygeln inom det kulturella och politiska livet, men med hans radikalism blandades allsköns mer eller mindre raljanta idiosynkrasier. Den frikyrkliga sekterismen var honom förhatlig (han hade en gång bildat en förening till bekämpande av den religiösa vidskepelsen), han hyste en oövervinnelig motvilja mot översitteriet inom militärväsendet och ställde sig helt kallsinnig till kvinnorörelsen i dess olika yttringar. Tidens demokratiska och humanitära strävanden hade däremot alla hans sympatier. Han hade varit verksam vid Frisinnade landsföreningens tillkomst och medlem av det utskott, som utarbetade dess första program. När Vänsterpressföreningen bildades 1905 var han en av de drivande krafterna. Med fyndig polemisk skärpa stödde han de båda Staaffska ministärerna, även om han under striderna i försvarsfrågan anmälde sina reservationer till förmån för en ökad övningstid. Under första världskriget följde han en mera försiktig än deciderad linje och intog en välvillig hållning till Hammarskjölds neutralitetspolitik (UNT 12/3 1917). En liknande lojalitet lade han i dagen under den Edénska vänsterkoalitionen, men fann den understundom påkostande. En viss personlig avoghet mot dess chef synes härvid ha spelat in. "Jag har den största respekt för den n v statsministerns historiska gärning men ej till hans förmåga att vinna människor" (J till Eden 15/2 1920). Det var en konst som han själv behärskade, man frestas säga intill genialitet. Med den inom partiet vid denna tid dominerande bonderadikalismen hade han föga gemensamt, och vid tudelningen 1923 anslöt han sig till den grupp liberaler, som samlades kring Eliel Löfgren.

I fortsättningen svalnade J:s intresse för rikspolitiken. Ledarskrivandet överlät han gärna och i stigande utsträckning åt yngre medarbetare, mestadels studenter, som avslutat sina akademiska studier. UNT fick ett stadgat rykte som skola för blivande tidningsmän. Själv ägnade han sig alltmera åt sina offentliga uppdrag, men vakade noga över tidningens politiska ställningstaganden. Håll huvudet kallt, förmanade han sina ledarskribenter under andra världskriget. Då liksom under det första, dämpade han sin frispråkighet. I nära anslutning till samlingsregeringens diplomati intog han en kyligt skärskådande hållning, som inte gav mycket utrymme för emotionellt betingade opinionsyttringar.

Som ordf i landsting och stadsfullmäktige framträdde J med prelatensisk pondus. I debatterna deltog han sparsamt, i regel endast när det gällde frågor, för vilka han fattat ett särskilt intresse. I representativa sammanhang blommade dock hans virtuosa retorik. Hans intressesfär omfattade främst universitetets angelägenheter, åtgärder till folkupplysningens och kulturlivets främjande, hälso-och sjukvården, stadsplanefrågor osv. Alltsedan studieåren hade han livligt intresserat sig för folkbildningen och blev en mångårig ordf i biblioteksstyrelsen. 1908 tillkom Upplandsmuseet på hans tillskyndan. Såsom initiativtagare till föreningen Verdandis konstutställningar i seklets början hade han knutit nära förbindelser med Konstnärsförbundet och hans konstintresse följde honom livet ut. Han var en svuren motståndare till sådana ingrepp i stadsbebyggelsen, som äventyrade äldre arkitektoniska skönhetsvärden. Med sin toleranta läggning engagerade han sig annars sällan djupt i de kommunala striderna och nedlade inte heller någon större möda på att sätta sig in i förekommande ärenden. Mera betungande arbetsuppgifter lämnade han helst åt andra. Vad som förskaffade honom hans obestridliga auktoritet och inflytande var hans förmåga att förlika stridiga meningar och åstadkomma samlande lösningar. I sådana sammanhang lade han i dagen både habilitet och praktiskt handlag. Han blev en sämjans och samarbetets man, vilket förklarar det förtroende han åtnjöt långt utanför det egna partiet, som både i landsting och stadsfullmäktige endast hade ett fåtal mandat.

I Uppsala-livet var J en notorisk gestalt, merendels "Koftan"' benämnd men känd också som "den väldige Johansson". Han blev medelpunkten i en talrik vänkrets, som inbegrep många av tidens kända personligheter inom den akademiska, litterära och konstnärliga världen. Vid universitetsstadens festliga arrangemang var hans muntert lekfulla, inte alltid menlösa orationer ett livligt uppskattat inslag. I sin originella, allt annat än alldagliga person blev han bärare av en speciell Uppsala-tradition, där kärleken till gammal hävd blandades med rabulistisk jargong. Av samtida närstående apostroferas han som "en folklig individualist och aristokratisk demokrat" (Bo Bergman), som "en talare av Guds nåde och även — självsäker som han var — av sin egen" (Olof Rabenius), som en journalistikens "fribytartyp och löskerkarl" (Torsten Fogelqvist), som "den skicklige strategen i studentpolitiken" (Teddy Brunius). I många avseenden rikt utrustad röjde hans begåvning större bredd än djup, en mångskiftande och motsägelsefull personlighet, där det inte saknades vekare inslag. Med tiden blev han förmögen och uppträdde gärna med en viss festivitas. Hans sista år fördunklades av långvarig ohälsa, som tvang honom att vid 74 års ålder lämna sina offentliga uppdrag.

Författare

Knut Petersson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

J:s skriftliga kvarlåtenskap i UUB. Brev från J där (bl a till A Blanck o H Öhrvall), i RA samt i KB (bl a 31 st till H Ahlenius o 18 st till S Lidman).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: När vi började — och dessförinnan (Norra Latin femtio år. 1880— 1930. Historik. Hågkomster av forna lärjungar, Sthlm 1930, s 121—127).

Redigerat: Uppländskt. Valda uppsatser ur Upsala nya tidnings julnummer utg till tidningens 50-årsjubileum 1940. Uppsala 1940. 4:o. 160 s. (Tills med N Ålenius.)

Källor och litteratur

Källor o litt: T Brunius, Uppsala i seklets början (Vårt Uppsala, 1964); E Edman, A J — ett hundraårsminne (UNT 31 aug 1968); H8D 9 sept 1928; H Lundgren, Mitt minnesalbum (1950); nekner i UNT 2 aug 1948; PK:s porträttmatr 1936 (1935); O Rabenius, Kring drottning Kristinas klocka (1942); SMoK; V Spångberg, Banbrytare, hövdingar, tyranner (1939); N Sundquist, A J (Uppland 1948). — N Beyer, Bengt Lidforss (1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Axel Johansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12130, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Petersson), hämtad 2020-06-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12130
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Axel Johansson, urn:sbl:12130, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Petersson), hämtad 2020-06-06.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se