Meriter

7 Josephson, Ragnar, brorson till J 5, f 8 mars 1891 i Sthlm, Mosaiska, d 27 mars 1966 i Lund. Föräldrar: bokhandl Victor Mauritz J o Ann Sofi Valentin. Mogenhetsex vid h reallärov på Norrmalm vt 09, inskr vid UU 10 sept 09, FK där 28 maj 12, amanuens vid konstsaml:arna där 1 mars 15—14 sept 18, ordf i Estetiska fören i Uppsala 16—21, FL vid UU 5 febr 16, disp 9 nov 18, doc i konsthist med konstteori 31 jan 19, FD 31 maj 19, allt vid UU, sekr i Rådet till skydd för Sthlms skönhet 15 febr 19—31 dec 23 o 1 okt 24—1 sept 26, led av styr för Samf S:t Erik 24—30, av Sthlms stads stadsmuseikomm 25, prof i konsthist med konstteori vid LU 24 juli 29 —57, grundade Skånska konstmus i Lund o var inspektor där 31—57, led av styr för Skånes konstfören 33—36, av styr för Konsthist sällsk 33, grundade Arkiv för dekorativ konst vid LU o var förest där från ht 34, chef för Dramatiska teatern 1 juli 48—30 juni 51, led av styr för Sv inst 49, av Längmanska kulturfondens nämnd 51, ordf i statens filmpremienämnd 60. — LHVL 29 (ordf 51—53), LVSL 29 (preses 38—46), VA:s Letterstedtska pris 32, HedLFrKA 33, SA:s K pris 51, LVHAA 52, Övralidspriset 59, LSA 60, HedLVSL 61.

G 22 mars 16 i Sthlm, Mosaiska, m FM Gabrielle Abramson,^[1] f 26 april 89 där, Hedv El, d 16 dec 72 i Lund, dtr till grosshandl Axel Natanael A o Elin Charlotta Amalia Fris.

Biografi

J framträdde redan 1912 som lyriker med diktsamlingen Kedjan, följd av Judiska dikter (1916). Dessa ungdomsdikter är varma och välformade utan att ge bestämda löften om poetisk framtid. En viss originalitet finns i ämnesvalet: han är övertygad om inre växande och finner självklart att följa dess maning, han vill vara floden som blir allt bredare, ett av de träd, som växer "i skogarnas skuggade ro". I uppsalaromanen Imperfektum (1916) talar han tydligare. Han berättar om ovissa år, under vilka hjälten utbildar sig till vetenskapsman. Han skildrar känsligt skiftena mellan å ena sidan misströstan och å den andra arbetsglädje och tro på värdet av sanningssträvan på alla vetenskapliga områden. Denna J:s bekännelse utgör en lovande introduktion till en rik vetenskaplig bana.

J:s farbror arkitekten Erik J (J 5) hade rått honom att utbilda sig till arkitekt. Som en trevande förberedelse hade J som gymnasist gått och ritat av hus och portaler i Gamla stan. Han fann sig dock sakna praktisk fallenhet för yrket men anhöll hos docenten Roosval i Uppsala att som kandidatuppsats i konsthistoria få skriva om portalerna. Detta arbete blev inledningen till en stor arkitekturhistorisk produktion. Han blev först medarbetare i ett arbete för inventering av hus i Gamla stan, som Samfundet S: t Erik börjat. På dess uppdrag utarbetade han verket Borgarhus i gamla Stockholm 1916, där man får veta mycket om husens byggnadsstilar, utrustning, tillkomst, byggmästare och forna ägare.

J:s doktorsavhandling Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill år 1800 (1918) behandlade Sthlms byggnadshistoria från äldsta tid. Man möter först den lilla medeltidsstadens hopgyttrade hus med höga gröna grästak, utstående porttrappor och krenelerade gavlar. Sedan kom renässansen och krävde den långa raka gatan, öppen för samfärdsel. Barocken inriktade sig på torg och öppna platser framför palats. Som skönt exempel anför J Tessins ritningar till slottet och Norrmalmstorg, senare kallat Gustaf Adolfs torg. Stadens byggnadshistoria sättes i samband med det samtida byggnadsska-pandet i Italien, Frankrike och Tyskland. 1800-talets sv arkitekturhistoria skildrade han slutligen i Svensk 1800-tals-arkitektur, En konturteckning (1922). Renässansens och barockens byggnadskonst behandlade han ytterligare i Hur Rom byggdes under renässans och barock (1926, pocketbok 1968), i Kungarnas Paris (1943), som i förkortning tecknar också Frankrikes stormaktshistoria, och i Barocken (1948; ny uppl 1967) i Bonniers allmänna konsthistoria.

Sin första ingående behandling av Nicodemus Tessins planering av det centrala Sthlm ger J i Tessins slottsomgivning (1925). Han skildrar här utvecklingen av Tessins idéer om Sthlms slott med bortta- gande av tornet Tre kronor och uppbyggande av stora fasaden mot Norrmalmstorg, vidare slottsbron och Norrmalmstorgs gestaltning med kupolkyrkan och dess kungagravar vid sin norra sida. Huvudverket, Tessin, Tiden, mannen, verket, 1—2, kom 1930— 31. J skildrar Tessins unga år i Rom, där han genom drottning Kristinas beskydd kom i nära förbindelse med Roms dåtida största konstnärer Bernini och Fontana. Stort utrymme intar också historien om den viktiga, för kungens del livslånga vänskapen med Karl XII och deras brevförbindelse om slottet och Sthlm. Det är J:s bestämda mening, att K slottet aldrig blivit till utan Karl XII:s stöd och uppmuntran.

Sergels fantasi, 1—2 (1956) står värdigt vid det förra arbetets sida. J publicerade här en stor samling teckningar och utkast av Sergel som tidigare varit okända. Många är utkast till skulpturer, som inte fått fullbordas. J:s huvudintresse är att skildra utvecklingsgången av Sergels fantasi. Ett vackert exempel ger skildringen av de olika stadierna vid tillblivelsen av verket Faunen. J betonar, att det utmärkande för Sergels verk över huvud är att vara mättade med psykiskt skeende. Hans gestalter är fyllda av spänning, avvaktan, handlingsberedskap. "Det händer något inom dem, som får deras huvuden att lyftas, deras lemmar att spännas, deras händer att gripa. De lyssnar, de skådar och de är beredda till handling."

J: s originellaste arbete är nog ändå Konstverkets födelse (1940). Han företog sig här att följa konstverks tillblivelse inom skulptur och måleri från tidiga skisser fram till det färdiga verket. Skisser av ofärdiga verk, som strömmat till hans stiftelse Arkiv för dekorativ konst, gav honom till en del material; eljest gav honom konsthistorien rika ämnen till betraktelse. Den konstnärliga och vetenskapliga arbetsprocessen hade tidigare varit föremål för föga intresse. En sådan undersökning hotade omhuldade deterministiska principer. Tidigare hade visserligen romantiska kritiker patetiskt talat om snille och inspiration, men de hade inte brytt sig om att fråga efter, hur det gick till. J fann, att där förekom åtskilliga former av psykisk aktivitet. Han konstaterade, att under det konstnärliga arbetet skedde plötsliga tillskott av nya och besläktade känslor, former, tankar som gav större klarhet, insikt eller djup, en utbrytning av det mindre samhöriga, en sammansmältning — av Freud kallad förtätning — av besläktade gestalter och känslor. Han betonar, att i det konstnärliga arbetet föreligger från början en konstnärlig avsikt, som skiljer det från det övriga psykiska skeendet. Två grundfakta förekommer vid ett konstnärligt verks tillblivelse, dels traditionens makt, dels ett nytt inslag. Var konstnär utgår från en given artistisk form eller tradition, men han blir likväl konstnär först genom införandet av nyhet, nyskapelse i den förefintliga formen. Konstnären stannar eljest vid kopia.

J har uttalat sig om en mångfald konstnärliga frågor i mindre arbeten. Han utgav 1917 en samling dialoger: De friaste konsternas akademi. Den ger en godlynt satir över en viss tillgjordhet, en sökt naivism, ett omoget förakt för äldre konst hos unga företrädare för expressionism och kubism. Man märker en ung historisk vetenskapsmans irritation över unga konstnärliga zeloters trångsinne. J utgav senare sex essäsamlingar: Nationalism och humanism (1935), Fri vandring (1937), Skådeplatser (1938), Tidens drama (1941), Trosbekännelser (1944), Bellman, Kellgren, Sergel (1955). Den sistnämnda är en trivsam skildring av vänskapen mellan tre stora konstnärer, där J bl a påpekade inflytandet från Sergels nyskapande geni på ett avsnitt i Kellgrens Den nya skapelsen. Härtill kommer den stimulerande postuma boken Strimmor av liv (1967), som till stor del är memoarskildringar från skilda perioder.

Särskilt givande i dessa essäsamlingar är de betraktelser J gör över teaterns konst. I en artikel, Den öppna väggen (Skådeplatser), talar han om den luftvägg, som skiljer scen och salong. Samtidigt skapar den distans och förbereder illusion. Själva Reinhardt misstog sig, då han vid ett uppförande av Midsommarnattsdrömmen sprutade in barrskogsdoft för att öka skogsillusionen. Just därmed krossade han illusionen. Man glömde pjäsen för att njuta Reinhardts klyftiga påhitt. Regi och aktörer skall inte tränga sig på. J är också orolig för att skådespelets eget djupa liv skall störas av proklamationer och direktiv utifrån. Man ropar att drama skall vara ett tidsdrama. Ja, gärna men på villkor att det inte är ett dåligt drama. I tiden är mycket gömt. "Den innehåller även tidens längtan bort från sig själv. Den diktare, som förmår att gestalta sin tids längtan, är även han en nutidsdiktare." (Fri vandring, s 204). — J behandlar också i en broschyr Den dubbla lojaliteten (1936) förhållandet mellan judisk tradition och en judes plikter mot sitt fosterland. Han hävdade, att dessa båda lojaliteter är fullt förenliga och därtill spontana och naturliga.

22 nov 1930 debuterade J med den kvicka, glada komedin Nyckelromanen på Vasateatern i Sthlm. Det överraskade, att den nyutnämnde professorn i konsthistoria visade sig vara en så övad dramatiker. Artur Möller frågade sig (1 dec 1930 i Scenen), om J inte hade "tjuvtränat" som dramatiker i många år. I denna förmodan kom han sanningen nära. På en intervjufråga i SvD visade sig J ohågad delge sin hemlighet. Men faktum var, att J redan 1918 insänt en historisk pjäs Andreas till Dramatiska teatern. Den refuserades, därför att den enligt Bo Bergman, teaterns rådgivare, haft för mycket resonemang i det eljest färgrika dramat. Det hade avhandlat striden mellan gammal och ung generation. En hel samling utkast till dramer, som ej fullföljdes, finns bevarad. En del aktualiteter i tiden hade inspirerat honom, såsom gräl mellan författare och förebilder i nyckelromaner — ett löjligt exempel hade givits av Hugo Öbergs och Henning von Melsteds stridsskrifter i romanform. Dramat Nyckelromanen flödar av komik och gott lynne.

Högst bland J:s dramer står dock det andra, Kanske en diktare. Det hade sin urpremiär på Vasateatern 24 sept 1932. Vid sitt första framförande gick det 80 gånger i följd till 11 jan 1933. Det hade lyckan att i Gösta Ekman få en fullödig framställare av huvudpersonen. Dramat följer en drömmare, en utestängd som stiger till tragisk hjälte. Det är beundransvärt i sin överlägsna jämvikt mellan festlig komik och varmt allvar. "Vilken fullkomligt konsekvent figur i kutig, sluten mask, halvlarvigt småspråkande tal och trött rockvaktmästargång hade han ej genomfört i första akten! Han växte som den visionära fantasten och den skygga älskaren i andra akten och till man med vilja i det skärpta och åldrade ansiktet i den sista, men han bibehöll synnerligen väl den anspråkslösa grundtonen och den skygga och lättstukade småfolksinställningen" (Landquist, AB 25 sept 1932).

Man kan kalla trettitalet dramatikens period i J:s liv. Han blev då färdig med ytterligare två skådespel: Leopold luftkonstnär, som hade premiär på Dramatiska teatern 27 sept 1934, och Farlig oskuld 1939. Det förra dramat hade, förstklassigt spelat, framgång, dock ej så varaktig som Kanske en diktare. Det framförde lidelsefull artistisk ambition att göra det bästa, ett ögonblick av skum mänsklig problematik och däromkring ljus solidaritet i ett cirkussällskap. Det visade stor intensitet i dialog och personteckning. Farlig oskuld syftade på den tyska diktaturen under förklädnad av händelseutvecklingen i ett sv företag. Symboliken är ej fullt övertygande. Det avböjdes av Dramaten men spelades på skilda håll i landet. J:s sista drama, Sista satsen (1945), visade än en gång det intresse med vilket J följt tidshändelserna. Han skildrade i detta skådespel — på förhand! — de svårigheter som uppstår mellan medborgarna i ett land efter upphävd ockupation. Dramat talar för inbördes försoning. Det hade premiär på Riksteatern i Eskilstuna 25 febr 1945 och spelades senare i åtskilliga städer.

Som chef för Dramaten under tre spelar vidgade J Lilla scenens verksamhet. Till denna scen hade Pauline Brunius tagit initiativet. Till de betydande skådespel som uppfördes på Dramaten under denna tid hörde Strindbergs Stora landsvägen, för första gången spelad till hundraårsjubileet av hans födelse, vidare Strindbergs Fröken Julie, Erik XIV, Paria och Den starkare, därtill Victoria Benedictssons Den bergtagna till 100-årsminnet av hennes födelse, Maxwell Andersons Johanna från Lothringen och hans versdrama Henrik VIII, Bernhard Shaws Major Barbara, Tennessee Williams Linje Lusta, Arthur Millers En handelsresandes död och C J L Almqvists Amorina. Ett flertal gästspel ordnades; Nationaltheatret i Oslo spelade bl a Vildanden, Young Vic Company A Midsummer Night's Dream, Sv teatern i Hfors Konung Oidipus, Comédie Frangaise Tartuffe; Dramaten besökte Oslo och Hfors.

J uppvisade en ovanlig och lycklig förening mellan uthållig vetenskaplig begåvning och konstnärlig. Därtill kom en sinnets jämvikt och omdömets objektivitet, bibehållna inför skilda frågor.

Författare

John Landquist

Arkivuppgifter

J:s arkiv i LUB. Brev från J i KB (bl a K Asplund o J Landquist), LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se M Kuylenstierna, Bibliografi över Ragnar Josephsons skrifter. Sthlm 1966. 119 s. Vidare: Strimmor av liv. [Sammanställd av Gabrielle Josephson o H Alfons.] Sthlm (även Hfors, deluppl) 1967. 226 s, 5 pl-bl. [Ny tr] så. — Barocken. 2. översedda uppl Sthlm 1967. 249 s. (Bonniers konsthistoria.) — Hur Rom byggdes under renässans och barock. [Ny uppl] Sthlm (tr Uddevalla) 1968. 114 s, XXXII pl. [Natur och kulturs pocketserie.]

Källor och litteratur

Källor o litt: H Cornell, År o människor (1971); O Holmberg, Trettiosju år (SLT 1966); J Landquist, R J (SLT 1966); dens, Tankar om den skapande individen (1970); LUM 1959—60 (1962); R J in memoriam. Anföranden ... 11 maj 1966 (1967).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ragnar Josephson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12220, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Landquist), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12220
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ragnar Josephson, urn:sbl:12220, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Landquist), hämtad 2024-04-18.